Illustrerad Vetenskap (Sweden)
Mammut ska väckas till liv
För 4 000 år sedan ledde klimatförändringar, genmutationer och jakt till att den ullhåriga mammuten dog ut. Nu ska forskare väcka den forntida jätten till liv med hjälp av genmanipulation.
För cirka 4 000 år sedan dog den sista mammuten på en liten rysk ö i norra Sibirien, men vi har kanske inte sett det sista av den utdöda jätten. 2019 tog forskare vid Kindai-universitetet i Osaka, Japan, ut benmärg och muskelvävnad från en 28 000 år gammal mammut vid namn Yuka. Utgrävningen skedde nära byn Jukagir i nordöstra Sibirien. Därefter identifierade forskarna de minst förstörda cellkärneliknande strukturerna och förde in dem i äggceller från möss, där cellerna sedan visade tecken på den aktivitet som föregår celldelning. Forskarna kallar försöket ett ”betydelsefullt steg mot att återuppliva mammutar” trots att det inte ledde till att mammutcellerna förökade sig.
Amerikanen George Church, chefsforskare vid Harvard University, hoppas kunna ta det avgörande steget i återupplivningen av den ulliga mammuten. 2015 lyckades George Church och hans forskargrupp föra in dna från en mammut i en elefantcell med hjälp av genredigeringsverktyget CRISPR.
”Vårt mål är att skapa en hybrid mellan ett elefant- och ett mammutfoster. Det ska bli en slags elefant med mammutdrag”, sa George Church om försöket.
Han har på senare år hämtat ut nytt dna-material från välbevarade mammutar och förväntar sig att återupplivningen av mammuten kommer att ske före 2030. Forskarna hittar huvuddelen av dna-materialet till att återuppliva den utdöda mammuten främst i Sibiriens permafrost. Där ligger miljontals mammutfossil begravda i ett tjockt islager som har bromsat de biologiska processer som normalt inträffar efter döden. Därför har mammutfossilen ofta bevarats i ovanligt gott skick.
De första mammutarna uppkom som en underart till den afrikanska elefanten för cirka fyra miljoner år sedan. En miljon år senare var mammutarten M. rumanus först att migrera från Afrika till Europa, och nådde sedermera även till Asien och Nordamerika. Där uppkom nya mammutarter som var bättre anpassade till låga temperaturer. Den sista och mest välkända mammutarten var den ullhåriga mammuten, som dök upp i
Centralasien och Centraleuropa för cirka en miljon år sedan. Den ullhåriga mammuten vägde mellan fem och sex ton och mätte mellan tre och fyra meter på höjden – detsamma som den nu levande afrikanska hanelefanten. Till skillnad från sina afrikanska artfränder hade mammuten ett tjockare fettlager och en meterlång, tjock päls som gjorde att den kunde hålla värmen i bitande kyla. Vid slutet av den senaste istiden för omkring 10 000–12 000 år sedan försvann de allra flesta mammutarna.
Forskning tyder på att de ullhåriga mammutarna dukade under av en kombination av ökad jakt samt minskade utbredningsområden till följd av klimatförändringar som fick isen att dra sig tillbaka och näringsrika örter att försvinna. Det är osäkert hur utbredd människans jakt på mammutar var, men 2019 konstaterades det att mammuten fanns med på stenåldersmänniskans meny. Då hittade arkeologer nämligen 824 mammutben och en möjlig mammutfälla i Mexiko. Andra fynd som exempelvis märken efter spjut i ben från
mammutfossil stärker forskarnas misstankar om att människan bidrog till att försegla mammutens öde.
På Wrangels ö – en arktisk rysk ö belägen i Norra ishavet – lyckades dock en liten flock ullhåriga mammutar överleva ända fram till år 2000 f.Kr. Ön var en del av den stora Beringlandbryggan som förband Sibirien med Alaska och därmed Asien med Nordamerika. I slutet av istiden smälte enorma mängder fastlandsis och Beringia översvämmades, vilket ledde till att Wrangels ö isolerades med ett par hundra mammutar. Enligt amerikanska forskare från The University of North Carolina dog jordens sista mammutar på grund av ett antal skadliga genmutationer, troligen orsakade av inavel. Mutationerna ledde till att mammuten till