SKA L YFTA FÄR­JE­STAD

KARLSTAD. Han är till­ba­ka för att sät­ta färg på svensk hoc­key. Han skäm­tar, hå­nar, twitt­rar och spe­lar fak­tiskt rätt bra hoc­key ock­så. Men­bak­om­ru­bri­ker­na­finns­de­tock­så­en­tän­ka­resom­säl­lan­syns­utåt. Sport­bla­det­sat­te­sig­ne­rochto­gett­långt­snack­medDickAx­els­so­nom SM

Hockeybibeln - - NEWS - Text: Hen­rikLund­gren Fo­to: Jim­myWixtröm

Det tar en mi­nut in på in­ter­vjun, sen bör­jar Dick Ax­els­sons fram­lag­da mo­bil att b­lin­ka och vi­bre­ra. Mi­na för­do­mar om en T­wit­ter­be­ro­en­de hoc­key­spe­la­re får ett vat­ten­fall på sin kvarn, men det vi­sar sig snabbt att jag, för­stås, har fel.

Se­dan Dick Ax­els­son skaf­fa­de Twit­ter för näs­tan ex­akt sex år se­dan så har han skic­kat iväg 13 600 tweets. Det är li­te drygt sex ­styc­ken per dag, och hans drygt 43 000 föl­ja­re äls­kar, al­ter­na­tivt ha­tar ho­nom.

– Det fanns ald­rig nå­gon tan­ke på att det skul­le bli så här stort, men sen kom jag in i det mer och mer. All­ting är ju i cy­ber­värl­den nu för ti­den så det är skönt att jag satt li­te av­tryck. Jag gil­lar ju att sy­nas, så var­för in­te byg­ga mitt va­ru­mär­ke ge­nom Twit­ter ock­så? Du mås­te ha en unik kon­takt med ­ med- och mot­stån­darsup­port­rar?

– Ja, det tror jag. I da­gens sam­häl­le är man ju gans­ka lät­till­gäng­lig på so­ci­a­la me­di­er, även om jag får många trå­ki­ga mejl och skri­ve­ri­er ock­så. Det lå­ter ju hårt att sä­ga det, men det får man ta om man syns där ute. Sit­ter man som jag och kom­men­te­rar blir det så. Sen är det väl in­te al­la som för­står al­la gång­er att det jag ­skri­ver är iro­ni och sar­kasm, ut­an de ger sig på mig än­då. Men det är ba­ra att ­ac­cep­te­ra.

Många av SHL-spe­lar­na finns på Twit­ter, men få an­vän­der det som en ka­nal ut till ­om­värl­den. Det är ba­ra HV71:s Ro­bin Figren som kan kon­kur­re­ra med Ax­els­son om ti­teln ”Twit­ter­kung­en”.

– Jag chat­tar myc­ket, är in­te li­ka myc­ket t­än­ka­re som ”Fig­ge”, som tän­ker ige­nom v­ar­je tweet han ska skri­va. Jag tyc­ker det är ett kul sätt att sva­ra, el­ler hå­na blir det väl fram­för allt, men med glim­ten i ögat. Men det blir inga ­så­na här jät­te­ro­li­ga tweets, det är mer sar­kasm i mi­na. Mis­sar de and­ra spe­lar­na i SHL nå­got, är de för för­sik­ti­ga på so­ci­a­la me­di­er?

– Mis­sa nå­got gör de nog in­te. Vis­sa är väl föd­da för att hål­la igång, men man mär­ker det mer på de yng­re spe­lar­na. Det är mer de­ras var­dag med so­ci­a­la me­di­er, me­dan and­ra s­pe­la­re ba­ra vill kopp­la av från hoc­keyn när de in­te spe­lar. Men det är klart, man blir ju v­äl­digt lät­till­gäng­lig med all­ting, så jag har verk­li­gen för­stå­el­se för folk som in­te vill h­ål­la på med ski­ten ock­så. Om jag sä­ger så. Det är bå­de bra och då­ligt det där. Det är in­te så många i Fär­je­stad som är ak­ti­va på Twit­ter, det är mer ­Instagram där. Det är ro­li­ga­re tyc­ker jag o­ck­så, li­te mer bil­der och tex­ter. Bil­der är all­tid kul att spen­de­ra tid på och tit­ta ige­nom.

Vad fö­re­drar du, Twit­ter el­ler Instagram?

– Ah… Jag får väl sä­ga Twit­ter där jag har flest föl­ja­re. Man når ju ut till fler per­so­ner. Men jag bör­jar mär­ka det mer och mer, när jag skri­ver om sånt som är vik­tigt i sam­häl­let får jag in­te li­ka myc­ket re­spons som när man s­it­ter där och hå­nar nå­gon el­ler skri­ver ro­li­ga ­kom­men­ta­rer. Så det är li­te trå­kigt, men det är ju så det är. Folk tän­ker väl på mig som den ­ro­li­ge kil­len, och då är det svårt om jag ska ­va­ra se­ri­ös nå­gon gång.

Har du skri­vit sa­ker som du se­dan ång­rat?

– Ja, det har jag väl. Men in­te till ex­em­pel den där gre­jen med Za­ra Lars­son (sång­ers­kan bloc­ka­de Ax­els­son ef­ter att han re­tat hen­ne). Jag tyc­ker in­te att jag var elak där. Men det är klart, någ­ra små­kom­men­ta­rer här och där k­un­de jag skip­pat. Men ing­et så all­var­ligt att jag lig­ger sömn­lös över det.

”Stock­holm är hem­ma”

Han är till­ba­ka i Karlstad och Fär­je­stad, klub­ben där han re­dan vun­nit två SM-guld. E­fter tre år i den lil­la schwei­zis­ka alp­byn ­Da­vos hyr­de han i som­ras ett hus ute på en ö utan­för Karlstad, pre­cis vid sjö­kan­ten. En vec­ka se­na­re köp­te han ett hus i Stock­holm ock­så. Och det är det som mo­bi­len vi­bre­rar om. Det ska re­no­ve­ras, han har pre­cis köpt ett nytt kök, och hant­ver­kar­na har frå­gor om ­bå­de det ena och det and­ra och det tred­je.

– Och så är det en mas­sa gre­jer som ska in i kö­ket ock­så, vinkyl, kaf­fe­ma­ski­ner och vad fan det nu är… Och här satt jag och trod­de att du t­witt­ra­de…

– Nej, det är ba­ra ­myc­ket som ska fix­as med två hus. Men det är väl skönt det ock­så. Hu­set i Karlstad lig­ger i ett jät­te­fint lä­ge, men det hyr vi ba­ra. Det är Stock­holm som är hem­ma för dig, trots att du va­rit runt så myc­ket?

– Ja, Stock­holm är hem­ma. Det är där jag vill va­ra egent­li­gen. Men den ti­den kom­mer ock­så, ef­ter att hoc­key­kar­riä­ren är över. Har du ut­veck­lats som ­per­son un­der de här åren ­ut­om­lands?

– Det tror jag, man gör det u­nder­med­ve­tet. Da­vos var en li­ten alp­by up­pe i ber­gen, otro­ligt vac­ker med na­tu­ren och all­ting runt om­kring. Är man ute och far och är i ett an­nat land och i en ­an­nan kul­tur blir man mer världs­van ut­an att man tän­ker på det.

Just ”världs­van” är kanske in­te det förs­ta ­or­det som dy­ker upp i hu­vu­det när man lä­ser Ax­els­son på Twit­ter, men till hans för­svar ska sä­gas att det är ro­ligt, skri­vet med glim­ten i ögat och yt­terst säl­lan över grän­sen.

– Jag för­sö­ker ju att in­te gö­ra det, men sen finns det all­tid folk som tyc­ker jag går över grän­sen med vis­sa skämt, jag är kanske för v­ul­gär ibland. Men jag för­sö­ker. Ibland är man ju ro­lig ut­an att ve­ta om det ock­så, ibland f­un­kar allt ba­ra.

Han har si­na fa­vo­ri­ter att gnab­bas med, som just Figren, för­re hoc­key­spe­la­ren och ­nu­me­ra ex­pert­kom­men­ta­torn San­ny Lind­ström, ­dam­kro­nor­nas för­bunds­kap­ten Leif Boork och SVT:s Du­san Umi­ce­vic.

Vem är ro­li­gast att re­ta?

– San­ny mås­te jag sä­ga. Han är mest ak­tiv. Boork skri­ver ju ba­ra när han vill. ”Fig­ge” får ju si­na an­fall ibland ock­så när han är li­te less. Men jag tror än­då att det är San­ny. Han är en själv­god sak som ock­så gil­lar att sy­nas, så han sva­rar med gläd­je. Stund­tals är det rå stäm­ning mel­lan er, men…?

– … det är ab­so­lut med glim­ten i ögat. Vi är go­da vän­ner, vå­ra far­sor job­ba­de ihop ett a­ntal år i Hud­dinge till och med. Sen för­står i­nte folk all­tid det, men det är kul att hål­la igång.

Det är myc­ket som är kul kring Dick Ax­els­son, och skäm­ten ska helst hag­la. Men bakom den ytan finns det ock­så en tän­kan­de och f­un­der­sam per­son, som märks först när sam­tals­äm­ne­na blir mer all­var­li­ga.

– Jo, så är det väl. Jag gil­lar att hål­la igång och sy­nas, men sen när det kom­mer till väl­digt ­se­ri­ö­sa sa­ker gil­lar jag det ock­så. Jag är nog ­li­te mer t­än­ka­re än vad folk tror. Det är många som kän­ner mig väl som sä­ger att jag är två­fej­sad, men jag tyc­ker om bå­da si­dor­na.

”Ski­ter full­stän­digt i det”

Den fun­de­ran­de män­ni­skan syns plöts­ligt när frå­gor­na kom­mer in på nät­hat. Ax­els­son får ge­nom sin stil of­ta svar på tal, och det är långt ifrån al­la twitt­ra­re som lyc­kas hål­la sig på rätt si­da grän­sen. – Det är otro­ligt ela­ka kom­men­ta­rer. Någ­ra hot har jag väl in­te di­rekt fått. Ba­ra otro­ligt ­trå­ki­ga kom­men­ta­rer. Men att folk sä­ger till mig att jag är en skit­då­lig hoc­key­spe­la­re el­ler att jag är fet, det för­svin­ner

i sam­ma stund som de skri­ver det.

Gör det verk­li­gen det? – Ja, jag ski­ter full­stän­digt i det. Det är otro­ligt trå­kigt att det har bli­vit så, men jag har bli­vit ­gans­ka hård­hu­dad i li­vet. Men, sen ser jag ju otro-

FOLK HÄR SKRI­KER EF­TER GULD, DET VAR ETT TAG SEN

ligt många k­om­men­ta­rer mot tje­jer som är otro­ligt över grän­sen, och det är… jäk­ligt trå­kigt. Det pra­tas myc­ket om nät­hat. Kan du som känd per­son gö­ra nå­got åt det?

– Det är klart att jag tror att jag kan gö­ra det. Jag går gär­na i brä­schen för att gö­ra nå­got åt det. Men ty­värr tror jag ock­så att det är ­otro­ligt svårt att få in i skal­len på folk att man in­te ska skri­va sånt. Det finns ex an­tal 100 000 fejk­kon­ton ock­så, så jag tror ald­rig att man k­om­mer kun­na kom­ma bort från nätt­rol­len och nät­ha­tet helt och hål­let. Det är så lätt att fast­na i so­ci­a­la me­di­er­snac­ket med dig, och glöm­ma av att du fak­tiskt är en rätt okej hoc­key­spe­la­re ­ock­så… Är du en bätt­re hoc­key­spe­la­re i dag än när du läm­na­de ­Sve­ri­ge ­se­nast?

– Nja… men klo­ka­re kanske? Jag vill verk­li­gen un­der­stry­ka att jag har Pär Mårts att tack för otro­ligt myc­ket i min hoc­key­kar­riär. Han var verk­li­gen den som ­trod­de på mig och fick folk att öpp­na upp ögo­nen för att jag kan spe­la ­boxplay e­xem­pel­vis. Men jag tyc­ker att jag är sam­ma hoc­key­spe­la­renu, fast nu är jag 30 och det är väl då jag ska ­va­ra som bäst. Jag läg­ger ­myc­ket press på mig själv här nu… Fast det är kul, jag är i Fär­je­stad för att va­ra en le­dan­de spe­la­re som pro­du­ce­rar. Och lä­ra de yng­re spe­lar­na nå­got ock­så för­mo­dar jag?

– Ja, Twit­ter… Nä, men skämt åsi­do, jag har väl en för­hopp­ning om att de yng­re spe­lar­na kol­lar in mig, så var­je trä­ning och var­je match mås­te jag verk­li­gen va­ra där, gå i brä­schen. För an­nars blir det ju in­te bra. Jag är ing­en ­snac­ka­re i om­kläd­nings­rum­met, jag är mer en som ­vi­sar på isen. Jag har för­vis­so aning­en svårt att se att du in­te skul­le va­ra en

snac­ka­re…? – Jo, men när det kom­mer till se­ri­ö­sa gre­jer. Vi har ju le­da­re och kap­te­nen och en mas­sa a­nd­ra spe­la­re ut­an bok­stav på brös­tet som ­gil­lar att pra­ta. Och då tyc­ker jag att de ska ­gö­ra det. Är det in­nan trä­ning kan jag pra­ta myc­ket jag ock­så, men när det väl kom­mer till kri­tan, när det är all­var, hål­ler jag en väl­digt låg pro­fil. Du har pra­tat om att du vill ta ett ­tred­je SM-guld med Fär­je­stad?

– Det är klart att jag vill och tror på det. A­nnars är det ju in­te bra.

Vad ha­de det be­tytt för dig?

– Själv­klart otro­ligt myc­ket. Jag har ju sagt att jag vill ha tre SM-guld, tänk dig att ta tre i sam­ma klubb. Det ha­de va­rit otro­ligt mäk­tigt. De fem förs­ta kom­men­ta­rer­na jag fick på stan ef­ter att jag flyt­ta­de hit var ”nu ska ni v­in­na i år!”. Folk här skri­ker ef­ter guld, det var ett tag sen. Ja, 2011. I sam­ma ve­va som du skaf­fa­de Twit­ter…?

– Ja… det kanske finns en för­ban­nel­se där? Nä, men SM-guld är vår mål­sätt­ning. Fast jag kän­ner ing­en jät­te­press, jag vet att jag kan s­pe­la hoc­key och det är klart att folk ska f­ör­vän­ta sig myc­ket av mig. Jag ska va­ra en l­edan­de spe­la­re, och är jag in­te det ska jag gott och väl få hö­ra det.

”Tror jag sko­jar när jag är se­ri­ös”

Tack för en skön in­ter­vju.

– Fick du nå­got gött el­ler? Du får skri­va ut nå­got smart. Jag blir ju of­ta en ro­lig kil­le. Man läggs i ett fack, oav­sett om det är sport el­ler var­dags­li­vet. Al­la får ett fack. Vil­le du ham­na i det ro­li­ga fac­ket, el­ler kan du in­te kom­ma ur det?

– Det är väl bå­de och. Det är svårt att k­om­ma ur ett sånt och i stäl­let bli en väl­digt se­ri­ös k­il­le. Jag har ju glim­ten i ögat ock­så och ­tyc­ker om att sko­ja li­te.

Men kan du in­te ham­na i två fack?

– Man tyc­ker ju det… Men of­ta blir jag den här ro­li­ga kil­len. Folk tror att jag sko­jar även när jag är se­ri­ös. Jag får väl bör­ja me­ning­en med ”nu är jag se­ri­ös”.

Fast då tror folk att du sko­jar…?

– Ja, typ så. Men det är som det är.

Hen­rik Lund­gren

hen­rik.lund­gren@af­ton­bla­det.se

Fo­to: JIMMY WIXTRÖM

Dick Ax­els­son var med och tog guld­med Fär­je­stad 2008/09 och 2010/11.

Svens­ka id­rot­tar­na med

flest föl­ja­re

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.