D-DA­GEN – EN DAG I HELVETET

EN DAG I HELVETET!

Infanteriet anfaller! - - Innehåll - MI­CHAEL TA­ME­LAN­DER

År 1944 stod det klart för de fles­ta att Tyskland skul­le för­lo­ra kri­get och al­la gick nu och vän­ta­de på den al­li­e­ra­de in­va­sio­nen av det oc­ku­pe­ra­de Väs­teu­ro­pa.

Hur kun­de all­ting ha gått så fel? Ha­rold Baumgar­ten, me­nig sol­dat i amerikanska 116. in­fan­te­ri­re­ge­men­tet, såg sig om­kring i för­öd­el­sen. Ku­lor viss­la­de ovan­för hu­vu­det på ho­nom och gra­na­ter ex­plo­de­ra­de så nä­ra in­till att sand och små­sten föll över ho­nom där han låg. Han ha­de fått sin över­kä­ke för­störd av split­ter. Vänst­ra kin­den var upp­fläkt, med över­läp­pen ki­rur­giskt sku­ren i två de­lar. Mun­nen var full av blod och res­ter­na ef­ter ut­slag­na tän­der. Han ha­de även träf­fats av två ku­lor, men hjäl­men och bäl­tet med am­mu­ni­tion ha­de räd­dat hans liv.

När han såg till­ba­ka mot den strand­rem­sa, över vil­ken han halvt ålat, halvt kru­pit, såg han två av de un­der­stöd­jan­de strids­vag­nar­na ut­slag­na nä­ra strand­bry­net. Runt om­kring ho­nom fanns dö­da el­ler så­ra­de män, fle­ra med ar­mar el­ler ben bort­skjut­na. En kam­rat ha­de träf­fats i brös­tet och låg dö­en­de på rygg me­dan han ro­pa­de ef­ter sin mam­ma som ett vil­set barn.

De som fort­fa­ran­de lev­de ha­de lagt sig ner i vatt­net el­ler sökt skydd i små grup­per bakom strand­hind­ren. Ute till havs när­ma­de sig nya land­stig­nings­far­kos­ter med vat­ten­kas­ka­der från gra­nat­ned­slag run­tom. Baumgar­ten svor in­om­bords över de tys­ka för­sva­rar­na, och han svor över de al­li­e­ra­de pla­ne­rar­na som sagt att för­sva­ret re­dan skul­le va­ra ne­ut­ra­li­se­rat när sol­da­ter­na gick iland. Det var sek­tor Dog Green, Oma­ha Be­ach, den 6 ju­ni 1944. Ope­ra­tion Overlord – den al­li­e­ra­de in­va­sio­nen av Väs­teu­ro­pa – ha­de just bör­jat.

Un­der kri­gets förs­ta år kun­de det tyc­kas som att ingen­ting stod att stop­pa tys­kar­na. Ef­ter Po­len oc­ku­pe­ra­des Nor­ge och Dan­mark, se­dan Ne­der­län­der­na, Bel­gi­en och Frank­ri­ke. De tys­ka ar­mé­er­na stöt­te sö­derut, ge­nom Ju­go­sla­vi­en och Gre­kland. Snart stred man i Me­del­ha­vet och i Nord­af­ri­ka. År 1941 in­va­de­ra­des Sov­je­tu­ni­o­nen och de tys­ka fram­gång­ar­na fort­sat­te. Pansar­trup­per­na skar som en varm kniv i smör ge­nom det sov­je­tis­ka för­sva­ret. För en tid ver­ka­de segern va­ra in­om Hit­lers räck­håll. Så bör­ja­de miss­räk­ning­ar­na. De tys­ka trup­per­na brom­sa­des av höst­regn och le­ra, se­dan av bit­ter köld. Till slut hej­da­des de av en sov­je­tisk ar­mé som väx­te med för­bluf­fan­de has­tig­het. USA kom med i kri­get. Un­der 1942 var tys­kar­na fort­fa­ran­de på fram­marsch, men den ur­sprung­li­ga kraf­ten ha­de för­svun­nit. En tysk ar­mé gick un­der vid Staling­rad. Nord­af­ri­ka mås­te eva­kue­ras. Lång­samt tving­a­des Tyskland till­ba­ka på al­la fron­ter, vild­sint käm­pan­de för var­je me­ter. År 1944 stod det klart för de fles­ta att Tyskland skul­le för­lo­ra kri­get och al­la vän­ta­de på den al­li­e­ra­de in­va­sio­nen av det oc­ku­pe­ra­de Väs­teu­ro­pa.

Att in­va­de­ra Eu­ro­pa skul­le emel­ler­tid bli ett gi­gan­tiskt fö­re­tag. Un­der kri­gets in­led­nings­ske­de ha­de tys­kar­na gjort fle­ra in­va­sio­ner från ha­vet el­ler luf­ten, men då ha­de man an­gri­pit en för­sva­ra­re som över­ras­ka­des el­ler re­dan var de­mo­ra­li­se­rad av den snab­ba hän­del­se­ut­veck­ling­en. Det­ta var an­norlun­da. Tyskland var in­te nå­gon li­ten na­tion med en freds­ti­da ar­mé som plöts­ligt ham­na­de i front­lin­jen och tys­kar­na ha­de haft fle­ra år på sig att för­be­re­da för­sva­ret av den at­lan­tis­ka kust­lin­jen. För att va­ra säk­ra på att få fot­fäs­te var de al­li­e­ra­de därför tvung­na att sät­ta iland en myc­ket stor styr­ka i förs­ta stö­ten och de mås­te ock­så kun­na för­stär­ka den­na med hög has­tig­het. Till det­ta be­höv­des enor­ma mäng­der för­råd som mås­te skep­pas över från Eng­land el­ler USA sjö­vä­gen.

En av de förs­ta frå­gor­na var gi­vet­vis var man skul­le gå iland. Den mest na­tur­li­ga punk­ten tyck­tes va­ra om­rå­det runt Pas- de- Ca­lais. Den er­bjöd den kor­tas­te över­skepp­nings­sträc­kan och låg bäst in­om räck­håll för det al­li­e­ra­de jakt­fly­get. Man be­stäm­de sig emel­ler­tid för Nor­man­die. Det­ta be­rod­de dels på att kus­ten här läm­pa­de sig väl för land­stig­ning­ar, dels på att tys­kar­na i mind­re grad skul­le för­vän­ta sig ett an­fall på den­na punkt. För att i det längs­ta be­hål­la över­rask­nings­mo­men­tet ge­nom­för­des många vil­se­led­an­de åt­gär­der, bland an­nat ope­ra­tion For­ti­tu­de South – en fik­tiv ar­mé un­der ge­ne­ral Ge­or­ge Pat­ton som sat­tes upp i öst­ra Sus­sex och Kent. Sam­ti­digt sam­la­des de verk­li­ga in­va­sions­styr­kor­na i syd­väst­ra Eng­land. Snart räk­na­de de al­li­e­ra­de styr­kor­na fle­ra mil­jo­ner man, me­dan de tys­ka för­sva­rar­na i Frank­ri­ke låg på runt 500 000.

På kon­ti­nen­ten var det fält­mar­skalk Gerd von Rundstedt som för­de be­fäl. Han var av åsik­ten att de al­li­e­ra­de in­te kun­de be­seg­ras vid land­stig­nings­punk­ter­na, ut­an istäl­let skul­le dri­vas till­ba­ka i vatt­net ge­nom ett stör­re mot­an­fall. Trup­per­na bor­de därför pla­ce­ras en bit in i lan­det för att skyd­da dem från fly­gan­fall. Den som ha­de an­svar för själ­va kust­för­sva­ret, fält­mar­skalk Erwin Rommel, var av an­nan åsikt. ”En­dast på strän­der­na kan in­va­sio­nen be­seg­ras”, sa­de han. ”Se­dan är det för sent.” Re­sul­ta­tet blev att man gjor­de en kom­pro­miss. Trup­per­na stod nä­ra strän­der­na, men re­ser­ver­na be­fann sig ett el­ler ett par dygns marsch där­i­från.

”Oav­sett hur det går när in­va­sio­nen bör­jar kom­mer det för al­la in­blan­da­de att bli den längs­ta da­gen”, sa Rommel.

Me­dan Rommel bygg­de upp ett långt bäl­te av för­svars­in­stal­la­tio­ner längs de ne­der­länds­ka, bel­gis­ka och frans­ka kus­ter­na – kom­plett med be­tong­bunk­rar, skyt­te­po­ste­ring­ar samt strand- och un­der­vat­tens­hin­der – ar­be­ta­de de al­li­e­ra­de med pla­ner­na på in­va­sio­nen. En av de åt­gär­der de mås­te gö­ra in­nan den kun­de bli av var att be­grän­sa tys­kar­nas möj­lig­he­ter att gå till mot­an­fall. Därför flög man dag­li­gen över Frank­ri­ke un­der de sista må­na­der­na fö­re in­va­sio­nen och för­stör­de järn­vä­gar, bro­ar och väg­knut­punk­ter. Ut­ö­ver att be­grän­sa den tys­ka rö­rel­se­­fri­he­ten med­för­de des­sa flyg­of­fen­si­ver att tys­ka flyg­för­band som var sta­tio­ne­ra­de i väst de­ci­me­ra­des i ota­li­ga flyg­stri­der, tills de in­te läng­re var en fak­tor att räk­na med.

Det var ock­så vik­tigt att man snabbt kun­de bry­ta ige­nom strand­för­sva­ret, så en mängd spe­ci­al­ut­rust­ning togs fram, bland an­nat ”sim­man­de” strids­vag­nar som kun­de sjö­sät­tas ut­an­för kus­ten och se­dan seg­la in mot strän­der­na som bå­tar. Man ut­ar­be­ta­de ock­så eldsche­man för far­tygsar­til­le­ri­et och bomb­fly­get, så att det tys­ka strand­för­sva­ret skul­le mju­kas upp in­nan trup­per­na steg iland.

I slu­tet av maj 1944 var all­ting klart för in­va­sio­nen och allt man vän­ta­de på var start­or­dern. Ope­ra­tio­nen i sin hel­het gick un­der nam­net Overlord, och själ­va land­stig­nings­fa­sen kal­la­des Nep­tu­ne. Spe­ci­el­la kod­ord ha­de även till­de­lats de oli­ka strand­rem­sor­na där sol­da­ter­na skul­le gå iland. Den öst­ra strand­rem­san de­la­des upp i Sword Be­ach, Ju­no Be­ach och Gold Be­ach. Där skul­le brit­ter­na och ka­na­den­sar­na gå iland. De­ras mål var att säk­ra den vänst­ra flan­ken och för­hopp­ning­en var att sta­den Caen skul­le in­tas re­dan förs­ta in­va­sions­dyg­net. Ame­ri­kan­er­na skul­le land­sti­ga läng­re väs­terut, vid Oma­ha Be­ach och vid Utah Be­ach. Den sista låg på halvön Co­ten­tin där även den sto­ra ham­nen vid Cher­bourg var be­lä­gen. Det var de al­li­e­ra­des öns­kan att den­na stad kun­de er­öv­ras i ett ti­digt ske­de, även om man själv­fal­let för­stod att det skul­le ta läng­re tid än att in­ta Caen. Det var ock­så därför som ame­ri­kan­er­na skul­le land­sät­tas på den­na si­da av an­falls­om­rå­det, för att djup­gå­en­de far­tyg se­dan skul­le kun­na gå

"FÖR ATT VA­RA SÄK­RA PÅ ATT FÅ FOT­FÄS­TE VAR DE AL­LI­E­RA­DE DÄRFÖR TVUNG­NA ATT SÄT­TA ILAND EN MYC­KET STOR STYR­KA I FÖRS­TA STÖ­TEN, OCH DE MÅS­TE OCK­SÅ KUN­NA FÖR­STÄR­KA DEN­NA MED HÖG HAS­TIG­HET."

di­rekt till Cher­bourg från USA ut­an att be­hö­va mel­lan­lan­da för om­last­ning i Eng­land.

Den sjöstyrka som stod i begrepp att läm­na hamnarna i Eng­land var enorm: när­ma­re 7 000 far­tyg av al­la upptänkliga sor­ter. Mäng­den sol­da­ter som skul­le gå iland på strän­der­na el­ler luftlandsättas läng­re inåt land var in­te mind­re im­po­ne­ran­de. Det hand­la­de om över 150 000 brit­ter, ka­na­dens­are och ame­ri­ka­ner. Bland des­sa fanns även för­band från Frank­ri­ke och and­ra na­tio­ner som oc­ku­pe­rats av tys­kar­na, men nu stred på de al­li­e­ra­des si­da. Den 5 ju­ni gav ge­ne­ral Dwight Ei­senho­wer, chef för den­na väl­di­ga styr­ka, slut­li­gen klar­tec­ken. ”Låt oss kom­ma iväg.”

De förs­ta al­li­e­ra­de sol­da­ter­na som sat­te sin fot i Nor­man­die var de stig­fin­na­re som land­sat­tes med fall­skärm och i mörk­ret pla­ce­ra­de ut signal­fy­rar för de ef­ter­föl­jan­de luft­bur­na styr­kor­na. Un­der nat­ten mot den 6 ju­ni flög se­dan sto­ra ar­ma­dor med trans­port­flyg- plan in över kus­ten. Syf­tet med luft­land­sätt­ning­ar­na var att säk­ra in­va­sions­om­rå­dets flan­ker och att för­stö­ra ar­til­le­ri­positioner och and­ra mål.

An­fal­len präg­la­des av för­vir­ring och ka­os. På si­na håll lyc­ka­des sol­da­ter­na med si­na upp­drag, men i de fles­ta fall lan­da­de de fel, fann in­te si­na mål el­ler upp­täck­te att des­sa en­dast ex­i­ste­rat i de al­li­e­ra­de pla­ne­rar­nas fan­ta­si. Värst gick det för de amerikanska sol­da­ter som hop­pa­de över Co­ten­tin­halvön. Trans­port­pi­lo­ter­na var oru­ti­ne­ra­de och luft­vär­net fick många av dem att gri­pas av pa­nik. Re­sul­ta­tet var att många sol­da­ter hop­pa­de på för låg höjd och lan­da­de in­nan de­ras skär­mar veck­lat ut sig. And­ra ham­na­de i de om­rå­den som tys­kar­na lagt un­der vat­ten. Många drunk­na­de, ibland i ba­ra me­ter­djupt vat­ten. Trots allt det­ta fyll­de luft­land­sätt­ning­en sitt syf­te, för tys­kar­na blev så för­vir­ra­de av al­la rap­por­ter att de­ras för­svars­åt­gär­der blev svå­ra att sam­ord­na.

"DEN SJÖSTYRKA SOM STOD I BEGREPP ATT LÄM­NA HAMNARNA I ENG­LAND VAR ENORM: NÄR­MA­RE 7 000 FAR­TYG AV AL­LA UPPTÄNKLIGA SOR­TER. MÄNG­DEN SOL­DA­TER SOM SKUL­LE GÅ ILAND PÅ STRÄN­DER­NA EL­LER LUFTLANDSÄTTAS LÄNG­RE INÅT LAND VAR IN­TE MIND­RE IM­PO­NE­RAN­DE."

Me­dan nat­ten fort­fa­ran­de dröj­de sig kvar över Nor­man­die flög de förs­ta bomb­för­ban­den in. Det var 114 av RAF:S Lan­cas­ter­bom­ba­re som an­grep tys­ka bat­te­ri­er i när­he­ten av Ou­istre­ham på den brit­tis­ka sek­torn.

”Tyst­na­den väg­de tungt över oss och spän­ning­en steg”, skrev Franz Goc­kel, en av de tys­ka för­sva­rar­na vid Oma­hastran­den som vän­ta­de på vad som nu skul­le hän­da. ”Snart kun­de vi hö­ra lju­det från bomb­styr­kor­na, vil­ket först steg i vo­lym och se­dan åter dog ut i fjär­ran. […] Det var tyst un­der en kort stund och med gry­ning­en kom fler bomb­plan. Se­dan kun­de vi skön­ja mör­ka skug­gor vid ho­ri­sont­en, som vi först tog för tys­ka patrull­bå­tar. Men snart ha­de skug­gor­na växt så pass och bli­vit så många att allt hopp läm­na­de oss. Kölsval­len från far­ty­gen blev allt fler.”

Snart mull­ra­de bomb­ex­plo­sio­ner­na över kus­ten. Med gry­ning­en kom än stör­re for­ma­tio­ner och för de män som be­trak­ta­de dra­mat

från far­ty­gen som när­ma­de sig över Eng­els­ka ka­na­len ver­ka­de det omöj­ligt att nå­gon för­sva­ra­re skul­le över­le­va den­na trum­eld.

Dessvär­re över­ras­ka­des bomb­fly­gar­na av stör­re sjok av moln ovan­för strän­der­na och av räds­la för att träf­fa far­ty­gen un­der sig vän­ta­de många med bomb­fäll­ning­en. Det­ta gjor­de att en stor del av bom­ber­na föll all­de­les för långt inåt land.

En stund se­na­re öka­de cre­scen­dot runt den nor­man­dis­ka kus­ten yt­ter­li­ga­re, när även den al­li­e­ra­de far­tygsar­ma­dan öpp­na­de eld mot kus­ten. De amerikanska slag­skep­pen Ne­va­da, Tex­as och Ar­kan­sas lät si­na sam­man­lagt 32 styc­ken 12- och 14-tums­pjä­ser ta­la, följ­da så gott som ome­del­bart av el­den från krys­sa­re och mind­re far­tygs­ty­per. Näs­tan al­la tys­ka stöd­je­punk­ter längs kus­ten från Bar­fleur till Por­ten-bes­sin, be­sköts.

"De sto­ra ör­logs­far­ty­gen bakom oss lob­ba­de gra­na­ter över vå­ra hu­vu­den som se­dan slog ner längs kus­ten", min­des Mel­vin Fa­rell, som var om­bord på en av land­stig­nings­bå­tar­na. "Det ver­ka­de omöj­ligt att nå­gon skul­le över­le­va så­dan be­skjut­ning."

På den öst­ra si­dan bjöd de brit­tis­ka slag­skep­pen Ra­mil­li­es, Nel­son och War­spi­te på en lik­nan­de upp­vis­ning. Var­je slag­skepp ha­de en last på när­ma­re 1 000 ton gra­na­ter och över he­la den åt­ta mil långa sträc­kan ska­ka­de den nor­man­dis­ka kus­ten un­der bom­bar­de­mang­et. Sam­ti­digt fi­ra­des land­stig­nings­bå­tar­na ner i sjön. Ame­ri­ka­ner­na gjor­de det­ta ut­om skott­håll från al­la ut­om de all­ra grövs­ta tys­ka kust­bat­te­ri­er­na, me­dan brit­ter­na gick läng­re in och därför ham­na­de un­der eld även från me­del­tunga tys­ka pjä­ser.

Det skul­le vi­sa sig att brit­ter­nas me­tod var den bäs­ta. Många amerikanska land­stig­nings­far­kos­ter kap­sej­sa­de i den grova sjön läng­re ut i Se­i­ne­buk­ten och fler­ta­let av de am­fi­bi­e­strids­vag­nar som skul­le ta sig in till strän­der­na för egen ma­skin gick för­lor­ade. Även för­flytt­ning­en från far­ty­gen ner i land­stig­nings­far­kos­ter­na var far­lig. Sjö­gång­en var så grov att storm­bå­tar­na häv­des upp och ner i vatt­net. Tyng­da av sin om­fat­tan­de ut­rust­ning tving­a­des män­nen som häng­de i än­ter­re­pen att hop­pa ner i bå­tar­na, vil­ka i ena ögon­blic­ket kun­de be­fin­na sig en­dast någ­ra de­ci­me­ter un­der de­ras föt­ter för att i näs­ta öka avståndet till över fem me­ter. Många sol­da­ter som miss­be­döm­de avståndet till

"DE STRAND­HIN­DER SOM SKUL­LE SPRÄNG­AS AV IN­GEN­JÖ­RER­NA HAM­NA­DE UN­DER VAT­TEN NÄR TID­VATT­NET STEG. NÄR­MA­RE EN TRED­JE­DEL AV LAND­STIG­NINGS­FAR­KOS­TER­NA FÖR­STÖR­DES IN­NAN DE NÅD­DE STRAN­DEN, MÅNGA AV DEM MOT DE HIN­DER SOM SKUL­LE HA SPRÄNGTS."

de hår­da me­talldäc­ken bröt be­nen när de lan­da­de. And­ra föll mot sin död el­ler kros­sa­des mel­lan far­ty­get och storm­bå­ten.

Land­stig­ning­ar­na på de brit­tis­ka och ka­na­den­sis­ka strän­der­na gick re­la­tivt bra. Vid Swordstran­den gick brit­tis­ka sol­da­ter iland. De kun­de snabbt ned­käm­pa för­sva­ret i sin sek­tor och fram­ryc­ka för att sö­ka kon­takt med de fall­skärms­jä­ga­re som er­öv­rat bro­ar­na över flo­den Or­ne och Caen­ka­na­len. Vid Ju­no ha­de ka­na­den­sar­na pro­blem. De­ras an­fall för­dröj­des och tids­sche­mat sprack. De strand­hin­der som skul­le spräng­as av in­gen­jö­rer­na ham­na­de un­der vat­ten när tid­vatt­net steg. När­ma­re en tred­je­del av land­stig­nings­far­kos­ter­na för­stör­des in­nan de nåd­de stran­den, många av dem mot de hin­der som skul­le ha sprängts. De ka­na­den­sis­ka sol­da­ter­na lyc­ka­des dock ned­käm­pa det tys­ka för­sva­ret och kun­de snart stö­ta inåt land.

För de brit­ter som land­steg vid Gold blev den in­le­dan­de si­tu­a­tio­nen be­svär­lig. Fle­ra för­band nag­la­des fast på strän­der­na och många of­fi­ce­ra­re stu­pa­de. Sa­m­ord­ning­en med am­fi­bi­e­strids­vag­nar­na bröt ihop och många av des­sa sköts sön­der. Man­ska­pet i en tysk Ost­ba­tal­jon (sov­je­tis­ka sol­da­ter tving­a­de till tysk tjänst) de­ser­te­ra­de emel­ler­tid och läm­na­de en del av stran­den re­la­tivt oför­sva­rad. Det­ta bil­da­de luc­kor i för­sva­ret och snart ha­de man kring­gått de star­kas­te stöd­je­punk­ter­na. Un­der ef­ter­mid­da­gen in­led­des en för­sik­tig fram­ryck­ning sö­derut.

I den amerikanska sek­torn gick land­stig­ning­en vid Uta­h­stran­den bra, myc­ket på grund av att an­fal­let av miss­tag sat­tes in mot fel strandav­snitt där för­sva­ret vi­sa­de sig va­ra glest. Den of­fi­cer som ha­de be­fä­let på stran­den be­slu­ta­de att fram­ryck­ning­en inåt land skul­le ut­gå från den sträc­ka man ta­git. ”Låt oss star­ta kri­get här­i­från”, sa­de han och snart var amerikanska sol­da­ter på väg för att und­sät­ta de fall­skärms­jä­ga­re som er­öv­rat väg­knu­ten vid Sain­te-mè­re-ég­li­se.

Vid Oma­hastran­den gick ingen­ting som man tänkt sig. Istäl­let för att en­dast för­sva­ras av sva­ga­re styr­kor låg här en hel di­vi­sion som den al­li­e­ra­de un­der­rät­tel­se­tjäns­ten in­te lyc­kats lo­ka­li­se­ra – mer än ti­o­fal­digt fler sol­da­ter än för­vän­tat. På det­ta av­snitt skul­le de amerikanska sol­da­ter­na först tving­as ta sig för­bi strand­hind­ren, se­dan ha­de de en öp­pen sträc­ka på un­ge­fär 200 me­ter fram­för sig in­nan de nåd­de en mur av va­ri­e­ran­de höjd. Bortom den­na låg en strand­pro­me­nad, se­dan ett kort, sumplik­nan­de par­ti, följt av en skarp klipp­höjd där de tys­ka för­sva­rar­na låg.

När ram­per­na på de förs­ta land­stig­nings­bå­tar­na fäll­des sköts många amerikanska sol­da­ter ihjäl in­nan de ens hann kom­ma ur far­kos­ter­na. En fruk­tans­värd slakt in­led­des. ”De förs­ta, tätt pac­ka­de fi­en­der­na läm­na­de bå­tar­na, som­li­ga i knä­högt vat­ten”, min­des Franz Goc­kel. ”Jag sköt kor­ta sku­rar med min kulspru­ta och de förs­ta an­falls­vå­gor­na föll ut­an att ha hun­nit mer än någ­ra ti­o­tal me­ter.”

Blot­ta­de i det öpp­na för­sök­te de ame­ri­kan­ska sol­da­ter­na fin­na skydd i vatt­net el­ler bland de många strand­hind­ren, men de var lät­ta mål för de tys­ka skyt­tar­na. Ray Nan­ce var en av de förs­ta att läm­na land­stig­nings­far­kos­ten. Han va­da­de ge­nom vatt­net och ru­sa­de se­dan i skydd ett tju­go­tal me­ter upp­för stran­den.

”Jag vän­de mig om och såg ef­ter de and­ra, men det var ing­en där. Ing­en i sik­te, ing­en bakom mig. Då såg jag krop­par­na. De sväng­de hit och dit i brän­ning­ar­na, slog ihop med varand­ra, tätt pac­ka­de.”

”Här be­fann jag mig på Oma­hastran­den”, min­des Ro­bert Wal­ker. ”In­te som en våld­sam, vältränad och stri­dan­de infanterist, ut­an som en obe­väp­nad, ut­mat­tad över­le­van­de från ett skepps­brott.”

Blod­ba­det, skräc­ken och fa­sor­na på Oma­hastran­den – där vär­det av män­ni­sko­liv räk­na­des i se­kun­der – trot­sar all be­skriv­ning. Un­der fle­ra tim­mar på­gick den­na slakt, me­dan de amerikanska sol­da­ter­na fick ta emot ut­an att ha nå­gon stör­re möj­lig­het att sva­ra. Me­ni­ge John Hoo­per, 115:e re­ge­men­tet, är en an­nan som kom­mer ihåg fa­sor­na:

”Så­ra­de och dö­da låg över­allt. Go­de Gud, tänkte jag, och upp­täck­te att jag kröp på al­la fy­ra över ste­nar som var täck­ta av blod. En man till hö­ger om mig ha­de sprängts i två de­lar, men kropps­de­lar­na hölls fort­fa­ran­de samman av klä­der­na. Jag slet bort det skyd­dan­de plast­höl­jet från min kar­bin och fick av mig flyt­väs­ten, vil­ket gjor­de att jag kun­de tryc­ka mig li­te när­ma­re mar­ken. Jag såg ex­plo­sio­ner­na från en ar­til­le­ri­pjäs kom­ma allt när­ma­re från hö­ger med en in­ter­vall av cir­ka fem se­kun­der. Hu­kan­de be­slu­ta­de jag att det var bäst att by­ta po­si­tion, och ha­de hun­nit en fem, sex me­ter när en gra­nat de­to­ne­ra­de bakom mig. När jag vän­de mig om såg jag att den träf­fat ram­pen på den far­kost jag just läm­nat. Den to­ta­la för­vir­ring­en om­kring mig ba­ra öka­de räds­lan, och den skräm­man­de in­sik­ten att in­te kom­ma ifrån den­na strand le­van­de öka­de min egen för­vir­ring.”

Ha­rold Baumgar­ten ha­de kru­pit ner till strand­bry­net ef­ter att ha så­rats. Där skölj­de han bort blo­det ur an­sik­tet med havs­vat­ten. Han lyc­ka­des hål­la sig från att svim­ma och kun­de ock­så få av sig myc­ket av sin ut­rust­ning. Vap­net ha­de skju­tits ur hän­der­na på ho­nom och för­störts. För till­fäl­let låg han i skydd bakom någ­ra strand­hin­der, men tid­vatt­net steg snabbt runt ho­nom. Kry­pan­de på al­la fy­ra bör­ja­de han därför att för­flyt­ta sig mel­lan hind­ren upp mot en 5 me­ter hög strand­vall som låg 200 me­ter bort. Ef­ter en stund nåd­de han fas­ta­re mark och me­dan kulspru­te­ku­lor fick små sand­fon­tä­ner att stän­ka om­kring ho­nom, kröp han den sista sträc­kan fram mot val­len. Här var han änt­li­gen sä­ker från di­rekt­skju­tan­de va­pen och han säl­la­de sig till män­nen som klum­pa­de sig ne­dan­för bran­ter­na.

Man lyc­ka­des land­sät­ta åt­ta strids­vag­nar di­rekt från land­stig­nings­far­kos­ter och des­sa kun­de nu ge de fast­nag­la­de ett visst un­der­stöd. Fram­ryck­ning­en ha­de dock hej­dats ett par hund­ra me­ter från vat­ten­bry­net och när förs­ta an­falls­vå­gen stop­pa­des fick det all­var­li­ga följd­verk­ning­ar. En­ligt pla­ner­na skul­le de­lar av de strand­hin­der som än­nu in­te nåtts av tid­vatt­net spräng­as av in­gen­jö­rer­na. Det­ta var för att and­ra vå­gens land­stig­nings­far­kos­ter, som på grund av tid­vatt­net ha­de läng­re väg upp mot stran­den, skul­le kun­na ta sig fram. Ka­o­set för­svå­ra­de dock för ar­méns in­gen­jö­rer och flot­tans de­mo­le­rings­grup­per. Klung­or av skräck­slag­na sol­da­ter som väg­ra­de att fort­sät­ta upp mot stran­den sam­la­des bakom de hin­der som skul­le spräng­as, och ska­da­de storm­bå­tar som drev i ström­men ho­ta­de att kros­sa de män som så för­tjänst­fullt för­sök­te ut­fö­ra si­na upp­gif­ter. In­nan ens en bråk­del av hind­ren de­mo­le­rats steg tid­vatt­net så pass att spräng­tek­ni­ker­nas ar­be­te blev omöj­ligt att ut­fö­ra.

Grad­vis bör­ja­de stri­den dock att väga över till ame­ri­ka­ner­nas för­del. Allt­ef­tersom fler bå­tar nåd­de land lyc­ka­des grup­per av män und­gå el­den och spring­an­de för­flyt­ta sig över stran­den. Som­li­ga stan­na­de i skydd bakom strand­mu­ren, men and­ra fort­sat­te fram­åt. De tys­ka för­sva­rar­na tving­a­des då att väl­ja mel­lan att skju­ta mot land­stig­nings­bå­tar­na och strand­bry­net el­ler de fi­en­der som när­ma­de sig fo­ten av den klip­pa på vil­ken de själ­va be­fann sig. El­den splitt­ra­des därför mel­lan fle­ra mål.

Fler an­falls­vå­gor nåd­de strän­der­na och någ­ra ga­tor spräng­des bland strand­hind­ren. Ute i buk­ten gick någ­ra ja­ga­re så nä­ra stran­den som tu­sen me­ter och be­sköt för­svars­po­si­tio­ner­na över öpp­na sik­ten. Med spe­ci­el­la spräng­ladd­ning­ar som kun­de pla­ce­ras ge­nom att man sköt dem mot må­let me­delst långa, sam­man­skru­va­de rör (så kal­la­de ban­ga­lo­res) lyc­ka­des de amerikanska sol­da­ter­na spränga upp brä­scher i den tagg­tråd som om­gav fle­ra av stöd­je­punk­ter­na. Snart ha­de mind­re grup­per av ame­ri­ka­ner lyc­kats in­fil­tre­ra de tys­ka ställ­ning­ar­na och bör­ja­de grad­vis att ar­be­ta sig upp­för klip­por­na. Po­si­tion ef­ter po­si­tion föll och snart bör­ja­de he­la det tys­ka för­sva­ret vid Oma­ha att kna­ka i fo­gar­na. Vid mid­dags­tid rap­por­te­ra­des att man nu nått hög­re lig­gan­de ter­räng och den tys­ka ar­til­le­ri­el­den bör­ja­de mat­tas av. Stri­den vid Oma­hastran­den var vun­nen, men till ett högt pris. Mer än 2 000 amerikanska sol­da­ter låg dö­da el­ler så­ra­de mel­lan strand­lin­jen och klip­por­na.

Ut­an att de al­li­e­ra­de sol­da­ter­na viss­te om det ha­de de bli­vit hjälp­ta av för­vir­ring­en i den tys­ka led­ning­en. Tys­kar­na ha­de tre pan­sar­för­band runt Nor­man­die, varav ett in­om någ­ra tim­mars marsch från strän­der­na. Des­sa ha­de stop­pats. En­dast Hit­ler ha­de rätt att auk­to­ri­se­ra de­ras an­vänd­ning – men Fü­h­rern sov och ing­en vå­ga­de väc­ka ho­nom.

När han slut­li­gen vak­nat och bli­vit in­for­me­rad om vad som hänt blev han vill­rå­dig. Var det som på­gick den verk­li­ga in­va­sio­nen el­ler rör­de det sig om en sken­ma­nö­ver? Skul­le den rik­ti­ga in­va­sio­nen kom­ma vid Pas- de- Ca­lais? von Rundstedt an­såg att det­ta var den verk­li­ga in­va­sio­nen. Hit­ler och Rommel trod­de an­norlun­da.

En­dast en tysk pan­sar­di­vi­sion sat­tes in i strid i Nor­man­die den 6 ju­ni. Då var det re­dan

för sent. När kväl­len föll stod det klart att de al­li­e­ra­de ha­de fått fot­fäs­te på kon­ti­nen­ten. De­ras fö­re­sats att er­öv­ra Caen un­der det förs­ta in­va­sions­dyg­net gick emel­ler­tid om in­tet. Det skul­le drö­ja en hel må­nad in­nan det­ta mål upp­fyllts.

Det har nu gått 65 år se­dan in­va­sio­nen i Nor­man­die. Man kan tyc­ka att hän­del­sen har satts i sitt rät­ta per­spek­tiv och att inga stör­re hi­sto­ris­ka fel­ak­tig­he­ter ex­i­ste­rar. Är det så? Del­vis, ja. En mer ny­an­se­rad tolk­ning bör­jar to­na fram, men i ge­me­ne mans ögon li­der den do­mi­ne­ran­de bil­den fort­fa­ran­de av fle­ra miss­upp­fatt­ning­ar. Många av oss som var unga un­der 1950- och 1960-ta­len bygg­de mi­li­tä­ra mo­del­ler i plast, läs­te se­ri­er och såg fil­mer om kri­get. De al­li­e­ra­de sol­da­ter­na fram­stod all­tid som hjäl­tar­na. De ha­de mo­ra­len på sin si­da och var bäst på att slåss. Den­na bild av skick­li­ga al­li­e­ra­de kri­ga­re re­vi­de­ra­des säl­lan. Tyskland skul­le straf­fas för si­na dåd, och få histo­ri­ker ha­de in­tres­se av att ge tys­kar­na upp­rät­tel­se för si­na mi­li­tä­ra be­drif­ter.

Sam­ma bild ha­de vi därför un­der­med­ve­tet med oss i ba­ga­get in i vux­en­värl­den. När vi i dag ser fil­mer som Sa­ving Pri­va­te Ry­an ( Rädda me­ni­ge Ry­an) och Tv-se­ri­en Band of Brot­hers be­kräf­tas den­na bild åter­i­gen. In­te för att des­sa fil­mer, som bit­vis är myc­ket väl­gjor­da och vars sce­ner från D- da­gens luft­land­sätt­ning­ar och land­stig­ning­ar åter­ges på ett otäckt re­a­lis­tiskt sätt, nöd­vän­digt­vis för­fals­kar in­ne­hål­let i de epi­so­der som vi­sas – ut­an på grund av de hän­del­ser som de in­te vi­sar. Den 6 ju­ni 1944 var en se­ger för de al­li­e­ra­de, om det­ta rå­der ing­et tvi­vel. Men med tan­ke på de al­li­e­ra­des rent för­kros­san­de nu­me­rä­ra över­läg­sen­het, de­ras möj­lig­het att sät­ta in stö­ten på en punkt som de och in­te fi­en­den be­stäm­de och att de ha­de år av pla­ne­ring bakom sig me­dan tys­kar­na tving­a­des fat­ta be­slut och re­a­ge­ra in­om tim­mar, var det när­mast orim­ligt att an­ta att in­va­sio­nen skul­le miss­lyc­kas.

När de al­li­e­ra­de kom­mit iland bör­ja­de emel­ler­tid bak­sla­gen. Det stod snart klart att de al­li­e­ra­de sol­da­ter­na läm­na­de myc­ket öv­rigt att öns­ka när de jäm­för­des med de tys­ka. Fram­ryck­ning­en stan­na­de näs­tan ome­del­bart upp och de brit­tis­ka, ka­na­den­sis­ka och amerikanska sol­da­ter­na kun­de – trots sitt nu­me­rä­ra över­tag – en­dast grad­vis ryc­ka fram på grund av det hår­da tys­ka mot­stån­det.

Många or­sa­ker har fram­förts för att för­kla­ra var­för det gick på det vi­set. En av dem är att styr­ke­för­hål­lan­det i Nor­man­die var gans­ka jäm­likt. Den­na miss­upp­fatt­ning vi­lar främst på att man helt en­kelt räk­nat an­ta­let di­vi­sio­ner i re­spek­ti­ve styr­kor. Man har där­med kom­mit fram till en ba­lans mel­lan tys­kar­na och de al­li­e­ra­de, och helt bort­sett från att de al­li­e­ra­de för­ban­den ut­an­för di­vi­sio­ner­na var långt fler och att de tys­ka di­vi­sio­ner­na var svårt un­der­be­man­na­de. Som ex­em­pel kan näm­nas att tys­kar­na i bör­jan av ju­li ha­de knappt 300 000 man i Nor­man­die mot de al­li­e­ra­des 900 000. Till det­ta ha­de de al­li­e­ra­de to­talt luft­her­ra­väl­de med cir­ka 13 000 strids­flyg­plan.

En an­nan vill­fa­rel­se gäl­ler ett spe­ci­ellt ter­rängin­slag i Nor­man­die, den så kal­la­de la Bocage. Dess höga häc­kar – plan­te­ra­de för att mild­ra ef­fek­ter­na av de pe­ri­od­vis hår­da vin­dar som sve­per in från At­lan­ten – har of­ta fram­hål­lits som starkt gyn­nan­de de för­sva­ran­de tys­kar­na. Fö­re­trä­dar­na för den­na tolk­ning glöm­mer dock att tys­kar­na, vid de få till­fäl­len när de gjor­de lo­ka­la mot­an­fall, snabbt kun­de er­öv­ra täm­li­gen sto­ra om­rå­den trots att de till och med an­föll ur nu­me­rärt un­der­läge. San­ning­en är att den al­li­e­ra­de sol­da­tens tak­tis­ka kom­pe­tens in­te var li­ka hög som hos den tys­ka och att de al­li­e­ra­de strids­dokt­ri­ner­na låg den tys­ka slag­fälts­fi­lo­so­fin långt ef­ter.

På det hög­re pla­net finns även fö­re­ställ­ning­en att in­va­sio­nen i Nor­man­die i hög grad bi­drog till segern mot Tyskland. Även det­ta är en san­ning med mo­di­fi­ka­tion. Av de tys­ka sol­da­ter som skul­le stu­pa el­ler så­ras un­der and­ra världs­kri­get ha­de tre av fy­ra re­dan fal­lit när de al­li­e­ra­de stor­ma­de iland på de frans­ka strän­der­na. Mer­par­ten av des­sa för­lus­ter ha­de upp­kom­mit i strid mot Sov­je­tu­ni­o­nen. En­dast var sjät­te tysk sol­dat som stu­pa­de el­ler så­ra­des un­der kri­get gjor­de det­ta på grund av väs­tal­li­e­ra­de va­pen.

I ju­ni 1944 var Tysklands öde i kri­get re­dan be­seg­lat. In­va­sio­nen en­dast på­skyn­da­de det­ta re­sul­tat. Den för ef­ter­krigs­ti­den vik­ti­gas­te ef­fek­ten av Overlord låg därför in­te i dess bi­drag till be­fri­el­sen av det oc­ku­pe­ra­de Eu­ro­pa, ut­an pa­ra­dox­alt nog i att man fick en möj­lig­het att stop­pa Sov­je­tu­ni­o­nen från att ryc­ka än­nu läng­re väs­terut. Om in­va­sio­nen in­te bli­vit av 1944 skul­le många av de län­der som va­rit fria se­dan and­ra världs­kri­get haft en helt an­nan, be­tyd­ligt bitt­ra­re histo­ria att be­rät­ta för oss.

ARTIKELFÖRFATTAREN

Mi­chael Ta­me­lan­der bor i Uppsa­la. Till var­dags är han säl­ja­re, men han har sam­ti­digt skri­vit en rad böc­ker, främst om and­ra världs­kri­get. Bland tit­lar­na finns bland an­nat D-da­gen, Slaget om Väs­teu­ro­pa, Bis­marck, Tir­pitz och Den ni­on­de april: Na­zi­tysklands in­va­sion av Nor­ge.

TILL VÄNS­TER: Oma­ha Be­ach och om­rå­det in­nan­för. På kar­tan ser du ock­så pla­nen för den förs­ta da­gen. De grö­na pi­lar­na vi­sar hur de amerikanska styr­kor­na skul­le ryc­ka in och in­ta så sto­ra de­lar av om­rå­det in­nan­för stran­den som möj­ligt. Det tog fle­ra da­gar in­nan må­len upp­nåd­des. Kar­ta: Osprey Publishing ÖVER: De amerikanska sol­da­ter­na har slut­li­gen kom­mit ur land­stig­nings­bå­tar­na och är på väg upp på stran­den. Det kan se lugnt ut, men de är utsatta för kon­stant be­skjut­ning från de tys­ka ställ­ning­ar­na. Fo­to: NARA

WN6 0 WN6 2 WN6 1 WN6 4 WN6 5 Min­fält Pion­jär Tys­ka ställ­ning­ar WN6 4 Tys­ka strand­hin­der Land­sätt­ning­ar: Strids­vag­nar In­fan­te­ri Hu­vud­land­stig­nings­om­rå­de för amerikanska in­fan­te­ris­ter WN6 3 Col­le vil­le OMA­HA BE­ACH FRÅN07: 30

WN6 6 WN6 8

TILL VÄNS­TER: När tids­vatt­net drog sig till­ba­ka av­slö­ja­des hemsk­he­ter­na. Här lig­ger en död sol­dat vid ett av strand­hind­ren. Fo­to: NARA

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.