VÄSTKUSTENS NYA KLIPPA
”FRÖLUNDA HAR INTE HAFT EN SÅ TUFF BACK SOM MIG PÅ LÄNGE”
GÖTEBORG. Störst och tyngst av alla spelarna.
Oliver Lauridsen ska se till att inget lag kommer till Scandinavium och mobbar ut Frölunda med sin fysik.
– Det finnsju en anledning till att jag är här. Klubben har sett en lucka, och nu är det problemet åtgärdat, säger den store dansken.
” På vissa ställen jag varit har jag varit lite ensam på gymmet. Här står fan folk i kö för att få komma in.”
Han pratar lika bra svenska som Lasse Vibe, men det är också den enda likheten mellan de två danska idrottsmännen. Medan IFK Göteborgs förre anfallare är liten och kvick är Oliver Lauridsen en gigant. De stora tatueringarna på högerarmen spänner över de enorma armmusklerna, och då sitter han ändå avslappnad inne på Frölunda Campus med en kopp kaffe i handen.
Den store dansken är precis vad Frölunda saknat de senaste säsongerna. En snabb titt i de artiklar som skrivits om honom under karriären visar en överanvändning av ord som styrka, muskler och kraft.
– Det är verktyg som jag använder för att spela defensivt och tufft. Och för att vara jobbig att möta. Men det betyder ju inte att det är mina enda styrkor. Läser du om någon annan så står det kanske kvick, fina händer och känslig. Det betyder ju att den spelaren har de verktygen, men sen så spelar vi ju ändå hockey, och då måste du vara duktig på en massa olika saker. Jag är ju inte någon fyrkantig muskelknutte som står framför mål och inte kan röra mig. Jag har ju andra jobb att göra också som hockeyspelare, men det är kanske de tre orden som står ut på mig.
Känns det orättvist? Du hade ju knappast kommit så här långt om du inte kunnat hantera klubba och puck?
– Precis. Folk ser de här tre orden och får direkt en bild av en buse, en kille som inte kan spela hockey. Men det är ju inte därför som jag är här. Jag har väl hittat något sätt att kombinera de här redskapen med en bra speluppfattning. Fastän jag är stor är jag helt okej och skicklig med skridskorna jämfört med många andra stora spelare. Det är inte som att jag hänger i handbromsen på isen, och det har ju Frölunda sett innan de värvade mig. Det går inte längre att bara vara stor och spela tufft, efter NHL-lockouten 2004 så finns det inte längre plats för såna spelare.
Ska bli en publikfavorit
Han är 197 centimeter lång och väger 106 kilo. Ett muskelberg som är precis det som Frölunda saknat de senaste åren när tuffa lag som Luleå och Linköping kommit och kört över göteborgarna med sin fysiska hockey. En spelare som Frölunda räknar med ska bli en publikfavorit direkt genom sin uppoffrande spelstil.
– Det får fansen själva bestämma, men Frölunda har inte haft en sån tuff back som mig på länge, det finns ju en anledning till att jag är här. De har sett en lucka, särskilt i en viss sorts matcher, och åtgärdat det problemet nu. De har kanske inte sak- nat just en tackling här och där, men framför allt det lugnet och den ytan som jag kan skapa åt mina lagkompisar med min spelstil.
Finns bra och dåliga utvisningar
En blivande nyckelspelare i boxplay, men också en spelare som i AHL-laget Lehigh Valley Phantoms i fjol drog på sig 152 utvisningsminuter på 75 matcher. Under sin enda match i Philadelphia Flyers blev det en tiominutare i utvisningsbåset. Året innan i Adirondack Phantoms var det 167 utvisningsminuter på 63 matcher. Ett råskinn? En buse som kommer snitta en utvisning per match? Ställ frågan och Lauridsen visar direkt en del av den ilska som en hel del motståndare lär få känna på i vinter.
– Ja… nu kommer den frågan…
Är du trött på den?
– Nej, inte trött, men jag måste ju förklara nu… De där siffrorna är bara matte. Om du ska bedöma någons utvisningar och vad det gör för laget så kan du inte bara kolla på antal utvisningsminuter. De borde nästan ta bort dem från statssidorna. Du kan inte kolla på mina utvisningsminuter från AHL och NHL och bara säga ”fan, du snittar ju nästan en utvisning per match”. Om du i stället går in och kollar på matcherna så skulle du inse att jag tog inte mer än 12–13 tvåminutersutvisningar på mina 76 matcher i fjol. Resten är fem minuter för slagsmål, 2+10 för att jag varit i närheten av en fajt, eller en tvåa som jämnar ut sig för att motståndarna också fick en spelare utvisad. De minuterna räknas ju också i statistiken, men de drabbar ju inte mitt lag eftersom motståndarna också får en spelare utvisad. Så om du inte tittar på bakgrunden utan bara säger ”Fan, nu kommer vi spela boxplay hela tiden för att den här jävla idioten kommer sitta där borta i båset hela jävla tiden” – då vet du ingenting om mig. Nu frågade du mig, så jag kan lika gärna direkt förklara att jag inte är en spelare som åker omkring och tokslashar eller kör med hakningar och crosscheckingar. Eller okej, jag gör det också ibland. Men det är väldigt få gånger.
Så supportrarna behöver inte vara oroliga?
– (skratt) Det är klart att jag sitter i utvisningsbåset mer än vad vissa andra spelare gör, men att jag ska sitta där en gång per match är ju inte aktuellt. Varför skulle Frölunda ta hit en spelare som gör det? Och varför skulle jag vilja ta en utvisning per match, när det bara skadar mitt lag? Jag är ju här för att vinna. Det hade ju varit helt sjukt om jag tagit 162 utvisningsminuter på enbart tvåor. Men jag förstår ju om man som hockeyfan sitter hemma och läser statistiken och ”oj jävlar…” när de får syn på mina siffror.
Måste justera sitt spel
Lauridsen har spelat juniorhockey i både Rögle och Linköping, men de sju senaste säsongerna har han spelat på små rinkar i AHL och collegeligorna i Nordamerika.
Blir det stor skillnad för dig nu?
– Hockey är hockey, men det är mer tid med pucken och mer plats på bredden. Så jag får spela lite annorlunda. Det är ingen jättestor skillnad, men åkdistanserna blir längre. Framför mål till hörnet är det inte längre bara två skär. Jag måste åka mer, styra mer, samtidigt som spelarna här är lite mindre och kvickare i sidled. Jag har haft lite svårt att acceptera det på träningarna, att jag inte hinner med för att det är så brett. Men jag får justera mitt spel på annat sätt.
Vad har Roger Rönnberg sagt om din roll i laget?
– Det är ett lagbygge, och det är viktigt att man har olika roller. Jag är bra på att spela defensivt backspel, vara fysisk och jobbig att möta. Det är grunderna. Sen är det ett system där jag ska anpassa mig och göra saker som jag inte gjort så mycket av tidigare. Du har sett Frölunda mycket de senaste åren, de spelar en snabb hockey med väldigt mycket puckinnehav. Det är inte mycket puck som dumpas i sargen och ut. Det är jag inte van vid. Roger har sagt att det kanske är något jag får jobba på, men att han också tror att det kommer att hjälpa mig att ta nästa steg i min hockeykarriär. Men jag är också här för att jag är den jag är, jag ska inte byta helt till något annat utan fortfarande spela fysiskt.
Jag anar att du och Frölundas fystränare Pär Edlund har funnit varandra?
– Haha, ja absolut. Men jag måste säga att det här laget är något av det mest imponerande som jag har sett vad gäller fysvärden och inställningen i gymmet. På vissa ställen där jag varit har jag varit lite ensam på styrketräningen. Här står ju folk fan i kö för att få komma in i gymmet och köra extra. Frölunda har byggt upp en kultur där folk vill bli bättre. De vill tävla och de vill vinna. Det var en av punkterna där jag och klubben hittade varandra direkt.