Nyc­kel­per­son: Che Gu­e­va­ra

Kalla kriget - - Innehåll -

DEN HÄR ARGENTINAREN LÄM­NA­DE LÄKARYRKET OCH BLEV ISTÄL­LET EN AV MARXISMENS FRONTFIGURER. ÄN IDAG ÄR HAN EN SYM­BOL FÖR RE­VO­LU­TIO­NEN.

Er­nesto Gu­e­va­ra föd­des den 14 ju­ni 1928 och var äldst av fem barn. Hans fa­milj var ar­gen­ti­na­re med spans­ka och ir­länds­ka röt­ter. Hans pap­pa skul­le se­na­re för­kla­ra att det var just det ir­länds­ka blo­det som g jor­de Gu­e­va­ra till en så rast­lös och ener­gisk per­son re­dan som barn. Gu­e­va­ra gick ti­digt emot ström­men och bör­ja­de di­stan­se­ra sig från sin me­del­klass­bak­grund. Han blev allt mer en­ga­ge­rad i de fat­ti­ga ar­gen­ti­nar­nas liv och gick som ton­å­ring helt emot si­na för­äld­rars po­li­tis­ka rikt­ning. Gu­e­va­ra bör­ja­de att öp­pet kri­ti­se­ra pre­si­den­ten Ju­an Peróns re­gim och dess be­grän­san­de av be­folk­ning­ens rät­tig­he­ter.

1950 ha­de Gu­e­va­ra på­bör­jat en kar­riär som lä­ka­re och be­stäm­de sig för att ge sig ut och lä­ra sig mer om hur det stod till i lan­det. Han ha­de in­te råd att kö­pa sig en rik­tig mo­tor­cy­kel ut­an tog sig istäl­let fram på en cykel med en fast­mon­te­rad mo­tor. Hans mål var att för­stå hur il­la lä­get var un­der Peróns sty­re. Den unga argentinaren an­län­de till San Fran­ci­sco del Chañar där hans vän Al­ber­to Gra­na­do drev ett apo­tek i ett lepra­sjuk­hus. Bi­o­ke­mis­ten Gra­na­do hjälp­te någ­ra av de sju­kas­te in­vå­nar­na i lan­det och Gu­e­va­ra blev in­spi­re­rad att föl­ja sin väns fot­spår och an­vän­da sin lä­kar­ut­bild­ning på bäs­ta möj­li­ga sätt.

Gra­na­do be­stäm­de sig för att ta le­digt från ar­be­tet un­der ett år och de bå­da män­nen åk­te på en ex­pe­di­tion till­sam­mans år 1952. Den här tio må­na­der långa re­san blev en av de sto­ra vänd­punk­ter­na i Gu­e­va­ras liv. Gra­na­do och Gu­e­va­ra res­te ge­nom Ar­gen­ti­na, Chile,

Pe­ru, Ecu­a­dor, Colom­bia, Ve­ne­zu­e­la, Pa­na­ma och till och med Mi­a­mi på en Nor­ton 500 cc-mo­tor­cy­kel från 1939. De kal­la­de den La Po­dero­sa II (Den mäk­ti­ga II). Gu­e­va­ra var myc­ket för­tjust i lit­te­ra­tur och po­e­si, och han skrev dag­bok un­der den långa re­san. Den om­fat­tan­de fat­tig­do­men och ut­satt­he­ten in­spi­re­ra­de ho­nom att åter­vän­da hem och av­slu­ta si­na stu­di­er. Men re­san ha­de ock­så star­tat en ny eld.

Gu­e­va­ra blev fär­dig med si­na stu­di­er 1953 och kän­de åter­i­gen att värl­den kal­la­de. Han gav sig ut på re­sa och ham­na­de den här gång­en i Gu­a­te­ma­la. Gu­e­va­ra var nu känd som ”Che”, vil­ket be­ty­der ”bror” el­ler ”vän” på spans­ka. Gu­e­va­ra be­fann sig fortfarande i Gu­a­te­ma­la när lan­dets väns­ter­sty­re plöts­ligt kull­kas­ta­des. Kup­pen stöd­des av USA via CIA, och det var nu som den re­vo­lu­tio­nä­ra argentinaren bör­ja­de be­trak­ta USA som en im­pe­ri­a­lis­tisk su­per­makt som in­te drog sig för att by­ta ett an­nat lands vär­dig­het mot mer peng­ar och makt.

Gu­e­va­ra kom till Mex­i­co Ci­ty den 21 sep­tem­ber 1954 och bör­ja­de då job­ba på ett sjuk­hus som kon­sult in­om al­ler­gi­sjuk­do­mar. Gu­e­va­ra ar­be­ta­de hårt, och drevs av en öns­kan att hjäl­pa de fat­ti­ga och sju­ka. Han höll till och med fö­re­läs­ning­ar på uni­ver­si­te­tet UNAM (Uni­ver­si­dad Na­cio­nal Autó­no­ma de Méx­i­co). Dess­utom job­ba­de han som fo­to­graf för en lo­kal ny­hets­by­rå. Vid 1955 upp­märk­sam­ma­des den ka­ris­ma­tis­ke Gu­e­va­ra av två re­vo­lu­tio­nä­rer i ex­il: Fi­del och Raúl Castro.

Brö­der­na Castro flyd­de från Ku­ba när den ti­di­ga­re pre­si­den­ten Ful­gen­cio Ba­tistas re­gim blev allt mer dik­ta­to­risk. Gu­e­va­ra gick ihop med brö­der­na och till­sam­mans sam­la­de de ihop en li­ten ge­ril­lastyr­ka. De sat­te kurs mot Ku­ba den 2 de­cem­ber 1956 med re­vo­lu­tion i sin­net. Må­let var att ta mak­ten från Ba­tis­ta och ge den till­ba­ka till fol­ket. Ett mål som var svårt att upp­nå med bara 100 re­vo­lu­tio­nä­rer mot Ba­tistas USA-stöd­da ar­mé. Det slu­ta­de i en to­tal mas­sa­ker, där Gu­e­va­ra g jor­de sitt bäs­ta för att hjäl­pa si­na så­ra­de medsol­da­ter. Gu­e­va­ra och brö­der­na Castro lyc­ka­des trots allt kom­ma un­dan med li­vet i be­håll och flyd­de till bergs­om­rå­de­na med Ba­tis­ta hack i häl. Den kubanska re­vo­lu­tio­nen ha­de bör­jat.

Ge­ril­la­krig­fö­ring­en mot den kubanska re­ge­ring­en spreds över lan­det och Gu­e­va­ra fick se hur be­folk­ning­en led un­der Ba­tis­ta. Han res­te i Si­er­ra Maest­ra-ber­gen som nu bli­vit hans hem och upp­täck­te att det in­te fanns någ­ra sko­lor, ing­en sjuk­vård och knappt nå­gon in­fra­struk­tur. Fat­tig­dom och an­al­fa­be­tism fanns det dock gott om. Gu­e­va­ra blev för­skräckt över lä­get och han blev än­nu mer mo­ti­ve­rad att för­änd­ra lan­det. Gu­e­va­ra såg till att det bygg­des fa­bri­ker och sko­lor, och tack va­re ho­nom lär­de sig bå­de vux­na och barn att lä­sa och skri­va. Dess­utom star­ta­de Gu­e­va­ra sjuk­hus och en tid­ning som skul­le in­for­me­ra be­folk­ning­en om den på­gåen­de re­vo­lu­tio­nen.

Gu­e­va­ra var Fi­del Castros när­mas­te man och hans orubb­li­ga tro på re­vo­lu­tio­nen g jor­de ho­nom till en stark och re­spek­tin­gi­van­de le­da­re. Den här över­ty­gel­sen fick ho­nom att gå hårt åt dem som bröt hans för­tro­en­de.

Han bru­ka­de skju­ta me­nings­mot­stån­da­re och spå­ra de­ser­tö­rer som in­te läng­re vil­le va­ra en del av kam­pen. Han blev fruk­tad, nå­got som i sig bara öka­de per­son­kul­ten runt ho­nom. Han de­la­de ut stränga straff, men tog ock­så sin roll som re­vo­lu­tio­nens främs­te man på stort all­var. Gu­e­va­ra bru­ka­de till ex­em­pel ut­bil­da si­na trup­per och an­ord­na dis­kus­sions­grup­per.

Gu­e­va­ra ha­de bli­vit vik­tig i kon­flik­ten. Han star­ta­de en re­vo­lu­tio­när ra­di­o­ka­nal i feb­ru­a­ri 1958 och sän­de pro­pa­gan­da dyg­net runt. Han skul­le vi­sa sig va­ra en duk­tig mi­li­tär stra­teg.

Han im­po­ne­ra­de sär­skilt vid stri­den om La Mer­ce­des se­na­re sam­ma år då han stop­pa­de

GU­E­VA­RA SÅG TILL ATT DET BYGG­DES FA­BRI­KER OCH SKO­LOR, OCH TACK VA­RE HO­NOM LÄR­DE SIG BÅ­DE

VUX­NA OCH BARN ATT LÄ­SA OCH SKRI­VA.

Det här por­trät­tet av Gu­e­va­ra har bli­vit en av 1900-ta­lets mest

iko­nis­ka bil­der.

Gu­e­va­ra lyc­ka­des und­vi­ka myn­dig­he­ter­na om och om igen tack va­re det re­form­vän­li­ga fol­ket i Ku­ba och and­ra län­der.

Ba­tistas styr­kor från att få tag i Castro. Gu­e­va­ras skick­lig­het skul­le i slutän­dan hjäl­pa dem att vin­na kam­pen. Gu­e­va­ra och hans lil­la grupp re­vo­lu­tio­nä­rer käm­pa­de för kon­trol­len över Havanna och res­ten av ön un­der sla­get vid San­ta Cla­ra. Trots att Gu­e­va­ras män käm­pa­de mot en tio gång­er så stor styr­ka väg­ra­de de ge upp. Ba­tis­ta tving­a­des till sist att fly.

Fi­del Castro tog mak­ten över Ku­ba i ja­nu­a­ri 1959 och bör­ja­de sty­ra lan­det i kom­mu­nis­tisk rikt­ning. Gu­e­va­ra fick en ny po­si­tion som le­da­re för fäng­el­set La Ca­baña, som snabbt blev ökänt på grund av de många av­rätt­ning­ar­na som sked­de un­der Gu­e­va­ras sty­re. Gu­e­va­ra fort­sat­te med den våld­sam­ma ledarstil han ut­veck­lat un­der kam­pen för Ku­ba även ef­ter re­vo­lu­tio­nens slut. Hund­ra­tals män och kvin­nor som stöd­de den gam­la re­gi­men av­rät­ta­des. Gu­e­va­ra ha­de ock­så en vik­tig roll i nya landre­for­mer. Man på­bör­ja­de en lång och sträv­sam pro­cess för att ta kon­trol­len över bruk­bar mark och dis­tri­bu­e­ra den till lan­dets bön­der.

Gu­e­va­ra skul­le se­na­re ar­be­ta som chef över na­tio­nal­ban­ken och in­du­stri­mi­nis­ter. Han job­ba­de out­trött­ligt till­sam­mans med Castro för att byg­ga upp Ku­ba på nytt, den här gång­en som en so­ci­a­lis­tisk uto­pi.

Den 12 ju­ni 1959 fick Castro sär­skilt god an­vänd­ning av Gu­e­va­ras ka­ris­ma­tis­ka per­son­lig­het. Castro skic­ka­de ho­nom på en världs­tur­né för att be­rät­ta om Ku­bas nya rikt­ning. Den tre må­na­der långa re­san tog ho­nom jor­den runt, från Egyp­ten till Ja­pan.

När Gu­e­va­ra åter­vän­de till Ku­ba väx­te hans makt än­nu mer då han blev till­de­lad pos­ten fi­nans­mi­nis­ter. Gu­e­va­ras orubb­li­ga tro på marx­ismen fick ho­nom att ge­nom­fö­ra om­fat­tan­de re­for­mer och allt från fa­bri­ker till sko­lor för­stat­li­ga­des.

De här re­for­mer­na fick USA att boj­kot­ta all han­del med Ku­ba. Det­ta led­de i sin tur till att Gu­e­va­ra istäl­let för­sök­te slu­ta han­dels­av­tal med na­tio­ner­na i öst­bloc­ket. De nya av­ta­len hjälp­te den kubanska eko­no­min att kom­ma på föt­ter igen, men de g jor­de ock­så att spän­ning­ar­na mel­lan USA och Ku­ba öka­de. Kri­sen var ett fak­tum. En ko­a­li­tion mel­lan Ku­ba och Öst­tyskland ba­na­de se­na­re väg för en USA-bac­kad motre­vo­lu­tion och in­va­sio­nen av Gris­buk­ten i april 1961. USA:s för­sök att desta­bi­li­se­ra Castro och Gu­e­va­ra misslyckades. Argentinaren skul­le se­na­re kom­ma att spe­la en vik­tig roll för ut­form­ning­en av en över­ens­kom­mel­se mel­lan Ku­ba och Sov­je­tu­ni­o­nen. En al­li­ans som led­de till att sov­je­tis­ka mis­si­ler plöts­ligt be­fann sig ett sten­kast från den ame­ri­kans­ka kus­ten. Gu­e­va­ra var plöts­ligt mitt up­pe i en av kal­la kri­gets far­li­gas­te kon­flik­ter: Ku­bakri­sen.

Kon­flik­ten skul­le snart lug­na ner sig, men Gu­e­va­ra för­blev en po­li­tisk världs­kän­dis som fort­sat­te att ar­be­ta för si­na mål. De kom­man­de fy­ra åren fort­sat­te Gu­e­va­ra i sin am­bas­sa­dör­roll och be­sök­te ett an­tal län­der med sitt bud­skap om re­vo­lu­tion. Re­sor­na tän­de den re­vo­lu­tio­nä­ra el­den i ho­nom på nytt, glö­den ha­de näs­tan kvävts av all by­rå­kra­ti och det po­li­tis­ka an­sva­ret på Ku­ba. I ok­to­ber 1965 sa Gu­e­va­ra upp sig från al­la si­na upp­drag i re­ge­ring­en och be­stäm­de sig istäl­let för att ar­be­ta för re­vo­lu­tio­nen på an­nat håll.

Han res­te först till Kon­go, som var mitt up­pe i ett in­bör­des­krig mel­lan re­bel­ler och den de­mo­kra­tis­ka re­ge­ring­en. Det im­pe­ri­a­lis­tis­ka sty­ret i Kon­go ver­ka­de va­ra en per­fekt mot­stån­da­re för Gu­e­va­ra, vars ge­ril­la­tak­ti­ker fun­ge­rat så bra på Ku­ba. Men den af­ri­kans­ka kon­ti­nen­ten skul­le vi­sa sig va­ra en helt an­nan ut­ma­ning än La­ti­na­me­ri­ka. Trots si­na an­sträng­ning­ar blev hans re­bell­styr­ka kraf­tigt för­sva­gad och argentinaren tving­a­des till sist läm­na om­rå­det.

Gu­e­va­ras näs­ta mål blev Bo­li­via år 1966. Men här möt­te Gu­e­va­ra en lik­nan­de si­tu­a­tion. Hans lil­la ge­ril­lastyr­ka möt­te stort mot­stånd hos den väl­or­ga­ni­se­ra­de bo­li­vi­ans­ka ar­mén och många re­vo­lu­tio­nä­rer dog. Gu­e­va­ra togs till­fånga. Hans för­må­ga att för­svin­na iväg i vild­mar­ken kun­de in­te hjäl­pa ho­nom nu. Den 9 ok­to­ber 1967 av­rät­ta­des Er­nesto ”Che” Gu­e­va­ra. Där slu­ta­de re­vo­lu­tio­nä­rens långa re­sa.

GU­E­VA­RA FORT­SAT­TE MED DEN VÅLD­SAM­MA LEDARSTIL HAN UT­VECK­LAT UN­DER KAM­PEN FÖR

KU­BA ÄVEN EF­TER RE­VO­LU­TIO­NENS SLUT.

Gu­e­va­ra går över Rö­da tor­get till­sam­mans med fle­ra sov­je­tis­ka po­li­ti­ker un­der ett be­sök i Moskva år 1964.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.