Rovdinosaurie jagade ensam

De dödliga raptorerna var inte flockdjur, som forskare tidigare har trott. Nya analyser av deras tänder visar att ungarna växte upp ensamma.

Från Jurassic Park förknippar vi velociraptorerna med små, snabba dinosaurier som angrep i flock och fällde bytesdjur som var mycket större än de själva. Därför har de ofta jämförts med vargar, som jagar på just det sättet. Den bilden utmanas nu av forskare från University of Wisconsin i USA. Forskarna har analyserat ett stort antal tänder från en nära besläktad raptor vid namn Deinonychus antirrhopus. Deras slutsats är tydlig: De tvåbenta rovdinosaurierna var sannolikt inte flockdjur, utan jagade ensamma.

Forskarna jämförde innehållet av kol och syre i tänder från individer som har levt i samma områden, men som har dött vid olika ålder. Båda grundämnena finns i olika versioner, så kallade isotoper, och sammansättningen av dem varierar med den kost djuren har intagit. Forskarna väntade sig att om raptorerna var flockdjur skulle det inte förekomma några skillnader på isotoperna i deras tänder, oavsett deras ålder. Hos flockdjur äter ungarna vanligtvis den föda som de vuxna individerna införskaffar.

Undersökningarna avslöjade emellertid att ungarna har haft andra kostvanor än de vuxna djuren. Skillnaden påminner enligt forskarna om förhållandena hos komodovaraner, vars ungar inte äter tillsammans med de vuxna. I stället för att bli försörjda hittar ungarna sina egna födokällor – ofta uppe i träden där de samtidigt är skyddade från att bli uppätna av sina äldre artfränder. Raptorerna tillhör den gren av dinosaurierna, som är närmast besläktad med dagens fåglar. Därför är det enligt forskarna också högst sannolikt att raptorerna har varit ensamma jägare, precis som de flesta av dagens rovfåglar.

Drygt två tredjedelar av alla människor är smittade med HSV-1 och i vissa fall kan den enkla infektionen utlösa demenssjukdomen Alzheimers sjukdom. Detta framgår av nya resultat som tagits fram av forskare på Tufts Universitet i USA. Herpesviruset, som är känt för att ge så kallade mun- eller förkylningssår, kan framkalla de ansamlingar av proteinet beta-amyloid mellan hjärncellerna som är ett av de viktigaste kännetecknen vid Alzheimers sjukdom. Forskarna kom fram till sambandet när de infekterade så kallade minihjärnor, det vill säga odlade klumpar av hjärnceller, med viruset. Inom tre dagar utvecklade minihjärnorna stora mängder beta-amyloid samtidigt som hjärncellerna började dö – exakt den bild som hjärnskanningar visar hos patienter med Alzheimers sjukdom.

Forskarna försökte därefter att skydda minihjärnorna mot skadorna genom att ge dem ämnet valacyclovir, som är ett vanligt läkemedel mot herpes. Försöken visade på god effekt och det ger därmed hopp om att ämnet kan användas som behandling för människor som både har Alzheimers sjukdom och är smittade med HSV-1. Är man väl smittad med HSV-1 stannar viruset kvar i kroppen resten av livet. Det är dock långtifrån alla smittade som viruset lyckas korsa den så kallade blod-hjärn-barriären hos.