Ett tredje världskrig
DE TVÅ SUPERMAKTERNA HADE TUSENTALS MEGATON KÄRNVAPEN RIKTADE
MOT VARANDRA, MEN VALDE ISTÄLLET ATT UTKÄMPA OMBUDSKRIG I UTVECKLINGSLÄNDER.
Kärnvapenexplosionerna i Hiroshima och Nagasaki skapade en helt ny världsordning där fullt krig inte längre var en möjlighet för västländerna och deras kommunistiska fiender. Redan på 1950-talet insåg de båda supermakterna att krigföring som den såg ut 1914–1918 eller 1939–1945 inte längre skulle kunna förekomma. Även ett ”begränsat” krig skulle resultera i att stora delar av de respektive befolkningarna totalt utraderades.
Därför förflyttade man kalla krigets slagfält till olika konfliktområden i tredje världen. Det gick vanligtvis till så att ett afrikanskt, asiatiskt eller latinamerikanskt land förkunnade sin ideologiska lojalitet till antingen det västerländska eller det kommunistiska lägret. Strax därefter började Washington eller Moskva förse de här länderna med pengar, utrustning och rådgivning. Om regimen stod inför ett beväpnat uppror kunde rebellgrupperna också välja sida och bli behandlade på ett likande sätt. I många fall var detta dock en grov förenkling av hur kalla kriget faktiskt påverkade tredje världen. Många av krigen i utvecklingsländerna under 1947–1989 skedde samtidigt som en snabb avkolonialisering och de motiverades också av socioekonomiska och etniska spänningar som funnits långt innan kalla kriget.
Kreml och Pentagon skulle i teorin stödja liberal demokrati eller socialism internationellt, men backade i slutändan ofta helt katastrofala regimer. Många av Washingtons antikommunistiska allierade runtom i världen begick ständigt brott mot mänskliga rättigheter. Detta ledde naturligtvis till mycket kritik i väst. De afrikanska och asiatiska länderna var inte heller på något sätt passiva medhjälpare i ombudskrigen. Bandungkonferensen i Indonesien år 1955 ledde till grundandet av Alliansfria rörelsen år 1961. Målet var att medlemsstaterna skulle hitta en utrikespolitisk medelväg mellan de stridande supermakterna.
Trots att kalla kriget är över kan vi fortfarande se rester av krigshandlingarna på ombudskrigens slagfält. Landminor, politisk instabilitet, kriminalitet och terrorism är några av resultaten av många tiotals års ideologisk kamp i tredje världen.
Dr Jonas Savimbi, ledare för Unita-rörelsen i Angola, talar till
trupperna.