PROFIL: BRITTISK INFANTERIST

PROFIL

Britterna erövrade ett imperium, inte minst tack vare den brittiska flottan och skickliga amiraler som Nelson. Historien har mindre uppmärksammat den andra stora deltagaren i byggandet av det brittiska imperiet – den brittiska hären, symboliserad av ”rödjackorna”. Fram till det andra krigsåret av första världskriget bestod den av en liten yrkesarmé. Rekryteringen under Napoleontiden samlade inte de främsta praktexemplaren av brittisk ungdom, men disciplin och träning skapade ändå en av historiens bästa militära avdelningar, som Napoleon aldrig lyckades slå.

Brittiska soldater slogs mot de franska styrkorna under Napoleonkriget på Iberiska halvön från 1808 till 1814, och inte minst under slaget vid Waterloo i Belgien 1815.

Den brittiska hären genomförde ofta defensiva strider, där soldaterna stod i två led för att utnyttja sin främsta styrka – snabb eldgivning. De franska soldaterna var ofta uppställda i tre led för att slå igenom fiendens linjer med en mer offensiv hållning. De framryckande franska infanteristerna mötte därför som regel ett brittiskt försvar där flera kunde skjuta samtidigt.

Under kriget måste britterna snabbt bygga upp flera avdelningar för att kunna stoppa en allt mer ambitiös fransk kejsare. Det var alltid brist på frivilliga och det blev vanligt att utbetala en stor summa pengar för att locka folk till att ta värvning (år 1805 var summan 18 guineas). Många soldater rekryterades också från milisen. Den brittiska hären kunde mobilisera cirka 300 000 man, mot cirka 50 000 i fredstid. Officerarna rekryterades i huvudsak från lågadeln.

Träning med betoning på drill och hård disciplin med stränga straff för avvikelser var receptet för att skapa en professionell här. Soldaterna utrustades med den oprecisa flintlåsmusköten, Brown Bess, som sitt huvudvapen. Precisionen var därför dålig och den brittiska taktiken var att kunna skjuta salvorna samtidigt och snabbt. Varje soldat kunde skjuta upp till tre gånger i minuten. Det gav en samlad eldkraft på cirka 1 500 salvor i minuten per bataljon.

Soldaterna hade mycket stor lojalitet till sitt regemente, och inte minst till fanan. De brittiska soldaterna var också kungatrogna och kände en stark anknytning till sitt land. Fienden beskrev ofta de brittiska soldaterna som mycket lugna och disciplinerade under strid.

Soldaterna var organiserade i en bataljon bestående av stab, åtta kompanier och två flankkompanier bestående av ett grenadjärkompani och ett lätt infanterikompani. Varje kompani bestod av 1 kapten, 2 löjtnanter, 2 sergeanter, 3 korpraler, 1 trumslagare och 85–100 meniga. I staben fanns både officerare, fältläkare med assistenter, administratörer och en pionjärkorpral

med tio pionjärsoldater. I praktiken var avdelningarna sällan fullt bemannade.

Uniformsjackan var röd och gav soldaterna smeknamnet ”rödjackor”. Den starka färgen skulle både göra det lättare att se formationerna i strid vid kraftig rökutveckling och skrämma fienden. Under kriget på Iberiska halvön byttes de traditionella vita knäbyxorna ut mot en grå variant. Byxorna var gjorda av tjock ylle och var varma om sommaren. Soldaterna hade svarta damasker eftersom de inte var utrustade med stövlar. Skorna var ofta av dålig kvalitet och helt raka, så att de kunde användas växelvis på båda fötterna för att reducera slitaget. På huvudet hade de en skorstensformad tschakå. Ryggsäcken som användes var svart och hade regementsnumret på ryggen. Vattenflaskan var gjord av trä och rymde cirka 2,5 liter vatten. En soldat kunde ha en packning på cirka 25 kilo och hade gärna lagt 25 kilometer bakom sig innan de slog läger för kvällen. Dålig kosthållning och dåliga övernattningsmöjligheter ledde till stora förluster som följd av sjukdom eller ren utmattning. Tält togs i bruk först mot slutet av Napoleonkrigen.

När soldaterna utsattes för kavallerianfall bildade de en karré, det vill säga en fyrkantsformation. Den här formationen hade infanteriet använt sig av för att stoppa kavalleriets dominans sedan 1500-talet. Den här taktiken var helt avgörande under slaget vid Waterloo, när fransmännen släppte loss sitt fruktade kavalleri. Svagheten med formationen var sårbarheten vid artilleribeskjutning.

Rödjackorna blev tillsammans med flottan själva symbolen för det brittiska imperiet. Redan under amerikanska frihetskriget upplevde de rödklädda soldaterna att de också kunde vara utsatta måltavlor. Ändå behöll britterna rödjackorna som huvuduniform ända fram till slutet av 1800-talet. Kakiuniformen togs i bruk först under Sudanfälttåget 1885.