UPP NER UPP NER UPP NER UPP NER UPP NER UPP NER UPP NER UPP NER UPP NER
Om de tär dags föret t nytt återtåg? Jojo, men den här gången ska Lek sandstanna iS H L. Klubben tror sig ha hittat en fungerande framtids
plan – att visa blåvita hjärtan i alla led. –Jag har varit med och spelat ner Lek sandtvå gånger. Då är det dags att stanna kvar och ta ansvar, säger det förra NHL-proffset Mattias Ritola, 30.
Den nådde bokhandeln i september 2016, ”Laget som aldrig dog – berättelsen om Leksands IF:s hockeymirakel”. Som titeln antyder handlar boken om den osannolika säsongen 2015/2016 och visst är den värd att återge.
Klubben hade ekonomiska problem och tvingades satsa ungt och hemvävt. Truppmedlemmarna hade en snittålder på 22,61 år och den som inte visste vad rutin betyder i ishockey hade lärt sig det efter 24 omgångar.
Leksand, en av Sveriges mest anrika ishockeyföreningar, låg sist i den allsvenska tabellen vilket fick styrelsen och den nya sportledningen med Mikael Karlberg och Fredrik Jax att sparka tränaren Sjur Robert Nilsen och hans assistent Johan Rosén.
In i omklädningsrummet i Tegera Arena klev Perra Johnsson med klubbikonen Magnus ”Sigge” Svensson och J18-lagets tränare Gereon Dahlgren vid sin sida. På rekordtid gjorde de män av pojkar och Leksand började vinna.
För supportrarna är slutscenen lika vacker som obegriplig. Amerikanen Brock Montpetit stal pucken från Otso Rantakari och tryckte in den bakom Adam Reideborn. Det inträffade den 1 april 2016, 5.52 in i den fjärde perioden i den sjunde och avgörande matchen i direktkvalet mot Modo.
Målet betydde 4–3 och Leksand var, efter ett av idrottens alla mirakel, tillbaka i SHL.
– Jag saknar ord, sa Brock Montpetit till CMore.
”Det ser riktigt, riktigt bra ut”
Det gjorde inte Daniel Nilsson-Padilla, som skrev Tony Flygares självbiografi ”En gång var jag större än Zlatan”. På uppdrag av Leksand fick han uppdraget att sammanfatta den magiska säsongen.
Problemet, förutom att flera intervjuoffer påstår sig ha blivit felciterade? Innan många bokköpare kommit till sista sidan hade klubben åkt ur SHL igen.
– Lite så är det ju, att man inte vet hur man ska förhålla sig till den där bilden. Det var ett sjukt ögonblick, men i och med att vi trillade ur betyder det inte lika mycket längre, säger Martin Jönslars-Eriksson, klackledare och Leksands främsta supporterprofil.
En uppföljare med titeln ”Slaget om Siljan” lär aldrig skrivas, åtminstone inte på den södra sidan av landets sjätte största insjö. Befolkningen i Mora talar däremot gärna om det senaste SHL-kvalet.
– Det var tungt, så klart, att åka ur igen och behöva möta vissa lag som inte är de roligaste och inte lockar så mycket folk till hallen. Fast det är ju inte första gången vi är med om det här, säger Martin Jönslars-Eriksson.
25-åringen sitter där han brukar, i Leksand Superstars lokaler vid Sparbanksgatan. Vägg i vägg ligger en begravningsbyrå, och det var en lämplig granne när det var som mörkast i våras.
Men sommaren kom till Leksand även i år, och ljuset med den. Nyckelspelare och kulturbärare som Mattias Ritola och Jesper Ollas accepterade kraftiga lönesänkningar och stannade kvar, klubben hittade en ny tränare i Markus Åkerblom och intressanta nyförvärv i målvakten Tex Williamsson, Skellefteå-veteranen Fredrik Lindgren och Alex Friesen, som för två år sedan delade omklädningsrum med tvillingarna Sedin i Vancouver. De är inte fler än så, truppmedlemmarna som inte har ett förflutet i Leksand.
Jönslars-Eriksson har räknat ut att spelarna och folket i den sportsliga ledningen spelat runt 4 000 junior- och seniormatcher för klubben ihop. Satsningen är medveten. Med ett kollektivt blåvitt hjärta som gps ska Leksand hitta tillbaka till SHL och etablera sig där.
– Besvikelsen gick snabbt över till ett sug, för det här kan bli en kul säsong. Det ser riktigt, riktigt bra ut. Förutom Henrik Haukeland och Johan Olofsson fick vi behålla de spelare vi ville behålla. Samtidigt är det inte första gången vi har ett jättebra lag på pappret i Allsvenskan. Det har vi haft tidigare och misslyckats, men nu har i princip alla spelat här förut. De förstår pressen, att har man ett lag i allsvenskan måste målet vara att gå upp.
Vad har du gjort i sommar, förutom att invänta nästa hockeyvinter?
– Det är väl det, och fira midsommar med 20 000 andra i Gropen. Man har inte firat midsommar om man inte har gjort det i Leksand. Så är det.
”Vi är inte typen som ’grinar ut’”
Förra säsongen fanns det egentligen bara en vinnare i Leksand. Martin Jönslars-Eriksson. Ett spelbolag utsåg honom till Årets supporter. Han vrider sig på stolen, är inte direkt stolt över utmärkelsen, hade hellre sett sitt älskade Leksand hålla sig kvar i SHL.
– Ja, jag vet inte om det är så mycket att berätta om. Omröstningar handlar ju oftast om vilket lag som har flest supportrar som kan rösta och det finns många leksingar i landet.
Bevisligen är det så. Trots att klubben har farit som en jojo i seriesystemet stannar fansen kvar. Leksand Superstars har 2 400 medlemmar, lika många som vid samma tidpunkt i fjol, och ute i landet finns ett tiotal grenföreningar.
– Det tyder på att det finns en viss revanschlusta. Vi är knappast typen av supportrar som ”grinar ur”.
Vad betyder klubben för dig?
– Mycket. Jag har hittat något slags sammanhang i livet och nu har jag fått möjligheten att jobba med det här i fyra år. Men min aktiva period som supporter har inte gett mig så många lyckliga stunder. Inte rent sportsligt i alla fall.
Vilket är det lyckligaste ögonblicket?
– Det blir fan de sista veckorna av säsongen 2015/2016. Det var så sjukt, Mora-matchen och allt som följde mot Modo.
På det lilla torget i Leksands lilla centrum står en annonstavla som är täckt med information från Leksands IF. Klubben uppmanar lokalbefolkningen och eventuella besökare att köpa säsongskort, för det här ska bli en resa ingen vill missa.
”Vi ska ta tillbaka det som är vårt”, lyder budskapet. Eftersom citat kräver en avsändare pryder Jesper Ollas, 33, den intilliggande bilden. Lagkaptenen ler stramt och har jobbat med frisyren inför fotograferingstillfället.
I verkliga livet befinner han sig några hundra meter därifrån, på gymmet i Tegera Arena. Svetten rinner om honom och de andra spelarna, men fyspasset är bara början. Spelarna i Leksand har snart intagit rinken för att avverka ytterligare ett ispass.
Mattias Ritola och Fredrik Lindgren, 36, spelade ihop i Skellefteå och har hittat tillbaka till varandra. De håller ihop både i gymmet, på isen och i båset.
– Det ska bli grymt kul att spela med honom igen. ”Linkan” har mycket rutin och sprider ett lugn där bak. Vi har varit med länge och det är klart att vi ska ta ansvar. Det här är ett ungt gäng, säger Ritola.
Den NHL-meriterade anfallaren återvände till Leksand i januari, men när klubben åkte ner i Allsvenskan trodde många att han skullebryta sitt långtidskontrakt och försvinna lika snabbt som han kom.
De trodde fel. Precis som kapten Ollas stannade han kvar.
– Jag känner en otrolig revanschlusta. Det tog lång tid att komma över förlusten mot Mora, men sedan var man tvungen att börja se framåt. För mig personligen, föreningen och laget finns bara ett mål. Vi ska tillbaka. Vi har gjort det förr och ska göra det igen.
”Första gången det känns stabilt” Vilka lag kommer slåss om platserna i den allsvenska finalen?
– Jag har faktiskt ingen aning. Det här är en resa vi ska göra. Vi fokuserar på vårt gäng och ska vara absolut bäst i slutet av säsongen.
Vad var det egentligen som fick dig att stanna kvar?
– Revansch. Jag har varit med och spelat ner Leksand två gånger. Då är det dags att stanna kvar och ta ansvar.
Många resonerade som du.
– Ja, det är roligt att så många blev kvar. Det blev inga större förändringar och vi har fått in ”Linkan” och Alex (Friesen).
Varför har Leksand inte lyckats etablera sig i SHL?
– Svår fråga. Det känns som att vi har åkt upp och ner de senaste 30 åren, men fansen har ändå stått där. Utan dem hade inte föreningen funnits. Det har varit väldigt många turer fram och tillbaka och mycket folk som har åkt in och ut. Nu känns det väldigt stabilt och det är första gången jag känner så. Ja, det är väldigt lugnt och skönt.
Vad beror det på?
– Att alla strävar åt samma håll och vet vad som gäller. Vi ställer krav på varandra på ett annat sätt än tidigare.
Mattias Ritola gifte sig med sin Josefine i somras och verkar även ha lovat Leksand evig trohet. Det nygifta paret renoverar Mattias svärföräldrars hus med avsikten att flytta dit.
Den rödmålade kåken ligger på promenadavstånd från Tegera Arena.
– Läget är helt perfekt. Det blir inte bättre, säger Mattias Ritola.
”DET KÄNNS SOM ATT VI HAR ÅKT UPP OCH NER DE SENASTE 30 ÅREN, MEN FANSEN HAR ÄNDÅ STÅTT DÄR. UTAN DEM HADE INTE FÖRENINGEN FUNNITS”
”SENAST LEKSAND GICK UPP VAR KLUBBEN INTE BEREDD – ALLA PRATADE OM DEN MAGISKA KVÄLLEN I Ö-VIK, FOLK SKET
I HUR DET GICK”
Det var här han drömde om att få spela under uppväxten i Borlänge. Han berättar om sina första Leksandsminnen, om matcher i den gamla ishallen, om idoler som Jens Nielsen och ”Challe”.
Den sistnämnde heter Mikael Karlberg, har blivit 46 år och är i dag sportsligt ansvarig i Leksand. Det är en klubb med anor och taket i hemmaarenan fungerar som ett slags historiebok. Flaggor berättar om SM-gulden 1969, 1973, 1974 och 1975, de upphissade ” tröjorna” om hjältar som Mats Åhlberg, Nisse Nilsson, Åke Lassas, Vilgot Larsson, Dan Söderström, Jonas Bergqvist, Tomas Jonsson, Christer Abris, Thommy Abrahamsson och Magnus Svensson.
Det är den föreningen en före detta spelare som ansåg sig sakna ledaregenskaper ska få ordning på igen. Det var motvilligt han blev invald i sportkommittén under kaosets 2015, då styrelsen bestämde sig för att ge Tore Jobs nya arbetsuppgifter och stryka sportchefstiteln.
Mikael Karlberg tränade Leksands J20-lag och befann sig i Örnsköldsvik för att se sonen Marcus spela i Dalarnas TV-pucklag när han fick förfrågan av styrelseledamöterna PerRagnar Bergkvist och Johan Hedberg.
”Då kom alla känslorna”
– Jag sa nej direkt, men de var ihärdiga och kom tillbaka efter några dagar. De tyckte att jag skulle passa perfekt med Fredrik Jax. Vi skulle jobba med relationer och få människor att tro på sig själva. Eftersom mitt avtal skulle gå ut tänkte jag, vad fan, jag testar. Jag trodde aldrig att det skulle vara min grej, men jag trivs i rollen och tycker det är riktigt kul.
Är du omedvetet en ledare?
– Det tror jag, och det är nog det som är min styrka. Jag kan få andra att lyckas och känna sig delaktiga och det är så jag vill jobba. När jag spelade gillade jag inte att stå i centrum och prata inför gruppen. Jag fick en klump i magen, men nu är jag trygg i det.
När Mora vunnit ”Slaget om Siljan” var det Mikael Karlberg som mötte pressen utanför Leksands omklädningsrum i Smidjegrav arena. Han fick sällskap av Perra Johnsson och svarade på alla frågor.
– Jag gick ner till omklädningsrummet när någon minut återstod av matchen. När jag mötte grabbarna och ledarna sa jag till alla att de kunde stanna kvar i omklädningsrummet. ”Jag är ytterst ansvarig, så ni behöver inte svara på frågor om ni inte vill.” Perra hängde på, så där stod vi. Det är den tuffaste stunden jag har varit med om inom hockeyn, men det kommer ansvar med det här jobbet.
När journalisterna fått sitt gick Mikael ut till spelarbussen, satte sig på sin plats längst bak till höger och drog huvan över huvudet.
– Då kom alla känslor, allt jag burit på de senaste månaderna. Det gick inte att stoppa. Jag kände mig som en skurk, som om jag gjort något brottsligt. Jag hade svikit en bygd och en förening.
Det säger en del om ditt Leksandshjärta...
– Jag har fått så mycket av Leksand, bor här med familjen och har ett bra liv. Ingen är större än föreningen och tidigare har det varit lite si och så med det på flera positioner. Ska man lyckas måste man jobba tillsammans. Där har det brustit lite, men just nu gör vi många bra saker. Det är därför många killar har valt att stanna kvar. De känner delaktighet, att det är på riktigt nu.
”Vi fick inte död på det som hänt”
Mikael Karlberg växte upp i Surahammar och hamnade 1995 i Leksand tack vare Stefan Lunner. Som assisterande tränare hade han haft Karlberg i Västerås, och när Stefan flyttade till Dalarna för att assistera Wayne Fleming såg han en chans till en återförening.
– Stefan tipsade Olle Öst, att han borde titta på mig. På den vägen är det, berättar Karlberg, som spelade för Leksand under totalt elva säsonger.
Vilket är ditt lyckligaste ögonblick som leksing?
– Första gången vi gick upp (2002) var jäkligt häftigt och vår kedja var väldigt viktig för laget (Karlberg, Jens Nielsen och Stefan Hellkvist). Vi levererade under hela säsongen, speciellt på slutet. Sedan har du känslostormen för två år sedan, när vi var nederlagstippade och gick upp. Det året och förra säsongen gick hand i hand. Vi fick jättehyllningar när vi var i Norge och spelade, fick inte död på det som hade hänt.
Och sedan kom den där boken...
– Ja, omedvetet blev det en belastning. Killarna blev påminda hela tiden, så det tog ett tag att få det ur systemet.
Vad skulle du betala för att få möta Mora i ett nytt SHL-kval?
– Det handlar inte om Mora. Det handlar om Leksand, att vi ska stå där. Det är vår målbild, men det är otroligt mycket som ska klaffa i ett direktkval. Det gäller att jobba hårt och stå tryggt på jorden.
Vad talar för att Leksand lyckas etablera sig om ni tar steget till SHL igen?
– Att bedriva elithockey på den här orten är tufft och kräver mycket. Här bor 6 000 personer. Leksand är inte ens en stad och vi kämpar mot Stockholm, Göteborg och Malmö. Bara där är det tufft, och tidigare har vi inte haft någon grund att stå på när vi har gått upp. Det har varit ett köpelag, eller vad man ska kalla det, men de två senaste åren har vi försökt bygga något annat. Vi satsar på ungt och eget. I den här truppen är det 16 killar som har gått på hockeygymnasiet. Vi gör något annorlunda,och det talar för oss. Det andra sättet har inte funkat och jag tycker det här är helt rätt väg att gå.
För att få in ytterligare trygghet i organisationen tänkte Mikael Karlberg, när det blev dags att anställa en tränare, på den tryggaste lagkamrat han någonsin haft.
– ”Mackan” är en naturlig ledare. Jag har spelat med jättemånga som har meriter från OS, VM och NHL, men han sticker ut med sitt sätt att vara. Han är trygg. Han är lugn. Han har pondus.
Vid två tillfällen har han fått frågan om han vill bli sportchef i Leksand, en annan gång blev han erbjuden jobbet som ungdomsansvarig. Svaret: Nej, nej och åter nej. Det var först i somras en skylt med ”Markus Åkerblom” kom upp på väggen i Tegera Arena, och den sitter vid dörren till tränarrummet. Där ryms även namnen på två av hans gamla lagkamrater, Örjan Lindmark och Jonas Levén.
– Tidigare fanns det ingen plan, inte ens en arbetsbeskrivning som berättade vad jag skulle hit och göra. ”Kom hit och red upp det här!” Det var jag inte intresserad av, så det var ganska enkelt att tacka nej, säger den nye Leksandstränaren.
Varför tackade du ja när Mikael Karlberg ringde den här gången?
– Det finns flera anledningar. Jag har ett förflutet i Leksand och har drömt om att återvända. Helt ärligt är det ett av de finaste tränaruppdrag man kan ha i idrotts-Sverige. Sedan tycker jag att det, efter ganska många års turbulens, finns en tydlighet som attraherar mig. När jag träffade Leksands vd (Christer Plars) och styrelseordförande (Åke Norström) var det ingen tvekan. Vd:n och sportchefen säger samma sak och det är jätteviktigt att man talar samma språk i en förening. Det finns en tydlig målbild och den tydligheten ger lugn och ro.
Hur ser du på truppen?
– Jag är jättenöjd och det hänger ihop med första träffen med Leksands IF. De har en plan, vet vilka de vill utföra den med och vad jag ska göra. Leksand vill spela en modernare hockey med spelare som har ett hjärta för föreningen och bygden. Av 25 spelare har 22 spelat för Leksand tidigare. De vet vad det innebär att sätta på sig tröjan. Sedan gäller det att orka stå kvar vid sina värderingar och planen som är lagd. Vi kommer att bli ifrågasatta och då gäller det att sitta still i båten. Att jobba över tid är den enda vägen till framgång.
Hur gick det till när du själv hamnade här som spelare?
– Det var på gång redan 1987, när jag flyttade från Östersund. Då valde jag mellan Leksand och Björklöven, som precis vunnit SM-guld. Jag hade tre bra år i Umeå men hade hela tiden kontakt med Mats Åhlberg och Dan Labraaten, som var ansvariga för rekryteringen. När Björklöven åkte ur var det självklart att jag skulle gå till Leksand, säger Markus, som 1990–2000 var en del av dalalaget.
Vilket är ditt lyckligaste minne?
– De två första åren hamnade vi i kvalserien och var nära att åka ur trots att vi hade sju landslagsspelare i truppen. Andra året höll vi oss kvar genom att vända och vinna en match borta mot Vita Hästen. Ja, det är mest minnen åt ”andra hållet”. Vi hade ett otroligt lag men lyckades aldrig ta det hela vägen. 1997 spelade vi en fantastisk semifinalserie mot Färjestad där fyra av fem matcher gick till sudden. Clas Eriksson avgjorde den avgörande semifinalen, och sedan vann Färjestad SM-guldet efter 3–0 mot Luleå. Det var det året vi skulle ha tagit det.
”Pang, tjong så var jag borta”
Vad har du för mål med Leksand den här gången?
– Det uttalade målet är att vi ska ta oss tillbaka till SHL. Vi ska göra ett allvarligt försök, men det kan ta ett–två år innan vi har fått den kultur vi vill ha och allt det nya har satt sig. Senast Leksand gick upp var klubben inte beredd, och det har spelarna vittnat om. De var på boksigneringar, alla pratade om den magiska kvällen i Ö-vik och folk sket i hur det gick. Spelarna var kvar där ganska länge, förstod inte vad det innebar att spela i SHL. Klubben jobbade över åtta månader, saknade en idé för att utvecklas över tid. På längre sikt är drömmen att etablera Leksand i SHL. Ja, det är väl slutmålet. Som tränare har du begränsat med tid, tre–fyra år.
Förra säsongen tvingades du bort från Björklöven. Vad hände egentligen?
– Efter en match... Ja, tre minuter efter slutsignalen (Pantern, 0–5) kom styrelseordföranden (Mikael Salomonsson) fram och sa att jag inte längre hade styrelsens förtroende. Jag hade inte fått några indikationer om vad som var på gång och blev både förvånad och besviken. Pang, tjong, så var jag borta. Jag tycker att jag hade två jättebra år i Umeå men jag var aldrig riktig huvudtränare. Jag jobbade med Tommy Jonsson och han satte sin prägel på det hela. Även om jag var delaktig så är det inte samma sak som att styra skutan från start. Sedan, när Tommy fick gå, tog jag över laget i några månader. Jag tycker att jag gjorde ett bra jobb, men resultaten uteblev och då tog Joakim Fagervall över. Det är först nu jag ska få köra mitt race fullt ut, säger Markus Åkerblom.
Av de tränare han själv haft har han influerats mest av Wayne Fleming och Torgny Bendelin. De månade också om spelarna, berättar han.
– Det finns ingen som gapar och skriker som vinner min respekt. Det gör du när du har förlorat alla pedagogiska verktyg. I min värld är det en desperat åtgärd.
Vad gör dig till en bra ledare?
– Att jag är mänsklig och ändå ställer krav och är tydlig. Ska du vara mänsklig och höra alla spelare och vara en schyst kille är du också mesig, tycker många. Jag förstår inte varför man inte kan vara både och? Jag behöver inte be folk dra åt helvete för att jag inte gillar det de gör. Det finns andra pedagogiska vägar. Jag vill behandla spelarna som de vill bli behandlade. Därför måste jag lära känna dem i deras miljö, kan inte stänga in mig i tränarrummet. Det är ett väldigt kul sätt att jobba och kräver mer av mig som ledare. Jag gillar och köper inte jargongen och myten kring hockeyn, att man måste vara tuff och hård.