PRO­FIL: BRITTISK INFANTERIST

PRO­FIL

Infanteriet anfaller! - - Innehåll - HEINE WANG

Brit­ter­na er­öv­ra­de ett im­pe­ri­um, in­te minst tack va­re den brit­tis­ka flot­tan och skick­li­ga ami­ra­ler som Nel­son. Histo­ri­en har mind­re upp­märk­sam­mat den and­ra sto­ra del­ta­ga­ren i byg­gan­det av det brit­tis­ka im­pe­ri­et – den brit­tis­ka hä­ren, sym­bo­li­se­rad av ”röd­jac­kor­na”. Fram till det and­ra krigs­å­ret av förs­ta världs­kri­get be­stod den av en li­ten yr­kes­ar­mé. Rekry­te­ring­en un­der Na­po­le­on­ti­den sam­la­de in­te de främs­ta praktex­em­pla­ren av brittisk ung­dom, men di­sci­plin och trä­ning ska­pa­de än­då en av histo­ri­ens bäs­ta mi­li­tä­ra av­del­ning­ar, som Na­po­le­on ald­rig lyc­ka­des slå.

Brit­tis­ka sol­da­ter slogs mot de frans­ka styr­kor­na un­der Na­po­le­on­­kri­get på Ibe­ris­ka halvön från 1808 till 1814, och in­te minst un­der slaget vid Waterloo i Bel­gi­en 1815.

Den brit­tis­ka hä­ren ge­nom­för­de of­ta de­fen­­si­va stri­der, där sol­dat­er­na stod i två led för att ut­nytt­ja sin främs­ta styr­ka – snabb eld­giv­ning. De frans­ka sol­da­ter­na var of­ta upp­ställ­da i tre led för att slå ige­nom fi­en­dens lin­jer med en mer of­fen­siv håll­ning. De fram­ryc­kan­de frans­ka in­fan­te­ris­ter­na möt­te därför som re­gel ett brit­tiskt för­svar där fle­ra kun­de skju­ta sam­ti­digt.

Un­der kri­get mås­te brit­ter­na snabbt byg­ga upp fle­ra av­del­ning­ar för att kun­na stop­pa en allt mer am­bi­tiös fransk kej­sa­re. Det var all­tid brist på fri­vil­li­ga och det blev van­ligt att ut­be­ta­la en stor sum­ma peng­ar för att loc­ka folk till att ta värv­ning (år 1805 var sum­man 18 gu­i­ne­as). Många sol­da­ter re­kry­te­ra­des ock­så från mi­li­sen. Den brit­tis­ka hä­ren kun­de mo­bi­li­se­ra cir­ka 300 000 man, mot cir­ka 50 000 i freds­tid. Of­fi­ce­rar­na re­kry­te­ra­des i hu­vud­sak från lå­ga­deln.

Trä­ning med be­to­ning på drill och hård di­sci­plin med stränga straff för av­vi­kel­ser var re­cep­tet för att ska­pa en pro­fes­sio­nell här. Sol­da­ter­na ut­rus­ta­des med den opre­ci­sa flint­låsmus­kö­ten, Brown Bess, som sitt hu­vud­va­pen. Pre­ci­sio­nen var därför då­lig och den brit­tis­ka tak­ti­ken var att kun­na skju­ta sal­vor­na sam­ti­digt och snabbt. Var­je sol­dat kun­de skju­ta upp till tre gång­er i mi­nu­ten. Det gav en sam­lad eld­kraft på cir­ka 1 500 sal­vor i mi­nu­ten per ba­tal­jon.

Sol­da­ter­na ha­de myc­ket stor lo­ja­li­tet till sitt re­ge­men­te, och in­te minst till fa­nan. De brit­tis­ka sol­da­ter­na var ock­så kung­a­trog­na och kän­de en stark an­knyt­ning till sitt land. Fi­en­den be­skrev of­ta de brit­tis­ka sol­da­ter­na som myc­ket lug­na och di­sci­pli­ne­ra­de un­der strid.

Sol­da­ter­na var or­ga­ni­se­ra­de i en ba­tal­jon be­stå­en­de av stab, åt­ta kom­pa­ni­er och två flank­kom­pa­ni­er be­stå­­en­de av ett gre­nad­jär­kom­pa­ni och ett lätt in­fan­te­ri­­kom­pa­ni. Var­je kom­pa­ni be­stod av 1 kap­ten, 2 löjt­nan­ter, 2 ser­gean­ter, 3 kor­pra­ler, 1 trum­sla­ga­re och 85–100 me­ni­ga. I sta­ben fanns bå­de of­fi­ce­ra­re, fält­lä­ka­re med as­si­sten­ter, ad­mi­nist­ra­tö­rer och en pi­on­jär­kor­pral

med tio pi­on­jär­sol­da­ter. I prak­ti­ken var av­del­ning­ar­na säl­lan fullt be­man­na­de.

Uni­forms­jac­kan var röd och gav sol­dat­er­na smek­nam­net ”röd­jac­kor”. Den star­ka fär­gen skul­le bå­de gö­ra det lät­ta­re att se for­ma­tio­ner­na i strid vid kraf­tig rök­ut­veck­ling och skräm­ma fi­en­den. Un­der kri­get på Ibe­ris­ka halvön byt­tes de tra­di­tio­nel­la vi­ta knä­byx­or­na ut mot en grå va­ri­ant. Byx­or­na var gjor­da av tjock yl­le och var var­ma om som­ma­ren. Sol­da­ter­na ha­de svar­ta da­mas­ker ef­tersom de in­te var ut­rus­ta­de med stöv­lar. Skor­na var of­ta av då­lig kva­li­tet och helt ra­ka, så att de kun­de an­vän­das väx­el­vis på bå­da föt­ter­na för att re­du­ce­ra sli­ta­get. På hu­vu­det ha­de de en skor­stens­for­mad tschakå. Ryggsäc­ken som an­vän­des var svart och ha­de re­ge­ments­num­ret på ryg­gen. Vat­ten­flas­kan var gjord av trä och rym­de cir­ka 2,5 li­ter vat­ten. En sol­dat kun­de ha en pack­ning på cir­ka 25 ki­lo och ha­de gär­na lagt 25 kilo­me­ter bakom sig in­nan de slog lä­ger för kväl­len. Då­lig kost­håll­ning och då­li­ga över­natt­nings­möj­lig­he­ter led­de till sto­ra för­lus­ter som följd av sjuk­dom el­ler ren ut­matt­ning. Tält togs i bruk först mot slu­tet av Na­po­le­on­kri­gen.

När sol­da­ter­na ut­sat­tes för ka­val­le­ri­an­fall bil­da­de de en kar­ré, det vill sä­ga en fyr­kants­for­ma­tion. Den här for­ma­tio­nen ha­de in­fan­te­ri­et an­vänt sig av för att stop­pa ka­val­le­ri­ets do­mi­nans se­dan 1500-ta­let. Den här tak­ti­ken var helt av­gö­ran­de un­der slaget vid Waterloo, när frans­män­nen släpp­te loss sitt fruk­ta­de ka­val­le­ri. Svag­he­ten med for­ma­tio­nen var sår­bar­he­ten vid ar­til­le­ri­be­skjut­ning.

Röd­jac­kor­na blev till­sam­mans med flot­tan själ­va sym­bo­len för det brit­tis­ka im­pe­ri­et. Re­dan un­der amerikanska fri­hets­kri­get upp­lev­de de röd­kläd­da sol­da­ter­na att de ock­så kun­de va­ra utsatta mål­tav­lor. Än­då be­höll brit­ter­na röd­jac­kor­na som hu­vud­u­ni­form än­da fram till slu­tet av 1800-ta­let. Ka­ki­u­ni­for­men togs i bruk först un­der Su­dan­fält­tå­get 1885.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.