JÄMNHETEN ÄR FRÖLUNDAS FRÄMSTA VAPEN
När jag går igenom Frölundas laguppställning slås jag av en sak. Var är alla göteborgare? Alla goa gubbar? De som varit lite av Frölundas identitet genom åren?
Just nu är de försvinnande få i en klubb där göteborgare som Daniel Alfredsson, Patric Carnbäck, Niklas Andersson varit stora profiler och ansikten utåt. Och på senare år Johan Sundström och Nicklas Lasu.
Jag kan sakna det, men å andra sidan är kanske underlaget för dåligt för att åstadkomma det.
Annars finns de få saker att klaga på i en laguppställning där målsättningen är att gå hela vägen, även om jag själv tycker att backsidan ser lite ihålig ut.
Men Frölunda kanske inte ska spela i egen zon, som Färjestads gamle ledare Kjell Glennertsa en gång när det klagades på värmlänningarnas backuppsättning.
Styrkan är definitivt riktad framåt, med en imponerande for wardssida.
Men bäst i SHL? Nej, det tycker jag inte att göteborgarna är i någon lagdel.
Men de är tillräckligt starka för att vara ett topplag i vinter. Frölunda har inte varit sämre än trea i grundserien på de fem senaste säsongerna där de har raden 2–2–2–3–3.
Det är enormt imponerande med tanke på dagens verklighet för alla sportchefer, där de i princip måste byta ut halva laget inför varje säsong.
Inget annat lag har haft en sådan kontinuitet och jämnhet. Det är lite dynasti över det hela under tränaren Roger Rönnberg och med Joel Lundqvist som ledare på isen.
De har sett till att varje match tas på allvar och utrotat serielunken i Scandinavium. Dessutom har Frölunda fått en av SHL:s mest sevärda spelare i Tim Söderlund från Skellefteå – 20-åringen som fick sitt genombrott i fjol och som kan lyfta ännu högre i vinter. Rhett Rakhshani är ett annat tungt nyförvärv som anländer först i oktober och som är tänkt att ersätta skyttekungen Victor Olofsson. Jag antar att Rönnberg redan vikt en plats åt honom bredvid Ryan Lasch och Joel Lundqvist.