COLLITON
EN VILD CHANSNING I MORA – NU GÖR HAN KOMETKARRIÄR I BÅSET
Världens mest lovande juniorkedja be stoden gång i tiden av Sidney Crosby, Patrice Bergeron och Jeremy Colliton. De två förstnämnda blev senare superstjärnor och Stan le y Cup-mästare, med anden sistnämnde s karriär tog en helt annan riktning. Han hamnade i Dalarna, bytte roll inom hockeyn –o c häri dagena v världens mest lov andetränare.
Jag är så otroligt glad för hans skull, jag får rysningar! Orden kommer från Mora IK:s klubbdirektör Peter Hermodsson, som inte kan dölja sina känslor när Sportbladet ringer upp för att prata om Jeremy Colliton och vad en vild chansning för snart fem år sedan har lett till.
I januari 2014 anställde han kanadensaren, högst oväntat, som dalalagets nye huvudtränare och en på många sätt speciell resa inleddes. En resa som har tagit Mora från hockeyallsvenskan till SHL – och Colliton från Mora till Chicago Blackhawks organisation.
33-åringen lovordas nu för sitt jobb som ansvarig för NHL-klubbens farmarlag i AHL, Rockford Icehogs, och håller på att göra kometkarriär i båset i stället för på isen, där han en gång i tiden också benämndes som en supertalang.
Vem är den här mannen egentligen? Och hur dök han plötsligt upp i den svenska andradivisionen?
Vi tar det från början…
Jeremy Colliton, som växte upp på en enslig bondgård några mil utanför Calgary, spåddes en lysande hockeyframtid i tonåren.
Han var kapten för Prince Albert Raiders i den ansedda juniorligan WHL, draftades av New York Islanders och fick två säsonger i följd spela JVM för Kanada.
Truppen han ingick i det andra året, 2005, är möjligen den bästa någonsin i ett juniorvärldsmästerskap. Eller vad sägs om Shea Weber, Brent Seabrook och Dion Phaneuf i försvaret, Ryan Getzlaf, Corey Perry och Jeff Carter på forwardssidan – och framför allt fixstjärnorna Sidney Crosby och Patrice Bergeron, lekkamrater med Colliton i förstakedjan.
Så var det tänkt i alla fall, men en skada under en av träningsmatcherna inför turneringen satte stopp för Jeremys medverkan i superlaget. Han var ombytt och testade att göra några byten mot Juniorkronorna i gruppspelet, med negativt resultat. I stället satt han på läktaren när kompisarna spelade hem guldet i förkrossande stil, utan en enda förlust.
– Det var en stor besvikelse. Visst, jag fick en medalj och kände mig delaktig i gruppen, men missade en jättemöjlighet att få spela med så bra killar. Det är fortfarande surt att det gick som det gick, säger Colliton.
Just skador skulle visa sig bli ett ständigt återkommande problem karriären igenom. Men i efterhand pekar han även ut ett annat bekymmer – självförtroendet. Otippat, sett till hur Jeremy uppfattas i dag.
– Det höll mig tillbaka, att jag inte riktigt trodde på mig själv och var nervös hela tiden. När jag fick mina chanser tog jag inte tillvara på dem.
Han syftar framför allt på de första åren inom New York Islanders organisation. Collitonvar en toppspelare på AHL-nivå – men lyckades inte slå sig in i NHL.
Självförtroendet blev inte bättre förrän han åkte till… Ängelholm.
Kanadensaren har faktiskt dubbla sejourer i Sverige på sitt cv. 2009–2010 gjorde han en lyckad säsong i SHL med Rögle och växte som person av att kunna anpassa sig till vardagen i en annan kultur, på en annan kontinent.
– När jag kom tillbaka till Nordamerika var jag också mognare som hockeyspelare. Jag hade lärt mig att bättre ta hand om mig själv och insett vilka förberedelser som krävs – individuellt – för att prestera maximalt på isen, säger Colliton.
Han knep direkt en NHL-plats hos Islanders efter Sverige-äventyret och såg ut att etablera sig i världens bästa liga till slut. Men då följde en ny räcka av skador, bakslag efter bakslag, och Jeremy slog aldrig igenom som den centerstjärna han förutspåddes att bli.
Totalt spelade Colliton 57 matcher i NHL, att jämföra med hela 326 i AHL-laget Bridgeport Sound Tigers, där han än i dag är den bäste poängplockaren i klubbens historia.
Det var dock inte i farmarligan som det tidigare superlöftet redan vid 28 års ålder gav upp hoppet och la skridskorna på hyllan – utan i hockeyallsvenskan.
Efter att ha missat en och en halv säsong på grund av ihållande hjärnskakningssymtom, var Jeremy Colliton inte direkt stekhet på marknaden när han kände sig redo för comeback.
Erbjudandena lyste med sin frånvaro och till slut vände forwarden återigen blicken mot Sverige, där han hade trivts så bra – och fick napp.
– Det var lite gambling från vår sida, säger Peter Hermodsson, som tog Colliton till Mora IK.
– Vi pratar samtidigt inte om några gigantiska pengar. Jeremy ville få chansen att spela upp sig igen efter en lång skadefrånvaro och den möjligheten kunde vi ge honom.
Den meriterade nordamerikanen utsågs direkt till lagkapten i den hockeyallsvenska klubben och fick rollen som förstecenter. Men efter bara tre matcher kom bokstavligen nästa smäll, typiskt nog från en lagkamrat genom ett rent olycksfall, och Colliton drabbades av ännu en hjärnskakning. Och dåligt samvete. – Jag kände mig förkrossad. Dels för att jag redan hade gått igenom ett år med enbart rehab, dels för att Mora satsat på mig som en av sina toppspelare. Det var ingen lätt situation för dem att hitta en ersättare den tiden på året, säger han.
Jeremy hade till en början inga planer på att kasta in handduken, utan kämpade för att kunna vara tillbaka i spel senare under säsongen. Han stannade därför kvar i Mora och tog kaptensuppdraget på fullaste allvar genom att fortsätta engagera sig djupt i lagets prestationer.
Hälsoriskerna med att spela hockey igen hade dock blivit för stora för Colliton, som till slut insåg att loppet var kört och gjorde sig redo för att flytta hem till Kanada, mitt under brinnande säsong.
Men intrycket han hade hunnit göra i klubben – vid sidan av isen – var någonting alldeles, alldeles extra, menar Hermodsson.
– Jeremy kom ofta upp till mig och pratade om allt möjligt, inte bara hockey. Det var en helt annan nivå på samtalen. Han var en väldigt mogen man för sin ålder, insåg jag snabbt.
– Men det var inte bara jag, utan alla kände av den där auran han hade. Tränarna, materialarna, spelarna. Colliton ingav respekt bara genom sin blotta närvaro. Han pratade med små bokstäver i omklädningsrummet, men killarna lyssnade med stora öron. Det är få förunnat.
”Det gnisslades bland folk”
När Mora i samma veva låg skrynkligt till tabellmässigt och behövde göra en förändring på ledarsidan, la klubbdirektören plötsligt fram ett radikalt förslag till den nyblivne hockeypensionären. Han ville behålla sin tilltänkte förstecenter i föreningen – som huvudtränare.
– Det var först ” Ragge” (Roger Johansson, assisterande coach) som sa att han ville ha in Jeremy i båset, och då tänkte jag: Vi provar! Men jag kan säga att det gnisslades en hel del bland folk till en början, säger Hermodsson.
– En sponsor kom exempelvis in till mig och sa rakt ut: Hur fan tänker ni?! En kanadensare med hjärnskakning? Det var inte direkt positiva tongångar.
Symtomen till trots kände sig Colliton tillräckligt frisk för att anta utmaningen, tackade ja – och har aldrig ångrat sig.
– Jag visste att jag inte skulle kunna spela hockey mer, men ville fortsätta vara involverad i sporten, för jag älskar den, säger han.
– Det här var den perfekta chansen för att starta en tränarkarriär. Jag kände ju spelarna i laget och hade mina idéer kring vad som behövde göras för att få fart på saker och ting. Det gick väldigt bra och, tja, jag blev ju kvar i tre och ett halvt år…
Ja, för det som från början var en nödlösning från Moras sida visade sig bli en lyckträff.
Jeremy inledde visserligen med tre raka 0–2-förluster, men det gick bara bättre och bättre och han vann ganska snabbt över de mest svårflirtade kritikerna.
– Det spelade ingen roll om jag skickade Colliton till industrins ledningsgrupp eller de trognaste fansen på ”gubbhyllan”. Han anpassade sig så lätt i olika sociala sammanhang och det var alltid dubbeltumme upp från folk som stötte på honom. Och framför allt, killarna i laget älskade Jeremy, säger Hermodsson, som gärna lyfter fram det ”raka och tydliga” förhållningssättet.
– Risken finns att spelarna drunknar i information om coachen säger för mycket, men han gjorde det alltid enkelt för dem att ta till sig budskapet. Jeremy var duktig på det.
Klubbdirektören tvekade inte heller att ge tränarnovisen allt större inflytande i processen kring att scouta potentiella nyförvärv, förhandla om kontrakt och sätta en genomtänkt prägel på truppens konstruktion.
Collitons filosofi var att Mora skulle bygga ett fartfyllt, sevärt lag med unga och hungriga spelare, som ville framåt i sina karriärer – men som samtidigt alltid satte laget före jaget.
”Behandlade alla som män”
Annars skulle en vinnarkultur aldrig kunna frodas – själviskt beteende fick konsekvenser.
– Jeremy behandlade alla som män, såväl juniorer som veteraner. Det var exempelvis inga som helst problem att gå ut och ”ta en öl” på krogen en fredagskväll – men inte fem öl. Han förväntade sig att alla skötte sig, kom i tid till möten och så vidare, säger Hermodsson.
– Hans främsta vapen för att få spelare tillbaka på rätt kurs var istiden. Inför seriefinalen mot Karlskoga, en jätteviktig match, petade han två av våra bästa forwards. Jacob Nilsson och Kevin Goumas hade dragit på sig personliga tiominutersstraff för snack i matchen innan, och då sa Colliton: ”Ni får sitta i första perioden.” Det var en markering mot hela laget att alla måste sköta sig proffsigt. ”Annars kommer vi inte ta steget upp till SHL”, sa han.
En ledarstil som uppenbarligen gav effekt, för under Jeremys tredje säsong vid rodret plockade Mora överlägset flest poäng i grundserien – trots begränsade resurser – och i direktkvalet till Sveriges högsta serie besegrades ärkerivalen Leksand.
Från att ha varit iskall på marknaden som spelare, var Colliton nu plötsligt ett hett eftertraktat namn som tränare.
Flera andra (större) svenska klubbar lockade med lukrativa anbud – men succén gav eko även på andra sidan Atlanten.
– Det var ett svårt beslut att lämna Mora, för jag trivdes jättebra och vi hade någonting stort på gång tillsammans. Men det här var ett erbjudande jag helt enkelt inte kunde tacka nej till…
När Chicago Blackhawks, trefaldig Stanley Cup-mästare de senaste åtta åren, hörde av sig till Jeremy Colliton våren 2017 och ville ge honom coachjobbet i sitt farmarlag Rockford Icehogs bestämde han sig ganska snabbt för att flytta tillbaka till Nordamerika.
I samma sekund som kontraktet undertecknades blev mas-kanadensaren den klart yngsta huvudtränaren i hela AHL, men han kände sig mer än redo för uppgiften. Som klippt och skuren, rent av.
Efter över 300 matcher i Bridgeport Sound Tigers har Colliton själv upplevt den känslomässiga berg- och dalbanan av att skickas upp och ner mellan NHL och AHL, kämpa mot skador och ha en stämpel på sig som alltifrån supertalang till avdankad veteran. Han vet hur stor omställning det kan vara för unga hockeyspelare att byta världsdel – ”fast tvärtom i mitt fall, från USA till Europa” – och förväntas acklimatisera sig direkt.
Jeremys egen forwardskarriär blev inte vad han hade hoppats, men den innehöll mängder av olika erfarenheter.
– Allt det där försöker jag nu dra nytta av som coach. Jag har själv varit med om det mesta som mina spelare går igenom i dag, och det är verkligen någonting jag använder mig av i tränarrollen, säger Colliton.
– Det var det JAG behövde som ung spelare, en coach som pushade mig i rätt riktning. Jag behövde hjälp! Det tar ett tag för alla nykomlingar att inse vad som krävs för att bli så bra som möjligt, men jag önskar att jag hade insett det tidigare.
Laget för jaget
Filosofin han implementerade under åren i hockeyallsvenskan är dessutom lika relevant i AHL, hävdar Jeremy bestämt. Den där om att skapa en vinnarkultur med unga, hungriga spelare som vill framåt i sina karriärer – men som alltid sätter laget före jaget.
– På sätt och vis ser jag det här som samma jobb, att min vision i Rockford Icehogs är likadan som i Mora IK. Det sa jag till Chicagoredan när de intervjuade mig: ”Det kommer inte att bli så stor skillnad!”
– Vi är här för att vinna, vi är här för att lyckas som lag. Det måste vara det som driver varje spelare i omklädningsrummet. Jag tror att det stora problemet i AHL är att många bara tänker på sig själva, vill egentligen inte vara där och ser sina lagkamrater
Det var ett svårt beslut att lämna Mora, för jag trivdes
jättebra
som konkurrenter. Och visst, jag kan ha en viss förståelse. Det finns bara ett begränsat antal platser uppe bland NHL-lagen och det är en hård kamp om dem. Man vill förstås framhäva sig själv, men det bästa sättet att göra det är genom att hjälpa laget till segrar. Det är den identiteten som ska prägla oss, att LAGET alltid står i centrum.
Det låter verkligen som att du upprepar samma mantra som i Dalarna?
– Exakt! Så här brukade vi säga när vi värvade spelare till Mora: ”Hey, kom hit och ge allt för att hjälpa oss vinna! Om vi lyckas ta steget upp till SHL – fantastiskt. Om vi inte lyckas hela vägen – då har åtminstone du visat upp dig från din bästa sida, visat din vinnarinställning, och kommer att vara intressant för klubbar högre upp i hierarkin.” En retorik som tycks fungera lika bra i AHL. Colliton anställdes av Chicago eftersom Rockford behövde en nystart och hade missat slutspel tre år i rad. Med debutanten i båset tog sig laget hela vägen till semifinal (efter ha vunnit de två första matchserierna med 4–0) och många av spelarna har gett sin unge tränare stor ära för det. Ett exempel: Mitt under säsongen skickades den 31-årige veteranen Cody Franson, med över 500 NHLmatcher på meritlistan och spel i åtta olika klubbar på seniornivå, ner från Blackhawks till Collitons Icehogs – och fick sig en chock.
– Jag har aldrig varit med om att komma till en grupp som lyste av så mycket spelglädje. Stämningen var väldigt uppsluppen och alla verkade ha roligt. Det är ett bevis på att tränaren måste ha gjort ett riktigt bra jobb, säger han till Chicago-tidningen DailyHerald.
Den som toppade Rockfords interna skytteliga under vårens slutspel är för övrigt värd ett särskilt omnämnande: Victor Ejdsell, hockeyallsvenskans poängkung under Collitons sista år i Mora. Inför den här säsongen har dessutom en viss Jacob Nilsson anslutit till Blackhawks organisation – han som bänkades i den där viktiga seriefinalen mot Ejdsells tidigare klubb, Karlskoga, men som alltid varit en Colliton-favorit.
– Jag kan ha haft en viss inverkan på att båda två tillhör Chicago nu, säger Jeremy med ett skratt.
– Jacob Nilsson är ett perfekt exempel på spelartypen jag gillar. När vi i Mora scoutade honom lirade han division 1-hockey med Tingsryd och jag fastnade direkt för hans sätt att spela. Jacob ger verkligen allt för laget och har en enorm vinnarskalle. Den tror jag kan ta honom hela vägen till en ordinarie plats i NHL.
En annan som siktar på en fast plats i NHL framöver är Jeremy Colliton själv, den här gången som coach i stället för center.
33-åringen klassas nu som ett av de absolut mest spännande stjärnskotten på tränarhimlen i Nordamerika – men han glömmer aldrig var hockeykarriären bytte riktning någonstans.
– Jag är evigt tacksam för chansen Mora IK gav mig. Det visade sig att jag var på rätt plats vid rätt tillfälle, säger Colliton, som fortfarande håller kontakt med vänner och bekanta i Dalarna.
– Mina barn frågar alltid när vi ska åka tillbaka…
Peter Hermodsson skulle ta emot sin gamla adept med öppna armar, men inser att Jeremy har större planer än så.
– Jag har sagt det förr och säger det igen, han kommer att lyfta Stanley Cup-bucklan en dag.
”Jag är evigt tacksam för chansen
Mora IK gav mig”