SLAGET OM SCHLÄTTA
”SPELA FÖR SKÖVDE? ALDRIG. JAG LÄGGER HELLRE AV MED HOCKEYN”
Rivaliteten ligger djup i Skaraborg. Så djup att även en träningsmatch blir till ett möte mellan svurna fiender.
Det är ett stycke svensk idrottshistoria vi kliver in i. Mariehus Arena, som fram tills i fjol hette Katrinhallen, stod färdig 1964, som den sjätte ishallen i hela Sverige. Två år tidigare hade isladan i Kiruna, Matojärvi, fått isaggregat och kunde därmed frysa is även när det var varmt ute.
Det fick Katrinhallen direkt. Och det känns. Skillnaden mot de 19–20 värmegrader som råder på utsidan blir brutal så fort entrédörren slås igen. Men det ska bli varmare.
Om några timmar ska här spelas en träningsmatch i ishockey. Det kunde ha varit en av de där meningslösa matcherna i väntan på seriepremiären. En av de där matcherna som bara tränarna älskar.
Men det här ska inte bli någon meningslös match. Det finns rivalmöten. Och så finns det Rivalmöten. Mariestad Bois–Skövde IK tillhör den senare kategorin.
– Det är svårt att sätta fingret på vad det är exakt, men det blir ändå något… Inför varje derby så är det ångestladdat hela dagen. Jag kan knappt äta, jag sover halvdåligt. Det är så mycket som vill fram. Jag tänker att jag ska lära mig, att det till slut blir en rutingrej att möta Skövde. Men det är helt omöjligt, det är likadant varje gång, säger Mariestadspelaren Linus Engqvist.
Det återstår en timme tills den officiella samlingen. Han är tidigt på plats för att prata med Sportbladet, men det visar sig snabbt att han inte är ensam. Mariestad är ett gott gäng som trivs tillsammans nästan ännu bättre utanför än på isen. Att få chansen att sitta ner och tjöta med kompisarna i en timme extra, ta ett par koppar kaffe och bara hänga gör att stora delar av spelartruppen är här redan nu.
28-åringen har växt upp i hallen. Började i klubben som 6–7-åring när hockeyskolan drog igång och när valet efter några år stod mellan hockey, fotboll och bandy var det aldrig någon större fråga.
– Nej, hockeyn har något visst med omklädningsrummet, det fanns inte i de andra sporterna. Vi hade ett omklädningsrum här i hallen, vi satt där en timme innan träning, två timmar efter, dag ut och dag in. Framför allt under juniortiden kunde man vara här hela dagarna. Vissa var till och med så galna att de låg kvar här och sov över. Det är sånt som gör att jag tycker det är roligt med hockey, det är charmigt.
”Har inte fått en ursäkt av Skövde”
I dag är det bara han och materialförvaltaren Pontus Olsson som är kvar från den tiden. Men det finns många andra spelare i truppen som har gjort samma resa, fast med andra årgångar, som hans lillebror Filip Engqvist, 26.
Han spelade bara en match förra säsongen. Filip hade köpt hus, blivit pappa till Holger och kom i gång sent med träningen.
Det var därför han gjorde årsdebut först i november, när Mariestad mötte Skövde i Billingehov. Efter två byten var säsongen över.
Han blev fult tacklad av Libelin Bäckström, backen som drog på sig 132 utvisningsminuter när han spelade för Teg 2015–2016. Libelin, nu i Kalmar, blev avstängd i fyra matcher medan Filip Engqvist tvingades till ett betydligt längre speluppehåll.
– Jag fick en hjärnskakning, klev åt sidan och
”DET ÄR ÅNGEST INFÖR VARJE DERBY. JAG KAN KNAPPT ÄTA”
hade problem till och från i nästan ett år. Jag har känt en trötthet i kroppen, har haft svårt för att ta ut mig och haft huvudvärk ganska ofta. Det har släppt allt eftersom men det är först i slutskedet jag har kunnat träna ordentligt. Jag har sett tacklingen på film och är inte i närheten av spelet när han kör över mig. Det är otroligt onödigt, en ren vansinnesgrej.
Hur stor är sannolikheten att en sådan grej händer mot just Skövde?
– Det kan hända när som helst men det är lite extra spänning i luften när man möter Skövde. Svensk hockey måste jobba otroligt mycket med sådant här. Det måste finnas ett egenansvar när det gäller hjärnskakningar.
Har Libelin eller Skövde hört av sig?
– Nej, jag har varken fått en ursäkt från honom eller Skövde som organisation. Det väntar jag fortfarande på men en del väljer att göra så. Det är upp till dem.
Trots mardrömsupplevelsen ser han fram emot vinterns derbyn.
– Vi ska alltid vara storebror. Vi kan ha förlorat tio matcher men vinner vi mot Skövde är allt glömt.
Filip Engqvist känner för sitt Mariestad och berättar att Mariestadsborna känner för laget, som har lokal prägel.
– Vi ska försöka skapa något i Mariestad i vinter. Intresset är otroligt stort och vi vill ge tillbaka. Man kan inte gå och handla utan att någon rycker i en. Det är galet. Alla förknippar en med hockeyspelaren, säger Filip.
– Vi är majoriteten Boisare från grunden. Jag kan inte den exakta siffran, men jag tror att det är 12-14 stycken. Det är det få klubbar i division ett som kan matcha, fortsätter storebror Engqvist.
Sprider sig i omklädningsrummet
Han slår sig ner i ett hörn i omklädningsrummet, ett omklädningsrum han måste ha suttit i tusentals gånger sen den första träningen med juniorerna i början av 2000-talet. Men i dag är ingen vanlig dag. I dag är det derby mot Skövde IK. Mariestad, vackert beläget vid Vänerns strand. Mot Skövde, knappt fyra mil söderut. Ett Skövde som med hjälp av stora företag som Volvo vuxit ut till traktens storstad. Mot ett Mariestad som blivit storebror i hockeykretsar.
– Det började redan när vi spelade matcher mot dem i junioråldern. När killarna är 10–12 år gamla så säger föräldrarna ”nu ser ni till att vinna i kväll, ni möter Skövde”.
Så det är inte bara A-lagen som är rivaler?
– Nej, nej, nej. De tuffaste matcherna som jag spelat var under juniortiden. J18, J20. Då var vi såpass jämna att det blev en riktig kamp, det var krig. 18–19-åringar fulla med testosteron, som bara är helt tokiga, som bara struntade i allt vad regelboken sa.
Han ler åt minnena.
– Fast oftast brukade det vara ganska sjyst ändå, inte mer än lite slag och munhuggning. Det spårade aldrig ur, det var aldrig någon som blev skickad till sjukhuset.
Oavsett har rivaliteten spridit sig också till spelarna som inte fått den serverad med modersmjölken. Ett par platser bort i omklädningsrummet sitter Jim Jakobs. Ett av sommarens nyförvärv, senast lagkapten i Borlänge. En tuff back, en sån som tränarna brukar säga ”käkar puck”. I dag ser han ut att ha gjort
S
just det, bokstavligt talat. En inflammerad visdomstand, en lokal tandläkare utan tid, och nu sitter han där så svullen i käken att han ser ut att ha tryckt in en hel puck i munnen.
Men avstå matchen? Inte en chans. Han ser närmast förbannad ut över frågan.
– Vadå? Det är ju derby. Klart att jag spelar, säger han.
Meningslös träningsmatch? Inte direkt.
I början av 2000-talet var det här derbyt superhett, för att sen om inte falla i glömska så åtminstone gå ner i betydelse i några år. Nu för tiden är det raka motsatsen igen. För två år sedan spårade det ur fullständigt.
Det var samma försäsongsturnering som nu är på gång, och Skövde lyckades efter ett par tuffa år avgå med segern. 3–2-målet, med tio sekunder kvar, fick delar av hemmapubliken att bli galna. På slutsignalen överöstes Skövdespelarna av burkar och skräp i båset. Ledarna som stod närmare plexiglaset fick öl hällda över sig. På väg ut genom spelargången fick de ta emot knuffar av hemmapubliken. Och det var ändå den lugna delen.
Ägg och havregryn på bilen
Efter matchen joggade en del spelare ner utanför hallen. En Skövde- och en Mariestadspelare gick tillsammans, men upptäcktes av en grupp hemmasupportrar. Efter en kort munhuggning åkte Skövdespelaren i backen och överröstes enligt polisanmälan av sparkar och slag. Även Mariestadspelaren och ytterligare en Skövdespelare attackerades. Klubbarna och spelarna polisanmälde händelserna utanför hallen, fyra misstänkta supportrar förhördes. En av dem åtalades, men vittnesuppgifterna var osäkra och mannen friades i rätten. Samtliga inblandade åskådare stängdes av från båda lagens matcher och klubbarna tog starkt avstånd från händelserna.
– Det blev dumt allting. Men vi har preskriberat det och försökt ta lärdom av det. Men man skäms ju för att det blev som det blev. Det ska inte få ske över huvud taget, man ska ändå kunna gå här utanför hallen. Så det är skönt att det inte har blivit mer än så. Det brukar förstås vara lite tjafs på läktaren, det skriks en del och munhuggs, men läktarkulturen överlag är ganska lugn inom hockeyn. Cupbråket är egentligen den enda incidenten som varit. Det är skönt, säger Linus Engqvist.
Det där är dock en sanning med modifikation. Rikard Palmgren har fått ett sent genombrott och imponerade förra säsongen i SHL med Timrå, i vinter spelar han i den tjeckiska ligan. Men 2011/2012 inledde han i division 1 med Skövde. När säsongen tagit slut för dem valde han att skriva på för värsta rivalen Mariestad och fortsätta kvalspelet där. Dagen därpå vaknade han av att hans bil täckts över av äggslem, toalettpapper och havregryn. Engqvist berättar om händelsen.
– Än i dag vet ingen vem som gjorde det, om det var hans gamla lagkamrater eller supportrar. Men det kan vara lite såna grejer när man gör ett sånt klubbyte.
”SPELARE UNDVIKER ATT HANDLA I SKÖVDE”
Det är inget vanligt klubbyte?
– Det var många fler spelare som gjorde det förr. Men inte nu längre, det är näst intill omöjligt. I alla fall för några av oss, vi som är fostrade mariestadare.
Är det så känsligt att klubbarna medvetet undviker att satsa på spelarna hos rivalen?
– Nej, det tror jag inte. Om sportcheferna anser att det finns en spelare i Skövde som de vill ha hit så struntar de i varifrån han kommer. Och vi spelare tar emot honom med öppna armar. Men personligen skulle jag aldrig gå till Skövde. Jag skulle hellre sluta spela hockey då. Inte för att jag inte skulle gilla personerna där, utan för att Mariestad är Mariestad och Skövdeär Skövde.
Det där får du utveckla. Gäller det bara hockey, eller undviker du Skövde som stad också?
– Haha, vi har några spelare som försöker undvika att handla där, de åker inte dit mer än nödvändigt. Men riktigt så illa är det inte, det är mer en kul grej. Vi har till och med varit där med laget och bowlat någon gång.
Det funkar?
– Ja, det funkar. Vi blir igenkända förstås varje gång vi är där. Men det är aldrig något tjafs, bara kul munhuggning.
På ytan skulle man kunna tro att klubbarna liknar varandra. Två division 1-lag som varsin gång under 2000-talet varit uppe och vänt i allsvenskan och nu kämpar för att kunna ta sig tillbaka dit igen. Men skrapar man lite kommer skillnaderna fram. Och det är framför allt ekonomin som spelar in. Mariestad gick i konkurs 1998 och fick starta om i division 4. Det blev en omstart på alla sätt och vis, och föreningens ekonomi tillhör i dag bland de mest stabila av alla division 1-lag.
Skövde har större problem.
”Har haft storhetsvansinne”
2012 begärde klubben rekonstruktion efter att skulder på två miljoner kronor inte kunnat betalas. En konkurs undveks i sista stund, med målsättningen att föreningen skulle vara skuldfri och på grön mark tre år senare. Men de ekonomiska orosmolnen hänger fortfarande över klubben, även om man i våras lyckades göra ett litet plusresultat och nå de 200 000 kronorna i eget kapital som krävdes för att få elitlicens. På något sätt har Mariestads framgångar spelat in negativt, och Engqvist missar inte öppet mål från straffpunkten.
– Jag tror att Skövde haft lite storhetsvansinne. De vill gärna växa fort och gå förbi oss igen. Och då får det kosta vad det kosta vill emellanåt. De värvar fyra, fem spelare som får tjäna ganska mycket pengar, men som inte har något hjärta för klubben. De kommer hit och tjänar sina pengar, men de kanske inte slänger sig och täcker det där avgörande skottet. Där tror jag att vi har en stor fördel, vi har många fler lokala spelare i laget som verkligen brinner för Mariestad Bois.
Är det ni som är storebror?
– Vi är storebror nu, ja. Oh ja.
Och går jag till omklädningsrummet bredvid och frågar dem så får jag samma svar?
– Jamen, de kan ju inte säga något annat? Vi förlorade en av playoffmatcherna mot dem för två år sedan, men sen har vi vunnit allt. Jag tror att vi har 11–1 i matcher de senaste åren.
Dörren till Mariestads omklädningsrum stängs exakt klockan 17. Med två timmar kvar till nedsläpp inleder tränaren sin korta matchgenomgång, och det är ett bekant ansikte som står där och pratar. Andreas Appelgren blev en kändis i hockeykretsar när han 2012/2013 var tränaren som förde upp Leksand i SHL:s finrum igen. Efter att ha fått sparken av Västerås i slutet av säsongen 2016/2017 och sen jobbat som konsult för Södertälje i två år är han sedan i våras tillbaka i Mariestad.
Tillbaka ja, i klubben där han först tillbringade tio år som spelare. Och sen lika många år till som tränare i olika former. Med massor av erfarenhet från SHL och allsvenskan är han nu mannen som symboliserar klubbens satsning uppåt. Drömmen/målsättningen (beroende på vem du frågar) är att gå upp i hockeyallsvenskan igen, serien som man gjorde ett kort besök i under säsongen 2008/2009. Även då med Appelgren som huvudtränare.
”Hallen är sunkig”
– Vi åkte runt med en budget på 1,5 miljoner kronor, och med det så mäktar man inte med att vinna många matcher. Nu är den långsiktiga målsättningen att gå upp igen. Det kan vara ganska enkelt att säga, men kanske förstår folk ändå inte riktigt hur tufft det är. Men klubben försöker göra sig redo så att nästa gång vi går upp så ska vi kunna bli kvar där. Men det är kanske först nästa år som vi egentligen skulle vilja ha examen på det här laget. Vi är ganska unga, men vi vill naturligtvis till kvalserien redan i år, även om det blir tufft. Men vi vill dit och bråka med de andra lagen och sätta lite press på dem, säger han.
Han är uppväxt i Eskilstuna, men är väl införstådd i rivaliteten mellan Mariestad och Skövde.
– Jag kom hit som målvakt och spelade här i tio år. Redan från början fick jag höra att Skövdematcherna var de viktigaste på hela säsongen. Sen har det där hållit i sig, även om jag när jag blivit äldre känner att det avtar lite. Jag börjar mer se det som en vanlig match från ett tränarperspektiv, men jag vet hur mycket matcherna betyder för spelarna, supportrarna och sponsorerna.
Får du som tränare tagga ner spelarna inför en sån här match, eller känner de som dig?
– Vi hade en försäsongsmatch mot Skövde för några veckor sen och då spelade de ganska fysiskt. Det fanns väl några grabbar i vårt lag som inte var helt nöjda med det, så vi får se vad som händer där ute i dag. Jag kan tänka mig att det är några som vill ge igen lite grann. När vi sen kommer in i seriespel så gäller det att vara lite vaksam så att de hamnar på rätt nivå, då behöver jag inte stå och pumpa upp dem, då S
gäller det mer att hålla koll. Men de går inte över gränsen, de kan spela hårt och tufft, men vi ska inte hålla på med några dumheter. Det går att vinna över Skövde ändå.
Efter en väldigt kort matchgenomgång sätter sig spelarna i grupper och går igenom kvällens match. Linus Engqvist har samlat boxplay-gänget runt sig i ett hörn och ritar upp Skövdes powerplay-uppställning på en rinktavla. Det är knappt två timmar kvar till match och stämningen är skämtsam.
– De spelar väl med något slags diamantuppställning i special teams, frågar han både sig själv och övriga i gänget.
Svaret kommer snabbt.
– Diamant? Det är det väl ingen som vet? Inte ens de själva, de är så jävla dåliga.
Med en timme kvar till nedsläpp skruvar klubbchefen Jonny Odhner tillsammans med en vaktmästare i de sista skruvarna i den nya sargen. Det är premiär för den i kväll och de har jobbat in i det sista för att få allting på plats. Ett par smala rep sätts sen upp mellan avbytarbåsen för att få till ett provisoriskt fotografbås.
Hallen har alltså stått här sedan 1964, och det är ingen överdrift att säga att den på både gott och ont befinner sig väldigt långt från SHLstandard. Den nya sargen och det repfria plexiglaset gör förvisso att den delen ser väldigt modern ut, men ståplatsläktaren som står tajt intill ser ut att ha importerats från både den tid och plats då Sovjetunionen fortfarande existerade. Längst ner i ena hörnet finns det ett par extra räcken bakom vilka supportrarna från Skövde sen ska ta plats. Hemmaklacken står i stället mitt på långsidan. De första supportrarna har redan börjat släntra in, några med flaggor, en annan med en trumma. På olika ställen sitter lappar som förkunnar att det gäller alkoholförbud på ståplatsläktaren, men stämningen är trots det hög. Till nedsläpp har 916 personer hittat in i hallen, varav ett tiotal från Skövde.
Odhner styr en välmående klubb, trots att hemmahallen saknar de flesta former av modernitet. Sponsorer finns det gott om och nästa år ska den trånga gången och omklädningsrummen rivas och byggas nytt. I alla fall enligt planerna. Linus Engqvist ställer sig försiktigt frågande.
– Tyvärr har inte mycket hänt här. Hallen är sunkig. De pratar, det finns en renoveringsplan. Men det hade varit bättre att göra något ordentligt.
Spelar du fortfarande när hallen är färdigrenoverad?
– Ärligt talat så tror jag inte det. Jag hoppas ju, men … Jag kanske är tränare då, kan få stå vid sidan om i alla fall.
Spottar och fräser
Hemmalagets omklädningsrum är det dock inget större fel på. Vackra trädetaljer längs väggarna gör att varje spelare har en egen plats att sitta på, och i mitten hänger fyra tv-skärmar som gör att spelarna kan se coach Appelgrens videoklipp oavsett position. Modernare än de flesta SHL-omklädningsrum. Men sen är det slut på lyxen. Duschrummet innehåller bara tre duschar, och samsas dessutom om det lilla utrymmet med omklädningsrummets enda två toaletter. Andreas Appelgren får sköta sin uppladdning med resten av tränarteamet i en liten bod utanför själva hallen, inne i omklädningsrummet finns det ingen plats.
Ändå är det betydligt bättre än det som Skövde föräras med två dörrar bort i korridoren. När de samlas i Mariehus Arena får de göra det i två olika rum, så små och omoderna att det lika gärna kunnat handla om omklädningsrum på en lågstadieskola.
– Vårt är mycket finare, men det är ju så det ska vara. Och det finns kultur och historia i de här väggarna, hallen har varit med om mycket. Men det hade ju varit kul att få rusta upp det här och göra något riktigt bra, säger Engqvist.
50 minuter före nedsläpp har stämningen förändrats helt. Spelarna är ombytta, samlade efter uppvärmningen och fotbollsspelandet på asfaltsplanen utanför arenan. Borta är nu skämten, ropen, skratten. I stället är det drygt 20 hockeyspelare som sitter tysta och fokuserade med musiken dånande från högtalarna. Det är ett fokus som C More-kamerorna som sitter i SHL-lagens omklädningsrum ytterst sällan förmått visa.
Meningslös träningsmatch? Skulle inte tro det …
Det sista Andreas Appelgren säger till sina
”DET FINNS KULTUR OCH HISTORIA I DE HÄR VÄGGARNA”
spelarna innan de går ut på isen är att de ska gå ut riktigt tufft.
– Visa dem att det här är vår borg, att här är det jobbigt. Så att de vet om det nästa gång de kommer hit och ska spela seriematch.
När domaren släpper pucken är det precis så det blir. Fast tvärtom. För om Skövde är de stora rivalerna för Mariestad så är det ändå ingenting mot vad Skövdespelarna känner för Mariestad. De vill inget hellre än att banka ner storebrorsan i isen.
Det tar 48 sekunder, sen gör Skövde 1–0.
– Det är så jävla frustrerande. Det känns som att vi har förlorat mot de här så många gånger nu och jag börjar bli jäkligt trött på det.
Skövdespelaren Alexander Henriksson, 24, spottar och fräser utanför omklädningsrummet. Trots drömstarten har Skövde ännu en gång tvingats se sig besegrade. Som uppväxt i föreningen finns det förstås inget värre för Henriksson.
– Man är uppvuxen med det här från tidig ålder. Ett derby är ett derby. Det är svårt att säga varför, men de tycker inte om oss och vi tycker inte om dem. Det är ganska ömsesidiga känslor skulle jag säga. Vi är som två magneter som inte kan sättas ihop, det funkar bara inte.
”Kommer inte fira jul ihop”
Med ordinarie lagkaptenen Oscar Forsmark på skadelistan har det varit ännu mer fokus på Henriksson under matchen. Gång på gång har han och bröderna Engqvist rykt ihop, mitt under matchen fick han en rejäl smäll över knät och medan han satt och tryckte en ispåse över det onda vrålade han samtidigt en mängd barnförbjudna ord över till Mariestadbåset där Filip Engqvist inte var sen med att svara.
– Vi kommer inte att fira jul ihop, i år heller, säger Henriksson och får faktiskt till ett snett leende.
Kan du ändå känna att det trots alla förlusterna är kul med derbymatcherna?
– Alltså, det här är ju de roligaste matcherna på hela säsongen. Det är en jävla urladdning, jag går ju och väntar på den här matchen i många dagar och när man väl kommer ut på isen så flyger allt adrenalin ut på en gång. Men många är bättre på att hantera det än andra. Jag vet att jag borde fokusera mer på mitt eget spel när vi möter dem, men det bara kommer.
Två dörrar bort är stämningen betydligt gladare. Som en extra bonus är det just Linus Engqvist som slår in 5–3-målet i den tomma Skövdeburen. Hans leende går från öra till öra.
– De är så frustrerade nu. Det har gått troll i det för dem i många matcher mot oss nu, så vi har ett mentalt övertag på dem också. Så det var extra skönt att få trycka ner dem ännu mer.
Meningslös träningsmatch? Skulle inte tro det …