D-DAGEN – EN DAG I HELVETET
EN DAG I HELVETET!
År 1944 stod det klart för de flesta att Tyskland skulle förlora kriget och alla gick nu och väntade på den allierade invasionen av det ockuperade Västeuropa.
Hur kunde allting ha gått så fel? Harold Baumgarten, menig soldat i amerikanska 116. infanteriregementet, såg sig omkring i förödelsen. Kulor visslade ovanför huvudet på honom och granater exploderade så nära intill att sand och småsten föll över honom där han låg. Han hade fått sin överkäke förstörd av splitter. Vänstra kinden var uppfläkt, med överläppen kirurgiskt skuren i två delar. Munnen var full av blod och resterna efter utslagna tänder. Han hade även träffats av två kulor, men hjälmen och bältet med ammunition hade räddat hans liv.
När han såg tillbaka mot den strandremsa, över vilken han halvt ålat, halvt krupit, såg han två av de understödjande stridsvagnarna utslagna nära strandbrynet. Runt omkring honom fanns döda eller sårade män, flera med armar eller ben bortskjutna. En kamrat hade träffats i bröstet och låg döende på rygg medan han ropade efter sin mamma som ett vilset barn.
De som fortfarande levde hade lagt sig ner i vattnet eller sökt skydd i små grupper bakom strandhindren. Ute till havs närmade sig nya landstigningsfarkoster med vattenkaskader från granatnedslag runtom. Baumgarten svor inombords över de tyska försvararna, och han svor över de allierade planerarna som sagt att försvaret redan skulle vara neutraliserat när soldaterna gick iland. Det var sektor Dog Green, Omaha Beach, den 6 juni 1944. Operation Overlord – den allierade invasionen av Västeuropa – hade just börjat.
Under krigets första år kunde det tyckas som att ingenting stod att stoppa tyskarna. Efter Polen ockuperades Norge och Danmark, sedan Nederländerna, Belgien och Frankrike. De tyska arméerna stötte söderut, genom Jugoslavien och Grekland. Snart stred man i Medelhavet och i Nordafrika. År 1941 invaderades Sovjetunionen och de tyska framgångarna fortsatte. Pansartrupperna skar som en varm kniv i smör genom det sovjetiska försvaret. För en tid verkade segern vara inom Hitlers räckhåll. Så började missräkningarna. De tyska trupperna bromsades av höstregn och lera, sedan av bitter köld. Till slut hejdades de av en sovjetisk armé som växte med förbluffande hastighet. USA kom med i kriget. Under 1942 var tyskarna fortfarande på frammarsch, men den ursprungliga kraften hade försvunnit. En tysk armé gick under vid Stalingrad. Nordafrika måste evakueras. Långsamt tvingades Tyskland tillbaka på alla fronter, vildsint kämpande för varje meter. År 1944 stod det klart för de flesta att Tyskland skulle förlora kriget och alla väntade på den allierade invasionen av det ockuperade Västeuropa.
Att invadera Europa skulle emellertid bli ett gigantiskt företag. Under krigets inledningsskede hade tyskarna gjort flera invasioner från havet eller luften, men då hade man angripit en försvarare som överraskades eller redan var demoraliserad av den snabba händelseutvecklingen. Detta var annorlunda. Tyskland var inte någon liten nation med en fredstida armé som plötsligt hamnade i frontlinjen och tyskarna hade haft flera år på sig att förbereda försvaret av den atlantiska kustlinjen. För att vara säkra på att få fotfäste var de allierade därför tvungna att sätta iland en mycket stor styrka i första stöten och de måste också kunna förstärka denna med hög hastighet. Till detta behövdes enorma mängder förråd som måste skeppas över från England eller USA sjövägen.
En av de första frågorna var givetvis var man skulle gå iland. Den mest naturliga punkten tycktes vara området runt Pas- de- Calais. Den erbjöd den kortaste överskeppningssträckan och låg bäst inom räckhåll för det allierade jaktflyget. Man bestämde sig emellertid för Normandie. Detta berodde dels på att kusten här lämpade sig väl för landstigningar, dels på att tyskarna i mindre grad skulle förvänta sig ett anfall på denna punkt. För att i det längsta behålla överraskningsmomentet genomfördes många vilseledande åtgärder, bland annat operation Fortitude South – en fiktiv armé under general George Patton som sattes upp i östra Sussex och Kent. Samtidigt samlades de verkliga invasionsstyrkorna i sydvästra England. Snart räknade de allierade styrkorna flera miljoner man, medan de tyska försvararna i Frankrike låg på runt 500 000.
På kontinenten var det fältmarskalk Gerd von Rundstedt som förde befäl. Han var av åsikten att de allierade inte kunde besegras vid landstigningspunkterna, utan istället skulle drivas tillbaka i vattnet genom ett större motanfall. Trupperna borde därför placeras en bit in i landet för att skydda dem från flyganfall. Den som hade ansvar för själva kustförsvaret, fältmarskalk Erwin Rommel, var av annan åsikt. ”Endast på stränderna kan invasionen besegras”, sade han. ”Sedan är det för sent.” Resultatet blev att man gjorde en kompromiss. Trupperna stod nära stränderna, men reserverna befann sig ett eller ett par dygns marsch därifrån.
”Oavsett hur det går när invasionen börjar kommer det för alla inblandade att bli den längsta dagen”, sa Rommel.
Medan Rommel byggde upp ett långt bälte av försvarsinstallationer längs de nederländska, belgiska och franska kusterna – komplett med betongbunkrar, skytteposteringar samt strand- och undervattenshinder – arbetade de allierade med planerna på invasionen. En av de åtgärder de måste göra innan den kunde bli av var att begränsa tyskarnas möjligheter att gå till motanfall. Därför flög man dagligen över Frankrike under de sista månaderna före invasionen och förstörde järnvägar, broar och vägknutpunkter. Utöver att begränsa den tyska rörelsefriheten medförde dessa flygoffensiver att tyska flygförband som var stationerade i väst decimerades i otaliga flygstrider, tills de inte längre var en faktor att räkna med.
Det var också viktigt att man snabbt kunde bryta igenom strandförsvaret, så en mängd specialutrustning togs fram, bland annat ”simmande” stridsvagnar som kunde sjösättas utanför kusten och sedan segla in mot stränderna som båtar. Man utarbetade också eldscheman för fartygsartilleriet och bombflyget, så att det tyska strandförsvaret skulle mjukas upp innan trupperna steg iland.
I slutet av maj 1944 var allting klart för invasionen och allt man väntade på var startordern. Operationen i sin helhet gick under namnet Overlord, och själva landstigningsfasen kallades Neptune. Speciella kodord hade även tilldelats de olika strandremsorna där soldaterna skulle gå iland. Den östra strandremsan delades upp i Sword Beach, Juno Beach och Gold Beach. Där skulle britterna och kanadensarna gå iland. Deras mål var att säkra den vänstra flanken och förhoppningen var att staden Caen skulle intas redan första invasionsdygnet. Amerikanerna skulle landstiga längre västerut, vid Omaha Beach och vid Utah Beach. Den sista låg på halvön Cotentin där även den stora hamnen vid Cherbourg var belägen. Det var de allierades önskan att denna stad kunde erövras i ett tidigt skede, även om man självfallet förstod att det skulle ta längre tid än att inta Caen. Det var också därför som amerikanerna skulle landsättas på denna sida av anfallsområdet, för att djupgående fartyg sedan skulle kunna gå
"FÖR ATT VARA SÄKRA PÅ ATT FÅ FOTFÄSTE VAR DE ALLIERADE DÄRFÖR TVUNGNA ATT SÄTTA ILAND EN MYCKET STOR STYRKA I FÖRSTA STÖTEN, OCH DE MÅSTE OCKSÅ KUNNA FÖRSTÄRKA DENNA MED HÖG HASTIGHET."
direkt till Cherbourg från USA utan att behöva mellanlanda för omlastning i England.
Den sjöstyrka som stod i begrepp att lämna hamnarna i England var enorm: närmare 7 000 fartyg av alla upptänkliga sorter. Mängden soldater som skulle gå iland på stränderna eller luftlandsättas längre inåt land var inte mindre imponerande. Det handlade om över 150 000 britter, kanadensare och amerikaner. Bland dessa fanns även förband från Frankrike och andra nationer som ockuperats av tyskarna, men nu stred på de allierades sida. Den 5 juni gav general Dwight Eisenhower, chef för denna väldiga styrka, slutligen klartecken. ”Låt oss komma iväg.”
De första allierade soldaterna som satte sin fot i Normandie var de stigfinnare som landsattes med fallskärm och i mörkret placerade ut signalfyrar för de efterföljande luftburna styrkorna. Under natten mot den 6 juni flög sedan stora armador med transportflyg- plan in över kusten. Syftet med luftlandsättningarna var att säkra invasionsområdets flanker och att förstöra artilleripositioner och andra mål.
Anfallen präglades av förvirring och kaos. På sina håll lyckades soldaterna med sina uppdrag, men i de flesta fall landade de fel, fann inte sina mål eller upptäckte att dessa endast existerat i de allierade planerarnas fantasi. Värst gick det för de amerikanska soldater som hoppade över Cotentinhalvön. Transportpiloterna var orutinerade och luftvärnet fick många av dem att gripas av panik. Resultatet var att många soldater hoppade på för låg höjd och landade innan deras skärmar vecklat ut sig. Andra hamnade i de områden som tyskarna lagt under vatten. Många drunknade, ibland i bara meterdjupt vatten. Trots allt detta fyllde luftlandsättningen sitt syfte, för tyskarna blev så förvirrade av alla rapporter att deras försvarsåtgärder blev svåra att samordna.
"DEN SJÖSTYRKA SOM STOD I BEGREPP ATT LÄMNA HAMNARNA I ENGLAND VAR ENORM: NÄRMARE 7 000 FARTYG AV ALLA UPPTÄNKLIGA SORTER. MÄNGDEN SOLDATER SOM SKULLE GÅ ILAND PÅ STRÄNDERNA ELLER LUFTLANDSÄTTAS LÄNGRE INÅT LAND VAR INTE MINDRE IMPONERANDE."
Medan natten fortfarande dröjde sig kvar över Normandie flög de första bombförbanden in. Det var 114 av RAF:S Lancasterbombare som angrep tyska batterier i närheten av Ouistreham på den brittiska sektorn.
”Tystnaden vägde tungt över oss och spänningen steg”, skrev Franz Gockel, en av de tyska försvararna vid Omahastranden som väntade på vad som nu skulle hända. ”Snart kunde vi höra ljudet från bombstyrkorna, vilket först steg i volym och sedan åter dog ut i fjärran. […] Det var tyst under en kort stund och med gryningen kom fler bombplan. Sedan kunde vi skönja mörka skuggor vid horisonten, som vi först tog för tyska patrullbåtar. Men snart hade skuggorna växt så pass och blivit så många att allt hopp lämnade oss. Kölsvallen från fartygen blev allt fler.”
Snart mullrade bombexplosionerna över kusten. Med gryningen kom än större formationer och för de män som betraktade dramat
från fartygen som närmade sig över Engelska kanalen verkade det omöjligt att någon försvarare skulle överleva denna trumeld.
Dessvärre överraskades bombflygarna av större sjok av moln ovanför stränderna och av rädsla för att träffa fartygen under sig väntade många med bombfällningen. Detta gjorde att en stor del av bomberna föll alldeles för långt inåt land.
En stund senare ökade crescendot runt den normandiska kusten ytterligare, när även den allierade fartygsarmadan öppnade eld mot kusten. De amerikanska slagskeppen Nevada, Texas och Arkansas lät sina sammanlagt 32 stycken 12- och 14-tumspjäser tala, följda så gott som omedelbart av elden från kryssare och mindre fartygstyper. Nästan alla tyska stödjepunkter längs kusten från Barfleur till Porten-bessin, besköts.
"De stora örlogsfartygen bakom oss lobbade granater över våra huvuden som sedan slog ner längs kusten", mindes Melvin Farell, som var ombord på en av landstigningsbåtarna. "Det verkade omöjligt att någon skulle överleva sådan beskjutning."
På den östra sidan bjöd de brittiska slagskeppen Ramillies, Nelson och Warspite på en liknande uppvisning. Varje slagskepp hade en last på närmare 1 000 ton granater och över hela den åtta mil långa sträckan skakade den normandiska kusten under bombardemanget. Samtidigt firades landstigningsbåtarna ner i sjön. Amerikanerna gjorde detta utom skotthåll från alla utom de allra grövsta tyska kustbatterierna, medan britterna gick längre in och därför hamnade under eld även från medeltunga tyska pjäser.
Det skulle visa sig att britternas metod var den bästa. Många amerikanska landstigningsfarkoster kapsejsade i den grova sjön längre ut i Seinebukten och flertalet av de amfibiestridsvagnar som skulle ta sig in till stränderna för egen maskin gick förlorade. Även förflyttningen från fartygen ner i landstigningsfarkosterna var farlig. Sjögången var så grov att stormbåtarna hävdes upp och ner i vattnet. Tyngda av sin omfattande utrustning tvingades männen som hängde i änterrepen att hoppa ner i båtarna, vilka i ena ögonblicket kunde befinna sig endast några decimeter under deras fötter för att i nästa öka avståndet till över fem meter. Många soldater som missbedömde avståndet till
"DE STRANDHINDER SOM SKULLE SPRÄNGAS AV INGENJÖRERNA HAMNADE UNDER VATTEN NÄR TIDVATTNET STEG. NÄRMARE EN TREDJEDEL AV LANDSTIGNINGSFARKOSTERNA FÖRSTÖRDES INNAN DE NÅDDE STRANDEN, MÅNGA AV DEM MOT DE HINDER SOM SKULLE HA SPRÄNGTS."
de hårda metalldäcken bröt benen när de landade. Andra föll mot sin död eller krossades mellan fartyget och stormbåten.
Landstigningarna på de brittiska och kanadensiska stränderna gick relativt bra. Vid Swordstranden gick brittiska soldater iland. De kunde snabbt nedkämpa försvaret i sin sektor och framrycka för att söka kontakt med de fallskärmsjägare som erövrat broarna över floden Orne och Caenkanalen. Vid Juno hade kanadensarna problem. Deras anfall fördröjdes och tidsschemat sprack. De strandhinder som skulle sprängas av ingenjörerna hamnade under vatten när tidvattnet steg. Närmare en tredjedel av landstigningsfarkosterna förstördes innan de nådde stranden, många av dem mot de hinder som skulle ha sprängts. De kanadensiska soldaterna lyckades dock nedkämpa det tyska försvaret och kunde snart stöta inåt land.
För de britter som landsteg vid Gold blev den inledande situationen besvärlig. Flera förband naglades fast på stränderna och många officerare stupade. Samordningen med amfibiestridsvagnarna bröt ihop och många av dessa sköts sönder. Manskapet i en tysk Ostbataljon (sovjetiska soldater tvingade till tysk tjänst) deserterade emellertid och lämnade en del av stranden relativt oförsvarad. Detta bildade luckor i försvaret och snart hade man kringgått de starkaste stödjepunkterna. Under eftermiddagen inleddes en försiktig framryckning söderut.
I den amerikanska sektorn gick landstigningen vid Utahstranden bra, mycket på grund av att anfallet av misstag sattes in mot fel strandavsnitt där försvaret visade sig vara glest. Den officer som hade befälet på stranden beslutade att framryckningen inåt land skulle utgå från den sträcka man tagit. ”Låt oss starta kriget härifrån”, sade han och snart var amerikanska soldater på väg för att undsätta de fallskärmsjägare som erövrat vägknuten vid Sainte-mère-église.
Vid Omahastranden gick ingenting som man tänkt sig. Istället för att endast försvaras av svagare styrkor låg här en hel division som den allierade underrättelsetjänsten inte lyckats lokalisera – mer än tiofaldigt fler soldater än förväntat. På detta avsnitt skulle de amerikanska soldaterna först tvingas ta sig förbi strandhindren, sedan hade de en öppen sträcka på ungefär 200 meter framför sig innan de nådde en mur av varierande höjd. Bortom denna låg en strandpromenad, sedan ett kort, sumpliknande parti, följt av en skarp klipphöjd där de tyska försvararna låg.
När ramperna på de första landstigningsbåtarna fälldes sköts många amerikanska soldater ihjäl innan de ens hann komma ur farkosterna. En fruktansvärd slakt inleddes. ”De första, tätt packade fienderna lämnade båtarna, somliga i knähögt vatten”, mindes Franz Gockel. ”Jag sköt korta skurar med min kulspruta och de första anfallsvågorna föll utan att ha hunnit mer än några tiotal meter.”
Blottade i det öppna försökte de amerikanska soldaterna finna skydd i vattnet eller bland de många strandhindren, men de var lätta mål för de tyska skyttarna. Ray Nance var en av de första att lämna landstigningsfarkosten. Han vadade genom vattnet och rusade sedan i skydd ett tjugotal meter uppför stranden.
”Jag vände mig om och såg efter de andra, men det var ingen där. Ingen i sikte, ingen bakom mig. Då såg jag kropparna. De svängde hit och dit i bränningarna, slog ihop med varandra, tätt packade.”
”Här befann jag mig på Omahastranden”, mindes Robert Walker. ”Inte som en våldsam, vältränad och stridande infanterist, utan som en obeväpnad, utmattad överlevande från ett skeppsbrott.”
Blodbadet, skräcken och fasorna på Omahastranden – där värdet av människoliv räknades i sekunder – trotsar all beskrivning. Under flera timmar pågick denna slakt, medan de amerikanska soldaterna fick ta emot utan att ha någon större möjlighet att svara. Menige John Hooper, 115:e regementet, är en annan som kommer ihåg fasorna:
”Sårade och döda låg överallt. Gode Gud, tänkte jag, och upptäckte att jag kröp på alla fyra över stenar som var täckta av blod. En man till höger om mig hade sprängts i två delar, men kroppsdelarna hölls fortfarande samman av kläderna. Jag slet bort det skyddande plasthöljet från min karbin och fick av mig flytvästen, vilket gjorde att jag kunde trycka mig lite närmare marken. Jag såg explosionerna från en artilleripjäs komma allt närmare från höger med en intervall av cirka fem sekunder. Hukande beslutade jag att det var bäst att byta position, och hade hunnit en fem, sex meter när en granat detonerade bakom mig. När jag vände mig om såg jag att den träffat rampen på den farkost jag just lämnat. Den totala förvirringen omkring mig bara ökade rädslan, och den skrämmande insikten att inte komma ifrån denna strand levande ökade min egen förvirring.”
Harold Baumgarten hade krupit ner till strandbrynet efter att ha sårats. Där sköljde han bort blodet ur ansiktet med havsvatten. Han lyckades hålla sig från att svimma och kunde också få av sig mycket av sin utrustning. Vapnet hade skjutits ur händerna på honom och förstörts. För tillfället låg han i skydd bakom några strandhinder, men tidvattnet steg snabbt runt honom. Krypande på alla fyra började han därför att förflytta sig mellan hindren upp mot en 5 meter hög strandvall som låg 200 meter bort. Efter en stund nådde han fastare mark och medan kulsprutekulor fick små sandfontäner att stänka omkring honom, kröp han den sista sträckan fram mot vallen. Här var han äntligen säker från direktskjutande vapen och han sällade sig till männen som klumpade sig nedanför branterna.
Man lyckades landsätta åtta stridsvagnar direkt från landstigningsfarkoster och dessa kunde nu ge de fastnaglade ett visst understöd. Framryckningen hade dock hejdats ett par hundra meter från vattenbrynet och när första anfallsvågen stoppades fick det allvarliga följdverkningar. Enligt planerna skulle delar av de strandhinder som ännu inte nåtts av tidvattnet sprängas av ingenjörerna. Detta var för att andra vågens landstigningsfarkoster, som på grund av tidvattnet hade längre väg upp mot stranden, skulle kunna ta sig fram. Kaoset försvårade dock för arméns ingenjörer och flottans demoleringsgrupper. Klungor av skräckslagna soldater som vägrade att fortsätta upp mot stranden samlades bakom de hinder som skulle sprängas, och skadade stormbåtar som drev i strömmen hotade att krossa de män som så förtjänstfullt försökte utföra sina uppgifter. Innan ens en bråkdel av hindren demolerats steg tidvattnet så pass att sprängteknikernas arbete blev omöjligt att utföra.
Gradvis började striden dock att väga över till amerikanernas fördel. Allteftersom fler båtar nådde land lyckades grupper av män undgå elden och springande förflytta sig över stranden. Somliga stannade i skydd bakom strandmuren, men andra fortsatte framåt. De tyska försvararna tvingades då att välja mellan att skjuta mot landstigningsbåtarna och strandbrynet eller de fiender som närmade sig foten av den klippa på vilken de själva befann sig. Elden splittrades därför mellan flera mål.
Fler anfallsvågor nådde stränderna och några gator sprängdes bland strandhindren. Ute i bukten gick några jagare så nära stranden som tusen meter och besköt försvarspositionerna över öppna sikten. Med speciella sprängladdningar som kunde placeras genom att man sköt dem mot målet medelst långa, sammanskruvade rör (så kallade bangalores) lyckades de amerikanska soldaterna spränga upp bräscher i den taggtråd som omgav flera av stödjepunkterna. Snart hade mindre grupper av amerikaner lyckats infiltrera de tyska ställningarna och började gradvis att arbeta sig uppför klipporna. Position efter position föll och snart började hela det tyska försvaret vid Omaha att knaka i fogarna. Vid middagstid rapporterades att man nu nått högre liggande terräng och den tyska artillerielden började mattas av. Striden vid Omahastranden var vunnen, men till ett högt pris. Mer än 2 000 amerikanska soldater låg döda eller sårade mellan strandlinjen och klipporna.
Utan att de allierade soldaterna visste om det hade de blivit hjälpta av förvirringen i den tyska ledningen. Tyskarna hade tre pansarförband runt Normandie, varav ett inom några timmars marsch från stränderna. Dessa hade stoppats. Endast Hitler hade rätt att auktorisera deras användning – men Führern sov och ingen vågade väcka honom.
När han slutligen vaknat och blivit informerad om vad som hänt blev han villrådig. Var det som pågick den verkliga invasionen eller rörde det sig om en skenmanöver? Skulle den riktiga invasionen komma vid Pas- de- Calais? von Rundstedt ansåg att detta var den verkliga invasionen. Hitler och Rommel trodde annorlunda.
Endast en tysk pansardivision sattes in i strid i Normandie den 6 juni. Då var det redan
för sent. När kvällen föll stod det klart att de allierade hade fått fotfäste på kontinenten. Deras föresats att erövra Caen under det första invasionsdygnet gick emellertid om intet. Det skulle dröja en hel månad innan detta mål uppfyllts.
Det har nu gått 65 år sedan invasionen i Normandie. Man kan tycka att händelsen har satts i sitt rätta perspektiv och att inga större historiska felaktigheter existerar. Är det så? Delvis, ja. En mer nyanserad tolkning börjar tona fram, men i gemene mans ögon lider den dominerande bilden fortfarande av flera missuppfattningar. Många av oss som var unga under 1950- och 1960-talen byggde militära modeller i plast, läste serier och såg filmer om kriget. De allierade soldaterna framstod alltid som hjältarna. De hade moralen på sin sida och var bäst på att slåss. Denna bild av skickliga allierade krigare reviderades sällan. Tyskland skulle straffas för sina dåd, och få historiker hade intresse av att ge tyskarna upprättelse för sina militära bedrifter.
Samma bild hade vi därför undermedvetet med oss i bagaget in i vuxenvärlden. När vi i dag ser filmer som Saving Private Ryan ( Rädda menige Ryan) och Tv-serien Band of Brothers bekräftas denna bild återigen. Inte för att dessa filmer, som bitvis är mycket välgjorda och vars scener från D- dagens luftlandsättningar och landstigningar återges på ett otäckt realistiskt sätt, nödvändigtvis förfalskar innehållet i de episoder som visas – utan på grund av de händelser som de inte visar. Den 6 juni 1944 var en seger för de allierade, om detta råder inget tvivel. Men med tanke på de allierades rent förkrossande numerära överlägsenhet, deras möjlighet att sätta in stöten på en punkt som de och inte fienden bestämde och att de hade år av planering bakom sig medan tyskarna tvingades fatta beslut och reagera inom timmar, var det närmast orimligt att anta att invasionen skulle misslyckas.
När de allierade kommit iland började emellertid bakslagen. Det stod snart klart att de allierade soldaterna lämnade mycket övrigt att önska när de jämfördes med de tyska. Framryckningen stannade nästan omedelbart upp och de brittiska, kanadensiska och amerikanska soldaterna kunde – trots sitt numerära övertag – endast gradvis rycka fram på grund av det hårda tyska motståndet.
Många orsaker har framförts för att förklara varför det gick på det viset. En av dem är att styrkeförhållandet i Normandie var ganska jämlikt. Denna missuppfattning vilar främst på att man helt enkelt räknat antalet divisioner i respektive styrkor. Man har därmed kommit fram till en balans mellan tyskarna och de allierade, och helt bortsett från att de allierade förbanden utanför divisionerna var långt fler och att de tyska divisionerna var svårt underbemannade. Som exempel kan nämnas att tyskarna i början av juli hade knappt 300 000 man i Normandie mot de allierades 900 000. Till detta hade de allierade totalt luftherravälde med cirka 13 000 stridsflygplan.
En annan villfarelse gäller ett speciellt terränginslag i Normandie, den så kallade la Bocage. Dess höga häckar – planterade för att mildra effekterna av de periodvis hårda vindar som sveper in från Atlanten – har ofta framhållits som starkt gynnande de försvarande tyskarna. Företrädarna för denna tolkning glömmer dock att tyskarna, vid de få tillfällen när de gjorde lokala motanfall, snabbt kunde erövra tämligen stora områden trots att de till och med anföll ur numerärt underläge. Sanningen är att den allierade soldatens taktiska kompetens inte var lika hög som hos den tyska och att de allierade stridsdoktrinerna låg den tyska slagfältsfilosofin långt efter.
På det högre planet finns även föreställningen att invasionen i Normandie i hög grad bidrog till segern mot Tyskland. Även detta är en sanning med modifikation. Av de tyska soldater som skulle stupa eller såras under andra världskriget hade tre av fyra redan fallit när de allierade stormade iland på de franska stränderna. Merparten av dessa förluster hade uppkommit i strid mot Sovjetunionen. Endast var sjätte tysk soldat som stupade eller sårades under kriget gjorde detta på grund av västallierade vapen.
I juni 1944 var Tysklands öde i kriget redan beseglat. Invasionen endast påskyndade detta resultat. Den för efterkrigstiden viktigaste effekten av Overlord låg därför inte i dess bidrag till befrielsen av det ockuperade Europa, utan paradoxalt nog i att man fick en möjlighet att stoppa Sovjetunionen från att rycka ännu längre västerut. Om invasionen inte blivit av 1944 skulle många av de länder som varit fria sedan andra världskriget haft en helt annan, betydligt bittrare historia att berätta för oss.
ARTIKELFÖRFATTAREN
Michael Tamelander bor i Uppsala. Till vardags är han säljare, men han har samtidigt skrivit en rad böcker, främst om andra världskriget. Bland titlarna finns bland annat D-dagen, Slaget om Västeuropa, Bismarck, Tirpitz och Den nionde april: Nazitysklands invasion av Norge.