Tungviktare pulvriserar sitt byte

Havssniglar, krabbor och musslor är i livsfara när den färggranna boxarräkan, även kallad mantisräka, jagar på havets botten. Med sina hammarliknande klor slår den tio centimeter långa räkan så hårt att den krossar hårda krabbskal, snäckor och musslor. Slaget är som en projektil och har en fart på hela 23 meter per sekund, cirka 50 gånger snabbare än en blinkning. Rörelsen bildar luftbubblor mellan de dödliga klorna. När luftbubblorna kollapsar avges en chockvåg som slår bytet medvetslöst – även om slaget missar. Med ett medvetslöst byte kan boxarräkan krossa skalet och komma åt köttet. För att räkan själv ska klara den kraftiga smällen består dess klor av hårda mineraler i en särskild struktur. Klornas yttersta lager består av mineralet hydroxylapatit, som också finns i vår tandemalj. Mineralet är ännu mer tätt packat på boxarräkans klor, vilket gör dem hårdare än tandemaljen. Den hårda och styva ytan säkerställer att större delen av slagkraften går in i bytesdjuret i stället för att gå tillbaka till klorna. Under den hårda ytan finns mjukare och mer flexibla strukturer som fungerar som en fjäder och förhindrar att kraften från slaget förstör klorna.