BEFRIANDE NÄR ANRIKA TAIF SATSAR BLÅGULT

Det råder framtidstro i Tingsryd och det är väl samma sorts eufori som hos någon som stått öga mot öga med döden.

Senast var smålänningarna två plusmål från att kvala, men överlevde. Almtuna fick ta smällen.

Men jag har alltid tyckt att Tingsryd hört hemma på den här nivån.

För mig är de något större än för dagens generation. Jag växte upp med att Tingsryd spelade i högsta serien som då hette division 1 södra och norra.

På 1960-talet var de Smålands stolthet nummer ett och nymodigheter som HV71 och Växjö Lakers var inte ens uppfunna.

Jag har fortfarande några tummade idolbilder på Des Moroney och Kenneth Ekman i någon låda uppe på vinden.

Den senare är för övrigt morfar till Oliver Ekman-Larsson.

Minnen från en svunnen tid, då hockeyn var en helt annan än i dag.

Det är därför jag tycker det är extra kul att kliva in i historiska hockeyfästen som Dackehallen, även om även den fått ge vika för dagens sponsrade hockey och döpts om till Nelson Garden Arena. Bara en sån sak. Men här talar vi nutid, en ny säsong, massor av nya spelare och en ny tränare i Magnus Bogren. Det är kul att se honom tillbaka i svensk hockey efter två säsonger i Danmark efter den turbulenta tiden i Rögle.

Där tror jag Tingsryd gjort ett fynd.

Och jag gillar det nästan helsvenska satsningen i år, där österrikaren Benjamin Nissner är enda utländska importen. Inte en enda amerikan eller kanadensare.

Jag tycker det känns lite befriande på något sätt.

Och det mesta är ungt och nytt och det känns som att det bara är lagkaptenen och backen Robin Olsson som består år efter år.

Så här inför seriestart är det rejält svårt att bedöma var laget hamnar till slut. Jag vill minnas att jag tippade Tingsryd sist när de var nykomlingar 2015/2016 – det slutade med att de blev tvåa och spelade allsvensk final mot AIK. Så kan det gå i en serie där allt kan hända.