SU­PERSUP­POR­TERN

Mi­ke Wil­son ska se Map­le Le­afs AL­LA mat­cher den här sä­song­en

Hockeybibeln - - NEWS - Per Bjur­man per.bjur­man@af­ton­bla­det.se

NEW YORK. Han var tolv år se­nast la­get han äls­kar vann Stan­ley Cup.

Ett halv­se­kel se­na­re bör­jar det se ut som att 64-åri­ge su­persup­por­tern Mi­ke Wil­son änt­li­gen kan få upp­le­va en re­pris.

I så fall kom­mer han in­te missa den, för Mi­ke har be­stämt sig för att se al­la To­ron­to Map­le Le­afs mat­cher, bor­ta som hem­ma, i år.

– För­vänt­ning­ar­na på den här sä­song­en är an­tag­li­gen de högs­ta i klub­bens histo­ria och vin­ner de kom­mer det bli full­stän­digt ga­let , sä­ger han till Sport­bla­det.

Det var 1967 To­ron­to Map­le Le­afs se­nast blev Stan­ley Cup-mäs­ta­re – ef­ter en fi­nal­se­rie över sex mat­cher mot sin evi­ga ne­me­sis Montre­al Ca­na­di­ens.

Då var Mi­ke Wil­son allt­så in­te ens ton­å­ring än­nu, men den av­gö­ran­de mat­chen le­ver kvar i min­net.

– Vi följ­de mat­chen på ra­dio me­dan vi var ute och åk­te bil och jag minns hur pap­pa bör­ja­de slå i rat­ten av lyc­ka när de gjor­de av­gö­ran­de må­let. Mam­ma blev all­de­les för­skräckt och ro­pa­de ”tänk på hur du kör”, ha ha. Det är så­da­na min­nen som for­mar ett livs­långt fan, man bär med sig histo­ri­er ge­nom li­vet, de sit­ter där för all­tid.

Un­der de 52 år som snart gått se­dan dess – har det dessvär­re in­te ska­pats någ­ra fler mäs­ter­skaps­min­nen i Big Smo­ke, som Ka­na­das störs­ta stad kal­las.

Le­afs må va­ra ri­kast och ha över­läg­set flest fans i jät­te­lan­det norr om 49:e bredd­gra­den – fram­gång­ar är än­då li­ka säll­syn­ta som ko­kospal­mer längs Yonge Stre­et.

– Ja, jag har bott här i he­la mitt liv och var ba­ra fy­ra år se­nas­te gång­en de blev mäs­ta­re så jag har egent­li­gen ald­rig va­rit med om det, be­kräf­tar Mi­ke Zeis­ber­ger.

Han job­ba­de i fle­ra de­cen­ni­er som hoc­key­skri­bent på To­ron­to Sun in­nan han för ett par sä­song­er se­dan gick över till nhl.com och i den rol­len sett fi­na­ler av­gö­ras över he­la den nor­da­me­ri­kans­ka kon­ti­nen­ten. I Ed­mon­ton, Montre­al, New York, Chi­ca­go, Boston, Los Ang­e­les, Detro­it, Den­ver, Pitts­burgh, Tam­pa och så vi­da­re.

Men allt­så in­te hem­ma – fast han bor i den stad vid si­dan av Montre­al där hoc­key be­ty­der all­ra mest.

– Se­nast de över­hu­vud­ta­get vann en slut­spels­se­rie var 2004. Tänk ba­ra på det.

Mats Sun­din... som skulp­tur

Ing­en kan dock på­stå att det hind­rat Mi­ke Wil­son från att kul­ti­ve­ra sin pas­sion för klub­ben. Han har äg­nat he­la sitt liv åt Le­afs och ha­de tills all­de­les ny­li­gen en all­de­les unik sam­ling sou­ve­ni­rer, trofé­er, sig­ne­ra­de trö­jor, brev, tav­lor, klub­bor och and­ra sam­lings­ob­jekt i sin ”man ca­ve”.

– 80 pro­cent av den är nu såld till Ka­na­das hi­sto­ris­ka mu­se­um i Ot­ta­wa. På så sätt hjälp­te vi till att dra in över två mil­jo­ner dol­lar till väl­gö­ran­de än­da­mål, be­rät­tar han.

– Sam­ling­en om­fat­ta­de många fi­na ob­jekt. Bland an­nat…jo, jag kan nog be­rät­ta det här nu: När Mats Sun­din slog klubb­re­kor­det med sin 917:e po­äng 2007 var det en lo­kal konst­när som gjor­de en skulp­tur av ho­nom. Mats vil­le dock in­te ha den. Han tyck­te in­te det var rätt att fi­ra så­da­na in­di­vi­du­el­la no­te­ring­ar in­nan la­get ha­de vun­nit ett mäs­ter­skap och bad att få ta emot skulp­tu­ren först när det upp­dra­get var slut­fört. Fast det hän­de ju ald­rig och till slut för­svann han till Van­cou­ver och skulp­tu­ren blev kvar. Så till slut köp­te jag den. Den åter­finns nu på mu­se­et i Ka­na­da. Jag är stolt över att de över­ta­git sam­ling­en.

Mi­kes hjär­ta slår emel­ler­tid fort­fa­ran­de li­ka hårt för det blå­vi­ta lönn­lö­vet.

Det be­vi­sas om in­te an­nat av det fak- tum att han i år be­slu­tat sig för att un­der de­vi­sen ”Ul­ti­ma­te fan ro­ad­trip” se al­la Le­afs mat­cher li­ve – bor­ta som hem­ma.

Det in­ne­bär 41 mat­cher i Sco­ti­a­bank Are­na och 41 på bor­ta­plan, över he­la kon­ti­nen­ten.

Plus, för­hopp­nings­vis, en hel skräll­dus playoff-dra­man.

– Det är ett pro­jekt jag pra­tat om i någ­ra år och nu tänk­te jag att det var dags för hand­ling ock­så, för­kla­rar Mi­ke.

– Men det in­tres­san­ta är egent­li­gen in­te att jag ska se en mas­sa mat­cher. Jag gör i förs­ta hand det­ta för att rik­ta lju­set mot Le­afs Na­tion och dess histo­ria. På 20- och 30-ta­len kun­de in­ne­vå­nar­na i väst­ra Ka­na­da ba­ra föl­ja NHL-hoc­key via ra­dio och det var i förs­ta hand Map­le Le­afs de hör­de om. Så män­ni­skor där ute blev fans och sym­pa­ti­er­na har se­dan gått i arv från ge­ne­ra­tion till ge­ne­ra­tion. Jag vill be­rät­ta om det, och om var­för nå­gon i Winni­peg sät­ter sig i bi­len och kör till Ra­le­igh i North Ca­ro­li­na och sät­ter sig i PNC Are­na i Le­afs-trö­ja.

”Le­afs har va­rit på rätt väg”

Det är in­te helt otänk­bart att den halv­se­kel­långa öken­vand­ring­en tar slut till vå­ren.

– Le­afs har va­rit på väg åt rätt håll i fle­ra år och för­fo­gar över en väl­digt spän­nan­de upp­sätt­ning of­fen­si­va ta­lang­er. När John Ta­vares skrev på det där kon­trak­tet i som­ras kän­des det som att de nåd­de näs­ta ni­vå, sä­ger Chris Johnston, mång­å­rig re­por­ter och krö­ni­kör på Sportsnet och tilli­ka fast gäst i ex­pert­pa­ne­len i iko­nis­ka ”Hoc­key Night in Ca­na­da” hos tvjät­ten CBC på lör­dags­kväl­lar­na.

– Ja, det här är helt klart bäs­ta chan­sen de haft att vin­na Stan­ley Cup se­dan 1967, sä­ger Johnston.

Men dit är det än­då ett tag – om det nu alls hän­der.

Först ska Mi­ke Wil­son ge sig ut på den ul­ti­ma­ta sup­por­ter­re­san.

Dröm­men om den här fort­sät­ter...

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.