UPP NER UPP NER UPP NER UPP NER UPP NER UPP NER UPP NER UPP NER UPP NER

Hockeybibeln - - NEWS - Text och foto: Ste­fanHolm

Om de tär dags fö­ret t nytt åter­tåg? Jo­jo, men den här gång­en ska Lek sand­stan­na iS H L. Klub­ben tror sig ha hit­tat en fun­ge­ran­de fram­tids

plan – att vi­sa blå­vi­ta hjär­tan i al­la led. –Jag har va­rit med och spe­lat ner Lek sand­två ­gång­er. Då är det dags att stan­na kvar och ta an­svar, sä­ger det för­ra NHL-proff­set Mat­ti­as Ri­to­la, 30.

Den nåd­de bok­han­deln i sep­tem­ber 2016, ”La­get som ald­rig dog – be­rät­tel­sen om Lek­sands IF:s hoc­key­mi­ra­kel”. Som ti­teln an­ty­der hand­lar boken om den osan­no­li­ka sä­song­en 2015/2016 och visst är den värd att åter­ge.

Klub­ben ha­de eko­no­mis­ka pro­blem och tving­a­des sat­sa ungt och hem­vävt. Trupp­med­lem­mar­na ha­de en snitt­ål­der på 22,61 år och den som in­te viss­te vad ru­tin be­ty­der i ishoc­key ha­de lärt sig det ef­ter 24 om­gång­ar.

Lek­sand, en av Sve­ri­ges mest an­ri­ka ishoc­key­för­e­ning­ar, låg sist i den all­svens­ka ta­bel­len vil­ket fick sty­rel­sen och den nya sport­led­ning­en med Mi­kael Karl­berg och Fred­rik Jax att spar­ka trä­na­ren Sjur Ro­bert Nil­sen och hans as­si­stent Jo­han Rosén.

In i om­kläd­nings­rum­met i Te­ge­ra Are­na klev Per­ra Johnsson med klub­bi­ko­nen Mag­nus ”Sig­ge” Svensson och J18-la­gets trä­na­re ­Ge­re­on Dahl­gren vid sin si­da. På re­kord­tid gjor­de de män av poj­kar och Lek­sand bör­ja­de vin­na.

För sup­port­rar­na är slut­sce­nen li­ka vac­ker som obe­grip­lig. Ame­ri­ka­nen Brock Mont­pe­tit stal puc­ken från Otso Ran­ta­ka­ri och tryck­te in den bakom Adam Rei­de­born. Det in­träf­fa­de den 1 april 2016, 5.52 in i den fjär­de pe­ri­o­den i den sjun­de och av­gö­ran­de mat­chen i di­rekt­kva­let mot Mo­do.

Må­let be­tyd­de 4–3 och Lek­sand var, ef­ter ett av id­rot­tens al­la mi­ra­kel, till­ba­ka i SHL.

– Jag sak­nar ord, sa Brock Mont­pe­tit till CMo­re.

”Det ser rik­tigt, rik­tigt bra ut”

Det gjor­de in­te Daniel Nils­son-Pa­dil­la, som skrev To­ny Fly­ga­res själv­bi­o­gra­fi ”En gång var jag stör­re än Zla­tan”. På upp­drag av Lek­sand fick han upp­dra­get att sam­man­fat­ta den m­agis­ka sä­song­en.

Pro­ble­met, för­u­tom att fle­ra in­ter­vju­of­fer på­står sig ha bli­vit fel­ci­te­ra­de? In­nan många bok­kö­pa­re kom­mit till sista si­dan ha­de klub­ben åkt ur SHL igen.

– Li­te så är det ju, att man in­te vet hur man ska för­hål­la sig till den där bil­den. Det var ett sjukt ögon­blick, men i och med att vi tril­la­de ur be­ty­der det in­te li­ka myc­ket läng­re, sä­ger Mar­tin Jönslars-Eriks­son, klack­le­da­re och Lek­sands främs­ta sup­por­ter­pro­fil.

En upp­föl­ja­re med ti­teln ”Sla­get om Sil­jan” lär ald­rig skri­vas, åt­minsto­ne in­te på den s­öd­ra si­dan av lan­dets sjät­te störs­ta in­sjö. B­efolk­ning­en i Mo­ra ta­lar där­e­mot gär­na om det se­nas­te SHL-kva­let.

– Det var tungt, så klart, att åka ur igen och be­hö­va mö­ta vis­sa lag som in­te är de ­ro­li­gas­te och in­te loc­kar så myc­ket folk till hal­len. Fast det är ju in­te förs­ta gång­en vi är med om det här, sä­ger Mar­tin Jönslars-Eriks­son.

25-åring­en sit­ter där han bru­kar, i Lek­sand Su­perstars lo­ka­ler vid Sp­ar­banks­ga­tan. Vägg i vägg lig­ger en be­grav­nings­by­rå, och det var en lämp­lig gran­ne när det var som mör­kast i vå­ras.

Men som­ma­ren kom till Lek­sand även i år, och lju­set med den. Nyc­kel­spe­la­re och kul­tur­bä­ra­re som Mat­ti­as Ri­to­la och Jesper Ol­las ­ac­cep­te­ra­de kraf­ti­ga lö­ne­sänk­ning­ar och stan­na­de kvar, klub­ben hit­ta­de en ny trä­na­re i Mar­kus Åker­blom och in­tres­san­ta ny­för­värv i mål­vak­ten Tex Williamsson, Skellefteå-ve­te­ra­nen Fred­rik Lindgren och Alex Friesen, som för två år se­dan de­la­de om­kläd­nings­rum med tvil­ling­ar­na Se­din i Van­cou­ver. De är ­in­te fler än så, trupp­med­lem­mar­na som in­te har ett för­flu­tet i Lek­sand.

Jönslars-Eriks­son har räk­nat ut att spe­lar­na och fol­ket i den sports­li­ga led­ning­en spe­lat runt 4 000 ju­ni­or- och se­ni­or­mat­cher för klub­ben ihop. Sats­ning­en är med­ve­ten. Med ett kol­lek­tivt blå­vitt hjär­ta som gps ska Lek­sand hit­ta till­ba­ka till SHL och eta­ble­ra sig där.

– Besvi­kel­sen gick snabbt över till ett sug, för det här kan bli en kul sä­song. Det ser ­rik­tigt, rik­tigt bra ut. För­u­tom Henrik H­au­ke­land och Jo­han Olofsson fick vi be­hål­la de spe­la­re vi vil­le be­hål­la. Sam­ti­digt är det i­nte förs­ta gång­en vi har ett jät­te­bra lag på papp­ret i All­svens­kan. Det har vi haft ti­di­ga­re och miss­lyc­kats, men nu har i prin­cip al­la spe­lat här för­ut. De för­står pres­sen, att har man ett lag i all­svens­kan mås­te må­let va­ra att gå upp.

Vad har du gjort i som­mar, för­u­tom att ­in­vän­ta näs­ta hoc­key­vin­ter?

– Det är väl det, och fi­ra mid­som­mar med 20 000 and­ra i Gro­pen. Man har in­te fi­rat mid­som­mar om man in­te har gjort det i Lek­sand. Så är det.

”Vi är in­te ty­pen som ’gri­nar ut’”

För­ra sä­song­en fanns det egent­li­gen ba­ra en vin­na­re i Lek­sand. Mar­tin Jönslars-Eriks­son. Ett spel­bo­lag ut­såg ho­nom till Årets sup­por­ter. Han vri­der sig på sto­len, är in­te di­rekt stolt över ut­mär­kel­sen, ha­de hell­re sett sitt ­äls­ka­de Lek­sand hål­la sig kvar i SHL.

– Ja, jag vet in­te om det är så myc­ket att ­be­rät­ta om. Om­röst­ning­ar hand­lar ju of­tast om vil­ket lag som har flest sup­port­rar som kan rös­ta och det finns många lek­sing­ar i lan­det.

Be­vis­li­gen är det så. Trots att klub­ben har f­arit som en jo­jo i se­ri­e­sy­ste­met stan­nar fan­sen kvar. Lek­sand Su­perstars har 2 400 med­lem­mar, li­ka många som vid sam­ma tid­punkt i fjol, och ute i lan­det finns ett ti­o­tal gren­för­e­ning­ar.

– Det ty­der på att det finns en viss re­vanschlus­ta. Vi är knap­past ty­pen av sup­port­rar som ”gri­nar ur”.

Vad be­ty­der klub­ben för dig?

– Myc­ket. Jag har hit­tat nå­got slags sam­man­hang i li­vet och nu har jag fått möj­lig­he­ten att job­ba med det här i fy­ra år. Men min ak­ti­va ­pe­ri­od som sup­por­ter har in­te gett mig så många lyck­li­ga stun­der. In­te rent sports­ligt i al­la fall.

Vil­ket är det lyck­li­gas­te ögon­blic­ket?

– Det blir fan de sista vec­kor­na av sä­song­en 2015/2016. Det var så sjukt, Mo­ra-mat­chen och allt som följ­de mot Mo­do.

På det lil­la torget i Lek­sands lil­la cent­rum står en an­nons­tav­la som är täckt med in­for­ma­tion från Lek­sands IF. Klub­ben upp­ma­nar lo­kal­be­folk­ning­en och even­tu­el­la be­sö­ka­re att kö­pa sä­songs­kort, för det här ska bli en re­sa ing­en vill mis­sa.

”Vi ska ta till­ba­ka det som är vårt”, ly­der bud­ska­pet. Ef­tersom ci­tat krä­ver en ­av­sän­da­re pry­der Jesper Ol­las, 33, den in­til­lig­gan­de bil­den. Lag­kap­te­nen ler stramt och har job­bat med fri­sy­ren in­för fo­to­gra­fe­rings­till­fäl­let.

I verk­li­ga li­vet be­fin­ner han sig någ­ra ­hund­ra me­ter där­i­från, på gym­met i Te­ge­ra Are­na. Svet­ten rin­ner om ho­nom och de and­ra spe­lar­na, men fys­pas­set är ba­ra bör­jan. S­pe­lar­na i Lek­sand har snart in­ta­git rin­ken för att av­ver­ka yt­ter­li­ga­re ett is­pass.

Mat­ti­as Ri­to­la och Fred­rik Lindgren, 36, spe­la­de ihop i Skellefteå och har hit­tat till­ba­ka till varand­ra. De hål­ler ihop bå­de i gym­met, på isen och i bå­set.

– Det ska bli grymt kul att spe­la med ho­nom igen. ”Lin­kan” har myc­ket ru­tin och spri­der ett lugn där bak. Vi har va­rit med länge och det är klart att vi ska ta an­svar. Det här är ett ungt gäng, sä­ger Ri­to­la.

Den NHL-me­ri­te­ra­de an­fal­la­ren åter­vän­de till Lek­sand i ja­nu­a­ri, men när klub­ben åk­te ner i All­svens­kan trod­de många att han skul­le­bry­ta sitt lång­tids­kon­trakt och för­svin­na li­ka snabbt som han kom.

De trod­de fel. Pre­cis som kap­ten Ol­las stan­na­de han kvar.

– Jag kän­ner en otro­lig re­vanschlus­ta. Det tog lång tid att kom­ma över för­lus­ten mot ­Mo­ra, men se­dan var man tvung­en att bör­ja se fram­åt. För mig per­son­li­gen, för­e­ning­en och la­get finns ba­ra ett mål. Vi ska till­ba­ka. Vi har gjort det förr och ska gö­ra det igen.

”Förs­ta gång­en det känns sta­bilt” Vil­ka lag kom­mer slåss om plat­ser­na i den all­svens­ka fi­na­len?

– Jag har fak­tiskt ing­en aning. Det här är en re­sa vi ska gö­ra. Vi fo­ku­se­rar på vårt gäng och ska va­ra ab­so­lut bäst i slu­tet av sä­song­en.

Vad var det egent­li­gen som fick dig att stan­na kvar?

– Re­vansch. Jag har va­rit med och spe­lat ner Lek­sand två gång­er. Då är det dags att stan­na kvar och ta an­svar.

Många re­so­ne­ra­de som du.

– Ja, det är ro­ligt att så många blev kvar. Det blev inga stör­re för­änd­ring­ar och vi har fått in ”Lin­kan” och Alex (Friesen).

Var­för har Lek­sand in­te lyc­kats eta­ble­ra sig i SHL?

– Svår frå­ga. Det känns som att vi har åkt upp och ner de se­nas­te 30 åren, men fan­sen har ä­ndå stått där. Ut­an dem ha­de in­te för­e­ning­en fun­nits. Det har va­rit väl­digt många tu­rer fram och till­ba­ka och myc­ket folk som har åkt in och ut. Nu känns det väl­digt sta­bilt och det är f­örs­ta gång­en jag kän­ner så. Ja, det är väl­digt lugnt och skönt.

Vad be­ror det på?

– Att al­la strä­var åt sam­ma håll och vet vad som gäl­ler. Vi stäl­ler krav på varand­ra på ett an­nat sätt än ti­di­ga­re.

Mat­ti­as Ri­to­la gif­te sig med sin Jo­se­fi­ne i som­ras och ver­kar även ha lo­vat Lek­sand evig tro­het. Det ny­gif­ta pa­ret re­no­ve­rar Mat­ti­as svär­för­äld­rars hus med av­sik­ten att flyt­ta dit.

Den röd­må­la­de kå­ken lig­ger på pro­me­na­dav­stånd från Te­ge­ra Are­na.

– Lä­get är helt per­fekt. Det blir in­te bätt­re, sä­ger Mat­ti­as Ri­to­la.

”DET KÄNNS SOM ATT VI HAR ÅKT UPP OCH NER DE SE­NAS­TE 30 ÅREN, MEN FAN­SEN HAR ÄN­DÅ STÅTT DÄR. UT­AN DEM HA­DE IN­TE FÖR­E­NING­EN FUN­NITS”

”SE­NAST LEK­SAND GICK UPP VAR KLUB­BEN IN­TE ­BEREDD – AL­LA PRA­TA­DE OM DEN MA­GIS­KA KVÄLLEN I Ö-VIK, FOLK SKET

I HUR DET GICK”

Det var här han dröm­de om att få spe­la u­nder upp­väx­ten i Bor­länge. Han be­rät­tar om si­na förs­ta Lek­sand­s­min­nen, om mat­cher i den gam­la ishal­len, om ido­ler som Jens N­iel­sen och ”Chal­le”.

Den sist­nämn­de he­ter Mi­kael Karl­berg, har bli­vit 46 år och är i dag sports­ligt an­sva­rig i Lek­sand. Det är en klubb med anor och ta­ket i hem­maa­re­nan fun­ge­rar som ett slags histo­rie­bok. Flag­gor be­rät­tar om SM-gul­den 1969, 1973, 1974 och 1975, de upp­his­sa­de ­” trö­jor­na” om hjäl­tar som Mats Åhl­berg, ­Nis­se Nils­son, Åke Las­sas, Vil­got Lars­son, Dan Sö­der­ström, Jo­nas Ber­gqvist, To­mas Jonsson, Chris­ter Abris, Thom­my Abra­hams­son och Mag­nus Svensson.

Det är den för­e­ning­en en fö­re det­ta spe­la­re som an­såg sig sak­na le­da­re­gen­ska­per ska få ord­ning på igen. Det var mot­vil­ligt han blev i­nvald i sport­kom­mit­tén un­der ka­o­sets 2015, då sty­rel­sen be­stäm­de sig för att ge To­re Jobs nya ar­bets­upp­gif­ter och stry­ka sport­chefsti­teln.

Mi­kael Karl­berg trä­na­de Lek­sands J20-lag och be­fann sig i Örnsköldsvik för att se so­nen Mar­cus spe­la i Da­lar­nas TV-puck­lag när han fick för­frå­gan av sty­rel­se­le­da­mö­ter­na PerRag­nar Berg­kvist och Jo­han Hedberg.

”Då kom al­la käns­lor­na”

– Jag sa nej di­rekt, men de var ihär­di­ga och kom till­ba­ka ef­ter någ­ra da­gar. De tyck­te att jag skul­le pas­sa per­fekt med Fred­rik Jax. Vi skul­le job­ba med re­la­tio­ner och få män­ni­skor att tro på sig själ­va. Ef­tersom mitt av­tal skul­le gå ut tänk­te jag, vad fan, jag tes­tar. Jag trod­de ald­rig att det skul­le va­ra min grej, men jag trivs i rol­len och tyc­ker det är rik­tigt kul.

Är du omed­ve­tet en le­da­re?

– Det tror jag, och det är nog det som är min styr­ka. Jag kan få and­ra att lyc­kas och kän­na sig del­ak­ti­ga och det är så jag vill job­ba. När jag spe­la­de gil­la­de jag in­te att stå i cent­rum och pra­ta in­för grup­pen. Jag fick en klump i ma­gen, men nu är jag trygg i det.

När Mo­ra vun­nit ”Sla­get om Sil­jan” var det Mi­kael Karl­berg som möt­te pres­sen ut­an­för Lek­sands om­kläd­nings­rum i Smid­je­grav a­re­na. Han fick säll­skap av Per­ra Johnsson och sva­ra­de på al­la frå­gor.

– Jag gick ner till om­kläd­nings­rum­met när nå­gon mi­nut åter­stod av mat­chen. När jag möt­te grab­bar­na och le­dar­na sa jag till al­la att de kun­de stan­na kvar i om­kläd­nings­rum­met. ”Jag är yt­terst an­sva­rig, så ni be­hö­ver in­te s­va­ra på frå­gor om ni in­te vill.” Per­ra häng­de på, så där stod vi. Det är den tuf­fas­te stun­den jag har va­rit med om in­om hoc­keyn, men det kom­mer an­svar med det här job­bet.

När jour­na­lis­ter­na fått sitt gick Mi­kael ut till spelar­bus­sen, sat­te sig på sin plats längst bak till hö­ger och drog hu­van över hu­vu­det.

– Då kom al­la käns­lor, allt jag bu­rit på de s­enas­te må­na­der­na. Det gick in­te att stop­pa. Jag kän­de mig som en skurk, som om jag gjort n­ågot brotts­ligt. Jag ha­de svi­kit en bygd och en för­e­ning.

Det sä­ger en del om ditt Lek­sand­s­hjär­ta...

– Jag har fått så myc­ket av Lek­sand, bor här med fa­mil­jen och har ett bra liv. Ing­en är ­stör­re än för­e­ning­en och ti­di­ga­re har det va­rit li­te si och så med det på fle­ra po­si­tio­ner. Ska man lyc­kas mås­te man job­ba till­sam­mans. Där har det brustit li­te, men just nu gör vi många bra sa­ker. Det är där­för många kil­lar har valt att stan­na kvar. De kän­ner del­ak­tig­het, att det är på rik­tigt nu.

”Vi fick in­te död på det som hänt”

Mi­kael Karl­berg väx­te upp i Su­ra­ham­mar och ham­na­de 1995 i Lek­sand tack va­re Ste­fan Lun­ner. Som as­si­ste­ran­de trä­na­re ha­de han haft Karl­berg i Väs­terås, och när Ste­fan ­flyt­ta­de till Da­lar­na för att as­si­ste­ra Way­ne Fle­ming såg han en chans till en åter­för­e­ning.

– Ste­fan tip­sa­de Ol­le Öst, att han bor­de tit­ta på mig. På den vägen är det, be­rät­tar Karl­berg, som spe­la­de för Lek­sand un­der to­talt el­va ­sä­song­er.

Vil­ket är ditt lyck­li­gas­te ögon­blick som lek­sing?

– Förs­ta gång­en vi gick upp (2002) var j­äk­ligt häf­tigt och vår ked­ja var väl­digt vik­tig för ­la­get (Karl­berg, Jens Nielsen och Ste­fan Hell­kvist). Vi le­ve­re­ra­de un­der he­la sä­song­en, spe­ci­ellt på slu­tet. Se­dan har du käns­lostor­men för två år se­dan, när vi var ne­der­lagstip­pa­de och gick upp. Det året och för­ra sä­song­en gick hand i hand. Vi fick jät­te­hyll­ning­ar när vi var i ­Nor­ge och spe­la­de, fick in­te död på det som ha­de hänt.

Och se­dan kom den där boken...

– Ja, omed­ve­tet blev det en be­last­ning. ­Kil­lar­na blev påmin­da he­la ti­den, så det tog ett tag att få det ur sy­ste­met.

Vad skul­le du be­ta­la för att få mö­ta Mo­ra i ett nytt SHL-kval?

– Det hand­lar in­te om Mo­ra. Det hand­lar om Lek­sand, att vi ska stå där. Det är vår mål­bild, men det är otro­ligt myc­ket som ska klaf­fa i ett di­rekt­kval. Det gäl­ler att job­ba hårt och stå tryggt på jor­den.

Vad ta­lar för att Lek­sand lyc­kas eta­ble­ra sig om ni tar ste­get till SHL igen?

– Att be­dri­va elit­hoc­key på den här or­ten är tufft och krä­ver myc­ket. Här bor 6 000 per­so­ner. Lek­sand är in­te ens en stad och vi käm­par mot Stock­holm, Gö­te­borg och Mal­mö. Ba­ra där är det tufft, och ti­di­ga­re har vi in­te haft n­ågon grund att stå på när vi har gått upp. Det har va­rit ett köpe­lag, el­ler vad man ska kal­la det, men de två se­nas­te åren har vi för­sökt byg­ga nå­got an­nat. Vi sat­sar på ungt och eget. I den här trup­pen är det 16 kil­lar som har gått på hoc­key­gym­na­si­et. Vi gör nå­got an­norlun­da,och det ta­lar för oss. Det and­ra sät­tet har in­te fun­kat och jag tyc­ker det här är helt rätt väg att gå.

För att få in yt­ter­li­ga­re trygg­het i or­ga­ni­sa­tio­nen tänk­te Mi­kael Karl­berg, när det blev dags att an­stäl­la en trä­na­re, på den tryg­gas­te lag­kam­rat han nå­gon­sin haft.

– ”Mac­kan” är en na­tur­lig le­da­re. Jag har spe­lat med jät­te­många som har me­ri­ter från OS, VM och NHL, men han stic­ker ut med sitt sätt att va­ra. Han är trygg. Han är lugn. Han har pon­dus.

Vid två till­fäl­len har han fått frå­gan om han vill bli sport­chef i Lek­sand, en an­nan gång blev han er­bju­den job­bet som ung­dom­s­an­sva­rig. Sva­ret: Nej, nej och åter nej. Det var först i som­ras en skylt med ”Mar­kus Åker­blom” kom upp på väg­gen i Te­ge­ra Are­na, och den sit­ter vid dör­ren till trä­nar­rum­met. Där ryms även nam­nen på två av hans gam­la lag­kam­ra­ter, Ör­jan Lind­mark och Jo­nas Le­vén.

– Ti­di­ga­re fanns det ing­en plan, in­te ens en ar­bets­be­skriv­ning som be­rät­ta­de vad jag ­skul­le hit och gö­ra. ”Kom hit och red upp det här!” Det var jag in­te in­tres­se­rad av, så det var gans­ka en­kelt att tac­ka nej, sä­ger den nye L­ek­sand­strä­na­ren.

Var­för tac­ka­de du ja när Mi­kael Karl­berg ring­de den här gång­en?

– Det finns fle­ra an­led­ning­ar. Jag har ett f­ör­flu­tet i Lek­sand och har drömt om att åter­vän­da. Helt är­ligt är det ett av de fi­nas­te t­rä­narupp­drag man kan ha i id­rotts-Sve­ri­ge. Se­dan tyc­ker jag att det, ef­ter gans­ka många års tur­bu­lens, finns en tyd­lig­het som at­tra­he­rar mig. När jag träf­fa­de Lek­sands vd (Chris­ter Plars) och sty­rel­se­ord­fö­ran­de (Åke Nor­ström) var det ing­en tve­kan. Vd:n och sport­che­fen sä­ger sam­ma sak och det är jät­te­vik­tigt att man ta­lar sam­ma språk i en ­för­e­ning. Det finns en tyd­lig mål­bild och den tyd­lig­he­ten ger lugn och ro.

Hur ser du på trup­pen?

– Jag är jät­te­nöjd och det häng­er ihop med förs­ta träf­fen med Lek­sands IF. De har en plan, vet vil­ka de vill ut­fö­ra den med och vad jag ska gö­ra. Lek­sand vill spe­la en mo­der­na­re ­hoc­key med spe­la­re som har ett hjär­ta för för­e­ning­en och byg­den. Av 25 spe­la­re har 22 spe­lat för L­ek­sand ti­di­ga­re. De vet vad det in­ne­bär att sät­ta på sig trö­jan. Se­dan gäl­ler det att or­ka stå kvar vid si­na vär­de­ring­ar och pla­nen som är lagd. Vi kom­mer att bli ifrå­ga­sat­ta och då ­gäl­ler det att sit­ta still i bå­ten. Att job­ba över tid är den en­da vägen till fram­gång.

Hur gick det till när du själv ham­na­de här som spe­la­re?

– Det var på gång re­dan 1987, när jag ­flyt­ta­de från Ös­tersund. Då val­de jag mel­lan Lek­sand och Björklö­ven, som pre­cis vun­nit SM-guld. Jag ha­de tre bra år i Umeå men ha­de he­la ti­den kon­takt med Mats Åhl­berg och Dan ­Labraa­ten, som var an­sva­ri­ga för re­kry­te­ring­en. När Björklö­ven åk­te ur var det själv­klart att jag skul­le gå till Lek­sand, sä­ger Mar­kus, som 1990–2000 var en del av da­la­la­get.

Vil­ket är ditt lyck­li­gas­te min­ne?

– De två förs­ta åren ham­na­de vi i kval­se­ri­en och var nä­ra att åka ur trots att vi ha­de sju lands­lags­spe­la­re i trup­pen. And­ra året höll vi oss kvar ge­nom att vän­da och vin­na en match bor­ta mot Vi­ta Häs­ten. Ja, det är mest min­nen åt ”and­ra hål­let”. Vi ha­de ett otro­ligt lag men lyc­ka­des ald­rig ta det he­la vägen. 1997 ­spe­la­de vi en fan­tas­tisk se­mi­fi­nal­se­rie mot Färjestad där fy­ra av fem mat­cher gick till sud­den. Clas Eriks­son av­gjor­de den av­gö­ran­de se­mi­fi­na­len, och se­dan vann Färjestad SM-gul­det ef­ter 3–0 mot Lu­leå. Det var det året vi skul­le ha ta­git det.

”Pang, tjong så var jag bor­ta”

Vad har du för mål med Lek­sand den här gång­en?

– Det ut­ta­la­de må­let är att vi ska ta oss till­ba­ka till SHL. Vi ska gö­ra ett all­var­ligt för­sök, men det kan ta ett–två år in­nan vi har fått den kul­tur vi vill ha och allt det nya har satt sig. S­enast Lek­sand gick upp var klub­ben in­te b­eredd, och det har spe­lar­na vitt­nat om. De var på bok­sig­ne­ring­ar, al­la pra­ta­de om den ma­gis­ka kvällen i Ö-vik och folk sket i hur det gick. Spe­lar­na var kvar där gans­ka länge, f­ör­stod in­te vad det in­ne­bar att spe­la i SHL. Klub­ben job­ba­de över åt­ta må­na­der, sak­na­de en idé för att ut­veck­las över tid. På läng­re sikt är dröm­men att eta­ble­ra Lek­sand i SHL. Ja, det är väl slut­må­let. Som trä­na­re har du be­grän­sat med tid, tre–fy­ra år.

För­ra sä­song­en tving­a­des du bort från Björklö­ven. Vad hän­de egent­li­gen?

– Ef­ter en match... Ja, tre mi­nu­ter ef­ter slut­sig­na­len (Pan­tern, 0–5) kom sty­rel­se­ord­fö­ran­den (Mi­kael Salo­mons­son) fram och sa att jag in­te läng­re ha­de sty­rel­sens för­tro­en­de. Jag h­ade in­te fått någ­ra in­di­ka­tio­ner om vad som var på gång och blev bå­de för­vå­nad och be­svi­ken. Pang, tjong, så var jag bor­ta. Jag tyc­ker att jag ha­de två jät­te­bra år i Umeå men jag var ald­rig rik­tig hu­vud­trä­na­re. Jag job­ba­de med Tommy Jonsson och han sat­te sin prä­gel på det he­la. Även om jag var del­ak­tig så är det in­te sam­ma sak som att sty­ra sku­tan från start. Se­dan, när Tommy fick gå, tog jag över la­get i någ­ra m­åna­der. Jag tyc­ker att jag gjor­de ett bra jobb, men re­sul­ta­ten ute­blev och då tog Jo­a­kim ­Fa­ger­vall över. Det är först nu jag ska få kö­ra mitt ra­ce fullt ut, sä­ger Mar­kus Åker­blom.

Av de trä­na­re han själv haft har han in­flu­e­rats mest av Way­ne Fle­ming och Torg­ny Ben­de­lin. De må­na­de ock­så om spe­lar­na, b­erät­tar han.

– Det finns ing­en som ga­par och skri­ker som vin­ner min re­spekt. Det gör du när du har f­ör­lo­rat al­la pe­da­go­gis­ka verk­tyg. I min värld är det en de­spe­rat åt­gärd.

Vad gör dig till en bra le­da­re?

– Att jag är mänsk­lig och än­då stäl­ler krav och är tyd­lig. Ska du va­ra mänsk­lig och hö­ra al­la spe­la­re och va­ra en schyst kil­le är du o­ck­så me­sig, tyc­ker många. Jag för­står in­te var­för man in­te kan va­ra bå­de och? Jag be­hö­ver in­te be folk dra åt hel­ve­te för att jag in­te gil­lar det de gör. Det finns and­ra pe­da­go­gis­ka vägar. Jag vill be­hand­la spe­lar­na som de vill bli be­hand­la­de. Där­för mås­te jag lä­ra kän­na dem i de­ras mil­jö, kan in­te stänga in mig i trä­nar­rum­met. Det är ett väl­digt kul sätt att job­ba och krä­ver mer av mig som le­da­re. Jag gil­lar och kö­per i­nte jar­gong­en och my­ten kring hoc­keyn, att man mås­te va­ra tuff och hård.

”Man in­te vet hur man ska för­hål­la sig till den där bil­den. Det var ett sjukt ögon­blick, men i och med att vi tril­la­de ur be­ty­der det in­te li­ka myc­ket läng­re”, sä­ger Lek­sands klack­le­da­re Mar­tin Jönslars-Eriks­son.

Foto: STE­FAN HOLM

Mat­ti­as Ri­to­la stan­na­de kvar

ef­ter de­gra­de­ring­en, pre­cis som fle­ra and­ra tunga namn.

”Vi ska ta till­ba­ka det som är vårt”, står det bred­vid Jesper Ol­las på an­nons­tav­lan mitt i cent­rum.

Foto: STE­FAN HOLM

Trä­na­re Mar­kus Åker­blom ska fö­ra Lek­sand till­ba­ka till SHL, men sats­ning­en den­na

gång är mer lång­sik­tig.

Mi­kael Karl­berg.

Jesper Ol­las och hans lag­kam­ra­ter trä­nar för fullt in­för nya sä­song­en.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.