Finska arvet: ”Alltid varit stolt över att att vara finsk”
I Järfälla är vårt 100 års-jubilerande grannland Finland ständigt närvarande. Nästan en tiondel av kommunens befolkning har finsk anknytning. Vi träffade tre generationer från samma familj för att prata om det finska språket och arvet.
Decemberkväll Martta Tolonen, hemma 81. hos På köksbordet lyser två ljus i adventsljusstaken. Martta kom till Sverige från Finland som artonåring i mitten av 1950-talet. Planen var att stanna en sommar, men hon blev kvar och gifte sig med en man, också han inflyttad från Finland, och bildade familj i Kallhäll.
– Hemma pratade vi bara finska med barnen. Det var viktigt att de skulle lära sig finska, så att de kunde kommunicera med släkten i Finland, säger Martta Tolonen.
En av hennes tre döttrar, Mirva Tolonen, 59, minns inte när hon lärde sig svenska.
– Men jag antar att jag kunde det när jag började första klass, haha, säger Mirva Tolonen.
Men i högstadiet slutade hon prata finska hemma. Och när Mirva själv fick barn var det inte aktuellt att lära dem finska. Det föll sig inte naturligt då hon sällan använde språket själv, och eftersom barnens pappa inte var finskspråkig.
– Jag har tappat finskan. Jag har bara svenska vänner, så vem skulle jag prata finska med? En kollega pratar finska med mig, men jag svarar oftast på svenska. Det är inte naturligt för mig att prata finska längre, säger Mirva, och fortstätter:
– Det har blivit mitt andraspråk, fastän att funnits. jag lära borde det barnen Men ha var gjort så mitt språket här det. förstaspråk. i efterhand har nog Tanken kanske aldrig Linda Tolonen, 32, dotter till Mirva och dotterdotter till Martta, tycker det är tråkigt att inte kunna finska. – Det känns sorgligt. Jag hade gärna velat lära mina barn finska, ett av dem har till och med sagt att han vill lära sig, säger hon och fortsätter: – Jag ville ha finska som hemspråk i lågstadiet, men fick inte för att jag inte pratade det hemma. Jag var riktigt förbannad och gick till rektorn, haha. Istället var tanken att mormor Martta skulle lära henne finska, något som med facit i hand gick sådär. – Jag lärde mig räkneord och djur, men när jag skulle läsa nyheter högt så garvade mormor ihjäl sig åt mitt uttal, säger Linda Tolonen och skrattar. Mormor Martta fyller i:
– Det hade varit roligt för barnbarnen att lära sig finska, det är synd för deras del.
Alla tre är överens om att det aldrig varit något problem att ha finsk härkomst i Sverige, det har setts som så vanligt med finsk bakgrund, resonerar dem. Och några större kulturella skillnader mellan Sverige och Finland har de svårt att peka ut.
– Det skulle väl vara bastun. Och kanske en annan matkultur? Men att vara finsk har inte varit så hippt eller någon innegrej. Man kan äta kinamat men inte finsk mat på restaurang, säger Linda Tolonen. Martta fyller i:
– Samtidigt är ju märken som Marimekko stort. Och piroger och kålpudding finns i mataffären nu!
Linda Tolonen har inte tillbringat så mycket tid i Finland som de andra, men kopplingen till landet är stark.
– Jag har alltid varit stolt över att vara halvfinne. I skolan minns jag att vi räknade, ”jag är en kvarts det här, och en kvarts det här”, haha. Så är det fortfarande bland många unga, säger Linda Tolonen som jobbar i skolvärlden.
För även om inte språket funnits med, är det något särskilt med Finland, tycker Linda Tolonen.
– Att vara i Finland är speciellt, det är mitt arv, säger hon.
Jag har alltid varit stolt över att vara halvfinne.