PRO­FIL: ROMERSK LEGIONÄR

PRO­FIL

Infanteriet anfaller! - - Innehåll - HEINE WANG

Ro­mar­ri­ket var en su­per­makt un­der fle­ra år­hund­ra­den. Myc­ket av de­ras makt ska­pa­des och kun­de be­hål­las tack va­re den ro­mers­ka in­fan­te­ris­ten. Vi har en bild och en fö­re­ställ­ning av en här som var väl­or­ga­ni­se­rad med pro­fes­sio­nel­la och di­sci­pli­ne­ra­de sol­da­ter.

Rom er­öv­ra­de län­der i Eu­ro­pa, Nord­af­ri­ka och Mel­la­nöstern. Det fanns inga and­ra län­der el­ler sta­ter som kun­de stop­pa de ro­mers­ka le­gi­o­nä­rer­na i strid. Den här bil­den är rik­tig un­der vis­sa ti­der i den ro­mers­ka histo­ri­en, men ar­mén och ri­ket änd­ra­des över tid. Den här tex­ten be­skri­ver en romersk infanterist un­der det sista år­hund­ra­det in­nan vår ti­de­räk­ning. Sol­da­ter­na var ett vik­tigt verk­tyg för Cae­sars er­öv­ring­ar av bland an­nat Gal­li­en.

Den ro­mers­ka hä­rens histo­ria kan de­las in i tre pe­ri­o­der. Un­der den förs­ta ti­den, tred­je och and­ra år­hund­ra­det, var sol­da­ten i stort sett en bon­de som tog till va­pen när Rom var i krig. Sol­da­ter­na var or­ga­ni­se­ra­de och un­der­kas­ta­de en sträng di­sci­plin, men blev ci­vi­la igen när kri­get var över. För så­da­na sol­da­ter var ar­mén in­te en kar­riär ut­an en plikt. De här sol­da­ter­na slog än­då Kar­ta­go i de tre pu­nis­ka kri­gen och eta­ble­ra­de Rom som en stor­makt i Me­del­ha­vet.

Näs­ta pe­ri­od var det sista år­hund­ra­det fö­re Kristus till bör­jan av det tred­je år­hund­ra­det ef­ter Kristus. Nu ska­pa­de Rom en yr­kes­ar­mé. Be­ho­vet av att be­fäs­ta det sto­ra im­pe­ri­et kräv­de nya och fler sol­da­ter som in­te skul­le per­mit­te­ras så snart kri­get el­ler ho­tet var över. Sol­da­ter­na var of­ta fat­ti­ga med­bor­ga­re som såg ar­mén som en kar­riär­möj­lig­het. Ar­mén blev ock­så mer själv­stän­dig från sta­ten och det led­de till att sol­da­ter­na ock­så stred i fle­ra in­bör­des­krig. Lo­ja­li­te­ten låg na­tur­ligt nog hos ge­ne­ra­len el­ler de som be­ta­la­de lö­nen. Un­der den här pe­ri­o­den var de ro­mers­ka sol­da­ter­na som bäst.

Den sista pe­ri­o­den från tred­je till fem­te år­hund­ra­det ef­ter Kristus var sol­da­ter­na fort­fa­ran­de en del av en yr­kes­ar­mé. De var dock för­sva­ga­de på grund av in­bör­des­krig och många stri­der mot ytt­re fi­en­der. Nya en­he­ter med va­ri­e­ran­de ut­rust­ning upp­stod. Till slut er­öv­ra­des im­pe­ri­et.

Star­ten för den pro­fes­sio­nel­la ro­mers­ka ar­mén tids­be­stäms av många till år 107 fö­re år noll. Gai­us Ma­ri­us ska­pa­de per­ma­nen­ta le­gi­o­ner som be­höll num­mer och namn un­der he­la sin ex­istens. Ma­ri­us gav le­gi­o­ner­na en sil­ve­r­örn som sym­bol (stan­dar). Det var sta­ten som skaf­fa­de sol­da­ter­na va­pen och ut­rust­ning. Sol­da­ter­na or­ga­ni­se­ra­des i ”cen­tu­ria” som be­stod av 80 man. Sex ”cen­tu­ria” ut­gjor­de en ”ko­hort” och tio av dem blev en le­gi­on. Al­la sol­da­ter i en le­gi­on var ut­rus­ta­de och ut­bil­da­de på sam­ma sätt.

"DEN ROMERSKE LEGIONÄREN PÅ TOP­PEN AV ROMS MAKT VAR EN MYC­KET VÄLTRÄNAD SOL­DAT BÅ­DE FY­SISKT OCH TAKTISKT, MEN TRÄNINGEN SKUL­LE BA­RA GÖ­RA HO­NOM TILL EN VÄL­FUN­GE­RAN­DE DEL I ETT MYC­KET UTVECKLAT MASKINERI."

Le­gi­o­nä­rer­na ha­de rust­ning (bröst) och hjälm av me­tall. Tu­ni­kan var van­ligt­vis röd, gjord i yl­le för vin­tern och lin för som­ma­ren. Sköl­den var gjord av trä och lä­der. Sköl­den var böjd så att den täck­te mer av krop­pen. Fär­gen var röd, brun el­ler bei­ge. San­da­ler­na som an­vän­des he­la året var gjor­da av lä­der med järn­spi­kar för att för­stär­ka skon.

Sol­da­ten var beväpnad med kast­spjut (pi­lum) och ett kort sticksvärd (gla­di­us). Det ro­mers­ka svär­det var in­spi­re­rat av spans­ka mo­del­ler. Bla­det på svär­det un­der det förs­ta år­hund­ra­det fö­re Kristus va­ri­e­ra­de från 400 till 520 mil­li­me­ter, med en bredd på 54 till 74 mil­li­me­ter. Svär­det bars på hö­ger si­da, för att lät­ta­re kun­na dras i de tä­ta for­ma­tio­ner­na som an­vän­des. Un­der de sista åren fö­re Kristus togs ett nytt svärd i bruk (Pom­pe­ji­mo­del­len) som var mel­lan 420 och 500 mil­li­me­ter långt med rakt blad.

Kast­spjut fanns i två ver­sio­ner, ett lätt och ett tungt. Det lät­ta kas­ta­des först, på ett av­stånd av cir­ka 30 me­ter. Det tunga där­ef­ter, på cir­ka 15 me­ters håll. Spjut­reg­net skul­le få mot­stån­da­rens sköld­mur att ge vi­ka. Där­ef­ter gick le­gi­o­nä­rer­na in i när­strid med gla­di­u­sen. Den ge­ne­rel­la strids­tek­ni­ken för den en­skil­de legionären var att tryc­ka sköl­den mot fi­en­dens kropp el­ler an­sik­te och se­dan kö­ra in svär­det i ma­gen på ho­nom när han tap­pat ba­lan­sen. En an­nan tek­nik var att li­ta på att sköl­den (scutum) och rust­ning­en (lo­ri­ca), samt man­nen på väns­ter si­da, skul­le be­skyd­da legionären mot fi­en­den rakt fram­för ho­nom. Själv kon­cen­tre­ra­de legionären sig på att dö­da mot­stån­da­ren som stod fram­för sol­da­ten till hö­ger. När mot­stån­da­ren lyf­te ar­men för att hug­ga med svär­det el­ler stö­ta med spju­tet var han ett lätt mål för en väl­pla­ce­rad svärds­stöt från hö­ger.

I yr­kes­ar­mén tjänst­gjor­de sol­da­ter­na i 25 år – of­ta i sam­ma le­gi­on. Of­fi­ce­rar­na var ock­så yr­kes­sol­da­ter, med un­dan­tag av de övers­ta le­dar­na. Ro­mers­ka se­na­to­rer ha­de of­ta en kor­ta­re mi­li­tär kar­riär in­nan de åter­vän­de till det ci­vi­la li­vet och po­li­ti­ken. De ro­mers­ka sol­da­ter­na re­kry­te­ra­des bland Roms med­bor­ga­re. Sol­da­ter­na mås­te ge­nom­gå om­fat­tan­de trä­ning med ton­vikt på psy­kisk och fy­sisk styr­ka. De mås­te un­der­kas­ta sig en sträng di­sci­plin och trä­na på att mar­sche­ra och stri­da i for­ma­tion. Marsch­trä­ning var vik­tigt ef­tersom det ro­mers­ka in­fan­te­ri­et mås­te va­ra mo­bilt och kun­na till­ryg­ga­läg­ga sto­ra av­stånd. Sol­da­ter­na för­la­des i en av de många gar­ni­so­ner­na/for­ten. Sol­dat­li­vet be­stod till stor del av tid i ba­rac­ker­na. Som i de fles­ta stå­en­de ar­mé­er ha­de man fullt upp med att sys­sel­sät­ta sol­da­ter­na. De ha­de många plik­ter och mås­te del­ta i re­li­giö­sa ce­re­mo­ni­er och pa­ra­der. Ef­ter tjänst­gö­ring­en bo­sat­te sig många ti­di­ga­re sol­da­ter nä­ra för­lägg­ning­en och gif­te sig med lo­ka­la kvin­nor.

En romersk fäl­tar­mé be­stod säl­lan av mer än 40 000 man. De möt­te of­ta be­tyd­ligt stör­re ar­mé­er även om de an­ti­ka käl­lor­na of­ta över­drev stor­le­ken på de ro­mers­ka mot­stån­dar­na.

Den romerske legionären på top­pen av Roms makt var en myc­ket vältränad sol­dat bå­de fy­siskt och taktiskt, men träningen skul­le ba­ra gö­ra ho­nom till en väl­fun­ge­ran­de del i ett myc­ket utvecklat maskineri. Den ro­mers­ka le­gi­o­nen var kon­stru­e­rad för en sak, att dö­da, och var ut­an tvi­vel den mest ef­fek­ti­va och hän­syns­lö­sa mör­dar­ma­skin värl­den dit­tills skå­dat.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.