ERÖVRINGEN AV BENGALEN

Före 1757 konkurrerade flera europeiska stormakter om makt och inflytande i Indien. Ett av slagen stod vid Plassey.

Innan 1757 konkurrerade flera europeiska stormakter om makt och inflytande i Indien. Vid Plassey lyckades en liten styrka från brittiska Ostindiska kompaniet att slå nawaben av Bengalen och hans franska beskyddare. Segern banade väg för ett brittiskt överherravälde som varade fram till 1948.

ya fartygstyper och navigationsmetoder öppnade för direkt handel sjövägen mellan Europa och Asien på 1500-talet. De europeiska makterna etablerade stödpunkter för sin handel, först spanjorer och portugiser, sedan följde nederländare, britter och fransmän under 1600-talet. De brittiska, franska och nederländska intressena representerades inte av statsmakten som sådan, utan av privata monopol (kompanier) som fått ensamrätt till att handla i speciella områden. De hade sina egna väpnade styrkor, domstolar och fängelser, och de blev snart indragna i maktstrider mellan varandra och med lokala härskare.

Förutom sina europeiska kärntrupper rekryterade de europeiska kompanierna lokalt. Den förste som fick ihop en sådan styrka av något värde var fransmannen Joseph Dupleix. Det brittiska Ostindiska kompaniet (bildat 1608) följde snart efter med sina berömda sepoyer tack vare Robert Clive, som inte bara visat sig ha talang som härförare utan också som diplomat. Clive hade ursprungligen varit kontorist, men förflyttades till kompaniets väpnade styrkor efter att ha satt sig i skuld och försökt skjuta sig själv. Här steg han snabbt i graderna och blev utnämnd till kapten 1751. Clive vann berömmelse samma år efter att först ha planerat erövringen av staden Arcot och sedan försvarat staden med bara 200 man mot en anfallande styrka på 10 000.

År 1756 byggde Ostindiska kompaniet ut Fort William i Calcutta av rädsla för franska anfall. Nawaben av Bengalen, Siraj- utDaulah, trodde att britternas verkliga mål var att erövra hans rike. Nawaben gav därför order om att förstöra befästningarna. Det var ett brott mot avtalen mellan kompaniet och Sirajs företrädare och det sista i en lång rad dispyter mellan Siraj och Ostindiska kompaniet. Dessutom var det känt att han hade hemliga kontakter med fransmännen. Den brittiske guvernören vägrade att uppfylla kravet, och den 20 juni 1756 anfölls Calcutta och den lilla garnisonen övermannades. De överlevande fängslades i det berömda Black Hole of Calcutta och bara 23 av 146 ska ha överlevt förhållandena i fängelsehålan.

I augusti nådde nyheten om Calcuttas fall fram till Ostindiska kompaniets huvudbas i Madras på Indiens västkust. En styrka på 900 engelska soldater och 1 500 sepoyer under överstelöjtnant Robert Clive fraktades runt sjövägen av en marinstyrka under amiral Charles Watsons befäl. Den 2 januari 1757 lyckades de återerövra staden, som försvarades av 3 000 av nawabens män. Själv blev han tvungen att betala ersättning och återupprätta kompaniets handelsprivilegier i Bengalen. Nawaben försökte inta Calcutta igen den 5 februari, men hans trupper överraskades och krossades i ett brittiskt motanfall. Det resulterade i Alinagartraktatet, men det hindrade inte den bengaliske härskaren från att försöka på nytt.

Under tiden hade sjuårskriget (1756–1763) brutit ut både i Europa och Nordamerika, och det ledde också till drabbningar mellan

franska och brittiska styrkor i Indien. Trots avtal mellan kompaniet och nawaben ökade Frankrikes inflytande och handel i Bengalen. Den franske generalguvernören i Indien, Joseph François Dupleix, var ändå en flitig gäst vid hovet. Den 14 mars anföll och övermannade Clive den 300 man starka franska garnisonen i Chandannagar. Naturligt nog försökte fransmännen och nawaben i ett gemensamt försök driva bort britterna helt från Bengalen.

Britterna å sin sida bestämde sig för att få bort Siraj från makten. Han var en despotisk tyrann och det saknades inte lokala rivaler som delade britternas ambitioner. Nu bad de om hjälp för att bli kvitt Siraj. Dessutom hade Siraj precis lidit nederlag inför den afghanske krigsherren Ahmad Shah Durrani, som plundrat Dehli året innan. I spetsen för den här hemliga oppositionen stod den populäre bukhsheen Mir Jafar Ali Khan, en slags generalinspektör för de bengaliska trupperna. Han lovades tronen om britternas aktion lyckades. I gengäld skulle de hålla fransmännen ute ur Bengalen samt betala 500 000 pund till Ostindiska kompaniet och 250 000 pund till européer i Calcutta som ersättning för skador de lidit under Siraj.

Förstärkta med ytterligare 500 sepoyer lämnade Clives styrka Chandannagar den 13 mars med kurs mot nawabens säte i Murshidabad. Fem dagar senare nådde de fortet i Cutwa och på kvällen den 22 mars nådde de floden Bhagirathi, 150 kilometer norr om Calcutta. Runt klockan ett på natten hade de kommit över och slog läger under mangoträden vid byn Palashi.

I Clives rapporter blev Palashi till Palassey, något som därefter gett namn åt slaget som skulle stå nästa morgon.

Slaget vid Plassey

I gryningen vaknade britterna av att Siraj närmade sig lägren i snabb marsch norrifrån med en styrka på 15 000 kavallerister, 35 000 infanterister och runt 40 kanoner. Dessutom fick de bistånd av en mindre fransk styrka på runt 40 man under monsieur Sinfray med ytterligare fyra fältkanoner. De utgrupperade sig i en halvmåne runt ställningarna vid mangolunden. Artilleriet spreds runt linjen för att minska risken för att de skulle slås ut av moteld från brittiska batterier. Undantaget var de franska kanonerna, som placerades i en bastion i första linjen. På förhand visste Clive att befälhavarnas trohet till nawaben var tveksam. Mir Muddin var den enda som säkert skulle vara lojal och genom att försöka slå ut hans styrkor kunde britterna räkna med att resten av linjen skulle bryta samman.

Slaget startade runt klockan sex med att de franska kanonerna öppnade eld. De sattes dock snart ur spel av britterna, vars kanoner hade längre räckvidd. Så inledde nawaben bombardemanget från sina egna tunga kanoner. Britterna kröp ihop bakom jordvallarna som omgav mangolunden och trots att bombardemanget pågick i flera timmar var styrkan oskadd. Från sina ställningar bakom vallarna kunde det brittiska artilleriet gå loss på de bengaliska styrkornas kanoner, som var uppställda i öppen terräng. Britternas ställning var fortfarande kritisk. Så skedde miraklet. Från en nästan blå himmel skiftade vädret plötsligt till ösregn. Britterna bredde segeldukspresenningar över sina förnödenheter medan bengalernas krut blev dränkt av vatten och elden från deras artilleri upphörde. Bengalerna trodde att det brittiska artilleriet hade samma problem. Mir Mudden beslutade därför att storma de brittiska ställningarna, men hans män slaktades ner av disciplinerad musköteld och druvhagelladdningar. Mudden själv blev dödligt sårad av en kanonkula. De överlevande tog strax till flykten. Mir Jafar å sin sida lät bli att följa order från nawaben om att också anfalla de brittiska ställningarna. Vissa historiker har dessutom hävdat att bengaliska soldater också blev mutade till att överlämna sig, till och med att rikta vapen mot sina egna.

Omkring middagstid drog sig bengalerna tillbaka till lägren. Vid den här tidpunkten hade Siraj fullständigt mist överblicken och frågade den förrädiske Mir Jafar om råd. Jafar, som hade befälet över ungefär hälften av nawabens kavalleri vid Plassey, lät inte chansen gå sig förbi utan berättade för sin härskare att britterna var slagna och att han borde ta sig tillbaka till Murshidabad samtidigt som han erbjöd sig att genomföra upprensningsaktionerna. När Clive insåg att Siraj var på väg bort beordrade han fram en del av styrkan. Den hade med sig två

"FRÅN EN NÄSTAN BLÅ HIMMEL SKIFTADE VÄDRET PLÖTSLIGT TILL ÖSREGN. BRITTERNA BREDDE SEGELDUKSPRESENNINGAR ÖVER SINA FÖRNÖDENHETER MEDAN BENGALERNAS KRUT BLEV DRÄNKT AV VATTEN OCH ELDEN FRÅN DERAS ARTILLERI UPPHÖRDE."

fältkanoner och intog ställning på en höjd nära fiendens läger, cirka 300 meter från utgångsställningen där de franska kanonerna hade haft sina positioner den morgonen. Det framprovocerade inte mer än halvhjärtade motanfall från bengalerna. Clives män fortsatte framryckningen och tog ytterligare två höjder, något som förde dem till höjden med nawabens läger. Bengalerna försökte nu få kanoner i ställning för att träffa fienden, men de slogs ut av britternas eget artilleri. Bengalerna kastade också in kavalleri mot de nya brittiska ställningarna, men även de slogs tillbaka och hästarna dödades. Clive märkte att efter att fyra eller fem av deras mest framstående officerare dödats bröt moralen helt samman. Clives män stormade bengalernas läger och runt klockan 17 gick slaget över i flykt och förföljelse.

I våra dagar är det lätt att förklara några få europeiska styrkors seger över icke- européer med teknisk överlägsenhet. Men ända fram till slutet av 1700-talet hade arméer från till exempel Indien och Kina ofta lika avancerade vapen som västs arméer. Ostindiska kompaniets seger vid Plassey berodde nog i högre grad på bättre träning, organisation, disciplin och taktik. De bengaliska styrkorna kunde mutas och flydde vid motgång. Siraj miste också snart överblicken och kontrollen över sina styrkor medan britterna beslutade att strida trots det dåliga utgångsläget, och inget tyder på att Clive inte hade full kontroll över sina män från början till slut.

Infanteri med musköter var också beroende av sträng disciplin för att vara effektivt i strid. Vapnen hade så dålig träffsäkerhet att de måste avfyras samlat och på led för att ha en dödlig verkan över en given del av slagfältet. Övning i att ladda hade också stor betydelse för vilken eldkraft en avdelning hade totalt. En vältränad och väl koordinerad avdelning kunde därför vara värd mer än tio otränade.

Efter slaget

Över 40 kanoner och en stor träng togs från Sirajs män, och han miste runt 500 man. Enligt Clives egna rapporter miste Ostindiska kompaniet bara 22 döda och 50 sårade – de flesta sepoyer. Britterna nådde Murshidabad den 29 juni där Clive enligt kompaniets löften utnämnde Jafar till ny nawab över Bengalen. Nawaben själv togs till fånga den 2 juli av Jafars son och dödades senare.

Jafar kunde dock inte acceptera det brittiska överherraväldet. Han bad om assistans från det nederländska Ostindiska kompaniet, som skickade 7 fartyg med 700 man. Men de slogs ner av en brittisk styrka vid Chinsurah den 25 november 1759. Jafar avsattes sedan och ersattes med sin svärson, Mir Kasim Ali Khan. Men även

han försökte göra uppror mot det brittiska Ostindiska kompaniet och blev slagen i slaget vid Buxar 1764. Jafar återinsattes, men all politisk makt i Bengalen låg nu definitivt i händerna på kompaniet.

Ostindiska kompaniet kunde hämta ut stora rikedomar från Bengalen, totalt beräknat till 2,5 miljoner pund. Det tillät en betydande ökning av kompaniets egna militära styrkor och området skulle bli en viktig försörjningsbas för vidare expansion i hela Asien. Stora delar av medlen investerades också i den gryende industrialiseringen som verkligen skulle göra Storbritannien till en världsmakt under åren som följde. Clive själv kunde tillskansa sig tillgångar på 234 000 pund från nawabens skattkammare. Dessutom överlämnades landområden runt Fort William till Clive på livstid, varpå kompaniet betalade 63 000 pund i årshyra. För sina bedrifter betecknades Clive som en ”gudasänd general” av premiärminister William Pitt den äldre. Dessutom utnämndes han till baron av Plassey 1762 och guvernör i Bengalen 1765. Robert Clive utvecklade med tiden ett opiummissbruk och begick självmord 1774. Den engelska kronan övertog dock Ostindiska kompaniets politiska och militära position efter att sepoyupproret bröt ut 1857 och det blev nödvändigt att kalla in kungens egna trupper.

Black Hole of Calcutta blev senare flitigt använt för att rättfärdiga ökad brittisk kontroll i Bengalen. Berättelser från de överlevande i litteratur och vittnesmål inför en parlamentskommitté skapade stor uppståndelse i samtiden och har senare setts som ett motiv för den brittiska motaktionen och slaget vid Plassey. Den omänskliga behandlingen av fångarna blev dock känd först i efterhand.

ARTIKELFÖRFATTAREN

Frode Lindgjerdet har en Candidatus Philologi-examen från Norges teknisk-naturvetenskapliga universitet (NTNU) med examensuppgiften Det kalla kriget i norska läroböcker. Han har bidragit till flera uppslagsverk om bland annat säkerhetspolitik och militärhistoria och skrivit artiklar inom samma ämnen i norska tidskrifter.