LUG­NET EF­TER HV-STOR­MEN

JO­HAN, JO­HAN & JO­HAN SKA FÅ KLUB­BEN ATT BLOMST­RA

Hockeybibeln - - SPELSCHEMA - Text: Jo­han Lin­der­stam Fo­to: An­ders Deros

JÖN­KÖ­PING. Fem oli­ka trä­na­re på fem år. Fem lik­nan­de kvarts­final­för­lus­ter på fem år. Noll lyc­ka på en evig­het för ­Jön­kö­pings största stolt­het och ett ka­os som på sisto­ne tycks ha re­ge­rat. Så – hur mår egent­li­gen HV71?

Sport­bla­dets Jo­han Lin­der­stam åk­te hem till sin unga ­barn­doms en­da fa­vo­rit­klubb och frå­ga­de två sport­che­fer och en trä­na­re om hur lan­det egent­li­gen lig­ger.

Jo­han, Jo­han och Jo­han sva­ra­de.

När vi snac­kat en li­ten stund är Jo­han Da­vids­son fort­fa­ran­de li­te sen och Jo­han Hult mik­ro­sko­piskt be­svä­rad. Han und­rar om vi in­te ska kä­ka li­te ­fru­kost först och vän­ta in ho­nom och sä­ger:

– Det finns mac­ka, ägg och gre­jer. Da­vids­son dy­ker upp när det van­kas fru­kost.

Och visst. Plöts­ligt slänt­rar HV:s as­si­ste­ran­de sport­chef in i mat­sa­len med den fi­na ut­sik­ten en bra bit upp i Kin­narps Are­na. Da­vids­son spat­se­rar dock ra­ka spå­ret fram och styr en egen mac­ka och Hult sä­ger med ett stort garv och ett hu­vud som ska­kar:

– Nej, men Snö­ret! Du ser, han går på ­fru­kosten direkt vet­tu!

– Men du vet ju hur jäv­la otrev­lig jag är in­nan jag får i mig mat, sva­rar Da­vids­son och sät­ter sig vid bor­det med ett li­ka stort skratt och full­än­dar då en gans­ka jäk­la ­spe­ci­ell trio, åt­minsto­ne för mig.

Är man född 1980 och från strax ut­an­för Jön­kö­ping och med en far­sa som till och från ha­de sä­songs­kort i Ro­senlunds­hal­len så ha­de man lik­som ing­et an­nat val än att bli HV71-frälst (heh). Hus­kvar­na FF var ­in­te gär­na ett al­ter­na­tiv och J-Söd­ra låg i fyran un­der många år på 90-ta­let, så med HV-hjär­tat un­der ar­men och lätt ­nosta­gis­ka för­tec­ken är det allt­så myc­ket in­tres­sant att ta en kaf­fe med klub­bens två sport­che­fer och nya trä­na­re.

Jo­han Lind­bom var trots allt en av li­vets förs­ta rik­ti­ga id­rotts­hjäl­tar ef­ter det där ­krigar­må­let en bra bit in i sud­den av den fem­te SM-fi­na­len mot Brynäs 1995, i ett ­lä­ge när man för­ban­nat 4–4-kvit­te­ring­en med nån mi­nut kvar av tred­je och re­dan bränt upp allt hopp. Jo­han Hult var slit­var­gen på isen som dess­utom hop­pa­de in som en myc­ket sym­pa­tisk gym­pa­lä­ra­re på Per Bra­he-gym­na­si­et, och det var ju in­te direkt ocoolt att va ”tje­nis” med en HV-stjär­na som 16-åring.

Och Jo­han Da­vids­son var och är Jo­han Da­vids­son. Näs­tan 800 elit­se­ri­e­mat­cher i HV-trö­jan med näs­tan 600 poäng och i tillägg lag­kap­ten un­der el­va år och med ­fy­ra SM- guld på kro­ken.

”Finns ing­en vin­na­re”

Man ska ju van­ligt­vis va­ra ob­jek­tiv i så­na här lä­gen, men här tillå­ter jag mig fak­tiskt att va­ra li­te per­son­ligt und­ran­de. HV har spar­kat Jan­ne Karls­son och Ulf Dahlén och tving­at bort Andre­as Jo­hans­son på ba­ra ett par år och hel­ler in­te gått till se­mi­fi­nal ­se­dan 2010. Vå­ren och som­ma­ren har dess­utom va­rit fylld av kon­tro­ver­ser och man und­rar ju ofrån­kom­li­gen vad det ­egent­li­gen är som hän­der i klub­ben… HV. Har­monins Väk­ta­re.

Jo­han Hult tar en klunk kaf­fe och ­för­sö­ker sva­ra.

– Det blir all­tid mer i tid­ning­ar­na, men det var stö­kigt in­nan vi lan­da­de. Sa­ker ­skul­le han­te­rats på ett an­nat sätt, sä­ger han.

Som?

– En del sa­ker ham­na­de i me­dia som ­bor­de han­te­rats in­ternt, och det är ­olyck­ligt. Det finns ing­en vin­na­re på det egent­li­gen, fort­sät­ter Hult.

Kän­de ni igen er i me­di­as rap­por­te­ring?

– Det var allt från att man in­te för­stod ­nå­got alls till att det var väl­digt 'pin­poin­tat'. Det job­bi­gas­te un­der den ti­den var att man på mor­go­nen in­te viss­te hur da­gen skul­le slu­ta. Det sväng­de som en ten­nismatch ­var­je dag, sä­ger Jo­han Da­vids­son.

”Man har kom­mit sam­man”

Han vill ogär­na gå in på de­tal­jer, men det vo­re nog in­te allt­för fan­ta­si­rikt att ­fö­re­stäl­la sig att den­na högst hy­po­te­tis­ka ten­nismatch stod mel­lan den ti­di­ga­re tränartrion Andre­as Jo­hans­son, Fred­rik Still­man och Fred­rik Olaus­son på den ena si­dan och ­Jo­han Hult, Jo­han Da­vids­son och en in­te helt ore­spek­ta­bel an­del spe­la­re på den ­and­ra, och även om ing­en egent­li­gen vann så slu­ta­de det till slut med att Jo­hans­son läm­na­de och Still­man och Olaus­son följ­de ef­ter och nu är det plöts­ligt Hult, Da­vids­son och Jo­han Lind­bom som styr sku­tan. Tre gam­la HV-spe­la­re som al­la li­rat med varand­ra, om än in­te sam­ti­digt, och tre ­per­so­ner som up­pen­bar­li­gen trivs till­sam­mans.

– Man ska ha kul ihop. Gläd­jen är a och o. Det är allvar när puc­ken släpps, men ­gläd­jen mås­te fin­nas där. Inga måsten, ­ing­en pis­ka. Spe­lar­na ska kom­ma hit och gå här­i­från med ett le­en­de, sä­ger Jo­han ­Lind­bom.

Med tan­ke på tur­bu­len­sen un­der och ka­o­set ef­ter sä­song­en… Hur var det med gläd­jen då?

– Det var en tur­bu­lent tid, men gläd­jen för hoc­keyn fanns all­tid där. Det var ju in­te så att jag el­ler Jo­han gick ige­nom nå­gon ­tuf­fa­re tid än nå­gon an­nan, det var ­för­e­ning­en som ha­de en tuff tid, sä­ger ­Jo­han Hult.

Vad har klub­ben lärt sig av ti­den som lig­ger bakom?

– Det är vik­tigt ba­ra att po­äng­te­ra att det stor­ma­de kring a-la­get och in­te he­la ­för­e­ning­en, sä­ger Jo­han Lind­bom och ­fort­sät­ter:

– Men man har kom­mit sam­man. Jag kom ut­i­från och frå­ga­de någ­ra spe­la­re om vi ­be­höv­de äl­ta det här el­ler re­da ut nå­got igen, men de har bör­jat pra­ta med varand­ra på ett nytt sätt. Vi har haft en bra di­a­log, så det är ut­a­ge­rat och jag tror vi kan hit­ta ­ener­gi här. Vid kri­ser dras man an­ting­en ner el­ler kom­mer sam­man. Jag tyc­ker vi kom­mit sam­man.

”Är väl­digt mån om klub­ben”

– Käns­lan vi fått är att för­e­ning­en och fan­sen sit­ter i sam­ma båt och drar åt ­sam­ma håll nu. För­hopp­nings­vis ska vi få in det i he­la le­det. Det har in­te fun­kat ­op­ti­malt ­ti­di­ga­re, men det har in­te va­rit

­ka­ta­stro­falt hel­ler, sä­ger Jo­han Da­vids­son.

Vad vill ni egent­li­gen att HV ska va­ra för klubb?

– HV är en av de stör­re klub­bar­na i Sve­ri­ge och vi ska ha krav på oss. Sam­ti­digt är det ef­ter vå­ra för­ut­sätt­ning­ar och iden­ti­tet. Un­der glans­pe­ri­o­den ha­de vi många eg­na pro­duk­ter. HV-hjär­tat ska in­te un­derskat­tas. Fa­mil­je­käns­la har gett and­ra klub­bar fram­gång, sä­ger Jo­han Hult.

Och av en händelse åter­vän­der Mar­tin Thörn­berg… Ni som spe­la­de med Owe, hur häf­tigt är det in­te att även Mar­tin bli­vit den HV-ikon han är med tan­ke på hans arv?

– Otro­ligt jäv­la fräckt. Och jag var ­hem­ma hos ho­nom ny­li­gen och han ha­de dra­git ­as­falt bakom he­la hu­set, så det kom­mer nog en ny Thörn­berg­ge­ne­ra­tion snart. Det är en spe­ci­ell fa­milj. Vi kan ju in­te ploc­ka in spe­la­re ba­ra för att de är gam­la HV-kil­lar, det mås­te fin­nas ett syf­te, men en HV-kil­le med rätt ka­rak­tär som Mar­tin väger ­otro­ligt tungt. Spe­ci­ellt till skill­nad från nå­gon som är in­hyrd och ba­ra vill åka hem. Jag vet ju själv. Det finns de som hell­re åker ur och kan dra än går till slut­spel, sä­ger Da­vids­son.

Det är ett fa­mil­järt men ock­så oprö­vat namn… Så var­för just Jo­han Lind­bom?

– Han är väl­digt mån om klub­ben. ­Hu­vud­upp­gif­ten är a-la­get, men den rö­da trå­den är sam­ar­be­tet ge­nom he­la ­för­e­ning­en. Det som ska ge fram­gång. Vi vill ha en he­ad coach som in­te tyc­ker det är job­bigt om ju­ni­or­trä­na­ren vill va­ra med på en trä­ning… Från bör­jan tit­ta­de vi på en tio namn, men vi var ti­digt i kon­takt med Jo­han och ju läng­re ti­den gick föll bi­tar­na på plats. Nå­gon ut­i­från ha­de fått mi­ni­malt med tid att för­be­re­da sig, men Jo­han var re­dan ­in­körd. Han är en per­fekt lös­ning, fort­sät­ter Da­vids­son.

Har ska­pat en ener­gi Så hur myc­ket bor­de sup­por­tar­na vå­ga hop­pas den här sä­song­en?

– HV71 ska ut­ma­na om SM-guld. HV är en sån klubb. Jag vet om re­sul­ta­ten de ­se­nas­te åren och det är in­te re­a­lis­tiskt att vin­na var­je år, men vi ska va­ra där och ­ut­ma­na, fort­sät­ter Lind­bom.

Ni som va­rit med länge, hur skul­le ni ­sä­ga att krav­bil­den för­änd­rats på den ti­den?

Jo­han Da­vids­son har fyllt på med kaf­fe och ska­kar le­en­de på hu­vu­det.

– Enormt myc­ket. Det krävs så myc­ket i dag, spe­ci­ellt av spe­lar­na. De är hel­tids­proffs och för­vän­tas all­tid sät­ta job­bet i förs­ta rum­met. Förr ha­de vi stjär­nor som var smäll­fe­ta men än­då bäst på isen. I dag räc­ker in­te det, för du har nå­gon på dig, ­he­la ti­den. Och me­di­alt är det helt an­norlun­da, sä­ger han.

– Spe­lar­na är un­der sån lupp i dag. Vi kun­de spe­la uselt i fem mat­cher och ­kom­ma un­dan, i dag får de skit ef­ter ett då­ligt byte, fort­sät­ter Jo­han Lind­bom.

Och vil­ken är skill­na­den på HV71 i dag mot för någ­ra må­na­der se­dan?

– Det går in­te ens be­skri­va egent­li­gen, för då var det svårt att ens fo­ku­se­ra på rätt ­gre­jer var­je dag. Det var stun­der där man in­te viss­te om vi skul­le sit­ta här alls… Och så nu. Vi har ett fullt fun­ge­ran­de lag, ett grymt ledar­team och en mas­sa ­ut­ma­ning­ar fram­för oss. Allt känns hur kul som helst, men då var det in­te det. Men det är ju så vi le­ver, i him­mel el­ler hel­ve­te. Det finns ­ing­en grå­zon och just då var det svart, men nu tän­ker jag in­te på det, sä­ger Da­vids­son och får snabbt med­håll av Hult:

– Ja, det har ska­pat en jäv­la ener­gi hos ­al­la. Jo­han Da­vids­son nic­kar. – Ja, det har ska­pat en jäv­la re­vanschlus­ta.

Att dra åt sam­ma håll, var det va?

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.