COL­LI­TON

EN VILD CHANS­NING I MO­RA – NU GÖR HAN KO­MET­KAR­RIÄR I BÅ­SET

Hockeybibeln - - NEWS - Text: Jo­nat­han Eke­liw

Värl­dens mest lo­van­de ju­nior­ked­ja be sto­den gång i ti­den av Sid­ney Cros­by, Pa­trice Ber­ge­ron och Je­re­my Col­li­ton. De två först­nämn­da blev se­na­re su­per­stjär­nor och Stan le y Cup-mäs­ta­re, med an­den sist­nämn­de s ­kar­riär tog en helt an­nan rikt­ning. Han ham­na­de i Da­lar­na, byt­te roll in­om hoc­keyn –o c häri da­ge­na v värl­dens mest lov an­de­trä­na­re.

Jag är så otro­ligt glad för hans skull, jag får rys­ning­ar! Or­den kom­mer från Mo­ra IK:s klubb­di­rek­tör Pe­ter Her­mods­son, som in­te kan döl­ja si­na käns­lor när Sport­bla­det ring­er upp för att pra­ta om Je­re­my ­Col­li­ton och vad en vild chans­ning för snart fem år se­dan har lett till.

I ja­nu­a­ri 2014 an­ställ­de han ka­na­den­sa­ren, högst ovän­tat, som da­la­la­gets nye hu­vud­trä­na­re och en på många sätt spe­ci­ell re­sa in­led­des. En re­sa som har ta­git Mo­ra från hoc­key­all­svens­kan till SHL – och Col­li­ton från ­Mo­ra till Chi­ca­go Black­hawks or­ga­ni­sa­tion.

33-åring­en lovor­das nu för sitt jobb som an­sva­rig för NHL-klub­bens far­mar­lag i AHL, Rockford Icehogs, och hål­ler på att gö­ra ko­met­kar­riär i bå­set i stäl­let för på isen, där han en gång i ti­den ock­så be­nämn­des som en su­per­ta­lang.

Vem är den här man­nen egent­li­gen? Och hur dök han plöts­ligt upp i den svens­ka ­and­ra­di­vi­sio­nen?

Vi tar det från bör­jan…

Je­re­my Col­li­ton, som väx­te upp på en ­ens­lig bond­gård någ­ra mil ut­an­för Cal­ga­ry, spåd­des en ly­san­de hoc­keyfram­tid i ton­å­ren.

Han var kap­ten för Prin­ce Al­bert Rai­ders i den an­sed­da ju­ni­or­li­gan WHL, draf­ta­des av New York Is­lan­ders och fick två sä­song­er i följd spe­la JVM för Ka­na­da.

Trup­pen han ingick i det and­ra året, 2005, är möj­li­gen den bäs­ta nå­gon­sin i ett ju­ni­or­världs­mäs­ter­skap. El­ler vad sägs om Shea We­ber, Brent Se­abrook och Dion Pha­neuf i för­sva­ret, Ry­an Getzlaf, Co­rey Per­ry och Jeff Car­ter på for­wards­si­dan – och fram­för allt fix­stjär­nor­na Sid­ney Cros­by och Pa­trice Ber­ge­ron, lek­kam­ra­ter med Col­li­ton i förs­ta­ked­jan.

Så var det tänkt i al­la fall, men en ska­da ­un­der en av trä­nings­mat­cher­na in­för tur­ne­ring­en sat­te stopp för Je­re­mys med­ver­kan i su­per­la­get. Han var om­bytt och tes­ta­de att gö­ra någ­ra by­ten mot Ju­niorkro­nor­na i grupp­spe­let, med ne­ga­tivt re­sul­tat. I stäl­let satt han på ­läk­ta­ren när kom­pi­sar­na spe­la­de hem gul­det i för­kros­san­de stil, ut­an en en­da för­lust.

– Det var en stor be­svi­kel­se. Visst, jag fick en me­dalj och kän­de mig del­ak­tig i grup­pen, men mis­sa­de en jät­te­möj­lig­het att få spe­la med så bra kil­lar. Det är fort­fa­ran­de surt att det gick som det gick, sä­ger Col­li­ton.

Just ska­dor skul­le vi­sa sig bli ett stän­digt åter­kom­man­de pro­blem kar­riä­ren ige­nom. Men i ef­ter­hand pe­kar han även ut ett an­nat be­kym­mer – själv­för­tro­en­det. Otip­pat, sett till hur Je­re­my upp­fat­tas i dag.

– Det höll mig till­ba­ka, att jag in­te rik­tigt trod­de på mig själv och var ner­vös he­la ti­den. När jag fick mi­na chan­ser tog jag in­te till­va­ra på dem.

Han syf­tar fram­för allt på de förs­ta åren ­in­om New York Is­lan­ders or­ga­ni­sa­tion. Col­li­ton­var en topp­spe­la­re på AHL-ni­vå – men lyc­ka­des in­te slå sig in i NHL.

Själv­för­tro­en­det blev in­te bätt­re för­rän han åk­te till… Äng­el­holm.

Ka­na­den­sa­ren har fak­tiskt dubb­la se­jou­rer i Sve­ri­ge på sitt cv. 2009–2010 gjor­de han en lyc­kad sä­song i SHL med Rög­le och väx­te som per­son av att kun­na an­pas­sa sig till var­da­gen i en an­nan kul­tur, på en an­nan kon­ti­nent.

– När jag kom till­ba­ka till Nor­da­me­ri­ka var jag ock­så mog­na­re som hoc­key­spe­la­re. Jag ha­de lärt mig att bätt­re ta hand om mig själv och in­sett vil­ka för­be­re­del­ser som krävs – ­in­di­vi­du­ellt – för att pre­ste­ra max­i­malt på isen, sä­ger Col­li­ton.

Han knep di­rekt en NHL-plats hos Is­lan­ders ef­ter Sve­ri­ge-även­ty­ret och såg ut att eta­ble­ra sig i värl­dens bäs­ta li­ga till slut. Men då följ­de en ny räc­ka av ska­dor, bak­slag ef­ter bak­slag, och Je­re­my slog ald­rig ige­nom som den cen­ter­stjär­na han för­ut­spåd­des att bli.

To­talt spe­la­de Col­li­ton 57 mat­cher i NHL, att jäm­fö­ra med he­la 326 i AHL-la­get Bridge­port Sound Ti­gers, där han än i dag är den bäs­te po­äng­ploc­ka­ren i klub­bens histo­ria.

Det var dock in­te i far­mar­li­gan som det ti­di­ga­re su­per­löf­tet re­dan vid 28 års ål­der gav upp hop­pet och la skrid­skor­na på hyl­lan – ut­an i hoc­key­all­svens­kan.

Ef­ter att ha mis­sat en och en halv sä­song på grund av ihål­lan­de hjärn­skak­nings­sym­tom, var Je­re­my Col­li­ton in­te di­rekt stek­het på mark­na­den när han kän­de sig ­re­do för come­back.

Er­bju­dan­de­na lys­te med sin från­va­ro och till slut vän­de for­war­den åter­i­gen blic­ken mot Sve­ri­ge, där han ha­de trivts så bra – och fick napp.

– Det var li­te gam­bling från vår si­da, sä­ger Pe­ter Her­mods­son, som tog Col­li­ton till ­Mo­ra IK.

– Vi pra­tar sam­ti­digt in­te om någ­ra gi­gan­tis­ka peng­ar. Je­re­my vil­le få chan­sen att spe­la upp sig igen ef­ter en lång ska­de­från­va­ro och den möj­lig­he­ten kun­de vi ge ho­nom.

Den me­ri­te­ra­de nor­da­me­ri­ka­nen ut­sågs di­rekt till lag­kap­ten i den hoc­key­all­svens­ka klub­ben och fick rol­len som förs­te­cen­ter. Men ef­ter ba­ra tre mat­cher kom bok­stav­li­gen näs­ta smäll, ty­piskt nog från en lag­kam­rat ge­nom ett rent olycks­fall, och Col­li­ton drab­ba­des av än­nu en hjärn­skak­ning. Och då­ligt sam­ve­te. – Jag kän­de mig för­kros­sad. Dels för att jag re­dan ha­de gått ige­nom ett år med en­bart re­hab, dels för att Mo­ra sat­sat på mig som en av si­na topp­spe­la­re. Det var ing­en lätt si­tu­a­tion för dem att hit­ta en er­sät­ta­re den ti­den på året, sä­ger han.

Je­re­my ha­de till en bör­jan inga pla­ner på att kas­ta in hand­du­ken, ut­an käm­pa­de för att kun­na va­ra till­ba­ka i spel se­na­re un­der sä­song­en. Han stan­na­de där­för kvar i Mo­ra och tog kap­tensupp­dra­get på ful­las­te all­var ge­nom att fort­sät­ta en­ga­ge­ra sig djupt i la­gets pre­sta­tio­ner.

Häl­so­ris­ker­na med att spe­la hoc­key igen ha­de dock bli­vit för sto­ra för Col­li­ton, som till slut in­såg att lop­pet var kört och gjor­de sig re­do för att flyt­ta hem till Ka­na­da, mitt un­der brin­nan­de sä­song.

Men in­tryc­ket han ha­de hun­nit gö­ra i ­klub­ben – vid si­dan av isen – var någon­ting all­de­les, all­de­les ex­tra, me­nar Her­mods­son.

– Je­re­my kom of­ta upp till mig och pra­ta­de om allt möj­ligt, in­te ba­ra hoc­key. Det var en helt an­nan ni­vå på sam­ta­len. Han var en väl­digt mo­gen man för sin ål­der, in­såg jag snabbt.

– Men det var in­te ba­ra jag, ut­an al­la kän­de av den där au­ran han ha­de. Trä­nar­na, ma­te­ri­a­lar­na, spe­lar­na. Col­li­ton ingav re­spekt ba­ra ge­nom sin blot­ta när­va­ro. Han pra­ta­de med små bok­stä­ver i om­kläd­nings­rum­met, men kil­lar­na lyss­na­de med sto­ra öron. Det är få för­un­nat.

”Det gniss­la­des bland folk”

När Mo­ra i sam­ma ve­va låg skrynk­ligt till ta­bell­mäs­sigt och be­höv­de gö­ra en för­änd­ring på le­dar­si­dan, la klubb­di­rek­tö­ren plöts­ligt fram ett ra­di­kalt för­slag till den ­ny­bliv­ne hoc­key­pen­sio­nä­ren. Han vil­le be­hål­la sin till­tänk­te förs­te­cen­ter i för­e­ning­en – som hu­vud­trä­na­re.

– Det var först ­” Rag­ge” (Ro­ger ­Jo­hans­son, as­si­ste­ran­de coach) som sa att han vil­le ha in ­Je­re­my i bå­set, och då tänk­te jag: Vi pro­var! Men jag kan ­sä­ga att det gniss­la­des en hel del bland folk till en bör­jan, sä­ger Her­mods­son.

– En spon­sor kom ex­em­pel­vis in till mig och sa rakt ut: Hur fan tän­ker ni?! En ka­na­den­sa­re med hjärn­skak­ning? Det var in­te ­di­rekt po­si­ti­va ton­gång­ar.

Sym­to­men till trots kän­de sig Col­li­ton ­till­räck­ligt frisk för att an­ta ut­ma­ning­en, tac­ka­de ja – och har ald­rig ång­rat sig.

– Jag viss­te att jag in­te skul­le kun­na spe­la hoc­key mer, men vil­le fort­sät­ta va­ra in­vol­ve­rad i spor­ten, för jag äls­kar den, sä­ger han.

– Det här var den per­fek­ta chan­sen för att star­ta en tränar­kar­riär. Jag kän­de ju spe­lar­na i la­get och ha­de mi­na idéer kring vad som be­höv­de gö­ras för att få fart på sa­ker och ting. Det gick väl­digt bra och, tja, jag blev ju kvar i tre och ett halvt år…

Ja, för det som från bör­jan var en nöd­lös­ning från Mo­ras si­da vi­sa­de sig bli en lyck­träff.

Je­re­my in­led­de vis­ser­li­gen med tre ra­ka 0–2-för­lus­ter, men det gick ba­ra bätt­re och bätt­re och han vann gans­ka snabbt över de mest svår­flir­ta­de kri­ti­ker­na.

– Det spe­la­de ing­en roll om jag skic­ka­de Col­li­ton till in­du­strins led­nings­grupp el­ler de trog­nas­te fan­sen på ”gubb­hyl­lan”. Han ­an­pas­sa­de sig så lätt i oli­ka so­ci­a­la sam­man­hang och det var all­tid dub­bel­tum­me upp från folk som stöt­te på ho­nom. Och fram­för allt, kil­lar­na i la­get äls­ka­de Je­re­my, sä­ger Her­mods­son, som gär­na lyf­ter fram det ­”ra­ka och tyd­li­ga” för­håll­nings­sät­tet.

– Ris­ken finns att spe­lar­na drunk­nar i ­in­for­ma­tion om coachen sä­ger för myc­ket, men han gjor­de det all­tid en­kelt för dem att ta till sig bud­ska­pet. Je­re­my var duk­tig på det.

Klubb­di­rek­tö­ren tve­ka­de in­te hel­ler att ge trä­nar­no­vi­sen allt stör­re in­fly­tan­de i pro­ces­sen kring att scou­ta po­ten­ti­el­la ny­för­värv, för­hand­la om kon­trakt och sät­ta en ge­nom­tänkt prä­gel på trup­pens kon­struk­tion.

Col­li­tons fi­lo­so­fi var att Mo­ra skul­le byg­ga ett fart­fyllt, se­värt lag med unga och hung­ri­ga spe­la­re, som vil­le fram­åt i si­na kar­riä­rer – men som sam­ti­digt all­tid sat­te la­get fö­re ja­get.

”Be­hand­la­de al­la som män”

An­nars skul­le en vinnar­kul­tur ald­rig kun­na fro­das – själ­viskt be­te­en­de fick kon­se­kven­ser.

– Je­re­my be­hand­la­de al­la som män, så­väl ju­ni­o­rer som ve­te­ra­ner. Det var ex­em­pel­vis inga som helst pro­blem att gå ut och ”ta en öl” på kro­gen en fre­dags­kväll – men in­te fem öl. Han för­vän­ta­de sig att al­la sköt­te sig, kom i tid till mö­ten och så vi­da­re, sä­ger Her­mods­son.

– Hans främs­ta va­pen för att få spe­la­re till­ba­ka på rätt kurs var is­ti­den. In­för se­ri­e­fi­na­len mot Karlsko­ga, en jät­te­vik­tig match, pe­ta­de han två av vå­ra bäs­ta for­wards. Jacob Nils­son och Ke­vin Gou­mas ha­de dra­git på sig per­son­li­ga ti­o­mi­nu­ters­straff för snack i mat­chen in­nan, och då sa Col­li­ton: ”Ni får sit­ta i förs­ta pe­ri­o­den.” Det var en mar­ke­ring mot he­la la­get att al­la mås­te skö­ta sig proff­sigt. ”An­nars kom­mer vi in­te ta ste­get upp till SHL”, sa han.

En le­dar­stil som up­pen­bar­li­gen gav ef­fekt, för un­der Je­re­mys tred­je sä­song vid rod­ret ploc­ka­de Mo­ra över­läg­set flest po­äng i grundse­ri­en – trots be­grän­sa­de re­sur­ser – och i di­rekt­kva­let till Sve­ri­ges högs­ta se­rie be­seg­ra­des är­ke­ri­va­len Lek­sand.

Från att ha va­rit is­kall på mark­na­den som spe­la­re, var Col­li­ton nu plöts­ligt ett hett ­ef­ter­trak­tat namn som trä­na­re.

Fle­ra and­ra (stör­re) svens­ka klub­bar ­loc­ka­de med luk­ra­ti­va an­bud – men suc­cén gav eko även på and­ra si­dan At­lan­ten.

– Det var ett svårt be­slut att läm­na Mo­ra, för jag triv­des jät­te­bra och vi ha­de någon­ting stort på gång till­sam­mans. Men det här var ett er­bju­dan­de jag helt en­kelt in­te kun­de tac­ka nej till…

När Chi­ca­go Black­hawks, tre­fal­dig Stan­ley Cup-mäs­ta­re de se­nas­te åt­ta åren, hör­de av sig till Je­re­my Col­li­ton vå­ren 2017 och vil­le ge ho­nom coach­job­bet i sitt far­mar­lag Rockford Icehogs be­stäm­de han sig gans­ka snabbt för att flyt­ta ­till­ba­ka till Nor­da­me­ri­ka.

I sam­ma se­kund som ­kon­trak­tet un­der­teck­na­des blev mas-ka­na­den­sa­ren den klart yngs­ta hu­vud­trä­na­ren i he­la AHL, men han kän­de sig mer än re­do för upp­gif­ten. Som klippt och sku­ren, rent av.

Ef­ter över 300 mat­cher i Bridge­port Sound Ti­gers har Col­li­ton själv upp­levt den känslo­mäs­si­ga berg- och dal­ba­nan av att skic­kas upp och ner mel­lan NHL och AHL, käm­pa mot ska­dor och ha en stäm­pel på sig som allt­i­från su­per­ta­lang till av­dan­kad ve­te­ran. Han vet hur stor om­ställ­ning det kan va­ra för unga hoc­key­spe­la­re att by­ta världs­del – ”fast tvärtom i mitt fall, från USA till Eu­ro­pa”­ – och ­för­vän­tas ac­kli­ma­ti­se­ra sig di­rekt.

Je­re­mys egen for­wards­kar­riär blev ­in­te vad han ha­de hop­pats, men den in­ne­höll mäng­der av oli­ka er­fa­ren­he­ter.

– Allt det där för­sö­ker jag nu dra ­nyt­ta av som coach. Jag har själv va­rit med om det mesta som mi­na spe­la­re går ige­nom i dag, och det är verk­li­gen någon­ting jag an­vän­der mig av i trä­nar­rol­len, sä­ger Col­li­ton.

– Det var det JAG be­höv­de som ung spe­la­re, en coach som pus­ha­de mig i rätt rikt­ning. Jag be­höv­de hjälp! Det tar ett tag för al­la ­ny­kom­ling­ar att in­se vad som krävs för att bli så bra som möj­ligt, men jag öns­kar att jag ­ha­de in­sett det ti­di­ga­re.

La­get för ja­get

Fi­lo­so­fin han im­ple­men­te­ra­de un­der åren i hoc­key­all­svens­kan är dess­utom li­ka re­le­vant i AHL, häv­dar Je­re­my be­stämt. Den där om att ska­pa en vinnar­kul­tur med unga, hung­ri­ga spe­la­re som vill fram­åt i si­na kar­riä­rer – men som all­tid sät­ter la­get fö­re ja­get.

– På sätt och vis ser jag det här som sam­ma jobb, att min vi­sion i Rockford Icehogs är ­li­ka­dan som i Mo­ra IK. Det sa jag till Chi­ca­go­re­dan när de in­ter­vju­a­de mig: ”Det kom­mer in­te att bli så stor skill­nad!”

– Vi är här för att vin­na, vi är här för att lyc­kas som lag. Det mås­te va­ra det som ­dri­ver var­je spe­la­re i om­kläd­nings­rum­met. Jag tror att det sto­ra pro­ble­met i AHL är att många ba­ra tän­ker på sig själ­va, vill egent­li­gen in­te va­ra där och ser si­na lag­kam­ra­ter

Det var ett svårt be­slut att läm­na Mo­ra, för jag triv­des

jät­te­bra

som kon­kur­ren­ter. Och visst, jag kan ha en viss för­stå­el­se. Det finns ba­ra ett be­grän­sat an­tal plat­ser up­pe bland NHL-la­gen och det är en hård kamp om dem. Man vill för­stås fram­hä­va sig själv, men det bäs­ta sät­tet att gö­ra det är ­ge­nom att hjäl­pa la­get till seg­rar. Det är den iden­ti­te­ten som ska präg­la oss, att LA­GET ­all­tid står i cent­rum.

Det lå­ter verk­li­gen som att du upp­re­par sam­ma mant­ra som i Da­lar­na?

– Ex­akt! Så här bru­ka­de vi sä­ga när vi ­vär­va­de spe­la­re till Mo­ra: ”Hey, kom hit och ge allt för att hjäl­pa oss vin­na! Om vi lyc­kas ta ste­get upp till SHL – fan­tas­tiskt. Om vi ­in­te lyc­kas he­la vägen – då har åt­minsto­ne du ­vi­sat upp dig från din bäs­ta si­da, vi­sat din vin­narin­ställ­ning, och kom­mer att va­ra in­tres­sant för klub­bar hög­re upp i hi­e­rar­kin.” En re­to­rik som tycks fun­ge­ra li­ka bra i AHL. Col­li­ton an­ställ­des av Chi­ca­go ef­tersom Rockford be­höv­de en nystart och ha­de mis­sat slut­spel tre år i rad. Med de­bu­tan­ten i bå­set tog sig la­get he­la vägen till se­mi­fi­nal (ef­ter ha vun­nit de två förs­ta match­se­ri­er­na med 4–0) och många av spe­lar­na har gett sin unge trä­na­re stor ära för det. Ett ex­em­pel: Mitt un­der sä­song­en skic­ka­des den 31-åri­ge ve­te­ra­nen Co­dy Fran­son, med över 500 NHL­mat­cher på me­rit­lis­tan och spel i åt­ta oli­ka klub­bar på se­ni­or­ni­vå, ner från Black­hawks till ­Col­li­tons Icehogs – och fick sig en chock.

– Jag har ald­rig va­rit med om att kom­ma till en grupp som lys­te av så myc­ket spel­gläd­je. Stäm­ning­en var väl­digt upp­slup­pen och ­al­la ver­ka­de ha ro­ligt. Det är ett be­vis på att ­trä­na­ren mås­te ha gjort ett rik­tigt bra jobb, sä­ger han till Chi­ca­go-tid­ning­en Daily­­He­rald.

Den som top­pa­de Rock­fords in­ter­na skyt­te­li­ga un­der vå­rens slut­spel är för öv­rigt värd ett sär­skilt om­näm­nan­de: Victor Ejdsell, hoc­key­all­svens­kans po­äng­kung un­der Col­li­tons sista år i Mo­ra. In­för den här ­sä­song­en har dess­utom en viss Jacob Nils­son an­slu­tit till Black­hawks or­ga­ni­sa­tion – han som ­bän­ka­des i den där vik­ti­ga se­rie­fi­na­len mot Ejdsells ti­di­ga­re klubb, Karlsko­ga, men som all­tid va­rit en Col­li­ton-fa­vo­rit.

– Jag kan ha haft en viss in­ver­kan på att ­bå­da två till­hör Chi­ca­go nu, sä­ger Je­re­my med ett skratt.

– Jacob Nils­son är ett per­fekt ex­em­pel på spe­lar­ty­pen jag gil­lar. När vi i Mo­ra scou­ta­de ho­nom li­ra­de han di­vi­sion 1-hoc­key med Tings­ryd och jag fast­na­de di­rekt för hans sätt att spe­la. Jacob ger verk­li­gen allt för la­get och har en enorm vin­nar­skal­le. Den tror jag kan ta ho­nom he­la vägen till en or­di­na­rie plats i NHL.

En an­nan som sik­tar på en fast plats i NHL fram­ö­ver är Je­re­my Col­li­ton själv, den här gång­en som coach i stäl­let för cen­ter.

33-åring­en klas­sas nu som ett av de ab­so­lut mest spän­nan­de stjärn­skot­ten på trä­nar­him­len i Nor­da­me­ri­ka – men han glöm­mer ald­rig var hoc­key­kar­riä­ren byt­te rikt­ning ­nå­gon­stans.

– Jag är evigt tack­sam för chan­sen Mo­ra IK gav mig. Det vi­sa­de sig att jag var på rätt plats vid rätt till­fäl­le, sä­ger Col­li­ton, som fort­fa­ran­de hål­ler kon­takt med vän­ner och ­be­kan­ta i Da­lar­na.

– Mi­na barn frå­gar all­tid när vi ska åka till­ba­ka…

Pe­ter Her­mods­son skul­le ta emot sin ­gam­la ad­ept med öpp­na ar­mar, men in­ser att Je­re­my har stör­re pla­ner än så.

– Jag har sagt det förr och sä­ger det igen, han kom­mer att lyf­ta Stan­ley Cup-buck­lan en dag.

”Jag är evigt tack­sam för chan­sen

Mo­ra IK gav mig”

Fo­to: ROCKFORD ICEHOGS

Fo­to: AP Fo­to: NISSE SCHMIDT

Gjor­de 57 mat­cher i Is­lan­ders-trö­jan. Tog Mo­ra till­ba­ka till SHL 2017.

Fo­to: BILDBYRÅN

Col­li­ton i Mo­ra-bå­set.

Fo­to: ROCKFORD ICEHOGS

Je­re­my Col­li­ton gör suc­cé i AHL som trä­na­re för Chi­ca­go Black­hawks far­mar­lag Rockford Icehogs.

Fo­to: ROCKFORD ICEHOGS

Victor Ejdsell gör suc­cé un­der Col­li­ton.

Fo­to: ROCKFORD ICEHOGS

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.