Djurriket

Djuren på vår jord samlas i ett invecklat släktträd.

På trehundratalet före Kristus grupperade Aristoteles världens i djur och växter. Ordet animal (djur) kommer från latinets animalis och betyder ”som andas”. Aristoteles kallade alla varelser som rörde på sig och andades för djur. Växter var de som stod stilla på ett ställe. För mer än 2 000 år sedan var världen enbart indelad i dessa två kategoriet. Efter att mikroskopet uppfanns, och senare elektronmikroskopet, upptäckte forskare att encelliga organismer varken kunde klassificeras som djur eller växter. Bakterier och andra typer av encelliga organismer, arkéer (eller ärkebakterier), räknas nu som en egen grupp. Kvar finns djur, växter och svampar som ganska nya evolutionära utlöpare från den större gruppen organismer med cellkärna, domänen eukaryoter.

Djurriket består av flercelliga eukaryoter. Deras celler delas in i olika typer och de grupperas efter olika funktioner. Djur delas in i två huvudgrupper, som kallas stammar, och varje stam har djur med helt olika uppsättningar av dessa cellnät. Alla djur får energi genom att äta andra organismer. Djur måste även ha ett sätt att fånga och spjälka organismerna på. Detta kan lösas på många olika sätt. Till exempel är tagghudingar, bland annat sjöstjärnor, alla radiellt symmetriska, medan leddjur har styva yttre skelett.

Det finns nio större stammar, samt en del mycket mindre stammar som innehåller de mest märkliga varelserna. I dessa nio stammar finns 99 procent av alla djurarter som lever idag.

Vid första anblicken kan en del av stammarna se väldigt lika ut. Till exempel ledmaskar, rundmaskar och plattmaskar påminner mycket om varandra. Varför är de inte grupperade i en stam som maskar? En titt på deras inre uppbyggnad förklarar varför. Plattmaskar har en kropp som är vänster/höger- symmetrisk och deras spjälkningssystem har bara en öppning. Rundmaskar har ett radialt symmetriskt huvud och ett rörformat spjälkningssystem med öppning i båda ändarna. Ledmaskar har ännu mer sofistikerade inre system,

med en kropp som består av repeterande delar och tydliga organsystem. Egenskaperna som skiljer dessa tre grupper väger mycket tyngre än de som binder dem samman. Att bli kallad mask betyder trots bara att kroppen är lång, tunn och fotlös. Detta gäller även för ormar, och ormar är ju inte maskar.

Ormar är såklart ryggradsdjur, men överraskande nog betraktas inte ryggradsdjur som en egen stam. De är en grupp inom ryggsträngsdjuren. Det beror på att ryggraden inte är den viktigaste egenskapen. Den viktigaste egenskapen är nerverna som ryggraden skyddar. Det finns vissa enkla, fiskliknande varelser som har ryggmärg, även om de inte har några ryggkotor. Ryggmärgen var den anpassning som ledde till utvecklingen av vårt komplicerade nervsystem. Det är en så viktig funktion att alla varelser med ryggrad grupperas tillsammans som ryggsträngsdjur. Hela 97 procent av alla djur är dock ryggradslösa.

Så vilken stam är störst? Det beror på hur man räknar. Om vi skulle räkna antal individer är rundmaskarna den största stammen. Det finns mer än en miljon rundmaskar per kvadratmeter jord! Rundmaskarna är däremot väldigt små, så det är inte helt rätt sätt att mäta det på. Biologer föredrar att titta på antal i en stam. Detta kan tala om hur framgångsrikt och flexibelt en bestämd kropp kunnat anpassa sig efter olika miljöer. Om vi tänker på detta sätt är leddjuren den största stammen. Omkring 84 procent av alla arter är leddjur, och av dem är de allra flesta är undergrupper av insekter.

Det finns många arter som fortfarande väntar på att upptäckas och identifieras. Insekter är enkla att fånga och bevara. De flesta av deras egenskaper kan dessutom upptäckas med något så enkelt som ett förstoringsglas. Rundmaskar är däremot oftast mikroskopiska. Även om tiotusentals arter upptäckts hittills ser de väldigt lika ut. Det är möjligt att det kan finnas så många som en miljon fler arter av rundmaskar som vi ännu inte upptäckt och namngivit. Om detta är fallet kommer ringmaskarna hamna på samma nivå som leddjur i antal arter.