- mikrober hittade forskare spår av i Lolas munhåla.

Europa tyder nämligen på att grupper av jägare-samlare överlevde flera hundra år efter bondekulturens intåg. Forskarna tror att Lola kanske kan ha tillhört de sista jägarnasamlarna. Hennes gener berättar också att hon var laktosintolerant, det vill säga att hon inte tålde laktos från mejeriprodukter. Det ska bitarna är de äldsta. Bitarna är upp emot 11 000 år gamla och därmed från den tidigaste delen av jägarstenåldern i Skandinavien, från vilken det i stort sett inte finns några skelettdelar. De små, svarta klumparna kan därför visa sig vara guld värda för dna-forskare och blottlägga ännu fler historier som Lolas.

Utöver det har forskarna också börjat söka efter andra biologiska spår än dna. Nyligen har molekylärbiologer fått upp ögonen för proteiner som ett nytt mål för analys. Proteiner kan nämligen överleva längre än dna och kan bland annat användas till att identifiera material, arter och sjukdomar. I samband med analyser av beckklumpar kan proteinerna kanske hjälpa till att bekräfta dna-resultaten och kanske till och med ge en mer nyanserad bild av omfånget av potentiella sjukdomar. Forskare har nyligen använt metoden på en del av en fingerring på Syltholm. Strukturen av materialet avslöjar att det är ett ben, men proteinanalysen preciserar att det rör sig om ben från en kronhjort.

Tuggummit var långt ifrån det enda som grävdes fram på Lolland. Arkeologer har redan gjort flera tusen arkeologiska fynd, bland annat massvis av yxor som i framtiden kommer att ställas ut på Museum Lolland-Falster. Med utgångspunkt i fynden talar forskarna om Lolland som "porten till Europa", och menar att det var där som östra Danmark förbands med resten av Europa. Området var en plats där människor träffade personer utifrån, eftersom det syntes från fastlandet söderifrån. Det innebär att Lola inte befann sig i utkanten av Danmark utan i vad som på den tiden var en mycket central del av Danmark.

LÄS MER OM

SHUTTERSTOCK 15 · 2020