Illustrerad Vetenskap (Sweden)
... en atombomb kan driva en raket?
Atomdrivna raketer har funnits i science fiction i många årtionden, men är det över huvud taget möjligt att driva dem med kärnenergi? Och hur skulle en sådan konstruktion se ut?
70
Kontrollerad sprängning av en serie små atombomber kan med stor sannolikhet skicka ut en raket i rymden. I början av 1960-talet låg USA långt framme med Projekt Orion, som gick ut på att använda små atombomber för att skicka ut gigantiska rymdfarkoster i solsystemet.
Grundtanken i tekniken är enkel. Principen är densamma som när små knallskott placeras under en plåtburk och slungar den högt upp i luften. Orions motor var så potent att versionen på 4 000 ton, som Nasa arbetade på, skulle kunna skicka cirka 1 200 ton till månen. Som jämförelse vägde månraketen Saturn V 3 350 ton och kunde lyfta två ton. Projekt Orion skrinlades dock 1964, eftersom inget av USA:s olika uppdrag i rymden krävde en så extrem lastkapacitet. Dessutom förbjöd ett nytt internationellt avtal kärnvapenprovsprängningar
En elektrisk kanon avfyrar varje sekund en atombomb från bakänden på raketen genom ett rör. Eftersom atombomberna inte är mycket större än en läskburk, påminner systemet också om mekanismen bakom en läskautomat. i atmosfären. På 1960- och 1970-talen arbetade USA på NERVA (en konstruktion i vilken en kärnreaktor hettar upp väte) och omkring år 2000 övervägde Nasa kärnenergi för att driva en jonmotor i Projekt Prometheus. I dag har amerikanerna inga – i varje fall inte officiellt – kärnenergidrivna rymdfarkoster på ritbordet. Det har däremot Nasas ryska motsvarighet, Roskosmos. År 2019 presenterade man planer på en kärnenergidriven rymdbogserbåt för att flytta runt satelliter. Bogserbåten skickas upp med en konventionell raket och är baserad på en reaktor som driver en plasmamotor. Nasa har dock fortfarande ett gott öga till kärnkraft i rymden. År 2018 gjorde man ett lyckat försök med en minikärnreaktor i projektet Kilopower. Reaktorn ska fungera som energikälla under uppdrag till andra planeter. från de många explosionerna och överföra framdrivningen jämnt till resten av rymdskeppet.
Bomberna detonerar 25 meter bakom farkosten. De är cirka 100 gånger svagare än Hiroshimabomben och utformad så att explosionerna fokuseras mot tryckplattan av stål. Enligt kalkyler skulle 800 bomber kunna få upp Orion i en bana.
Framför tryckplattan sitter två uppsättningar stötdämpare. De absorberar det mesta av explosionen, medan Orion-raketen rider i full fart på tryckvågen. I raketens kabin upplever astronauterna en relativt jämn acceleration.