VÄST­KUS­TENS NYA KLIP­PA

”FRÖLUN­DA HAR IN­TE HAFT EN SÅ TUFF BACK SOM MIG PÅ LÄNGE”

Hockeybibeln - - SPELSCHEMA - Text: Hen­rik Lund­gren Fo­to: An­ders Deros

GÖ­TE­BORG. Störst och tyngst av al­la spe­lar­na.

Oli­ver Lau­rid­sen ska se till att ing­et lag kom­mer till Scan­di­na­vi­um och mob­bar ut Frölun­da med sin fy­sik.

– Det finn­sju en an­led­ning till att jag är här. Klub­ben har sett en luc­ka, och nu är det pro­ble­met åt­gär­dat, sä­ger den sto­re dansken.

” På vis­sa stäl­len jag va­rit har jag va­rit li­te en­sam på gym­met. Här står fan folk i kö för att få kom­ma in.”

Han pra­tar li­ka bra svens­ka som Las­se Vi­be, men det är ock­så den en­da lik­he­ten mel­lan de två dans­ka id­rotts­män­nen. Me­dan IFK Gö­te­borgs för­re an­fal­la­re är li­ten och kvick är Oli­ver Lau­rid­sen en gi­gant. De sto­ra ta­tu­e­ring­ar­na på hö­gerar­men spän­ner över de enor­ma arm­musk­ler­na, och då sit­ter han än­då av­slapp­nad in­ne på Frölun­da Cam­pus med en kopp kaf­fe i han­den.

Den sto­re dansken är pre­cis vad Frölun­da sak­nat de se­nas­te sä­song­er­na. En snabb titt i de ar­tik­lar som skri­vits om ho­nom un­der kar­riä­ren vi­sar en över­an­vänd­ning av ord som styr­ka, musk­ler och kraft.

– Det är verk­tyg som jag an­vän­der för att spe­la de­fen­sivt och tufft. Och för att va­ra ­job­big att mö­ta. Men det be­ty­der ju in­te att det är mi­na en­da styr­kor. Lä­ser du om nå­gon an­nan så står det kanske kvick, fi­na hän­der och käns­lig. Det be­ty­der ju att den spe­la­ren har de verk­ty­gen, men sen så spe­lar vi ju än­då hoc­key, och då mås­te du va­ra duk­tig på en mas­sa oli­ka sa­ker. Jag är ju in­te nå­gon fyr­kan­tig muskelknutte som står fram­för mål och in­te kan rö­ra mig. Jag har ju and­ra jobb att gö­ra ock­så som hoc­key­spe­la­re, men det är kanske de tre or­den som står ut på mig.

Känns det orätt­vist? Du ha­de ju knap­past kom­mit så här långt om du in­te kun­nat han­te­ra klub­ba och puck?

– Pre­cis. Folk ser de här tre or­den och får direkt en bild av en bu­se, en kil­le som in­te kan spe­la hoc­key. Men det är ju in­te där­för som jag är här. Jag har väl hit­tat nå­got sätt att kom­bi­ne­ra de här red­ska­pen med en bra spel­upp­fatt­ning. Fa­stän jag är stor är jag helt okej och skick­lig med skrid­skor­na jäm­fört med många and­ra sto­ra spe­la­re. Det är in­te som att jag häng­er i hand­brom­sen på isen, och det har ju Frölun­da sett in­nan de vär­va­de mig. Det går in­te läng­re att ba­ra va­ra stor och spe­la tufft, ef­ter NHL-lock­ou­ten 2004 så finns det in­te läng­re plats för så­na spe­la­re.

Ska bli en publikfa­vo­rit

Han är 197 cen­ti­me­ter lång och väger 106 ki­lo. Ett mus­kel­berg som är pre­cis det som Frölun­da sak­nat de se­nas­te åren när tuf­fa lag som Lu­leå och Lin­kö­ping kom­mit och kört över gö­te­bor­gar­na med sin fy­sis­ka hoc­key. En spe­la­re som Frölun­da räk­nar med ska bli en publikfa­vo­rit direkt ge­nom sin upp­off­ran­de spel­stil.

– Det får fan­sen själ­va be­stäm­ma, men Frölun­da har in­te haft en sån tuff back som mig på länge, det finns ju en an­led­ning till att jag är här. De har sett en luc­ka, sär­skilt i en viss sorts mat­cher, och åt­gär­dat det pro­ble­met nu. De har kanske in­te sak- nat just en tack­ling här och där, men fram­för allt det lug­net och den ytan som jag kan ska­pa åt mi­na lag­kom­pi­sar med min spel­stil.

Finns bra och då­li­ga ut­vis­ning­ar

En bli­van­de nyc­kel­spe­la­re i box­play, men ock­så en spe­la­re som i AHL-la­get Le­high Val­ley Phantoms i fjol drog på sig 152 utvis­nings­mi­nu­ter på 75 mat­cher. Un­der sin ­en­da match i Phi­la­del­p­hia Fly­ers blev det en ti­o­mi­nu­ta­re i ut­vis­nings­bå­set. Året in­nan i Adi­ron­dack Phantoms var det 167 utvis­nings­mi­nu­ter på 63 mat­cher. Ett rå­skinn? En bu­se som kom­mer snit­ta en ut­vis­ning per match? Ställ frå­gan och Lau­rid­sen vi­sar direkt en del av den ils­ka som en hel del mot­stån­da­re lär få kän­na på i vin­ter.

– Ja… nu kom­mer den frå­gan…

Är du trött på den?

– Nej, in­te trött, men jag mås­te ju för­kla­ra nu… De där siff­ror­na är ba­ra mat­te. Om du ska be­dö­ma nå­gons ut­vis­ning­ar och vad det gör för la­get så kan du in­te ba­ra kol­la på an­tal utvis­nings­mi­nu­ter. De bor­de näs­tan ta bort dem från stats­si­dor­na. Du kan in­te kol­la på mi­na utvis­nings­mi­nu­ter från AHL och NHL och ba­ra sä­ga ”fan, du snit­tar ju näs­tan en ut­vis­ning per match”. Om du i stäl­let går in och kol­lar på mat­cher­na så skul­le du in­se att jag tog in­te mer än 12–13 två­mi­nu­ters­ut­vis­ning­ar på mi­na 76 mat­cher i fjol. Res­ten är fem mi­nu­ter för slags­mål, 2+10 för att jag va­rit i när­he­ten av en fajt, ­el­ler en tvåa som jäm­nar ut sig för att mot­stån­dar­na ock­så fick en spe­la­re ut­vi­sad. De mi­nu­ter­na räk­nas ju ock­så i sta­tisti­ken, men de drab­bar ju in­te mitt lag ef­tersom mot­stån­dar­na ock­så får en spe­la­re ut­vi­sad. Så om du in­te tit­tar på bak­grun­den ut­an ­ba­ra sä­ger ”Fan, nu kom­mer vi spe­la box­play he­la ti­den för att den här ­jäv­la idi­o­ten kom­mer sit­ta där bor­ta i bå­set he­la jäv­la ­ti­den” – då vet du ingen­ting om mig. Nu ­frå­ga­de du mig, så jag kan li­ka gär­na direkt för­kla­ra att jag in­te är en spe­la­re som åker om­kring och tokslas­har el­ler kör med hak­ning­ar och crosschec­king­ar. El­ler okej, jag gör det ock­så ibland. Men det är väl­digt få gång­er.

Så supportrarna be­hö­ver in­te va­ra ­oro­li­ga?

– (skratt) Det är klart att jag sit­ter i ut­vis­nings­bå­set mer än vad vis­sa and­ra spe­la­re gör, men att jag ska sit­ta där en gång per match är ju in­te ak­tu­ellt. Var­för skul­le ­Frölun­da ta hit en spe­la­re som gör det? Och var­för skul­le jag vil­ja ta en ut­vis­ning per match, när det ba­ra ska­dar mitt lag? Jag är ju här för att vin­na. Det ha­de ju va­rit helt sjukt om jag ta­git 162 utvis­nings­mi­nu­ter på en­bart två­or. Men jag för­står ju om man som hoc­key­fan sit­ter hem­ma och lä­ser sta­tisti­ken och ”oj jäv­lar…” när de får syn på mi­na siff­ror.

Mås­te ju­ste­ra sitt spel

Lau­rid­sen har spe­lat ju­ni­or­hoc­key i bå­de Rög­le och Lin­kö­ping, men de sju ­se­nas­te sä­song­er­na har han spe­lat på små rin­kar i AHL och col­le­ge­ligor­na i Nor­da­me­ri­ka.

Blir det stor skill­nad för dig nu?

– Hoc­key är hoc­key, men det är mer tid med puc­ken och mer plats på bred­den. Så jag får spe­la li­te an­norlun­da. Det är ing­en jät­tes­tor skill­nad, men åk­di­stan­ser­na blir läng­re. Fram­för mål till hör­net är det in­te läng­re ba­ra två skär. Jag mås­te åka mer, sty­ra mer, sam­ti­digt som spe­lar­na här är li­te mind­re och kvic­ka­re i sid­led. Jag har haft ­li­te svårt att ac­cep­te­ra det på trä­ning­ar­na, att jag in­te hin­ner med för att det är så brett. Men jag får ju­ste­ra mitt spel på an­nat sätt.

Vad har Ro­ger Rönn­berg sagt om din roll i la­get?

– Det är ett lag­byg­ge, och det är vik­tigt att man har oli­ka rol­ler. Jag är bra på att spe­la de­fen­sivt back­spel, va­ra fy­sisk och job­big att mö­ta. Det är grun­der­na. Sen är det ett sy­stem där jag ska an­pas­sa mig och gö­ra sa­ker som jag in­te gjort så myc­ket av ti­di­ga­re. Du har sett Frölun­da myc­ket de ­se­nas­te åren, de spe­lar en snabb hoc­key med väl­digt myc­ket puck­in­ne­hav. Det är ­in­te myc­ket puck som dum­pas i sar­gen och ut. Det är jag in­te van vid. Ro­ger har sagt att det kanske är nå­got jag får job­ba på, men att han ock­så tror att det kom­mer att hjäl­pa mig att ta näs­ta steg i min hoc­key­kar­riär. Men jag är ock­så här för att jag är den jag är, jag ska in­te by­ta helt till nå­got an­nat ut­an fort­fa­ran­de spe­la fy­siskt.

Jag anar att du och Frölun­das fysträ­na­re Pär Ed­lund har fun­nit varand­ra?

– Ha­ha, ja ab­so­lut. Men jag mås­te sä­ga att det här la­get är nå­got av det mest im­po­ne­ran­de som jag har sett vad gäl­ler fys­vär­den och in­ställ­ning­en i gym­met. På vis­sa ­stäl­len där jag va­rit har jag va­rit li­te en­sam på ­styr­ke­trä­ning­en. Här står ju folk fan i kö för att få kom­ma in i gym­met och kö­ra extra. Frölun­da har byggt upp en kultur där folk vill bli bätt­re. De vill täv­la och de vill vin­na. Det var en av punk­ter­na där jag och klub­ben ­hit­ta­de varand­ra direkt.

HAR MER ATT GE Oli­ver Lau­rid­sen vill in­te att folk ba­ra ska fo­ku­se­ra på hans fy­sik.

”Jag är ju in­te nå­gon fyr­kan­tig muskelknutte som står fram­för mål och in­te kan rö­ra mig”, sä­ger han.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.