SKRÄLLARNAS EPOK ÄR HÄR
BJURMAN: 10-talet går mot sitt slut och nästan vad fanken som helst kan ske i NHL nu för tiden
NEW YORK. Precis allting kan hända.
Det lärde vi oss om inte annat när en samling missanpassade riddare som ingen annan ville ha gick till final i våras – mot alla odds.
Just därför rusar pulsen när dessa hjältar och deras kollegor i de övriga 30 NHL-legionerna nu snörar på sig skridskorna igen.
Ja, därför – och för att det kommer spelas bländande hockey i Concorde-hastighet, för att nya stjärnor lär kläckas på löpande band, för att fler än någonsin ser ut att kunna vinna Stanley Cup, för att det garanterat blir så satans dramatiskt och spännande och för att, tja, det finns ju inget bättre än att se världens bästa spelare gå i clinch kväll efter kväll efter kväll i åtta månader.
Riddarna totalt uträknade i fjol
Ni minns hur det lät för ett år sedan. Då var såna som jag bombsäkra på att expansionslaget Vegas Golden Knights skulle komma toksist i tabellen – och att även New Jersey Devils och Colorado Avalanche var tämligen chanslösa. Och visst hade fönstret slutligen stängts för Washington Capitals, det rådde det ingen tvekan om.
Samtidigt skulle sådana som Edmonton Oilers, Calgary Flames, Dallas Stars och St Louis Blues självklart vara med och utmana. Vad hände? Knights vann svintuffa Pacific-divisionen och gick helt chockartat till final, Capitals blev Stanley Cup-mästare och såväl Devils som Avalanche förgyllde våren för sina fans med fina playoff-framträdanden.
Oilers, Flames, Stars och Blues däremot, de hamnade till sist under strecket och var egentligen inte närmare titeln än Greenville Swamp Rabbits – som spelar i East Coast Hockey League.
Häpnadsväckande – men också en underbar erinran om att nästan vad fanken som helst numer kan hända i världens bästa hockeyliga. För all del, oväntade scenarier har rullats upp inför våra ögon förr, men det känns som att förutsättningarna för skrällar och bomber aldrig varit mer gynnsamma än nu, i slutet av 2010-talet. Det beror såklart på att ligan är så extremt jämn och skillnaden mellan de bästa och de sämsta så liten; ja, mycket, mycket mindre än vi på utsidan föreställer oss. Hisnande, tycker jag. För det betyder ju att även något av lagen de flesta dömt ut på förhand i år – till exempel Detroit, Montreal, Vancouver, Ottawa (nåja, några gränser finns det kanske ändå ...) och Arizona – förmodligen skakar om oss med en helt otippad forcering djupt in i den kommande vårens playoff-drama.
Exakt vilket är lite övermaga att försöka gissa, en överraskning är ju ingen överraskning om den går att förutse, men jag har en känsla av att unga, hungriga Arizona kan ha en rungande knockout på lut.
Samtidigt är det trängre än någonsin om utrymmet i det förmodade elitskiktet, där kanonlagen med tydligast mästerskapsskepnad dväljes.
Rekord i antal titelutmanare
Som kanadensiska The Hockey News slog fast i en braskande rubrik på omslaget till sista numret före grundseriestarten: ”It’sgonnabeepic!We’veneverseen afieldofcontenderslikethisbefore!”
Så sant. De verkliga utmanarna – de som är byggda för mästerskap och förefaller redo att skörda de ljuvligaste frukter en hockeyspelare över huvud taget kan drömma om – brukar vara tre, möjligen fyra stycken.
Den här gången ser Tampa Bay Lightning, Toronto Maple Leafs, Boston Bruins, Pittsburgh Penguins, Washington Capitals, Nashville Predators, Winnipeg Jets, San Jose Sharks, Vegas Golden Knights och med lite god vilja även Dallas Stars och St Louis Blues alla ut som favoriterna brukar se ut.
Jag är helt säker: Samtliga elva skulle ha vunnit om inte lätt så i alla fall klart så sent som 2016. (Ja, det gäller även Pittsburgh, den här upplagan skulle slagit den som vann då!)
Jag får mjukost i knävecken bara jag tänker på vilka fältslag dessa giganter kommer att utkämpa. Haja returerna mellan Nashville och Winnipeg ... Jösses, ta hit lite syrgas!
Säsongen blir spännande också ur strikt svenskt perspektiv – men också annorlunda, eftersom vi befinner oss i en regelrätt generationsväxling. För första gången på två decennier avgörs ju NHL utan att nypensionerade ikonerna Henrik Zetterberg och Daniel och Henrik Sedin deltar i valsen. Ledsamt, det. De kommer att saknas svårt, både som hockeyspelare och människor. Men i gengäld kliver nya blågula förmågor in i handlingen och några av dem – med Elias Pettersson och Rasmus Dahlin i första ledet – är sådana kioskvältartalanger att den blågula glansen i ligan får ses som säkrad, i år såväl som de kommande decennierna.
Nu är det meningen att jag ska uttala mig om hur alltihop slutar också, men det är ju som vanligt – bara ännu mer, eftersom konkurrensen i år som sagt saknar motstycke: Jag känner mig inte det minsta säker på något annat än att det kommer spelas fruktansvärt bra hockey i obegripligt hög fart och att euforin kommer att forsa som en norrländsk vårflod genom blodomloppet när de släpper pucken i de stora matcherna.
”Saknar motstycke”
Om jag ändå tvingas tippa säger jag att Nashville slår Tampa i en oförglömlig final över sju matcher och det är egentligen urbotadumt.
På det berömda papperet är de, i alla fall i mina gamla ögon, kompletta och s ka någon gång under pågående storhetsepok lyckas fullborda hockeyns gyllene pilgrimsresa, men två sådana lågoddsare går nästan aldrig till final på samma gång. I synnerhet inte i en era när – hur sa vi? – precis vad som helst kan hända ...