Illustrerad Vetenskap (Sweden)
... en ögonöppnare till en fantastisk värld
Verklighetens dödsstjärnor skjuter ut stark gammastrålning i universum, och mätningar tyder på att gammablixtarna är kraftigare än vad forskarna tidigare har trott. Vid minst ett tillfälle har gammablixtarna skakat livet på jorden.
Fysikerna har upptäckt att gammastrålar är ännu mer potenta än vad man tidigare trott. Läs om universums dödsstrålar som har varit nära att förinta livet på jorden.
Den 14 januari 2019 larmar Swiftsatellitens system. Instrumenten ombord har registrerat en enorm energiurladdning i djuprymden. 64 sekunder senare har satelliten riktat sitt teleskop mot utbrottet. Under de följande timmarna och dagarna följer flera teleskop – både i rymden och på jorden – händelsen, som får det astronomiska numret GRB 190114C.
Bokstäverna GRB visar att Swiftsatelliten har upptäckt en gammablixt, en exceptionellt kraftig urladdning av kortvågig elektromagnetisk strålning i två strålkäglor. På kort tid avger en gammablixt upp till tio gånger mer energi än vad solen gör under hela sin livstid. I årtionden var gammablixtarnas ursprung ett mysmen ett faktum står nu klart: Om en gammablixt uppstår inom ett avstånd av några tusen ljusår från jorden riskerar planeten att drabbas av stora problem. Beräkningar visar att strålningen innehåller tillräckligt mycket energi för att från 3 000 ljusårs avstånd få alla jordens vattenmassor att börja koka. Vid minst ett tillfälle i vår planets historia har en gammablixt fått fruktansvärda konsekvenser för livet.
Dödsryckningar utlöser enorma explosioner
Fram till år 1967 var gammablixtarna okänt territorium för astronomerna. De upptäcktes av en slump av de amerikanska Velasatelliterna, som sändes upp för att hålla ett öga på hemliga s sprängningar i rymden. Un förekom otaliga teorier om ningens ursprung.
Särskilt frågan om hur lå mablixtarna kom delade fors ger. Den ena gruppen menad gammablixtarna uppstod i e sfäriskt moln av stjärnor rel tivt nära Vintergatan, meda den andra gruppen var över tygad om att strålningen kom till jorden från avlägsna galaxer. Konsekvenserna var dock svåra att acceptera – om en explosion syntes så tydligt tvärs igenom univer sum måste energin vara ext dinärt hög och potentiellt för
År 1997 avgjordes tvisten mablixten GRB 970508, som dessa fenomen faktiskt härr galaxer. För första gången o na den så kallade rödförskju svar på tonhöjdsförändringe påslagna sirener kör förbi. Ju sto mer förändras tonhöjde förskjutningen. När universum utvidgas rör sig galaxhoparna bort från varandra. Ju längre bort de befinner sig, desto snabbare rör de sig bort från jorden och desto mer framträder ljusets röda våglängder. Graden av rödförskjutning kan omsättas till ett ungefärligt avstånd, och GRB 970508 befann sig hela sex miljarder ljusår bort. Som jämförelse är Vintergatan som mest 200 000 ljusår bred.
Astronomernas bästa förslag var att exploderande jättestjärnor låg bakom det oerhört energirika fenomenet. Redan året därpå, 1998, bekräftades deras misstanke delvis av gammablixten GRB 980425, som kom
På 15 sekunder spottar Swiftsatelliten Burst Alert Telescope (BAT) ur sig en gammablixts position och vidarebefordrar data till andra teleskop.