THE LITTLE BALL of HATE ”Mamma brukar säga att jag var en buse redan när jag kom ut ur livmodern”
Brad Marc hand ,30, är känd som NHL: smest avskydde spelare, men samtidig ten avd e bästa. Han söknamn” T h elit t le b allo f ha te” har nått hela vägen in i Vita huset. Nu, efter att ha slagit, sparkat och slickat sina motståndare, säger Boston Bruins-s
För att försöka förstå sig på Brad Marchands kynne, är det lika bra att backa bandet ända till de vilda barndomsåren i Halifax – hamnstaden på den kanadensiska östkusten – där han såg dagens ljus. – Min mamma brukar säga att jag var en buse redan när jag kom ut ur livmodern…
Marchands allra tidigaste minne, som hela familjen kan återberätta än i dag, var när han vid tre års ålder fick en eldriven minitraktor i födelsedagspresent. Den körde Brad stolt runt med på garageuppfarten och bort till återvändsgränden nära huset, varv efter varv. Men plötsligt – i ett oaktsamt ögonblick – hann en avundsjuk granne stjäla traktorn bakom ryggen på honom, och tryckte gasen i botten. Då såg treåringen rött. – Självklart blev jag galen. Jag skrek: ”Ge tillbaka den!” Och han svarade: ”Nej! Det är min tur nu!”, berättar Marchand i The Players Tribune, spelarnas egen publikation.
– Den här lilla råttan körde alltså runt med min traktor, på min garageuppfart och tutade med min tuta! Det tog 30 sekunder, sedan ställde jag mig i vägen och skrek: ”Nu får du köra över mig om du vågar”. Då stannade han, och jag kunde vräka bort honom från sätet. Bonk! Sedan låg han och grät på marken, medan jag tog över och körde vidare. Med ett hånflin på läpparna, enligt mamma.
Ett helt gäng stökiga killar, inklusive Brad och hans två bröder, växte upp på samma gata, där det sällan rådde lugn och ro.
Tuffa attityder, gränser som testades, hårda tag.
”Gillade att trigga de andra”
Ju äldre pojkarna blev, ju grövre blev bråken och rackartygen, och till slut störde sig folk i omgivningen så pass mycket att föräldrarna kände sig tvingade att flytta därifrån.
I stället hamnade familjen i en betydligt lugnare miljö – vid en sjö på landsbygden – vilket skulle visa sig bli avgörande för Brads karriärval.
På vintrarna spelade brödratrion hockey på isen nedanför tomten så länge solen var uppe, och nyvunna vänner ville också vara med. Där kunde de lattja och fajtas, och få utlopp för sin energi, utan att några grannar stördes.
Den blivande NHL-stjärnan hade hur roligt som helst – men inte bara för själva spelets skull.
– Jag gillade av någon anledning att trigga igång de andra barnen. Jag gillade att kom- ma in under skinnet på dem och provocera fram reaktioner, säger Brad.
Ja, just den typen av beteende har alltid utmärkt Marchand som hockeyspelare. Ibland gick det för långt redan under pojklagsåren – som när han själv blev uppretad en gång och drämde klubban i ansiktet på motståndaren, så att hjälmens galler vek sig inåt – men Brad spelade inte på gränsen bara för att han tyckte om det. Han såg det som direkt nödvändigt för att sticka ut ur mängden.
– Jag kommer aldrig att glömma ett tal som vår tränare höll när vi var tolv år gamla. Han sa: ”Det finns tusentals ungar som er i Kanada. I resten av världen finns det ytterligare tusentals. Vet ni vad statistiken säger? Att bara 0,01 procent av er kommer att nå NHL”, minns Marchand. Brad visste att hans skicklighet inte skulle räcka till – det fanns till och med bättre spelare i samma pojklag – men märkte att han rönte uppmärksamhet genom att vara en värsting på isen.
– Om jag bara har 0,01 procents chans… då kanske det här kan vara min väg till att bli upptäckt.
Det är det minsta som kan påstås om Brad Marchand i dag, att han har blivit upptäckt alltså.
Till och med Barack Obama har lagt ett visst öknamn i sin mun, i Vita huset 2011.
– Han gick in i säsongen som en fjärdekedjespelare, men skakade bort nybörjarnerverna direkt. ”The little ball of hate” satte fem mål i de fem sista finalmatcherna, och ledde Boston till Stanley Cup-titeln.
Mästarna Bruins bjöds in av den dåvarande presidenten för att gratuleras efter succén, och Marchand chockades när han hörde orden på scenen.
– Jag var inte alls förberedd och höll på att vingla omkull där jag stod, men det var bara kul, säger han och tillägger:
– Om presidenten använder ditt smeknamn, då antar jag att du måste fortsätta i samma stil…
Det har Brad sannerligen gjort. Han tycks hamna i trubbel på isen var och varannan kväll, och är tveklöst den NHL-spelare som fått utstå mest burop i arenorna runtom i ligan de senaste sju–åtta åren.
Så här beskriver Marchand själv sin inställning när han gör sig redo för match – eller ska vi säga strid – i den där The Players Tribune-texten, som publicerades i april, mitt under brinnande slutspel.
– Många i hockeyvärlden älskar att säga ”att vinna är allt”. Men menar de verkligen det? Hur långt är de beredda att gå? Kanske
beror det på att jag är kort (175 centimeter), eller på sättet jag föddes in i den här världen, men jag har alltid känt att man måste göra allt – bokstavligen ALLT – för att vinna. Även om det betyder att man blir hatad.
– Om jag spelade på något annat sätt, då
OM PRESIDENTEN ANVÄNDER DITT SMEKNAMN, DÅ ANTAR JAG ATT DU MÅSTE FORTSÄTTA I SAMMA STIL …”
skulle ni inte ha en aning om vem jag är. Ni skulle inte bry er om att hata mig, för jag hade inte varit i NHL.
Brad står i dag noterad för över 600 matcher i världens bästa liga – och har på senare år dessutom utvecklat sin offensiv explosionsartat. Tre säsonger i följd har det blivit över 30 mål, och kanadensaren, som fyllde just 30 i våras, är regerande poängligavinnare i Boston.
Ihop med Sidney Crosby och Bruins-radarpartnern Patrice Bergeron fick han chansen i Kanadas förstakedja i World Cup 2016, och tog den på bästa sätt genom att avgöra finalen. Som om inte det var nog, dagen innan hade Marchand skrivit på ett nytt åttaårskontrakt med sin NHL-klubb värt nästan en halv miljard kronor.
Men stämpeln som råskinn börjar på intet sätt att suddas ut. Han har blivit avstängd sex gånger i karriären, bötfälld vid upprepade tillfällen och bland annat har tre svenskar fallit offer för handlingar som Boston-busen straffats för i efterhand.
2015 gav Brad igen på Gabriel Landeskog (efter en ful smäll från Colorado-stjärnan, ska tilläggas) genom att dela ut ett stenhårt knytnävsslag rakt i ansiktet.
2017 smög han upp bakom Detroits Niklas Kronwall, fällde ut benet och välte omkull den oförberedde veteranbacken.
Så sent som förra säsongen, i januari, stängdes Marchand av i fem matcher efter ha armbågstacklat Marcus Johansson i hu- vudet. En tjuvsmäll som höll New Jersey-forwarden borta från spel i flera månader på grund av hjärnskakning.
– Det fanns ingen anledning för honom att göra så mot mig. Ibland kan det förstås gå fel när man tacklar någon, men det här hade ingenting med hockey att göra. Sorgligt. Idiotiskt. Jag hoppas att det inte slutar med att han sätter stopp för någon annans karriär, kommenterade Johansson.
Efter att domen klubbades igenom bad Brad Marchand inte bara om ursäkt till Devils-svensken, utan även till sina lagkamrater och hela Boston Bruins som organisation.
– Jag måste bättra mig, det är inget snack om det, erkände han inför ett stort pressuppbåd.
Storstjärnan har inte straffats sedan dess – men under vårens slutspel skapade han rubriker över hela hockeyvärlden med en förseelse som NHL:s disciplinnämnd inte ens tänkt tanken på att skriva ner i sina stadgar.
Marchand räckte ut tungan och slickade på sina motståndare.
Först blev Torontos Leo Komarov utsatt, sedan Tampa Bays Ryan Callahan.
– Det är en skamligt låg nivå han är nere på nu. Jag vet inte vad skillnaden är mellan det där och att spotta någon i ansiktet, fräste Callahan, och fick medhåll av sin tränare John Cooper:
– Det finns absolut ingen plats för sådant beteende i vår sport. Jag förstår verkligen inte. Hur skulle du känna om jag gick fram och började slicka dig rakt över ansiktet?
NHL visste först inte hur de skulle reagera, men dagen efter Callahan-incidenten tog ligapampen Colin Campbell kontakt med Marchand och Bostons general manager Don Sweeney. Han förklarade att ”slickandet” måste upphöra omedelbart, annars skulle disciplinära åtgärder vidtas.
”Jag måste rannsaka mig själv”
Det blev dock bara en match till för Brad den säsongen, för kvällen därpå slogs Bruins ut ur slutspelet. Då passade han på att be om ursäkt – igen. – Jag måste rannsaka mig själv, det är det viktigaste nu, och inse att vissa saker som jag gör får betydligt större konsekvenser än jag avser, sa Marchand i omklädningsrummet.
– Det sista jag vill göra är att genera mina lagkamrater och hela klubben på det här sättet. Jag måste bättra mig. Det har jag sagt förut, visst, men jag ska verkligen jobba med den här biten nu. Jag har lyft mitt spel till en högre nivå, men det finns uppenbarligen några personlighetsdrag som behöver korrigeras.
Ännu en säsong står för dörren. Nu återstår det att se om det är samme gamle Brad Marchand – ”The little ball of hate” – som dyker upp.
Eller en ny.