ING­ET LAG SKA VIL­JA KOM­MA HIT...

Hockeybibeln - - NEWS - Text: Ste­fanHolm Fo­to: Ola Ax­man & Ste­fan Holm

MO­RA. ILek­sand­ses­det som ti­der­nas säms­ta april­skämt.

I Mo­ra har fan­sen in­te slu­tat skrat­ta än.

Ef­ter ”Sla­get om S­il­jan” vän­tar ju” Sla­get om ­Sve­ri­ge”.

– Ing­et lag ska vil­ja k­om­ma­hit.De­tär­på h­em­ma plan­vis­ka va­ra som star­kast, sä­ger ­tro­tjä­na­ren Alex­an­der ­Hil­mer­son, 26.

Eve­ne­mangska­len­dern på Vi­sit Da­lar­nas hem­si­da be­rät­tar om pen­sio­närs­bow­ling på Mo­ra Par­ken, dri­ve-in-bin­go i Fär­näs byg­de­gård, slöjd­kafé på Kapla­går­den och ett mo­tions­till­fäl­le som lan­se­ras som ”fä­bod­löp­ning Ven­jan”. Del­ta­gar­na ska sam­las vid Ven­jans kyr­ka för att se­dan springa el­ler c­yk­la till en, just det, fä­bod.

Ing­en av ak­ti­vi­te­ter­na till­ta­lar Mo­ra-­bac­ken Ma­ti­as Las­sen.

– Här finns in­te så jävla myc­ket att ­gö­ra, sä­ger 21-åring­en.

Hur får ni då ti­den att gå mel­lan trä­ning­ar och matcher?

– Vi spe­la­re häng­er myc­ket med varand­ra. My­ser. La­gar mat. Går på bio. Hit­tar på sa­ker att gö­ra. Ef­ter trä­ning­en åker man hem och vi­lar i någ­ra tim­mar. Se­dan ring­er du till nå­gon i la­get, och gör du in­te det är det nå­gon som ring­er dig. I kväll är det nog fem–sex grup­per som äter mid­dag ihop.

Dansken be­fin­ner sig i ett cur­rydof­tan­de sli­tet kök i en lä­gen­het i Mo­ras cen­tra­la de­lar. I fönst­ret står en ljuslyk­ta, en bröd­rost och en or­kidé som tap­pat blom­mor­na. Två svens­ka flag­gor är ner­tryck­ta i kru­kan.

Det här är hoc­key­ver­sio­nen av ”Halv åt­ta hos mig” och den här tis­dags­kväl­len står Matt Bai­ley för värd­ska­pet.

– Jag trivs jät­te­bra. Det är bra kil­lar i la­get och jag får spe­la hoc­key på hel­tid. Jag har i­ng­et att kla­ga över, sä­ger ka­na­den­sa­ren.

Ma­ti­as hac­kar en pap­ri­ka men in­tar se­dan åskå­da­rens roll me­dan Matt fort­sät­ter med kyck­ling­gry­tan.

– Det ska bli gott. An­nars blir det väl­digt myc­ket pas­ta. Jag bru­kar la­ga spa­get­ti med kött­färs­sås, så det är jag trött på när sä­song­en är slut. För­hopp­nings­vis ska jag bli bätt­re på att la­ga mat. Det är ett mål jag har och jag för­sö­ker verk­li­gen lä­ra mig, sä­ger Ma­ti­as Las­sen ut­an att släp­pa blic­ken från den putt­ran­de trak­tör­pan­nan där sma­ker­na från gul lök, ­Mo­ra- röd pap­ri­ka, kyck­ling, sal­lads­lök, ko­kos- mjölk, cur­ry, pap­rika­pul­ver, grill­kryd­da, salt och man­gocur­ry för­e­nas.

Matt Bai­ley är ro­ad av mat­lag­ning och lä­ser re­cept en­bart för att få in­spi­ra­tion. Se­dan s­ät­ter han sin egen prä­gel på rät­ter­na, och han är nog­grann med vad han stop­par i sig.

– Jag ste­ker till och med mi­na fru­ko­st­ägg i ko­kos­fett, be­rät­tar han.

”Mås­te äta stort för att bli stor”

När ri­set är kokt och gry­tan klar fyl­ler spe­lar­na varsin sal­lads­skål med mat och sät­ter sig i var­dags­rum­met. Matts ­por­tion är så stor att den till­fäl­ligt ­ut­ma­nar Knausås som kom­mu­nens högs­ta punkt. Än­då är han snart till­ba­ka i kö­ket för att häm­ta mer, och Ma­ti­as är in­te hel­ler mätt.

– För att bli stor mås­te du äta stort, sä­ger Matt och skrat­tar.

– Ja, och se­dan gäl­ler det ju att pas­sa på att äta när man får mat som sma­kar gott, sä­ger Ma­ti­as.

Det är så här det ser ut, hoc­key­li­vet i en kom­mun med 20 000 in­vå­na­re varav 13 000 bor på cen­tral­or­ten. Spe­lar­na kom­mer varand­ra nä­ra och la­gan­dan är ett av Mo­ras främs­ta va­pen. – Det är så här vi lär kän­na varand­ra mer pri­vat och det är bra för ­sam­man­håll­ning­en. Det är ju in­te så att jag åker fram till Ma­ti­as och frå­gar nå­got om hans för­äld­rar när vi är på rin­ken, och i om­kläd­nings­rum­met blir det mest att vi skäm­tar. I det av­se­en­det, att man läm­nar pri­vat­li­vet hem­ma, är en hoc­key­

AL­LA ÄR HELT SJUK JÄVLA TAGGADE PÅ SHL

spe­la­res ar­bets­plats lik al­la and­ra, sä­ger Matt Bai­ley.

Ma­ti­as tac­kar för ma­ten och hyl­lar sin l­ag­kam­rat som om han vo­re hög­ak­tu­ell för Gast­ro­no­mis­ka aka­de­mi­en, men det finns fler mål att pra­ta om. Som det Ma­ti­as Las­sen ­gjor­de mot Lek­sand i det förs­ta mö­tet i di­rekt­kva­let till SHL. Mo­ra vann ju ”Sla­get om ­Sil­jan” och det var dansken som öpp­na­de m­ål­skyt­tet i det förs­ta mö­tet i Te­ge­ra are­na.

– För mig var det jäv­ligt skönt att gö­ra mål mot just Lek­sand. Det var en bra start på s­er­i­en, och där­i­från kör­de vi vi­da­re. He­la kva­let kom­mer jag att min­nas för all­tid. Det var värl­dens drag på läk­tar­na, jät­te­häf­tigt att spe­la.

Kom med Lek­sands mju­kis­byx­or

Ef­ter öpp­nings­ron­den skrevs det spalt­kilo­me­ter om den osan­no­li­ke matchvin­na­ren och varen­da text in­ne­höll or­det ”re­vansch”. Det var högst mo­ti­ve­rat, trots att Ma­ti­as ­ald­rig tog det i sin mun. Han in­led­de ju sä­song­en som lek­sing, men trä­na­ren Per­ra Johns­son trod­de mer på tom­ten än spe­la­ren som 2015 häm­ta­des från Rø­dov­re Mighty Bulls. Ma­ti­as fick ing­en spel­tid och blev i ok­to­ber ut­lå­nad till Mo­ra, som se­na­re tog över kon­trak­tet.

I dag le­ver Per­ra på A-kas­sa, Lek­sand ska spe­la i Hoc­key­all­svens­kan och Ma­ti­as Las­sen går som på små isi­ga moln in­för SHL-de­bu­ten. Det är som en H.C. An­der­sen-sa­ga.

– Ibland mås­te man ta ett steg till­ba­ka för att kun­na ta två–tre fram­åt. Att jag gick till Mo­ra var det bäs­ta som kun­de hän­da. Jag kom till ett rik­tigt skönt gäng med en bra trä­na­re (Je­re­my Col­li­ton). Det var då jag hit­ta­de mig själv. Jag fick spe­la, kän­de mig be­kväm och fick en trygg­het som jag in­te ha­de känt på väl­digt länge. Dess­utom kom jag till ett bätt­re lag. Det syn­tes tyd­ligt i SHL-kva­let. Vi vann rätt­vist.

Men Ma­ti­as Las­sen gav ing­et starkt förs­ta in­tryck när han kom till Mo­ra för att trä­na. Det gör ing­en som kli­ver in i om­kläd­nings­rum­met i Smid­je­grav med en Lek­sands-trunk och b­ör­jar ro­ta bland plagg med ri­va­lens klubb­mär­ke.

– Jag frå­ga­de ef­ter ­klä­der, men det kun­de jag få först e­fter trä­ning­en. Så där satt jag och var tvung­en att ta på mig Lek­sands mju­kis­byx­or. ”Nej, nej, nej, det där går in­te”, sa ­spe­lar­na. Se­dan släng­de de in trun­ken i ett skåp, så att klubb­mär­ket in­te skul­le sy­nas, och lå­na­de ut shorts, trö­ja och al­la and­ra gre­jer.

Det be­rät­tar en del om ri­va­li­te­ten.

– Ja, jag var spänd på hur jag skul­le bli m­ot­ta­gen, men det gick jät­te­bra. Och de där klä­der­na har jag in­te haft på mig se­dan dess, sä­ger Ma­ti­as och skrat­tar.

”Följ­de SHL på tv i Dan­mark”

Lek­sand upp­täck­te ho­nom ti­digt och f­ör­sök­te loc­ka dansken till Da­lar­na med ett ­ju­nior­kon­trakt. En ska­da och möj­lig­he­ten att spe­la A-lags­hoc­key hem­ma i Rø­dov­re fick Ma­ti­as att tac­ka nej.

– Som 16-åring fick jag spe­la med vux­na män i högs­ta­li­gan och det var väl­digt bra för mig, för­kla­rar han.

2015 blev han på nytt upp­vak­tad av ­då­va­ran­de sport­che­fen To­re Jobs och Lek­sands-le­gen­da­ren To­mas Jons­son, som se­dan många år är as­si­ste­ran­de för­bunds­kap­ten i Dan­mark, ha­de ba­ra gott att sä­ga. Han såg en ny Ör­jan Lind­mark i den då 19-åri­ge bac­ken.

I april vär­va­de Lek­sand, som det het­te på hem­si­dan, ”en av Dan­marks mest lo­van­de hoc­key­spe­la­re”.

To­mas Jons­sons trö­ja med num­mer 2 ­häng­er se­dan 2013 i ta­ket i Te­ge­ra are­na. M­ati­as Las­sen sat­te in­te li­ka dju­pa av­tryck u­nder sin kor­ta tid i klub­ben.

När han gör SHL-de­but sker det i ett rött match­ställ med num­mer 22 på rygg­tav­lan.

– När jag spe­la­de i Dan­mark följ­de jag SHL på tv. Ja, det har jag all­tid gjort. Som dansk är det en dröm att få spe­la i SHL.

Få om nå­gon ut­om­stå­en­de tror på Mo­ra i­nför sä­song­en, men spe­lar­na tviv­lar in­te på sig själ­va. Po­si­ti­va min­nes­bil­der är in­te tunga att bä­ra och trup­pen har för­stärkts. Bland n­yför­vär­ven märks NHL-me­ri­te­ra­de bac­ken Ke­a­ton El­ler­by, tjec­kis­ke su­per­ta­lang­en D­avid Ka­se, för­ra KHL-proff­set Ste­ven Sei­go och Mo­ra-so­nen To­mas Skogs, som har flyt­tat hem från Fär­je­stad.

– Job­bar vi sten­hårt var­je dag, in­te ser för långt fram och fort­sät­ter spe­la som för­ra året kan vi över­ras­ka. Vi ska ha re­spekt för mot­stån­dar­na, men oav­sett vil­ka vi mö­ter ska vi spe­la för att vin­na. Vi har bra fart på många spe­la­re och det ska vi ut­nytt­ja. Många av s­pe­lar­na har in­te fått chan­sen i SHL och är verk­li­gen sug­na. Ja, al­la är helt sjukt jävla t­ag­ga­de. Det blir en här­lig ut­ma­ning för oss a­lla, sä­ger Ma­ti­as Las­sen.

Bli in­te för­vå­nad om med­lem­mar­na i Fa­leijs 1935, Mo­ras of­fi­ci­el­la sup­por­ter­klubb, sjung­er om hur klub­ben skor sig på Lek­sands hu­vud­spon­sor. Un­der SHL-kva­let ­kon­tak­ta­de Per-Olof Ejen­dal i egen hög per­son Se­basti­an Jans­son, en av Mo­ras säl­ja­re, och klar­gjor­de att han vil­le kö­pa are­na­nam­net för att stär­ka va­ru­mär­ket på Ejen­dals skydds­kor.

Det är där­för det står Ja­las are­na på en ­isla­da som är jämn­gam­mal med klubb­di­rek­tö­ren P­eter Her­mods­son.

– När P-O ring­de trod­de vi först att det var ett lång­skott, men ett par vec­kor se­na­re var allt klart. Jag har för­stått att det har gniss­lats li­te i Lek­sand, men för Mo­ra är det jät­te­po­si­tivt. Det ger oss en bra grund och ska jag va­ra är­lig finns det in­te så många fö­re­tag i Mo­ra som mäk­tar med att ta ett are­na­namn, sä­ger Her­mods­son när han tar emot på kans­li­et.

50-åring­en är tyd­li­gen på väg att in­le­da den här sä­song­en som han av­slu­ta­de den and­ra, med en re­jäl för­kyl­ning. Pro­ble­met då som nu är att han in­te har tid att va­ra sjuk.

– Det är myc­ket i nor­ma­la fall, men nu ska det gö­ras dub­belt så myc­ket på hal­va ti­den, ­sä­ger han och snörv­lar.

Hur många tim­mar i vec­kan job­bar du?

– Jag räk­nar in­te men frå­ga min fru vad hon tyc­ker. Ah, det är sju­da­gars­vec­ka för oss al­li­hop. Vi är en stres­sad or­ga­ni­sa­tion, men k­än­ner man en po­si­tiv un­der­ton är det lät­ta­re att läg­ga till ex­tra­tim­mar­na. Fö­re­ta­gen är p­osi­ti­va och det känns att det blå­ser med­vind. Al­la vill ju att vi ska lyc­kas. Vi har haft tuf­fa p­er­i­o­der förr, men då har det va­rit ne­ga­tiv stress, som när det har va­rit svårt att få ihop peng­ar.

Så sent som i feb­ru­a­ri 2016 tving­a­des Mo­ra­led­ning­en ge sig ut med tig­gar­hå­ven. Klub­ben ha­de sto­ra lik­vi­di­tets­pro­blem och kun­de in­te be­ta­la spe­lar­lö­ner­na, men fan­sen och spon­so­rer­na bi­drog med 2,7 mil­jo­ner och som på ­be­ställ­ning blev två fö­re det­ta Mo­ra-spe­la­re, Man­tas Ar­ma­lis och Lu­kas Bengts­son, kla­ra för spel i NHL. Det gav yt­ter­li­ga­re 2,5 mil­jo­ner kro­nor till en klubb som be­höv­de varten­da öre.

– Om vi sut­tit pas­si­va och smu­git om­kring ha­de vi fått sto­ra pro­blem. Nu upp­täck­te vi det i tid, gjor­de en kraf­tan­sam­ling och slog på s­to­ra trum­man och sa att det var all­var­ligt, s­äger Her­mods­son.

Han hos­tar till och tar av sig si­na grön­bå­ga­de läs­glas­ö­gon in­nan han fort­sät­ter.

– Det är små mar­gi­na­ler för ett lag på en l­iten ort. Tap­par vi någ­ra hund­ra åskå­da­re slår bä­ga­ren över åt fel håll. Den här bran­schen är ju bakvänd jäm­fört med många and­ra. Vi ska byg­ga ett lag i mars–april och har in­täk­ter­na kla­ra först i sep­tem­ber. Vi vet ju in­te rik­tigt hur myc­ket publik som ska kom­ma på match- er­na, men in­tres­set är stort. I år har vi sålt 1 900 sä­songs­kort, näs­tan dub­belt så många som in­för för­ra sä­song­en, sä­ger Pe­ter H­er­mods­son, som är upp­fris­kan­de är­lig i en värld där verk­lig­hets­för­skö­ning ver­kar ses som en ar­bets­upp­gift.

”Jag gled in på ett ba­nan­skal”

Se­nast Mo­ra spe­la­de i SHL, 2004–2008, b­od­de han i Skå­ne med sin fa­milj, hust­run Christi­ne, so­nen Oli­ver, 24, och dot­tern M­ol­ly, 22. Han be­rät­tar om sin livs­re­sa, att han såg d­agens ljus i Falun men ba­ra var ett par år när flytt­las­set gick till pap­pa Gö­rans äls­ka­de M­al­mö. Sju år se­na­re åter­vän­de fa­mil­jen till Da­lar­na och sat­te ned bo­på­lar­na i Mo­ra. P­eter pro­va­de på ishoc­key, men lär­de sig ald­rig åka skrid­skor. I stäl­let spe­la­de han fot­boll och in­ne­ban­dy och var med och star­ta­de Mo­ra IBK (”Hem­ma i mitt kök 1982.”) in­nan han 1985 åter­vän­de till Skå­ne för att gö­ra kar­riär in­om it-bran­schen. Säl­ja­ren blev för­sälj­nings­chef som blev vd för att till slut lan­da bakom ett skriv­bord i Ja­las are­na. I slu­tet av 2011 er­sat­te han Jo­han Sa­res som klubb­di­rek­tör.

– Fy­ra år ti­di­ga­re sa jag till min son att det skul­le va­ra jäk­ligt ro­ligt att va­ra klubb­di­rek­tör in­om hoc­keyn. Nu sit­ter jag här. Jag gled in på ett ba­nan­skal.

Pe­ter Her­mods­son och hans fru köp­te 2007 en stug­by vid Sil­jans strand, Åmå­sängs­går­den. Hans för­äld­rar, Lis­beth och Gö­ran, sköt­te markser­vicen men när verk­sam­he­ten ex­pan­de­ra­de be­stäm­de sig Pe­ter för att åter­vän­da till Da­lar­na ef­ter 27 år i Helsing­borg, Lands­kro­na, Löd­de­kö­pinge.

– Då ring­de val­be­red­ning­en och jag blev ­in­vald i sty­rel­sen. Re­dan ef­ter förs­ta mö­tet slu­ta­de den då­va­ran­de klubb­di­rek­tö­ren.

Och nu ska Mo­ra spe­la i SHL med Pe­ter Her­mods­son som boss...

– Ja, det är en här­lig ut­ma­ning för oss al­la. Vi har in­te rik­tigt sam­ma för­ut­sätt­ning­ar som de and­ra la­gen. Vi har ökat bud­ge­ten från 36 till 58 mil­jo­ner men un­der det förs­ta året i SHL ska man för­stär­ka or­ga­ni­sa­tio­nen, in­ve­ste­ra i are­nan och så­da­na sa­ker. Det är ett jävla pus­sel.

”En näst in­till omöj­lig bud­get”

Hans kon­tor är sig likt, men i öv­rigt har M­ora rus­tat upp Ja­las are­na en­ligt kra­ven från SHL, CMo­re och Svens­ka ishoc­key­för­bun­det. Ef­ter in­spek­tions­run­dan fanns det 45 punk­ter att gå ige­nom, vil­ket för­kla­rar var­för det den här da­gen finns fler hant­ver­ka­re än spe­la­re på plats. Om­kläd­nings­rum­men har re­no­ve­rats, spe­lar­na har fått ett gym i an­slut­ning till om­kläd­nings­rum­met, hu­vu­den­trén har byggts om, en ny me­di­a­kub sit­ter på plats, in­ner­tak har bytts och sä­ker­hets­fö­re­skrif­ter­na är upp­fyll­da, men ett av vill­ko­ren kan in­te in­fri­as. Att pres­sa in 3 500 sto­lar i den här lil­la hal­len är som att an­vän­da en biku­pa som cy­kel­för­råd. Utrym­met finns helt en­kelt in­te.

– Men allt an­nat kö­per vi rakt av, för vi vill att det ska va­ra en bra kundupp­le­vel­se, sä­ger Her­mods­son.

På trä­nar­si­dan har det ock­så hänt sa­ker. Var­för val­de ni att er­sät­ta Je­re­my Col­li­ton med just Mat­ti­as Kar­lin?

– Vi vill ha ett mo­dernt le­dar­skap, öpp­na dör­rar och fri­het un­der an­svar. Det ska in­te fin­nas reg­ler till hö­ger och väns­ter och dess­utom vill vi fort­sät­ta spe­la un­der­hål­lan­de. Mat­ti­as pas­sa­de bäst in på den krav­bil­den, så va­let var in­te svårt. Se­dan var det vik­tigt att hit­ta nå­gon med ru­tin vid si­dan om, och då pas­sar det per­fekt med ”Mic­ke” (Johansson). Vi vill ha trä­na­re som är lug­na och tryg­ga i sig själ­va. Blir det tuf­fa pe­ri­o­der kan vi in­te ha n­ågon som står och gall­skri­ker.

Be­rät­ta om lag­byg­get. Hur många spe­la­re tving­a­des ni kon­tak­ta för att lyc­kas vär­va en?

– Det är nog när­ma­re tio för en. Det har v­arit ex­tremt myc­ket sam­tal och ja­gan­de. Vi b­eta­lar in­te bäst, men loc­kar med chan­sen att spe­la i SHL, säl­jer idéer och för­sö­ker få spe­lar­na att tri­vas. För­ra sä­song­en ha­de vi en snitt­lön på 14 200 kro­nor. Nu ham­nar den på 40 000– 45 000.

Många av spe­lar­na i Frölun­da skul­le in­te kny­ta skrid­sko­snö­re­na för den ­er­sätt­ning­en...

– Ja, så kanske det är. Någ­ra spe­la­re tjä­nar rik­tigt bra. Så blir det all­tid, men vi för­sö­ker hål­la ne­re lö­neglid­ning­en. Ett eta­ble­rat namn kom­mer än­då in­te till Mo­ra. Det är helt omöj­ligt. Vi kom­mer ald­rig ha de lö­ne­bud­ge­tar­na.

En ny­kom­ling med be­grän­sad eko­no­mi tving­as väl häm­ta spe­la­re från SHL:s ­över­skotts­la­ger?

– Det är klart att det är tufft. Vi har för­sökt få många spe­la­re men plån­bo­ken har in­te räckt till. I stäl­let har vi för­sökt hit­ta någ­ra eta­ble­ra­de namn och unga hung­ri­ga spe­la­re som är på väg upp­åt. Sport­che­fen fick en tuff

­bud­get. Ja, den var näst in­till omöj­lig. 23 mil­jo­ner in­klu­si­ve allt.

Var ni i kon­takt med nå­gon spe­la­re från Lek­sand?

– Nej.

På grund av ri­va­li­te­ten?

– Nä, det hand­la­de mer om att det in­te fanns nå­gon som pas­sa­de in i vårt lag­byg­ge. Det ­be­ty­der in­te att de har då­li­ga spe­la­re, men för oss var ing­en in­tres­sant.

Kläd­de ut sig till björn

Han sä­ger det in­te själv men Pe­ter ­Her­mods­son, som ut­sågs till Årets le­da­re ­ef­ter SHL-avan­ce­mang­et, är en stor triv­sel­fak­tor i klub­ben. Den här man­nen har bå­de rä­var och björ­nar bakom öro­nen, och den som tviv­lar hit­tar be­vis på Youtu­be.

För fy­ra år se­dan, när trupp­med­lem­mar­na var sam­la­de för team­buil­ding i sko­gar­na utan­för Mo­ra, kläd­de han ut sig i en björn­dräkt och höll på att skräm­ma slag på spe­lar­na.

– Det är li­te så det ska va­ra. I ­au­gusti var­je år kör vi all­tid en hel­dag med täv­ling­ar på oli­ka sta­tio­ner, piz­za och pils­ner. Jag vil­le jäv­las med spe­lar­na, så jag spe­la­de in en grizzly­björn som röt och sat­te ut hög­ta­la­re i sko­gen. Spe­lar­na satt och skrat­ta­de och pra­ta­de, men plöts­ligt hör­des: ”Tyst, tyst, det är en björn!” När jag ska­ka­de på någ­ra björ­kar blev sju–åt­ta spe­la­re liv­räd­da. Ja, stor­stads­poj­kar­na bör­ja­de springa mot bi­lar­na. Ha, ha, ha. Det var jäv­ligt ro­ligt. Pap­pa var med och skäll­de som en hund.

I fil­men sä­ger du att en av spe­lar­na ­upp­levt det på rik­tigt och bör­ja­de grå­ta.

– Ja, To­mas Lars­son. Det var ba­ra han som trod­de att det var jag, men han spe­la­de med i me­di­er­na. Det spe­ku­le­ra­des i om det var rätt el­ler fel, och nå­gon tid­ning ring­de upp Leif B­oork. Ha, ha, ha. Det är ett min­ne för li­vet.

Pe­ter är ut­klädd även på jul­fes­ter­na, men då är det som tom­te. 2015 fick Li­nus Johansson, som ha­de bi­tit Karls­kro­nas Da­ni­el Wess­ner i han­den, en munkorg av­sedd för hun­dar. Den över­läm­na­des med ett rim som in­te läm­par sig för tryck.

Spe­lar­na drar sig in­te för att häm­nas. För ett par år se­dan be­gär­de Jacob Nils­son, Jesper E­rik­sen och Li­nus Johansson ett mö­te med klubb­di­rek­tö­ren för att be­rät­ta att den sist­nämn­de ef­ter en blöt kväll i Stock­holm vak­nat upp i en fyl­le­cell och läm­nat ett prov med spår av ko­ka­in. Det dröj­de in­nan Pe­ter för­stod att spe­lar­na drev med ho­nom och att allt fång­a­des av en rul­lan­de ka­me­ra.

– Det var li­te pay­back... Jag har ju dri­vit med kil­lar­na ge­nom åren och att de vå­gar gö­ra en så­dan grej be­rät­tar li­te om at­mo­sfä­ren. Vi sko­jar myc­ket med varand­ra och det byg­ger upp en käns­la för klub­ben. Spe­lar­na kan kom­ma till mig på kon­to­ret för att pra­ta om kär­leks­pro­blem och då är det som det ska va­ra. Det är vik­tigt att kän­na till­hö­rig­het och gläd­je. S­pe­lar­na är of­ta ute på sko­lor, de be­sö­ker äld­re­bo­en­den och ut­om­hus­rin­kar. Det är inga pro­blem. De vill hjäl­pa till och det är den ­an­dan vi har byggt upp. Någ­ra pri­ma­don­nor tar vi in­te emot. Här är det en för al­la, al­la för en.

”Vi skrek, kra­ma­des och grät” Al­la ex­per­ter tip­par er sist i ta­bel­len. ­Gil­lar du lä­get, att ni egent­li­gen ba­ra kan vin­na?

– Ja, det är su­ve­ränt och jag ha­de in­te för­vän­tat mig nå­got an­nat. På upp­takts­träf­fen i fjol skul­le vi bli el­va–tol­va av al­la lag i all­svens­kan. Ex­per­ter­na kän­ner nog in­te igen nam­nen, och då är det ett då­ligt lag. Det där har all­tid fa­sci­ne­rat mig. Det är på isen det av­görs. Det spe­lar ing­en roll vad du he­ter och vad du tjä­nar. Det hand­lar om att få ihop grup­pen, och lyc­kas vi med det och har li­te flyt kan vi över­ras­ka. Vi tror på vårt lag och grab­bar­na tror på sig själ­va. Om allt ha­de styrts av plån­bo­ken ha­de vi i­nte haft en chans i fjol hel­ler.

Hur re­a­ge­ra­de du, som är en käns­lo­män­ni­ska, när ni slog ut ­Lek­sand?

– Jag såg slu­tet av mat­chen med min fa­milj. De vet hur hårt jag har job­bat och hur myc­ket jag har för­sa­kat för Mo­ra IK. Det är klart att det blev en be­lö­ning, en åter­bä­ring på allt slit. Vi skrek, kra­ma­des och grät. Det var jät­te­ro­ligt att få de­la gläd­jen med dem in­nan jag de­la­de gläd­jen med de öv­ri­ga i or­ga­ni­sa­tio­nen. Det kän­des så rätt. De har ju va­rit med un­der al­la tuf­fa pe­ri­o­der.

Minns du det sista må­let i SHL-kva­let?

– Ro­bin Johansson gjor­de 5–1 och kyss­te klubb­mär­ket. Det var helt sans­löst. Det var e­ufo­ri i are­nan. Folk stod och grät överallt. Det var näs­tan stör­re än att vin­na ett SM-guld, sä­ger Pe­ter Her­mods­son.

DET VAR EUFORI I ARE­NAN – FOLK GRÄT ÖVERALLT

Sto­ryn om den Lek­sands­fost­ra­de Mo­ra-spe­la­ren som kyss­te klubb­mär­ket ef­ter att ha gjort det sista må­let i ”Sla­get om Sil­jan” är vac­ker och kon­tro­ver­si­ell, men den stäm­mer in­te.

På brös­tet, över lo­go­ty­pen, ha­de Ro­bin ­Johansson bett ma­te­ri­al­för­val­ta­ren Hå­kan Bogg och Chris­ter Lindh bro­de­ra bok­stä­ver­na E J. Det är ini­ti­a­ler­na för El­se Johansson. Hon het­te så, Ro­bins farmor. Da­gar­na fö­re SHL-kva­let läm­na­de hon jor­de­li­vet, 80 år gam­mal.

– Många tror att jag kyss­te klubb­mär­ket, men må­let tilläg­na­de jag El­se som var en fan­tas­tisk farmor och män­ni­ska. Hon och far­far, Evert, såg al­la matcher på tv men det här fick hon in­te upp­le­va. På nå­got sätt blev jag väl­digt stark i mig själv när hon gick bort. Det kom som en smäll, men jag var så fo­ku­se­rad och hann in­te be­ar­be­ta det un­der ti­den vi spe­la­de. Det var först när jag gjor­de det sista må­let som jag kun­de bör­ja sör­ja och ta till mig vad som ha­de hänt. Det var stor sorg sam­ti­digt som det var stor gläd­je. ­Ef­ter SHL-kva­let be­grav­des hon i kyr­kan i Sär­na. Hon fick en fin ­be­grav­ning. Jät­te­fin. Det var full­satt i kyr­kan.

Ni mås­te ha stått varand­ra nä­ra, du och El­se.

– Ja, väl­digt nä­ra. I he­la li­vet har jag fått jät­te­fin sup­port av hen­ne och far­far. På s­om­rar­na och al­la and­ra lov var vi hos dem i Sär­na och gjor­de oli­ka ak­ti­vi­te­ter.

Vil­ket är ditt star­kas­te min­ne av din f­ar­mor?

– Det är många, det.

”Har gjort re­san till­sam­mans”

Ro­bin sit­ter i en av sof­for­na utan­för om­kläd­nings­rum­met i Ja­las are­na. Han be­rät­tar om be­sö­ken vid Nju­peskärs vat­ten­fall, att El­se bru­ka­de la­ga kol­bot­ten, fläsk­pann­ka­ka med hjort­ron­sylt el­ler kött­bul­lar med stu­va­de m­aka­ro­ner. Han pra­tar om Fest­vec­kan i ­Sär­na, om hur de vitt­ja­de fis­ke­nät i Granå­sjön, om dof­ten av gril­lat älg­kött, om ut­flyk­ter till fots och på ski­dor.

Vad han in­te kun­de fö­re­stäl­la sig då, när han som mi­ni­mas be­sök­te sin pap­pas för­äld­rar, var att han skul­le ham­na på oför­ut­sed­da plat­ser även som id­rotts­man. Ro­bin Johansson f­öd­des i Mo­ra men flyt­ta­de som sex­å­ring med ­fa­mil­jen till Lek­sand, där han bör­ja­de spe­la ­ishoc­key i or­ga­ni­se­rad form. Han var en t­alang ut­ö­ver det van­li­ga och ut­sågs till lag­kap­ten i klub­bens SM-guld­vin­nan­de U20-lag, där han var lag­kam­rat med de bli­van­de NHL-stjär­nor­na Victor Rask och Filip Fors­berg.

Ro­bin ha­de ock­så dröm­mar, men verk­lig­he­ten för­de ho­nom 2010 till Gisla­ved där han in­led­de se­nior­kar­riä­ren med di­vi­sion 1-spel. Kar­riä­ren fort­sat­te i En­kö­ping, nors­ka Mang­le­rud och Tranås in­nan han fick det där ­sam­ta­let från Pe­ter Her­mods­son.

– Jag del­tog i en try-out året in­nan och s­edan ring­de Mo­ra och er­bjöd kon­trakt. Det är ett starkt min­ne. Ja, jag kom­mer ihåg när Pe­ter ring­de och vär­va­de mig hit. Nu har vi gjort den här re­san till­sam­mans un­der fy­ra år, sä­ger R­obin.

Han är fort­fa­ran­de skri­ven hos mam­ma Ann-Char­lot­te och pap­pa Ör­jan i Lek­sand, men bor i en lä­gen­het i Mo­ra. Det är nog bäst så. Ro­bin gjor­de sig in­te di­rekt po­pu­lär un­der SHL-­kva­let då han i sam­band med en tack­ling k­ör­de klubb­skaf­tet i an­sik­tet på Ben Youds. Lek­sand an­mäl­de Ro­bin till di­sci­plin­nämn­den, som val­de att fria.

Se­dan, i det sjät­te mö­tet, gjor­de han det där 5–1-må­let. Min­nes­bil­der­na kom­mer ald­rig blek­na.

– Lek­sand ha­de ta­git ut mål­vak­ten och vi vann en ”tek” i egen zon. Puc­ken gick i run­deln till Bromé (Mat­hi­as) vid bort­re blå, se­dan kom jag in i zon och ”sköt upp den”. Det var häf­tigt.

”Kun­de in­te för­lo­ra en tek­ning”

SHL-kon­trak­tet var de­fi­ni­tivt säk­rat och Ro­bin Johansson hop­pa­des att farmor El­se såg ho­nom från sin him­mel. Han var lyck­lig och sorg­sen, men in­te spe­ci­ellt för­vå­nad.

– Den la­gan­da vi ha­de i la­get och i för­e­ning­en var väl­digt, väl­digt spe­ci­ell. Det var näs­tan som ett själv­spe­lan­de pi­a­no. Di­rek­ti­ven och rol­ler­na var så kla­ra i grup­pen. Al­la viss­te var vi ha­de varand­ra. Vi ha­de en trygg­hets­käns­la och ett spel som va­rit fram­gångs­rikt un­der he­la sä­song­en, och när vi skul­le va­ra som bäst var vi det. Vi kän­de att mot­stån­dar­na var tvung­na att gö­ra sin bäs­ta match för s­äsong­en för att slå oss, att vi kom­mer a­van­ce­ra om vi spe­lar vårt spel. Det var upp till oss själ­va, och det var en jäk­la häf­tig käns­la. Sam­ti­digt slöt sup­port­rar­na upp och ska­pa­de en ma­gisk a­tmo­sfär i Smid­je­grav. Var­je hem­ma­match var... Ja, man bars fram. Det kän­des in­te som att man kun­de för­lo­ra en tek­ning el­ler tack­ling. Det var en eu­fo­risk käns­la som är svår att ­be­skri­va. Det gick av sig självt.

Vad har du, som är fost­rad i Lek­sand, för käns­lor för Mo­ra i dag?

– De är väl­digt var­ma. Jag har va­rit här i fy­ra år och byggt re­la­tio­ner med många i och utan­för för­e­ning­en. Det är spe­ci­ellt att spe­la här, i en li­ten by där al­la kän­ner al­la. Det blir ett jäk­la en­ga­ge­mang.

Och nu ska du gö­ra SHL-de­but som 27-åring...

– Ja, det är en dröm jag haft se­dan jag ­bör­ja­de li­ra. Det ska bli fan­tas­tiskt kul och i­nspi­re­ran­de. Vi har fått ihop la­get bra och har in­tres­san­ta ny­för­värv. Det är ett för­vän­tans­fullt gäng...

...som en­ligt al­la för­hands­tips ska bli sist i SHL.

– Det är per­fekt för oss, ing­et jag läg­ger ­nå­gon vikt vid. Vi ska va­ra öd­mju­ka in­för ­var­je upp­gift, men vå­ga täv­la och fort­sät­ta spe­la med fart och myc­ket skrid­sko­åk­ning. Vi har ökat trä­nings­mäng­den, kört tre pass om ­da­gen i au­gusti, och hit­tar vi till­ba­ka till vinnar­käns­lan kan det gå bra.

Han flac­kar in­te med blic­ken när han sä­ger så där. På hu­vu­det bär han en keps med två bro­de­ra­de bok­stä­ver, R J för Ro­bin Johansson.

KYSS­TE IN­TE KLUBB­MÄRKET, DET VAR

FÖR FARMOR

Tre trä­nings­pass om da­gen är ­var­dag för tro­tjä­na­ren Alex­an­der ­Hil­mer­son, som ef­ter nio sä­song­er i all­svens­kan änt­li­gen får spe­la SHL­hoc­key med sitt äls­ka­de Mo­ra. Han trä­nar skrid­sko­åk­ning fö­re de kol­lek­ti­va pas­sen och äg­nar sig åt styr­ke­trä­ning i prin­cip ­var­je kväll.

Han gör det av en an­led­ning. Med sitt röd­lät­ta skägg är Alex­an­der la­gets egen Gustav Va­sa, och han kan ko­pi­e­ra ett av val­språ­ken: Ad ast­ra per aspe­ra, till stjär­nor­na ge­nom s­vå­rig­he­ter.

Mo­ra­kil­len var en nyc­kel­spe­la­re in­nan han läm­nat ton­å­ren och sva­ra­de sä­song­en 2009/2010 för 17 mål på 49 matcher. Vin­tern där­på mis­sa­de han hal­va sä­song­en på grund av en ljumsko­pe­ra­tion. Se­dan bör­ja­de h­öf­ter­na krång­la, vil­ket är för­kla­ring­en att han ba­ra spe­la­de 16 matcher un­der två s­äsong­er. Dess­utom drab­ba­des Alex­an­der t­idigt av en hjärn­skak­ning som höll ho­nom bor­ta från isar­na i ett halv­år.

– Jag har mis­sat myc­ket på grund av­ska­dor, men har för­sökt ta mig till­ba­ka till hoc­keyn. Jag gil­lar att trä­na och vill in­te se till­ba­ka och in­se att jag in­te gjor­de allt jag kun­de. Det har va­rit tufft, men sam­ti­digt kul och lä­ro­rikt. Nu har jag kun­nat spe­la tre h­ela sä­song­er. Må­let har all­tid va­rit att gå till SHL med mo­der­klub­ben, så det här ska bli kul.

Är det på grund av ska­de­histo­ri­ken som du är så nog­grann med fy­si­ken?

– Ja, jag har trap­pat upp det de s­enas­te åren. Krop­pen känns ­bätt­re ju mer jag trä­nar och det är en jät­te­driv­kraft. Det är på det sät­tet jag för­sö­ker över­le­va. För­ra året trä­na­de vi of­tast kloc­kan 11.00 och h­ade li­te fys in­nan det. Då kör­de jag myc­ket is på morg­nar­na och myc­ket fys på kväl­lar­na.­Man har myc­ket mer tid än man tror, sä­ger han där han sit­ter utan­för spe­la­ren­trén och la­par höst­sol.

”Det är för­bju­det” Har du nå­gon gång ­va­rit nä­ra att läm­na ­Mo­ra för spel i en ­SHL- klubb?

– Det var li­te på ta­pe­ten u­nder mi­na förs­ta år, när jag ­gjor­de myc­ket mål och syn­tes. Vil­ka ­klub­bar? Det vill jag in­te kom­men­te­ra.

Lek­sand?

– Nej, nej, nej. Det har jag bli­vit upp­fost­rad med, att så kan man in­te gö­ra. Det är ­för­bju­det. Det känns som att Lek­sand lig­ger långt bort trots att det är nä­ra, men det är ­ro­li­ga matcher när vi möts. Det blir all­tid myc­ket snack när vi ska mö­tas, som un­der kva­let i vå­ras. Det var det en­da folk pra­ta­de om. Det spe­lar ing­en roll om vi för­lo­rar ­and­ra matcher. Slår vi ba­ra Lek­sand är allt f­ör­lå­tet.

Det be­rät­tar li­te om ri­va­li­te­ten... När ­sur­fa­de du se­nast in på Lek­sands ­hem­si­da?

– Det har jag nog ald­rig gjort, om jag ska va­ra helt är­lig.

Hur är det när du går på stan?

– Jag vet in­te om folk kän­ner igen mig. Det blir i al­la fall in­te så myc­ket snack. De lå­ter mig va­ra och jag är in­te den mest so­ci­a­la p­er­so­nen. Jag hål­ler mig li­te för mig själv och fo­ku­se­rar på mitt.

Vad minns du från Mo­ras se­nas­te a­van­ce­mang, 2004?

– Då var jag på en ju­ni­or­cup i Tjec­ki­en.

Snac­ka om då­lig pla­ne­ring...

– Ja, vi fick föl­ja det på ra­di­on. Mo­ra ­spe­la­de ju match i Stock­holm (Be­seg­ra­de Ham­mar­by sam­ti­digt som Lek­sand slog Skel­l­ef­teå) och he­la hal­len var fylld när de kom hem. Det mis­sa­de jag.

”Får in­te ha för myc­ket re­spekt”

Trots att Alex­an­der Hil­mer­son har bli­vit en sym­bol för Mo­ra IK dröj­de det till 2017 in­nan han skrev på ett tvåårs­kon­trakt. ­Ti­di­ga­re har han för­kas­tat al­la av­tals­för­slag som sträckt sig läng­re än en sä­song.

– Jag har all­tid för­sö­ka be­vi­sa nå­got, in­te känt mig som den eta­ble­ra­de spe­la­re jag b­li­vit. Jag har ve­lat vi­sa nå­got var­je sä­song och har man ettårs­kon­trakt kan man in­te l­uta sig till­ba­ka.

Hur ser du på att Mo­ra för­vän­tas bli sist i SHL?

– Det vo­re kons­tigt an­nars, men vi har ­trä­nat på bra, det finns myc­ket ta­lang i la­get, vi har två bra mål­vak­ter och har fått in den ru­tin vi sak­nat de se­nas­te åren, spe­ci­ellt på back­si­dan. Dess­utom har vi fler spe­la­re, vil­ket har gett en an­nan kon­kur­rens­si­tu­a­tion. Vi får in­te ha för ­myc­ket re­spekt. Ing­et lag ska vil­ja kom­ma hit, för det är på hem­ma­plan vi ska ta po­äng och va­ra som s­tar­kast.

Finns det någ­ra spe­la­re du ser fram emot att mö­ta ex­tra myc­ket?

– Ja, jag har ju någ­ra kom­pi­sar som har va­rit i Mo­ra och se­dan gått till SHL, som Hen­rik Eriks­son (Djur­går­den) och Niklas Fogs­tröm (Fär­je­stad). Det ska bli kul att träf­fa dem.

De lär un­na dig det här.

– Ja, det tror jag. Jag har ju va­rit i Mo­ra ett tag.

All­var­ligt ta­lat, skul­le ett SM-guld slå det ni upp­lev­de i vå­ras, den 1 april?

– Jag tror att det be­ty­der mer för byg­den och klub­ben ef­tersom det var mot just ­Lek­sand, men per­son­li­gen skul­le ett SM­guld slå jät­te­högt.

Fy­ra Mo­ra­spe­la­re har hedrats med att få si­na trö­jor his­sa­de till ta­ket: 14, Mats Lönn, 17, Has­se Hans­son, 24, Bengt Åker­blom, och 78, Mi­kael

Si­mons.

Matt Bai­ley står för la­gan­det av kväl­lens mid­dag som blir myc­ket upp­skat­tad. ”Det gäl­ler ju att pas­sa på att äta när man får mat som sma­kar gott”, sä­ger Ma­ti­as Las­sen.

Tav­lan på Her­mods­sons kon­tor är en gå­va

från Je­re­my ­Col­li­tons yngs­te

son Ben.

Mat­hi­as Bromé och he­la Mo­ra fi­ra­de vilt ef­ter att avan­ce­mang­et var klart

i vå­ras.

Ro­bin Johansson ha­de bro­de­rat in ”E J” på sin match­trö­ja in­för SHL-kva­let mot

Lek­sand.

Med sitt röd­lät­ta skägg är Alex­an­der Hil­mer­son som Mo­ras egen

Gustav Va­sa.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.