13 da­gar av un­der­gång

Kalla kriget - - Innehåll -

Det var i ok­to­ber 1962 som värl­den näs­tan gick un­der. Mitt i kal­la kri­gets kanske mest in­ten­si­va pe­ri­od be­fann sig USA och Sov­je­tu­ni­o­nen i ett död­lä­ge gäl­lan­de de sov­je­tis­ka mis­si­ler­na som su­per­mak­ten ha­de pla­ce­rat på Ku­ba. Kon­flik­ten va­ra­de i cir­ka tret­ton da­gar, och det var nä­ra att kärn­va­pen­k­rig bröt ut – med to­tal för­in­tel­se på bå­da si­dor som följd. Rys­sar­na kal­lar det här mör­ka ka­pit­let i sin histo­ria för Kari­bis­ka kri­sen. Hos ku­ba­ner­na re­fe­re­rar man till ok­to­berkri­sen. Men för de all­ra fles­ta, där­ibland USA, är pe­ri­o­den mer känd som Ku­bakri­sen. En term som på­min­ner om den skräc­kar­ta­de verk­lig­het som man med nöd och näp­pe lyc­ka­des und­vi­ka.

USA och Sovjet ha­de fö­re kri­sen re­dan va­rit in­vol­ve­ra­de i kal­la kri­get i näs­tan 20 år, allt­så

KU­BA BLEV SKÅDEPLATSEN FÖR EN DÖD­LIG KON­FRON­TA­TION MEL­LAN SOV­JE­TU­NI­O­NEN OCH USA.

se­dan slu­tet på and­ra världs­kri­get. And­ra me­nar dock att kon­flik­ten bör­ja­de trap­pas upp re­dan un­der förs­ta världs­kri­get. Det var in­te en öp­pen kon­flikt som man van­li­gen kan se mel­lan oli­ka län­der. Kal­la kri­get ut­spe­la­des i förs­ta hand via spi­o­nage sna­ra­re än mi­li­tä­ra of­fen­si­ver, även om bå­da su­per­mak­ter­na än­då del­tog i re­gi­o­na­la krig i Ki­na, Gre­kland och Korea. Ef­ter 1945 var Sovjet, med sin en­par­ti­lös­ning och marx­ist-le­ni­nis­tis­ka rikt­ning, den ideologiska mot­sat­sen till USA:s fria, kapitalistiska sam­häl­le. Sovjet för­sök­te ex­pan­de­ra och ta över öst­bloc­ket, sam­ti­digt som USA för­sök­te be­hål­la det väs­ter­länds­ka in­fly­tan­det över re­gi­o­nen ge­nom in­ter­na­tio­nel­la ini­ti­a­tiv, som NA­TO. Ef­ter en tids kamp för att ta kon­trol­len över de la­ti­na­me­ri­kans­ka län­der­na och de av­ko­lo­ni­se­ra­de sta­ter­na i Afri­ka, län­der i Mel­la­nöstern samt Syd­osta­si­en kul­mi­ne­ra­de kon­flik­ten med Ku­ba.

Bak­grun­den var egent­li­gen Ku­bas re­gim­skif­te år 1959: en re­vo­lu­tion där dik­ta­torn Ful­gen­cio Ba­tis­ta pe­ta­des från mak­ten och er­sat­tes av den kom­mu­nis­tis­ke över­be­fäl­ha­va­ren för Ku­bas re­vo­lu­tio­nä­ra ar­mé, Fi­del Castro, som blev pre­miär­mi­nis­ter och se­na­re pre­si­dent. USA stöt­ta­de bå­de Ba­tis­ta och ett fler­tal and­ra la­ti­na­me­ri­kans­ka dik­ta­to­rer, och fick nu stark kri­tik från Castro un­der de förs­ta di­plo­ma­tis­ka sam­ta­len. De­ras svar var ett miss­lyc­kat mord­för­sök på Castro ef­ter vil­ket han kräv­de att USA skul­le dra sig till­ba­ka från Gu­an­tá­na­mo Bay. De väg­ra­de och stan­na­de kvar. Det är den en­da ame­ri­kans­ka mi­li­tär­ba­sen i ett land som USA of­fi­ci­ellt väg­rar er­kän­na.

Castro res­te till USA un­der vå­ren 1959 för ett mö­te med pre­si­dent Dwight D. Ei­senho­wer, men fick istäl­let träf­fa vice­pre­si­den­ten Ri­chard Nixon.

DEN AME­RI­KANS­KA RE­GE­RING­EN FICK PLÖTS­LIGT

HÅRD KRI­TIK AV CASTRO.

Mö­tet gick in­te bra och Castro ali­e­ne­ra­de

USA yt­ter­li­ga­re när han till­kän­na­gav för FN att Ku­ba skul­le va­ra ne­utralt i kon­flik­ten mel­lan USA och Sov­je­tu­ni­o­nen. Man ge­nom­för­de ock­så re­for­mer som in­ne­bar att Ku­bas ri­ke­do­mar om­för­de­la­des, nå­got som var myc­ket im­po­pu­lärt bland många ame­ri­ka­ner som äg­de land i Ku­ba och tving­a­des säl­ja för lå­ga sum­mor. CIA ut­för­de yt­ter­li­ga­re ett mord­för­sök på Castro, och den ame­ri­kans­ka mi­li­tä­ren ar­be­ta­de med hem­li­ga bombrä­der mot kubanska soc­ker­fa­bri­ker i ok­to­ber 1959, soc­ker var en av lan­dets sto­ra ex­port­va­ror. Ame­ri­kans­ka at­tac­ker på kubanska ol­je­raf­fi­na­de­ri­er och ci­vi­la mål i Havanna följ­de. Den ame­ri­kans­ka re­ge­ring­en för­ne­ka­de allt det­ta of­fi­ci­ellt.

Castro skrev på ett han­dels­av­tal med den sov­je­tis­ke po­li­ti­kern Anas­tas Mi­ko­jan i feb­ru­a­ri 1960 och hop­pa­des på mer makt i för­hål­lan­de till USA. Mot­sat­sen sked­de dock och Ei­senho­wer, som var pres­sad till bryt­nings­punk­ten med Ku­ba, be­ord­ra­de

CIA att stör­ta re­pu­bli­ken. Sov­jets Nikita Chrusjtjov gick of­fent­ligt ut med sitt stöd till Ku­ba, USA för­sök­te sig på yt­ter­li­ga­re tre misslyckade mord­för­sök på Castro (ett av dem med maf­fi­ans hjälp). I april 1961 ha­de USA in­fört kraf­ti­ga eko­no­mis­ka sank­tio­ner mot

Ku­ba samt pla­ne­rat en hemlig in­va­sion. Den ny­val­da pre­si­den­ten John F. Kennedy fort­sat­te att ne­ka till allt det­ta, men vid det här la­get ha­de den ame­ri­kans­ka pres­sen fått nys om det he­la. Chrusjtjov var­na­de för att Sovjet skul­le in­gri­pa mot al­la ag­gres­sio­ner från USA som rik­ta­des mot Ku­ba. USA tving­a­des att ge upp si­na pla­ner ef­ter att 200 sol­da­ter dött och runt tu­sen till­fång­a­ta­gits som krigs­fång­ar i Gris­bukt­sin­va­sio­nen. Kennedy och hans ad­mi­nist­ra­tion ha­de bli­vit to­talt för­öd­mju­ka­de.

Chrusjtjov såg sin chans. I augusti 1962 bör­ja­de det kom­ma in rap­por­ter om att sov­je­tis­ka bi­lar med miss­tänkt last ha­de sik­tats på Ku­ba. Sovjet val­de att häm­nas på USA ge­nom att pla­ce­ra kärn­va­pen i Kari­bi­en. De skic­ka­de dit en stör­re ar­se­nal strids­spet­sar av mo­del­len SS-4, som kun­de

OF­FI­CI­ELLT FÖR­NE­KA­DE USA BÅ­DE MORD­FÖR­SÖK OCH AT­TAC­KER MOT

HAVANNA.

nå den ame­ri­kans­ka öst­kus­ten. Det­ta in­ne­bar allt­så att Sovjet kun­de at­tac­ke­ra USA:s po­li­tis­ka cent­rum, Washing­ton D.C. Utåt sett så rör­de det sig dock in­te om kärn­va­pen, ut­an en­dast om van­li­ga luft­värns­ro­bo­tar som Ku­ba skul­le kun­na an­vän­da mot fi­ent­li­ga gran­nar. Ch­rusjtjovs egent­li­ga mål var där­e­mot att få ett bätt­re po­li­tiskt fot­fäs­te mot bå­de USA och lan­dets al­li­e­ra­de i Stor­bri­tan­ni­en och öv­ri­ga Eu­ro­pa.

Kennedy sva­ra­de med att star­ta sä­ker­hets­rå­det EXCOMM som fö­reslog sex lös­ning­ar på pro­ble­met. Det var omöj­ligt att in­te gö­ra någon­ting alls, men de di­plo­ma­tis­ka sats­ning­ar­na fun­ge­ra­de in­te hel­ler. Att ho­ta Castro skul­le med störs­ta san­no­lik­het ge mot­satt re­sul­tat än vad man hop­pa­des på. Ett krig med, el­ler en oc­ku­pa­tion av, Ku­ba var en enorm risk. Det slut­gil­ti­ga be­slu­tet blev då att sät­ta en blockad mot ön. Det­ta presenterades som att sät­ta Ku­ba i ”karantän”, då en fak­tisk blockad skul­le ses som en krigs­hand­ling ur ett ju­ri­diskt per­spek­tiv.

Kloc­kan 19 den 22 ok­to­ber 1962 med­de­la­de Kennedy i ame­ri­kansk tv och ra­dio att den här ”ka­ran­tä­nen” av Ku­ba skul­le verk­stäl­las ome­del­bart och att al­la le­ve­ran­ser av krigs­ma­te­ri­el till Ku­ba skul­le stop­pas.

5 000 ame­ri­kans­ka sol­da­ter skic­ka­des till Gu­an­tá­na­mo-ba­sen till­sam­mans med stöd från flyg­vap­net och marinkåren. Sam­ti­digt bör­ja­de Castro mo­bi­li­se­ra si­na styr­kor, och Chrusjtjov de­kla­re­ra­de att ka­ran­tä­nen var en of­fen­siv och fi­ent­lig hand­ling, samt be­skrev att ett krig mot USA var myc­ket tro­ligt om in­te USA läm­na­de Ku­ba ifred.

Da­gen där­på kun­de luft­vap­net be­kräf­ta att Sov­je­tu­ni­o­nen höll på med va­pen­tes­ter, vil­ket g jor­de att USA in­stal­le­ra­de sig ut­an­för Ku­bas kust och stop­pa­de al­la skepp från att kom­ma nä­ra ön.

Den 25 ok­to­ber skrev Kennedy till Chrusjtjov och hotade med fullskaligt krig om Sov­je­tu­ni­o­nen in­te avlägsnade kärnvapnen. Ch­rusjtjovs svar den 26 ok­to­ber tyd­de på kom­pro­miss­vil­ja. Han skrev att Sov­je­tu­ni­o­nen skul­le ta bort si­na kärn­va­pen från Ku­ba om han fick ett ju­ri­diskt bin­dan­de löf­te om att USA ald­rig skul­le in­va­de­ra Ku­ba el­ler stöd­ja nå­got

”BE­SLU­TET ATT

SÄT­TA EN BLOCKAD MOT ÖN PRESENTERADES SOM EN ‘KARANTÄN’ AV JU­RI­DIS­KA SKÄL”

an­nat land att gö­ra det. Kennedy var vil­lig att förhandla med de här vill­ko­ren, men Castro var miss­tänk­sam mot Kennedy och kun­de in­te över­ty­gas. Han skrev till Chrusjtjov om sin oro för att USA förr el­ler se­na­re skul­le in­va­de­ra Ku­ba oav­sett ti­di­ga­re över­ens­kom­mel­ser. Han gav Sov­je­tu­ni­o­nen tillå­tel­se att va­ra kvar i

Ku­ba med si­na mis­si­ler som en av­skräc­kan­de sig­nal till USA. ”Jag tror att im­pe­ri­a­lis­ter­nas ag­gres­sion är ex­tremt far­lig”, sa den kubanska le­da­ren i det som se­na­re skul­le kom­ma att kal­las Ar­ma­ged­don-bre­ven. ”Om de fak­tiskt ge­nom­för en in­va­sion av Ku­ba helt emot all mo­ral och in­ter­na­tio­nell lag­stift­ning är det dags att gö­ra sig av med det här ho­tet för all fram­tid. Den här lös­ning­en skul­le va­ra hård och fruk­tans­värd men i le­gi­timt själv­för­svar.”

Den 27 ok­to­ber es­ka­le­ra­de kon­flik­ten när den ame­ri­kans­ka ma­jo­ren Ru­dolf Anderson sköts ner och dö­da­des i sitt F-102-plan som rå­kat fly­ga in i det kubanska luft­rum­met. Ett an­nat ame­ri­kanskt spa­nings­flyg­plan blev ock­så be­skju­tet från mar­ken.

Det här var un­ge­fär vid sam­ma tid som and­ra kon­fron­ta­tio­ner sked­de un­der havs­y­tan i Kari­bis­ka ha­vet. Det ame­ri­kans­ka slag­skep­pet USS Be­a­le ha­de lyc­kats spå­ra den sov­je­tis­ka ubå­ten B-59 och at­tac­ke­ra­de ubå­ten med sjunk­bom­ber. Men be­sätt­ning­en på Be­a­le viss­te in­te att B-59 ha­de med sig en 15 ki­lo­tons kärn­va­pen­tor­ped. Ef­ter fort­sat­ta at­tac­ker ut­an att kun­na ta sig till ytan bör­ja­de B-59 att få slut på luft. Be­sätt­ning­en på B-59 var till sist myc­ket nä­ra att skju­ta iväg sin tor­ped i ren de­spe­ra­tion, men kap­ten Va­si­lij Ar­chipov lyc­ka­des över­ta­la sin be­sätt­ning att ka­pi­tu­le­ra. Han kan myc­ket väl ha räd­dad värl­den från ett glo­balt kärn­va­pen­k­rig den da­gen.

Me­dan allt det­ta hän­de fick Kennedy yt­ter­li­ga­re ett brev från Chrusjtjov där han er­bjöd sig att dra till­ba­ka si­na va­pen från Ku­ba. Det­ta på ett vill­kor, att USA g jor­de sam­ma sak i Tur­ki­et. Rys­sar­na stod in­te rent of­fi­ci­ellt bakom attackerna på de ame­ri­kans­ka pla­nen. Man me­na­de istäl­let att be­slu­tet att at­tac­ke­ra låg på en­skil­da of­fi­ce­ra­re. Sov­je­tu­ni­o­nen ver­ka­de va­ra far­ligt nä­ra att tap­pa kon­trol­len över si­na eg­na styr­kor. Om det sked­de skul­le det få ka­ta­stro­fa­la kon­se­kven­ser.

Kennedy sva­ra­de Chrusjtjov och ac­cep­te­ra­de hans krav om att USA in­te skul­le in­va­de­ra

Ku­ba igen om de tog bort si­na strids­spet­sar. USA skul­le ock­så ta bort si­na eg­na mis­si­ler som hotade Sov­je­tu­ni­o­nen i Tur­ki­et. Chrusjtjov av­slö­ja­de se­na­re att Kennedy ock­så ha­de er­bju­dit sig att flyt­ta USA:s kärn­va­pen i Ita­li­en. En sym­bo­lisk hand­ling i förs­ta hand, då de ita­li­ens­ka vap­nen var föråld­ra­de.

Kloc­kan nio på mor­go­nen den 28 ok­to­ber sän­des ett med­de­lan­de från Chrusjtjov i Ra­dio Moskva. Chrusjtjov be­rät­ta­de då att de sov­je­tis­ka vap­nen ome­del­bart skul­le flyt­tas till­ba­ka till Sov­je­tu­ni­o­nen från Ku­ba. En lät­tad Kennedy sva­ra­de di­rekt med att han skul­le hål­la sig till över­ens­kom­mel­sen och kal­la­de Ch­rusjtjovs be­slut ”ett vik­tigt och kon­struk­tivt bi­drag till fre­den”. Castro där­e­mot ha­de in­te bli­vit informerad och var rasande över att hö­ra ny­he­ten på ra­dio.

USA:s ”karantän” av Ku­ba slu­ta­de där­e­mot

”CASTRO DÄR­E­MOT HA­DE IN­TE BLI­VIT INFORMERAD OCH VAR RASANDE ÖVER ATT HÖ­RA NY­HE­TEN PÅ

RA­DIO.”

De här sov­je­tis­ka vap­nen pla­ce­ra­des på Ku­ba i ok­to­ber 1962.

Kennedy träf­far den sov­je­tis­ke ut­ri­kesmi­nis­tern An­drej Gromy­ko

den 18 ok­to­ber 1962.

in­te här, och ame­ri­kans­ka plan fort­sat­te att rö­ra sig i det kubanska luft­rum­met för att över­va­ka den mi­li­tä­ra ned­mon­te­ring­en.

De ame­ri­kans­ka flygupp­dra­gen var som tur var gans­ka hän­del­se­lö­sa. De rys­ka mis­si­ler­na och an­nat krigs­ma­te­ri­al las­ta­des om­bord på åt­ta skepp som läm­na­de de kubanska vatt­nen mel­lan den 5 och 9 no­vem­ber. Bloc­ka­den var of­fi­ci­ellt över den 26 no­vem­ber, och USA avlägsnade som av­ta­lat si­na kärn­va­pen­mis­si­ler från Tur­ki­et i april året ef­ter. Castro var an­tag­li­gen in­te sär­skilt nöjd med hän­del­se­för­lop­pet, och re­la­tio­ner­na mel­lan Sov­je­tu­ni­o­nen och Ku­ba sval­na­de be­tyd­ligt ef­ter kri­sen. Nu kun­de in­te USA at­tac­ke­ra Ku­ba el­ler Castro ut­an att bry­ta mot vill­ko­ren i freds­för­dra­get, och på så sätt ris­ke­ra en stor­ska­lig hämnd från Sov­je­tu­ni­o­nen.

Det var ef­ter Ku­bakri­sen som den så kal­la­de he­ta linjen, en di­rekt­för­bin­del­se mel­lan Moskva och Washing­ton, sat­tes upp. Nu var det lät­ta­re för de två po­li­tis­ka stor­mak­ter­na att kom­mu­ni­ce­ra di­rekt om nå­got lik­nan­de nå­gon­sin skul­le hän­da igen.

Major Ru­dolf Anderson var den en­da sol­da­ten som dog i en strids­si­tu­a­tion un­der kon­flik­ten (dock av­led yt­ter­li­ga­re 18 i olyc­kor) och hans kropp åter­läm­na­des till USA. Han fick se­na­re en mi­li­tär be­grav­ning i South Ca­ro­li­na.

Castro och Ku­ba var nu gans­ka säk­ra, men var­ken USA el­ler Sov­je­tu­ni­o­nen kom ur kri­sen med nå­gon di­rekt ära. Chrusjtjov satt kvar vid mak­ten i Sov­je­tu­ni­o­nen i yt­ter­li­ga­re två år, men det fak­tum att han se­na­re pe­ta­des från sin po­si­tion ha­de di­rekt kopp­ling till den pin­sam­ma si­tu­a­tio­nen i Ku­ba. Många, till ex­em­pel po­lit­by­rån, an­såg att han ha­de skött si­tu­a­tio­nen då­ligt och att Sov­je­tu­ni­o­nen fått li­da på grund av det.

Sam­ti­digt för­sök­te USA mark­nads­fö­ra det he­la som en stor se­ger, ut­an nå­gon

”CHRUSJTJOV AN­SÅGS HA BAC­KAT FRÅN EN SI­TU­A­TION HAN SJÄLV HA­DE

SKA­PAT.”

di­rekt fram­gång. Ge­ne­ra­len Cur­tis Le May i flyg­vap­net var en av dem som var kri­tisk till hän­del­se­för­lop­pet. Han kal­la­de Ku­bakri­sen för ”det störs­ta ne­der­la­get i USA:s histo­ria”. Le May ha­de från förs­ta stund ar­gu­men­te­rat för en in­va­sion av Ku­ba och fort­sat­te att gö­ra det även ef­ter att Sovjet dra­git sig till­ba­ka.

”Vi kun­de ha fått bort bå­de mis­si­ler­na och kom­mu­nis­ter­na från Ku­ba på sam­ma gång”, sa han 25 år se­na­re.

I slutän­dan var det kanske mänsk­lig­he­ten i stort som var den sto­ra seg­ra­ren i Ku­bakri­sen. Vi fick en or­dent­lig tan­ke­stäl­la­re där det ock­så blev tyd­ligt att he­la värl­den häng­de på två su­per­mak­ter som bå­da ha­de ka­pa­ci­tet att to­talt för­gö­ra den and­re. Blyg­sam­ma be­räk­ning­ar av hur många som ha­de dött i ett kärn­va­pen­k­rig mel­lan de bå­de su­per­mak­ter­na upp­går till många hund­ra mil­jo­ner män­ni­skor.

Läs­kigt nog hann in­te den så kal­la­de do­me­dags­kloc­kan re­a­ge­ra på det som sked­de. Do­me­dags­kloc­kan är en sym­bo­lisk vi­su­ell re­pre­sen­ta­tion av hur nä­ra värl­den är ett kärn­va­pen­k­rig. Kloc­kan rör­de sig in­te alls un­der kri­sen, just för att hän­del­se­för­lop­pet gick all­de­les för snabbt. Strax in­nan kri­sen stod kloc­kan på sju mi­nu­ter till mid­natt och flyt­ta­des ef­teråt till­ba­ka till tolv mi­nu­ter in­nan mid­natt. Man an­såg allt­så att värl­den ha­de bli­vit be­tyd­ligt säk­ra­re ef­ter upp­lös­ning­en av Ku­bakri­sen.

I skri­van­de stund står do­me­dags­kloc­kans vi­sa­re på två och en halv mi­nut till mid­natt, myc­ket på grund av bris­ten på hand­lings­kraft för att mins­ka an­ta­let kärn­va­pen glo­balt, ris­ken för re­gi­o­na­la kon­flik­ter samt det över­häng­an­de ho­tet med kli­mat­för­änd­ring­ar. Ut­ta­lan­den från USA:s pre­si­dent Do­nald Trump och Nord­ko­re­as stats­chef Kim Jong-un har även ökat spän­ning­ar­na.

Tan­ken på glo­ba­la kon­flik­ter och to­tal för­stö­rel­se har i vår mo­der­na värld mest ver­kat va­ra ett min­ne från förr, men en­ligt vis­sa kan ka­ta­stro­fen va­ra när­ma­re i tid än vad vi tror.

Ad­lai Ste­ven­son vi­sar bil­der på vap­nen i Ku­ba för FN:s sä­ker­hets­råd.

Strids­pla­net Nep­tu­ne fly­ger över ett sovjetiskt last­far­tyg i ok­to­ber 1962.

DEN 25 OK­TO­BER SKREV KENNEDY TILL CHRUSJTJOV OCH HOTADE MED FULLSKALIGT KRIG OM SOV­JE­TU­NI­O­NEN IN­TE AVLÄGSNADE KÄRNVAPNEN.

En grupp kubanska sol­da­ter som tjänstg jor­de un­der Gris­bukt­sin­va­sio­nen.

De här de­mon­stran­ter­na var en del av kvin­no­rö­rel­sen för fred år 1962.

Sov­je­tis­ka kärn­va­pen vi­sas upp på Rö­da tor­get i Moskva.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.