Dödliga slukhål

Vad är det som gör att marken plötsligt kan ge vika under våra fötter? Kan vi göra något för att förhindra det?

Imars 2014 öppnade det sig plötsligt ett enormt hål i en korsning i staden Detroit i USA. Hålet var nio meter i diameter och fem meter djupt – ett slukhål hade uppstått. Slukhål öppnar sig på grund av instabila hålrum under marken och det sker när berggrund försvinner, på grund av förändringar i fuktförhållanden och vattennivåer. Dessa massiva hål dyker därför vanligtvis upp under årets våtare månader. Effekten ökar ännu mer när en period av torka efterföljs av en plötslig översvämning. Då kan inte grunden hantera den oväntade vattenmängden.

De vanligaste bergarterna där slukhål bildas är kalksten och gips, som är lösliga sedimentära bergarter. Dessa mineraler finns i grottor, raviner och bäckar nära markytan. Dessa landformer är kända som karst. Kalksten är en av världens vanligaste bergarter, så slukhål kan i teorin inträffa var som helst. De mest riskfyllda platserna på jorden är Florida, Sydamerika och grottsystemen i medelhavsländerna. I Storbritannien är Peak District, Yorkshire och de sydvästra delarna av England farliga områden.

Dr Vanessa Banks, hydrogeolog vid The British Geological Survey (BGS) hävdar att den ovanliga nederbördsmängden i Storbritannien vintern 2013 bidrog till minst 19 slukhål i Storbritannien i februari 2014. Vanligtvis rapporteras bara cirka tio slukhål varje år, så det ger en hint om effekten vädret kan ha.

Uppenbara konsekvenser av ett slukhål kan vara att fordon eller hela byggnader slukas, men ett slukhål kan även orsaka många långvariga och mer dolda konsekvenser. Slukhål kan blockera vattenströmmar under jorden och orsaka översvämningar. I extrema fall kan tidigare torra områden förvandlas till kärr eller sjöar.

Ett av de största slukhålen som någonsin rapporterats var Winter Park-slukhålet i Florida som uppstod 1981. Det orsakade enorm förstörelse och slukade två gator med hus och bilar. Förödelsen kostade över 4 miljoner dollar. Hålet var hela 107 meter i diameter och 23 meter djupt.

Slukhål kan grupperas i tre huvudsakliga kategorier: nedsjunkning, upplösning och kollaps. Nedsjunkningar sker när vatten tränger igenom mjuk mark. Upplösning är när markytan är tunn och sköljs eller eroderar bort. Kollaps är när den genomträngliga bergarten tyngs ned av en tung markyta som inte längre är tillräckligt stark för att hålla sig själv uppe.

Kollapser kan antingen vara omedelbara eller bildas med tiden, beroende på markytans material. Om det täckande materialet är lätt och svagt (som sand) bildas sprickor över tid. Om ytan är tätare (exempelvis lera) är trycket och vikten större, vilket gör att den kan falla samman snabbare. Om det är taket till en underjordisk grotta som ger vika blir hålen vanligtvis djupare och brantare, men om det är bergarten under ett jordlager som löses upp har de en tendens att bli betydligt grundare.

Slukhål är normalt vertikala brunnar som dränerar vatten från marken genom upplösliga bergarter, men de kan även uppstå när konstgjorda gruvor kollapsar.

Winter Park-exemplet visar att inte alla slukhål uppstår i vildmarken. Fenomenet blir allt vanligare i bebyggda områden. Konstruktioner stör grundvattnet och leder till allt värre slukhål. Genom att påverka grundvattnets naturliga riktning, som vid konstgjord bevattning, riskerar vi att utsätta bergarter för mer vätska än de tål. Om vi däremot avlägsnar vattnet för mänsklig konsumtion, kan vi skapa hålrum under marken och göra den naturliga grunden svagare.

Vibrationer från trafikerade vägar och byggnader på marken kan också ha en stor inverkan på markens skick.