”DET VAR HELT TYST I STAN I EN VECKA EFTER MATCHEN MOT LEKSAND. PAPPA? HAN BLEV INTE SÅ GLAD”
Pappa Magnus ä renlegend ar i Mod o-kretsar. ÖRNSKÖLDSVIK. Storasyster Mo a är svensk landslagsspelare ochlillasyster Wilma spelarmed14-årigakillar. För Lukas W er n blom ,17, varde t aldrig något tvivel vad hans kulle bli. –Jag var två år gammal närjag
Innandömet av Fjällräven Center är som ett museum. Varenda kvadratcentimeter av gångarna som går runt läktarna är fyllda med Modo-fakta. Jubelbilder, texter, gammal utrustning, pokaler och massor av fakta, år för år, säsong för säsong. Det tar tio minuter att gå runt arenans gångar, och då kastas det ändå bara ett getöga på väggarna.
Men det räcker för att se att Modos hockeyhistoria är rik. Ont om SM-guld, absolut. Men ett överflöd av stjärnor som startat sin karriär i Ö-vik.
På bortre hörnet finns det en gigantisk bild på en jublande Magnus Wernblom, Lukas pappa. Som barn brukade 17-åringen gå runt i gångarna under periodpauserna och läsa och titta på bilderna.
– Det är ju jättecoolt att se allt det här, än i dag. Det är en jätteinspiration att få vara i en klubb som haft så många talanger och stjärnor. Det finns en massa bra spelare som varit här, och är här nu. Det är helt otroligt, säger supertalangen.
Hans pappa Magnus Wernblom var en av Modos stora spelare när klubben var som bäst under 1990- och början av 2000-talet. Han spelade fyra SM-finaler, men fick se sig besegrad varje gång. När Modo äntligen lyckades bryta finalförbannelsen 2007 hade Wernblom flyttat till Skellefteå. Vilka är dina starkaste minnen från din pappas karriär?
– Han gillade väl att stå framför mål i powerplay, peta in några returer och styrningar och så. Det var väl det egentligen? Det var ju också ett sätt att sammanfatta 16 säsongers Modo-karriär…
– Haha, men jag kommer faktiskt inte ihåg så mycket, jag var ju så liten då. Jag följde med och kollade på alla matcherna, men var väl bara åtta–nio år när pappa slutade. Men jag kommer ihåg när de hissade upp hans tröja i taket här i arenan. Det var väldigt mäktigt.
Jämfördes med ”Foppa”
Modos storhetsperiod är dock slut, för stunden i alla fall. Chocken över det där
”JAG KOMMER FAKTISKT INTE IHÅG SÅ MYCKET – MEN JAG KOMMER IHÅG NÄR DE HISSADE UPP HANS TRÖJA I TAKET HÄR I ARENAN. DET VAR VÄLDIGT MÄKTIGT.”
Leksandsmålet den 1 april 2016 sitter fortfarande kvar i den hockeytokiga staden. Och inte blev det bättre när fjolårssäsongen, den som bara så där lite lagom lätt skulle leda Modo tillbaka till SHL, slutade i bottenstrid och kamp för att inte åka ner i division 1.
– Det var nästan helt tyst i stan i en vecka efter matchen mot Leksand. Pappa? Han blev inte så glad, det blev han inte. Han var som resten av befolkningen här.
En av få positiva saker hos Modo under den förra säsongen var just Lukas Wernblom. Den 29 september fick den då 16-årige forwarden spela borta mot AIK, och blev därmed historisk som den förste spelaren född på 2000-talet att spela i någon av Sveriges två högsta serier. Hyllningarna under hösten nådde ett tag osannolikt höga nivåer. Dåvarande Modo-tränaren Andreas Johansson jämförde Wernbloms tävlingsskalle med en viss Peter Forsberg och sa att 16-åringen var den som var tuffast på träningarna.
– Det var väl som det var med alla hyllningarna, jag kunde inte göra mycket åt det. Det var bara att läsa lite grann, men inte för mycket. Och så fortsätta träna lika hårt som tidigare.
Tävlingsskalle som ”Foppa”…?
– Nej, jag kan absolut inte jämföras med honom, han var helt outstanding, jag har absolut inget att jämföra med.
Efter varje match i fjol väntade den obligatoriska genomgången. Men inte med tränare och lagkamrater, utan med den hockeytokiga familjen Wernblom. Moa Wernblom, 19, spelade i fjol med Modos damlag, samt i Damkronorna. Wilma Wernblom, 14, var med Modos 13-årskillar.
– Vi snackar en del hockey där hemma. Så fort det är någon match sitter vi där allihop och kollar. Det är sällan man ser på ”Idol” hemma hos oss. Så fort det går någon match blir det den som åker på. Var det givet att det skulle bli hockey för er?
– Ja. Jag började väldigt tidigt, samtidigt som Moa. Wilma kom med senare, det tog lite längre tid för henne att bli biten. Hon var rätt less på hockey, hon hade ju tvingats åka med för att se oss spela på cuper och matcher i hela sitt liv. Men sen började det klicka för henne också. Jag började spela när jag var tre, men då hade jag redan åkt skridskor i ett år. Det blev ett gift.
”Egentligen tror jag det är pappa”
I år får Lukas för första gången klara sig utan sin två år äldre storasyster. Moa tog steget i somras och flyttade till Linköping för att bli en del i deras stora satsning.
– Nu är det telefon som gäller, så det är ingen fara. Och vi kan ju se hennes matcher på stream.
Wilma bor kvar hemma och spelar nu i Örnsköldsviks SK i deras killag. Ännu är det några år kvar tills hon är gammal nog för Modos damjuniorer.
Vem i familjen har störst talang? – Det är nog Wilma. Men det är svårt att jämföra, vi har olika spelstil. Moa är väl mest som pappa, gillar att tävla framför mål. Wilma är lite mer teknisk och gillar ännu mer att tävla. Fast det
gör vi väl allihop. Ja, jag har läst i olika intervjuer om vem som är familjens sämste förlorare.
Du har sagt Moa, Moa har sagt Wilma.
– Äh, egentligen tror jag att det är pappa. Det är väl ingen av oss som gillar att förlora, men han förlorar ju mest så… Det är inget som gått sönder där hemma, ännu i alla fall. Men det har varit väldigt tyst i soffan vissa kvällar efter någon kubbmatch eller liknande. Är det pappas tävlingsinstinkt som ni har ärvt?
– Ja, det tror jag. Mamma höll också på lite med idrott, men det var inte lika mycket. Men vi kanske har fått lite av bådas, vi är ändå lite lugnare än vad pappa var.
Att Modo låg i botten av allsvenskan i fjol gjorde förstås ingen i Örnsköldsvik glad. Men ska man se det krasst ökade chanserna till spel för unga spelare som Wernblom när Modo åkte ner i allsvenskan.
”Blir ett mindre steg”
– Självklart, det blev ett mindre steg för oss juniorer att ta, det blev lite lättare att komma upp i A-laget. Men det var absolut inget som jag ville, att Modo skulle åka ur. Men att vi fick chansen i A-laget i fjol kan vara positivt för klubben i ett senare skede, vi unga spelare är mer redo om vi går upp igen. Vi har fått en extra säsong på seniornivå. Det blir ju ett mindre steg för oss juniorer, men samtidigt väldigt tråkigt för hela stan med spel i allsvenskan. Hur är det att leva i en hockeytokig stad när klubben underpresterar?
– Jag tycker ändå det är en helt fantastisk stad att leva i, lagom för mig. Det är inte för stort och inte för litet. Många som bor här är hockeyintresserade, så det blir extra mycket folk på läktarna. Bara kul. Bara kul, även när ni ligger i botten av serien?
– Nja… det är självklart att folk är besvikna, det var ju laget också. Men de följer med oss på hela resan, det känns skönt att ha det stödet. Vad skulle det betyda om ni går upp igen i år?
– Mer än man kan tro. Örnsköldsvik är en riktig hockeystad, alla vill att vi ska till SHL.