Så klonas växter

Att skapa identiska kopior av växter har otroliga fördelar.

Kloning av växter har används inom jordbruk i flera århundraden. Olika folkgrupper har delat rötter och tagit sticklingar för att skapa nya växter. När en stickling tas från ett ställe nära toppen av växten och sätts ned i fuktig jord kommer de nya skotten att ha samma genetiska kod som plantan sticklingen hämtades från. Denna kloningsmetod är väldigt enkelt och den är utbredd både bland vanliga bönder och i det industriella lantbruket.

Kloning av växter dock hittat sin väg in i laboratorierna också. Den tyska botanikern Gottlieb Haberlandt var den första som isolerade en växtcell och försökte odla en exakt kopia av moderplantan. Detta skedde i början på 1900-talet. Även om hans försök misslyckades var experimentet tillräckligt lovande för att kunna inspirera andra att följa i hans fotspår. Människor som Hanning år 1904 samt Kolte och Robbins år 1922 gjorde lyckade experiment där de även odlade växtvävnad för att skapa nya varianter. Den största fördelen med att klona växter är att producenterna kan garantera att de producerar friska växter genom att odla fram celler från starka exem- plar. Detta leder till större och mer tillförlitliga skördar. Genom att ta sticklingar från växter med god härstamning kan bonden vara (nästan) säker på att nästa skörd blir lika bra som den förra.

Inne i laboratoriet kan kloning från kulturer av växtvävnad låta oss förbättra och anpassa arter för att bli ännu bättre. Genetisk modifiering av bland annat växter som används till mat är dock ett kontroversi- ellt ämne. Vissa experter menar att vi inte kan förutsäga vad konsekvenserna av denna mänskliga inblandning kan komma att bli.

Kloning av växter kan vara så enkelt som att bryta av en stjälk från en begonia. Kloning kan även vara komplicerat, till exempel odling av tomatplantor i oorganiska extrakt av salt och jäst. Oavsett är processen att skapa två växter från en enskild växt en triumf för naturvetenskapen.