Pamukkales kalkstensklippor

Kalkstensbassängerna bildades under 2,5 miljoner år.

De ser ut som lyxiga badanläggningar uthuggna i berget, men dessa trappbassänger i sydvästra Turkiet är helt naturliga. Pamukkale, som betyder ” bomullsslottet” och har fått sitt namn tack vare den vita färgen, är en plats med omfattande geotermisk aktivitet. En naturlig skåra djupt under marken leder till många varma källor. När det uppvärmda vattnet kommer ut nära toppen av monoliten, som stiger 200 meter över den omgivande Çürüksudalen, rinner det ut över klipporna som vattenfall. När vattnet når en mindre brant terräng börjar upplösta mineraler (främst kalciumkarbonat) att utsöndras.

Under många år (minst sagt; 2,5 miljoner år) bildar kalciumlagren terrasser. Eftersom vattnet ständigt strömmar in är dessa toppade med grunda bassänger. Mellan bassängerna finns ytor som ser ut som glittrande sten.

Denna process sker huvudsakligen på grund av en skillnad mellan det koldioxidrika, geotermiska vattnet och luften (som innehåller mindre än en procent koldioxid). När koldioxid utsöndras i vattnet bildas en unik form av kalksten på grundstenen.

Ju färre föroreningar, desto vitare blir terasserna. Mindre rena exemplar blir gulaktiga eller bruna. Pamukkale lades till på Unesco:s världsarvslista 1988 och var en populär plats redan för två tusen år sedan. Romarna och de gamla grekerna trodde att de varma källorna hade en läkande effekt.