Nyc­kel­per­son: Har­ry S. Tru­man

Kalla kriget - - Innehåll -

TRU­MAN ÄR DEN EN­DE PRE­SI­DENT SOM HAR AN­VÄNT KÄRN­VA­PEN I KRIG. HAN BEVITTNADE STO­RA FÖR­ÄND­RING­AR I EFTERKRIGSTIDENS USA OCH STOD UPP MOT SOV­JE­TU­NI­O­NEN.

Pre­si­dent Frank­lin D. Roo­se­velt var svår att ef­ter­trä­da. Har­ry Tru­man var på tal­man­nen Sam Ray­burns kon­tor när det kom ett te­le­fon­sam­tal strax ef­ter kloc­kan fem på ef­ter­mid­da­gen den 12 april 1945. Han om­bads ”kom­ma snabbt och tyst”.

När pre­si­den­tens fru Ele­a­nor be­rät­ta­de för ho­nom att pre­si­den­ten var död frå­ga­de Tru­man om det var nå­got han kun­de gö­ra för hen­ne.

”Är det nå­got vi kan gö­ra för dig?” Då sva­ra­de pre­si­dent­hust­run klentro­get: ”Det är nog du som har fått pro­blem nu.”

Kloc­kan 19 sam­la­des en grupp i ka­bi­netts­rum­met i Vi­ta hu­set för att svä­ra in Tru­man. Bland dem fanns hans fru Bess och dot­ter Mar­ga­ret. Tre tim­mar och fjor­ton mi­nu­ter ef­ter FDR:s död la­de den ti­di­ga­re vice­pre­si­den­ten han­den på Bi­beln och läs­te eden.

”Må­nens och stjär­nor­nas sam­la­de vikt föll över mig”, sa­de han se­na­re till pres­sen.

Han ha­de ta­git sig långt från sin fö­del­se­ort La­mar i Mis­sou­ri. Han ha­de va­rit en bok­slu­kan­de poj­ke vars far gått i kon­kurs ef­ter att ha be­dri­vit ter­mins­han­del med ve­te 1901 och se­na­re flyt­tat fa­mil­jen till In­de­pen­dence för att hans son skul­le få en ut­bild­ning.

Mam­man, Mart­ha El­len Tru­man, ha­de an­vänt fa­mil­je­bi­beln för att lä­ra unge Har­ry att lä­sa. När han var tolv ha­de han läst he­la Bi­beln och al­la Mark Twains böc­ker två gång­er. Han var även en lo­van­de klas­sisk pi­a­no­spe­la­re.

Vid 16 års ål­der bod­de Har­ry med ett gäng järn­vägs­ar­be­ta­re, och två år se­na­re ar­be­ta­de han som bank­tjäns­te­man i Kan­sas Ci­ty. Han åter­vän­de hem för att skö­ta fa­mil­jens gård 1906 och tog över den på hel­tid 1917.

Sam­ma år gav han sig in i kri­get i Eu­ro­pa med ge­ne­ral John J. Pers­hings ex­pe­di­tions­styr­ka. Han ut­sågs till förs­te löjt­nant i National Gu­ard och för­vand­la­de det då­ligt han­te­ra­de bat­te­ri D, 129:e fältar­til­le­ri­et, 60:e bri­ga­den, 35:e in­fan­te­ri­di­vi­sio­nen, till en av de mest ef­fek­ti­va en­he­ter­na i ar­mén. Löjt­nant Tru­mans män slog ut ett tyskt bat­te­ri un­der Mue­seAr­gon­ne-of­fen­si­ven 1918.

Tru­man räd­da­de även so­nen till en av Pen­der­gast-brö­der­na från ar­méns krigs­rätt. Tom och Mi­ke Pen­der­gast kon­trol­le­ra­de ma­ski­ne­ri­et för de­mo­kra­ter­na i Kan­sas och sto­ra de­lar av Mis­sou­ri. Ef­ter ett mind­re lyc­kat för­sök in­om her­re­ki­pe­ring gav de­ras in­fly­tan­de Tru­man chan­sen att kan­di­de­ra som do­ma­re till den ad­mi­nist­ra­ti­va dom­sto­len. När han se­na­re blev se­na­tor i Mis­sou­ri fick Tru­man hö­ra att han var ”Pen­der­gasts se­na­tor”.

Tru­man blev känd för att ut­re­da till­verk­nings­in­du­strin un­der kri­get; han av­slö­ja­de slö­se­ri och pro­duk­tio­nen av un­der­må­ligt stål.

1944 drogs han in i frak­tions­ri­va­li­te­ten in­för no­mi­ne­ring­en till vice­pre­si­dent vid De­mo­kra­ter­nas kon­vent. För den li­be­ra­la väns­tern var det själv­kla­ra va­let vice­pre­si­dent Hen­ry Wal­la­ce. And­ra stod bakom an­ting­en che­fen för krigs­mo­bi­li­se­ring­en, Ja­mes F. Byr­nes, el­ler do­ma­ren i Högs­ta dom­sto­len, Wil­li­am O. Douglas, som bå­da ha­de FDR:s stöd. Pre­si­den­ten själv ställ­de sig med ti­den dock bakom Tru­man, ef­ter att ha var­nats av si­na råd­gi­va­re för att de se­na­re skul­le stö­ta bort fack­för­e­ning­ar­na och afro­a­me­ri­ka­ner.

Tru­man ha­de först in­vänd­ning­ar. Den 19 juli kal­la­des han till ett mö­te med par­ti­höj­dar­na där han rå­ka­de hö­ra FDR:s röst i te­le­fo­nen sä­ga: ”Säg åt se­na­torn att om han vill bry­ta upp det de­mo­kra­tis­ka par­ti­et mitt un­der ett krig så bär han själv an­sva­ret.”

Tru­man skul­le bara va­ra vice­pre­si­dent i 82 da­gar. De två män­nen kom ald­rig att stå varand­ra nä­ra.

Till en bör­jan överskug­ga­des Tru­man av Roo­se­velt. Han sak­na­de sin fö­re­trä­da­res ka­ris­ma och tal­för­må­ga. Den ame­ri­kans­ka all­män­he­ten såg ho­nom dock som rätt­fram, fram­åt och är­lig – ka­rak­tärs­drag som var till hans för­del vid pre­si­dent­va­let 1948.

Tru­man såg till att den ame­ri­kans­ka eko­no­min gick från krigs­pro­duk­tion till en eko­no­mi som be­to­na­de kon­sum­tion. Han be­va­ra­de New De­al med en höj­ning av mi­ni­mi­lö­ner­na 1949 och ett ökat so­ci­alt skydds­nät. Han drog in­te till­ba­ka fle­ra av FDR:s åt­gär­der från krigs­e­ko­no­min, vil­ket om­fat­ta­de stat­li­ga mo­no­pol, lön- och pris­kon­trol­ler.

Eko­no­min hind­ra­des dock di­rekt ef­ter kri­get av hög in­fla­tion och brist på många kon­sum­tions­va­ror, som bi­lar, hus, kyl­skåp, soc­ker och kött. Det här var ock­så en tid av stor in­dust­ri­ell oro, och re­kord­många ar­be­ta­re, 4,6 mil­jo­ner (en ti­on­del av ar­bets­styr­kan), gick ut i strejk 1946.

I ja­nu­a­ri 1949 blev Tru­mans in­stal­la­tion den förs­ta i USA:s histo­ria

att sän­das i na­tio­nell tv.

Un­der Tru­mans pre­si­dent­skap de­segre­ge­ra­des mi­li­tä­ren och en fe­de­ral rap­port om medborgerliga rät­tig­he­ter togs fram. Hans ad­mi­nist­ra­tion an­sat­tes hårt av re­pu­bli­ka­ner­na, sär­skilt ef­ter att de fick ma­jo­ri­tet i kon­gres­sen vid mel­lanårsva­let 1946. Det de­mo­kra­tis­ka par­ti­et ut­ma­na­des ock­så av ökad frak­tions­in­del­ning, åt­minsto­ne un­der Tru­mans förs­ta pe­ri­od.

Den ti­di­ga­re vice­pre­si­den­ten för FDR och se­na­re han­dels­mi­nis­tern, Hen­ry Wal­la­ce, lan­se­ra­de det väns­ter­in­rik­ta­de Pro­gres­si­va par­ti­et i de­cem­ber 1947. Tru­man stod ock­så in­för en ”Dixiecrat”-re­volt i sö­dern på grund av si­na för­sök att ut­ö­ka medborgerliga rät­tig­he­ter.

Mot­stån­det mot kom­mu­nis­men var starkt in­om det se­na 1940-ta­lets po­li­tis­ka kul­tur. Mel­lanårsva­let 1946 för­de fram unga kon­ser­va­ti­va agi­ta­to­rer som Jo­seph McCart­hy (Wiscon­sin) och Ri­chard Nixon (Ka­li­for­ni­en).

Utro­tan­det av det på­ståd­da nät­ver­ket av hem­li­ga spi­o­ner och sa­bo­tö­rer i Moskvas led­band nåd­de så långt som till Hol­ly­wood, där den fram­ti­da pre­si­den­ten Ronald Re­a­gan, då le­da­re av Screen Actor’s Guild, en­tu­si­as­tiskt ja­ga­de väns­ter­sym­pa­ti­sö­rer in­om film­in­du­strin.

Att ren­sa den ame­ri­kans­ka underhållningsindustrin från på­stått kom­mu­nis­tiskt in­fly­tan­de ha­de of­ta sin grund i hämnd och pa­ra­noia. Många ame­ri­ka­ner som svart­lista­des av Kom­mit­tén för oamerikanska aktiviteter

(HUAC) fick si­na kar­riä­rer för­stör­da av bara någ­ra an­ty­dan­den om de­ras sam­rö­re med and­ra. Tru­man och hans ut­ri­kesmi­nis­ter, De­an Ache­son, an­kla­ga­des även de av kon­ser­va­ti­va re­pu­bli­ka­ner som Nixon för att de var för ”mju­ka” i frå­ga om kom­mu­nis­men, vil­ket ska­da­de de­ras po­li­tis­ka ryk­te.

Till många kon­ser­va­ti­vas ils­ka ha­de Ache­son sagt att han stod på Al­ger Hiss si­da, en äm­bets­man i ut­ri­kes­de­par­te­men­tet som dömts för mened 1950. Hiss ha­de pe­kats ut av Ti­me Ma­ga­zi­nes re­dak­tör Whit­ta­ker Cham­bers som sov­je­tisk spi­on när Cham­bers vitt­na­de in­för HUAC i augusti 1948.

Men räds­lan för spi­o­nage var in­te ut­an grund un­der Tru­man-eran. Som ny­instal­le­rad pre­si­dent ha­de Tru­man ta­git Sta­lin åt si­dan i Pots­dam den 24 juli 1945 och vis­kat att

USA för­be­red­de ett nytt hem­ligt va­pen mot ja­pa­ner­na. Sta­lin viss­te re­dan om atom­bom­ben, tack va­re de brit­tis­ka spi­o­ner­na Klaus Fuchs och Do­nald McC­le­an. Rät­te­gång­en

1951 och den föl­jan­de av­rätt­ning­en av Ju­li­us och Et­hel Ro­sen­berg för att de över­läm­nat kärn­va­pen­hem­lig­he­ter till Sovjet väck­te många li­be­ra­lers vre­de. Men ti­di­ga­re hem­lig­stämp­la­de sov­je­tis­ka te­le­gram av­slö­ja­de fle­ra år­tion­den se­na­re att Ju­li­us va­rit sov­je­tisk ku­rir.

Tru­mans ut­ri­kes­po­li­tik be­teck­na­des där­e­mot av mot­stånd mot sov­je­tisk kom­mu­nism. Han ha­de ta­git mak­ten bara någ­ra vec­kor in­nan Adolf Hit­ler be­gick själv­mord. Vid slu­tet av hans pre­si­dent­skap var Fö­ren­ta Na­tio­ner­na, led­da av ame­ri­kans­ka styr­kor, fast i ett död­lä­ge i kri­get mot kom­mu­nist­styr­kor på den av­lägs­na Ko­re­a­halvön.

Un­der Tru­mans förs­ta pe­ri­od ac­cep­te­ra­de de al­li­e­ra­de ax­el­mak­ter­nas ovill­kor­li­ga ka­pi­tu­la­tion och FN-de­kla­ra­tio­nen un­der­teck­na­des. 1947 in­tro­du­ce­ra­de han Trumandoktrinen för att hjäl­pa Gre­kland och Tur­ki­et, i ett för­sök att för­hind­ra att län­der­na ham­na­de un­der Sovjet.

Sam­ma år in­stif­ta­de Tru­man Marshallplanen (se tids­lin­jen) för att räd­da Eu­ro­pas krigs­här­ja­de eko­no­mi­er. 1948 er­kän­de han sta­ten Is­ra­el, och i ju­ni sam­ma år in­för­de han en luft­bro med mat och and­ra för­nö­den­he­ter till de väst­kon­trol­le­ra­de de­lar­na av Ber­lin ef­ter

ATT REN­SA DEN AME­RI­KANS­KA UNDERHÅLLNINGSINDUSTRIN FRÅN PÅ­STÅTT KOM­MU­NIS­TISKT IN­FLY­TAN­DE GRUNDADES OF­TA PÅ PA­RA­NOIA.

att sov­je­tis­ka styr­kor bloc­ke­rat in­far­ter­na. 1949 gav Tru­man sitt stöd till bildan­det av nor­dat­lan­tis­ka för­drags­or­ga­ni­sa­tio­nen (Na­to), en kärn­va­pen­be­väp­nad mi­li­tä­ral­li­ans mot Sov­je­tu­ni­o­nen och dess ös­teu­ro­pe­is­ka satellitstater.

Om kal­la kri­get lev­de upp till sitt ryk­te i Eu­ro­pa vi­sa­de sig öst­ra Asi­en va­ra en re­gi­on där ri­va­li­te­ten mel­lan su­per­mak­ter­na sväng­de desto mer. Ef­ter att Ki­nas in­bör­des­krig åter flam­mat upp ef­ter den ja­pans­ka för­lus­ten ha­de Tru­ma­nad­mi­nist­ra­tio­nen stöt­tat Chi­ang Kaisheks kor­rup­ta och in­kom­pe­ten­ta na­tio­na­lis­ter mot kom­mu­nist­ge­ril­lan ledd av ord­fö­ran­de Mao Ze­dong.

När den se­na­re seg­ra­de 1949 blev kon­tro­ver­sen om ”Vem för­lo­ra­de Ki­na?” be­ving­a­de ord för an­ti­kom­mu­nis­tis­ka re­pu­bli­ka­ner un­der de kom­man­de åren.

Dess­utom smut­sa­de Tru­mans han­te­ring av kri­get i Korea ner hans sista år. Ge­ne­ral MacArt­hurs be­te­en­de på slag­fäl­tet un­der vin­tern 1950–1951 utg jor­de ut­an tvi­vel den all­var­li­gas­te in­subor­di­na­tio­nen mot en ame­ri­kansk högs­ta be­fäl­ha­va­re i den ame­ri­kans­ka histo­ri­en. MacArt­hur ut­tryck­te sig fle­ra gång­er kri­tiskt mot de sty­ran­de i pressut­ta­lan­den, och han var be­stämd på att ta kri­get till Ki­na och stör­ta Ma­os kom­mu­nistre­gim. Han skul­le se­na­re av­slö­ja i si­na me­mo­a­rer att han vil­le an­vän­da to­talt 26 atom­bom­ber mot Nord­ko­rea och Ki­na.

Trots det blev Tru­mans av­ske­dan­de av MacArt­hur, även om det låg helt in­om pre­si­den­tens be­fo­gen­he­ter, myc­ket im­po­pu­lärt. När MacArt­hur åter­vän­de till USA höll han ett 34 mi­nu­ter långt tal in­för en sam­lad kon­gress. Tru­man döm­de ut ta­let som ”ing­et an­nat än en skit­snack”. Men sju mil­jo­ner ame­ri­ka­ner hyl­la­de MacArt­hur vid en stor­sla­gen pa­rad ge­nom New York i april 1951.

Tru­man var myc­ket fru­stre­rad över det dy­ra kri­get, som i slutän­dan dö­da­de 35 000 ame­ri­kans­ka sol­da­ter och näs­tan två mil­jo­ner ko­re­a­ner, och än en gång stört­dök hans opi­ni­ons­siff­ror. Han av­gick i ja­nu­a­ri 1953, och un­der de föl­jan­de åren res­te han runt i värl­den och pub­li­ce­ra­de si­na me­mo­a­rer i en sam­ling med ti­teln Mr Ci­ti­zen 1960.

Vid ti­den för hans död tolv år se­na­re an­sågs hans ad­mi­nist­ra­tion all­mänt ha för­änd­rat USA och värl­den i stort på ett om­fat­tan­de sätt.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.