Land och hav bildas

Efter vad man vet numera var det – inte överraskande – en komplicerad process som ledde till att jorden fick så mycket vatten. Om vi tänker oss tillbaka till hadeikum (4,6–4 miljarder år sedan) med sina kolossala vulkanutbrott, är det svårt att förstå att planeten skulle utveckla sig i den riktning som ledde fram till dagens situation. Idag är hela 70 procent av planeten täckt av vatten. Det beror på en samverkan av många olika processer. Tre av dessa kom att spela en extra viktig roll:

För det första sjönk temperaturen kraftigt under den sista delen av arkeikum (fram till 2,5 miljarder år sedan). Nedkylningen ledde till att stora mängder flyktiga ämnen strömmade ut i form av gas. På så sätt bildades den första atmosfären runt planeten (läs mer om detta på nästa sida), samtidigt som trycket var tillräckligt stort för att det även skulle bildas vätska. Frisläppningen av gaser förde även upp stora mängder vatten till ytan. Vattnet hade tidigare varit instängt långt ned i jorden. Nu utsattes det för så högt tryck i atmosfären att mycket av vätskan kondenserade och blev liggandes på ytan i form av vätska istället för att avdunsta och försvinna ut i rymden.

Den andra viktiga processen bestod i ett oavbrutet bombardemang av kometer och vattenrika meteoriter som varade under en period. De ständiga kollisionerna ledde till en våldsam upphettning som gjorde att många mineraler, grundämnen och isklumpar avdunstade. De fångades upp i atmosfären, kyldes gradvis ned, kondenserade och återfördes som vatten på ytan.

Den tredje viktiga processen kallas för fotolys. Det är en kemisk reaktion som orsakas av fotoner, det vill säga elektromagnetisk strålning. Vattenånga i den övre atmosfären omvandlades till väte- och syremolekyler. Vätet försvann ut i rymden, och därmed ökade syrets andel av atmosfärstrycket vid jordytan. Detta ledde i sin tur till att även ångtrycket ökade till en nivå där flytande vatten kunde bildas.

Det slutgiltiga resultatet av dessa och andra processer var att det långsamt ansamlades flytande vatten i fördjupningar i jordytan. Bland annat i de kratrar som skapats vid meteoritnedslagen. Under arkeikum ökade mängden vatten och ansamlingarna började förena sig. Atmosfären var rik på koldioxid, så de tidiga haven blev ganska sura och började lösa upp bergskristallerna. De mest resistenta

delarna av jordskorpan separerades som stabila kratoner, som bildade grunden till de första kontinenterna.

Under mitten av arkeikum för omkring 3,5 miljarder år sedan, fanns det vatten på jordytan och atmosfären var under full utveckling. Jordskorpan var fortfarande varm, men kyldes gradvis ned. Nu fanns det förutsättningar för att liv skulle uppstå.

”De mest resistenta delarna av jordskorpan separerades som stabila kratoner, som bildade grunden till de första kontinenterna”