Är det så svårt med en jämställd musikscen?

I början av februari var det Grammisgala, där artisten Annika Norlin var en av de som prisades för sin musik. I låten ”Dian Fossey” från senaste albumet sjunger hon om att hon gick på just en Grammisgala och ”Fulla tjejer fick pris, för tio år sen var det fulla killar. Ibland händer det nåt ändå”.

Den textraden kom tillbaka till mig när jag i veckan träffade Järfälla symfoniorkester. Senare i mars ska de ha en konsert där de bara spelar kvinnliga tonsättare, och där både solist och dirigent är kvinna. För även om just symfoniorkestrar sällan är hett stoff i nyhetsmedier, till förmån för nyhetsflashar om ojämställda startfält på musikfestivaler för populärmusik, är det inte särskilt jämställt vad gäller män/kvinnor inom den mer klassiska skolan heller.

Tonsättaren Micaela Hoppe är en av dem vars musik ska spelas under symfoniorkesterns konsert senare i vår. I reportaget om den stundande konserten berättar hon att hon ofta spelas runt 8 mars, alltså internationella kvinnodagen. Kul såklart, men hennes musik existerar ju året om.

Uppenbarligen är punktinsatser som konserter med fokus på kvinnor något som behövs på musikvärldens resa mot jämställdhet. Men inom en snar framtid önskar jag mig en värld där reportage som det jag skrivit i det här numret inte behöver skrivas, en värld där det är en självklarhet att kvinnliga tonsättare spelas på samma premisser som manliga, och att ingen höjer på ögonbrynen åt en kvinnlig dirigent.

Senast häromdagen läste jag att musikfestivalen Way out west i Göteborg har som mål att ha ett jämställt startfält bland artisterna 2022. Låt oss hoppas att det kan bli verklighet långt innan dess. För allvarligt talat, hur svårt kan det va?