ÄR HÖG TID ATT VISA VILKA SOM BESTÄMMER

LEIFBY: Handen på hjärtat, vad vill du att svensk hockey ska vara?

Almtuna en gråkall onsdagskväll i november, Pantern på Hovet en fredag, Troja borta i mellandagarna.

Hockeyallsvenskan är sannerligen ingen plats för lättingar, ynkryggar eller B2B-folk men det är så den ser ut – skärningspunkten mellan drömmen och slitet.

I vinter vill jag att ni går ut och visar hur mycket den betyder för er. Hösten är inte en årstid, det är en högtid. Äntligen får vi gå inomhus och höra det förväntansfulla sorlet som alltid fortplantar sig när ismaskinen lämnat isen.

Nedsläckt hall, oljig is, doften av sönderkokt varmkorv.

Parkera på en grusplan, ståplats, Springsteens ”Glory days”. Gyllene dagar. Gnagande oro. När svensk hockey slår upp portarna säsongen 2017/2018 gör den det med ett nytt lukrativt tv-avtal på väg in.

När det slår ut i full blom kommer SHL-lagen att kamma in mångmiljonbelopp varje säsong i sex år framåt, samtidigt får de allsvenska klubbarna hålla till godo med en spottstyver.

SHL-klubbarna kan räkna med 42–48 miljoner kronor årligen, de hockeyallsvenska lagen 1,8–2,3 miljoner kronor.

Ofantliga summor, enorma skillnader.

Knähundarna går inte att lita på

En del röster i Hockeysverige är ostyckat positiva till det nya avtalet, de hyllar unisont männen som förhandlat fram det.

Här finns det minsann ingenting att bekymra sig över, alla som ställer frågor och är kluvna är bara gnälliga eller missunnsamma.

De här personerna är väldigt lätta att identifiera. Antingen har de som jobb att bevaka SHL eller en specifik SHL-klubb, men på vägen har de förlorat all integritet och blivit en del av ligan eller klubben. Samma personer kan också tjäna SHL eller deras samarbetspartners, vilket betyder att de direkt eller indirekt också avlönas av samma figurer som de är så imponerade av, och dessa knähundar går förstås inte att lita på. Så, vad innebär det nya tv-avtalet? Ingen vet säkert hur det kommer att påverka svensk hockey, som vi känner den, och det är förstås befogat att ställa sig vissa frågor.

Vad vill vi att svensk hockey ska vara och betyda? Och för vilka?

Ett argument som knähundarna ofta återkommer till är det faktum att hockeyallsvenska lag ofta lyckas ta sig hela vägen till SHL och att serie- och kvalsystemets vitalitet därmed är en icke-fråga.

Men det intressanta är inte hur det var 2009 eller 2012, utan hur det kommer att se ut 2019 och 2022, när de ekonomiska skillnaderna är som störst.

Vi lägger fakta på bordet så ser vi hur det känns:

SHL-klubbarna kommer att få 20 gånger mer i kapitaltillskott från och med 2018 jämfört med klubbarna i Hockeyallsvenskan.

SHL-klubbarna har ”samarbeten” med hockeyallsvenska klubbar där spelare skickas fram och tillbaka i ett farmarlagsliknande upplägg och ni kan ju själva gissa vem som har sista ordet i avtalen.

SHL-klubbarna ska senast 2022 kunna redovisa ett eget kapital på tio miljoner kronor samtidigt som de hockeyallsvenska klubbarna, som redan har problem att få ekonomin att gå ihop, ska ha fyra miljoner på banken. Annars ryker licensen. En underdog som lyckas snirkla sig fram till en bäst-av-sju mot ett utvilat SHL-lag med kolossal spelarbudget har, om de vinner det mötet, ett sexmiljonershål att täppa till.

Förutom krav på eget kapital finns det ytterligare paragrafer som måste uppfyllas för att få komma in i SHL-familjen, där arenakravet (5 000 platser varav 3 500 ska vara sittbara) är en stötesten för en majoritet av klubbarna i Hockeyallsvenskan.

SHL-klubbarna kan i princip plocka vilka färdigutbildade spelare de vill i serierna nedanför utan att betala annat än smågrus.

Det finns en SHL-skiss (ännu inte avslöjad) som bygger på att kvalsystemet ska göras om så att endast ett SHL-lag ska behöva kvala för att hålla sig kvar. Klubbarna i Hockeyallsvenskan tycker förstås att det är en värdelös förändring – så den kommer med största sannolikhet att klubbas igenom.

Skrik så in i helvete

Så, handen på hjärtat. Tror ni att följande förändringar och förordningar kommer att göra det lättare för lag i Hockeyallsvenskan att avancera i seriesystemet?

Är det helt obefogat att känna oro över att ökade klyftor kan få en negativ inverkan på seriernas livlighet, det som varit ett grundfundament och mycket av nerven i svensk ishockey i 70–80 år nu?

Om svaret är nej, om någonting känns fel, finns det bara en sak att göra.

Prata ihop er, läs på, mobilisera, säg upp era dyra tv-abonnemang, lös en ståplatsbiljett, gå på medlemsmöten, sy banderoller, leta upp den där tv-mikrofonen som tar upp arenaljud och skrik så in i helvete.

De som beslutar säger att SHL aldrig ska bli en stängd liga, samtidigt gör de allt som står i deras makt för att den ska vara stängd.

De som bestämmer är så rädda att förlora en position, ett privilegium, en förhandsrätt att de inte längre vill eller vågar spela om det på någorlunda lika villkor.

Paragrafer är mer centrala än puckar, varma gratisbufféer

viktigare än heta kvalspel.

Hösten är här, högtiden är kommen, det är dags att gå på ishockey igen och det är hög tid att visa vilka som bestämmer över den.

Ut och lev lite jävel, nu.