Fem minuter om

Vetenskapens största och minsta begrepp.

På söndagmorgonen den 26 december 2004 skakar en jordbävning havsbotten utanför den indonesiska ön Sumatra. Jordbävningen är den kraftigaste på fyra årtionden och skalvets energi motsvarar sprängkraften i 23 000 atombomber.

Skalvet sätter oceanens enorma vattenmassor i rörelse och ett par minuter senare väller upp till 30 meter höga flodvågor in över den indonesiska staden Banda Aceh, som ligger närmast jordbävningens epicentrum. 160 000 invånare omkommer i de skummande vattenmassorna, men katastrofen har bara börjat. Ett par timmar senare dundrar enorma vågor in mot kusterna till 13 andra länder, och närmare 250 000 människor mister livet.

Tsunami är japanska och betyder egentligen ”hamnvåg”, och det är inte konstigt att namnet som sådant har japanska rötter. De flesta tsunamier uppstår nämligen i kölvattnet på jordbävningar och det asiatiska öriket ligger på gränserna till tre tektoniska plattor i ett av jordens mest aktiva jordbävningsområden. En tsunami kan dock även utlösas av vulkanutbrott, jordskred och meteoritnedslag. De mest förödande tsunamierna som någonsin förekommit på jorden har sannolikt berott på meteoritnedslag i världshaven för många miljoner år sedan.

Oavsett orsaken är mekaniken bakom tsunamin densamma: När massiva skalv får havsbotten att röra sig uppåt och nedåt börjar vattenpelaren från botten till yta att skvalpa – precis som när man kastar en sten i havet. Svallet bildar ringar på vattnet som sprids i cirklar ut från jordbävningens centrum. På öppet hav märks inte en tsunami på samma sätt eftersom vågen sällan är mer än en halv meter hög – detta på grund av dess våglängd på flera hundra kilometer. I cirka 1000 km/h färdas flodvågen över havet tills den närmar sig land. Där bromsas tsunamin in till 30–40 km/h och våglängden, som tidigare fördelades över flera kilometer, pressas plötsligt ihop.

Det resulterar i att vattnet tvingas uppåt och reser sig till en flera meter hög, lodrät vägg av vatten som slår in över kusterna. Varningssystem för tsunamier har existerat i Stilla havet sedan 1948, då amerikanerna grundade Pacific Tsunami Warning Center på Hawaii, USA. Systemen består av en finkänslig tryckmätare – en tsunameter – monterad på havsbotten. Instrumentet registrerar de tryckförändringar som orsakas av en förbipasserande tsunami. Mätningarna skickas till en boj vid havsytan och sedan vidare till en satellit som har kontakt med varningscentraler över hela världen. Därefter beräknar experter risken för en tsunami och slår larm om nödvändigt.

I Indonesien hade ett varningssystem

inte gjort någon skillnad eftersom tsunamin 2004 slog till bara några minuter efter att jordbävningen utlöstes. Däremot hade ett varningssystem kunnat ge de tiotusentals människor som omkom i tsunamin flera timmar senare livsviktiga minuter att sätta sig i säkerhet.

I dag har Indonesien totalt 22 varningsbojar, som samtliga installerades efter tsunamin 2004. Problemet är bara att bojarna har varit ur funktion sedan 2014 på grund av skadegörelse och bristande underhåll. Därför blinkade inte varningslamporna den 28 september 2018, då en jordbävning skickade in en tsunami över ön Sulawesi som skördade 1 200 människoliv. I kölvattnet på den senaste tsunamin har Indonesiens president deklarerat att landet ska investera i ett nytt varningssystem. Då kan han med fördel studera hur man har gått tillväga i Japan.

När en av de kraftigaste jordbävningarna någonsin 2011 skickade en tsunami mot den japanska miljonstaden Sendai, varnades befolkningen om flodvågen via tv, radio och sms-meddelanden bara några minuter efter de första skalven. Det gav dem cirka 13 minuters försprång att sätta sig i säkerhet innan tsunamin nådde kusten. Vattenmassorna krävde totalt omkring 18 000 människoliv, vilket var ett lågt dödstal med tanke på att 580 000 människor bodde längs kuststräckan i området.

Både japanska och amerikanska forskare arbetar fortlöpande med att finjustera varningssystemen genom att bland annat sammankoppla seismiska mätningar med gps-mätningar vid jordytan. Gps-mätningar kan registrera minimala förskjutningar i landmassan. Rörelserna ser ut att accelerera under veckorna och månaderna fram till att en riktig jordbävning utlöses, vilket kan tipsa forskarna om att en jordbävning och en eventuell tsunami är på väg.

Den amerikanske geologen Gerard Fryer från USA:s tsunamivarningscentrum, National Oceanic and Atmospheric Administration’s Pacific Tsunami Warning Center, är helt säker på att varningssystem är det viktigaste försvaret mot katastrofala tsunamier. “Ingen människa ska behöva dö av en tsunami så länge vi har väl fungerande varningssystem”, har Gerard Fryer sagt till webbplatsen The Verge. “Och vi blir hela tiden bättre och bättre på att utveckla dem.”

Tsunamin i Japan år 2011 utlöstes av en jordbävning och dödade upp emot 18 000 människor.