”KOSTYM HAR MAN BARA PÅ GULDFESTEN”
Ericsson tillbaka – för att återerövra guldet
SKELLEFTEÅ. Vi bad 19 personer att ställa upp på bild i kostym.
En vägrade. Jimmie Ericsson ville bara posera i arbetskläder.
– Det handlar om vilka signaler man sänder ut. Kostym har man bara på guldfesten. Fram till dess är det bara arbetskläder och hårt jobb som gäller.
På Turistbyrån i Skellefteå handlar samtalet om ishockey. En äldre man på besök från mästarstaden Växjö kaxar sig mot personalen bakom disken och pratar högt om Lakers SM-guld.
Kvinnan som precis berättat för honom om sevärdheterna i staden ler och nickar åt hans guldminnen. Men snoppar sen snabbt av honom.
– Du vet, nu är Jimmie hemma igen, så i vår hamnar guldet i Skellefteå.
Jimmie Ericsson skrattar när Sportbladet återberättar händelsen för honom.
Känner du pressen?
– Ja, alltså, det är klart att jag gör. Men jag tror att jag presterar bäst under press också. Och jag känner ju att mitt lag, min förening och egentligen hela stan stöttar mig och står bakom mig. Det märkte jag inte minst på första ispasset.
5 900 personer trängde då in sig i Skellefteå Kraft Arena för att se SAIK inleda issäsongen, och framför allt för att få hylla den förlorade sonen.
– Jag fick ett otroligt mottagande, och det kommer jag så klart alltid vara evigt tacksam för. Det var enormt skoj att kliva in där på isen, säger han.
Efter SM- guldet 2014 kände Ericsson att det var dags för en ny utmaning. Locktonerna från KHL blev allt starkare och till slut klev han in på GM Lars Johanssons kontor och sa som det var, han ville lämna Skellefteå trots att det återstod ett år på kontraktet.
Ett enkelt val att komma hem
Lösningen blev att han halvt om halvt lånades ut till SKA St Petersburg, på samma sätt som Oscar Möller (AK Bars Kazan). En lösning som gav Skellefteå 20 miljoner kronor och Jimmie Ericsson ytterligare en mästartitel.
– Efter två SM-guld med Skellefteå var jag inspirerad att testa på något annat. Och jag lyckades ju bra när jag var där, jag fick ju vara med och vinna SKA:s första guld.
Titeln var efterlängtad. SKA St Petersburg har länge varit ett topplag med stora satsningar. Men ändå aldrig lyckats ta hem KHL eller den ryska ligan.
– Så det var stort för dem, det märkte man. Vi vann ju borta i Kazan, men sen när vi kom hem var det bra firande. Några dagar efteråt var det uppvisningsmatch där både spelarfruar och klubbägare var med, och det inför fullsatta läktare. Efter två veckor hemma i Skellefteå fick vi åka tillbaka igen, då var det kortege och firande på torget.
Jag såg annars guldfirande i en swimmingpool fylld med vodka framför mig…?
– Haha, det är klart att det var hyfsat stort och olika firanden varje dag. Men inte så jävla mycket vodka ändå måste jag säga. Lugnt och lugnt, men det var ändå under kontroll tycker jag.
Hockeylivet i Ryssland var annars annorlunda, minst sagt.
– Sankt Petersburg är absolut inget dåligt ställe att vara på. Men det är annorlunda än Sverige. Här kan man varannan eller var tredje dag göra något annat än att träna. Där, även om träningarna slutade tidigt, så tog det så lång tid att ta sig någonstans. Så det gick ju inte att hitta på något. Under tio månader var det bara hockey. Man får ju ett liv vid sidan om här hemma i Skellefteå, och det längtade jag hem till.
I maj valde han mellan ytterligare en säsong i KHL, hyfsade pengar i Schweiz, eller en flytt hem till Skellefteå. I slutändan var valet enkelt. Nu bor han och familjen åter i sitt hus en mil utanför stan, tio meter från Skellefteälven.
– Vi har en hyfsad utsikt, det har vi ju. Men myggen kan jag aldrig vänja mig vid. Nu när jag kom hem igen så tog det bara några dagar innan jag fick panik och köpte en sån där myggjagare. Efter ett par dagar var den första påsen full och jag fick gå ner och tömma ut den i älven. Det var rätt roligt att se, massor av fiskar som var uppe vid ytan och hämtade gratis mygg. En miljon mygg som bara kom farande till dem så där.
Han skrattar och berättar livligt. Samma scen som utspelade sig på isträningen en halvtimme tidigare. En hård träning med mycket spel och mycket allvar, men där Ericsson alltid hade ett leende i mungipan. Det gjordes så få mål att målvakterna Markus Svensson och Erik Hanses kunde kosta på sig ett smärre raseriutbrott varje gång pucken hamnade bakom dem, men de flesta målen hade en gemensam nämnare. Jimmie Ericssons klubba, antingen som målskytt eller framspelare.
”Vill skicka rätt signaler”
Du ser ut att stortrivas?
– Jag är väldigt nöjd över att jag fick komma tillbaka. Vi har ju egentligen precis avslutat barmarksträningen, den jag brukar säga att jag inte gillar. Men i år har jag ändå känt att det varit roligare och lättare än det någonsin varit. För att jag är tillbaka här i Skellefteå. Nu hoppas jag kunna vinna fler SM- guld, och man presterar ju bättre när man är glad.
Du vann två guld i Skellefteå, och när du stack till Ryssland och vann Gagarin Cup så förlorade Skellefteå titeln här hemma. Det finns ett mönster här…?
– Ja, alltså, men så lätt är det ju inte. Och Skellefteå var grymt nära att vinna i våras också. Växjö var bra. Men det är klart att jag är nöjd med utgången på mina sista år. Sporten handlar om att vinna, och det har jag lyckats göra fyra gånger på tre år nu, inräknat VM-guldet 2013 också. Och det är ju det målet jag har med den här säsongen också.
För att nå dit krävs det en hel del, och alla detaljer är viktiga. Därför är han också den ende som nobbar när Sportbladet vill att de intervjuade i hockeybibeln ska klä upp sig i kostym.
– Den här klubben är noggrann med att skicka rätt signaler, och då försöker jag också göra det. Att bryta mönstret och inte ta på mig kostymen kan jag tycka är lite roligt, samtidigt som det också skickar en signal om att vi inte har på oss den förrän vi står som segrare i vår. Det är hårt jobb som gäller fram till dess, och då har jag på mig klädseln som symboliserar det.