Nyckelperson: Harry S. Truman

TRUMAN ÄR DEN ENDE PRESIDENT SOM HAR ANVÄNT KÄRNVAPEN I KRIG. HAN BEVITTNADE STORA FÖRÄNDRINGAR I EFTERKRIGSTIDENS USA OCH STOD UPP MOT SOVJETUNIONEN.

President Franklin D. Roosevelt var svår att efterträda. Harry Truman var på talmannen Sam Rayburns kontor när det kom ett telefonsamtal strax efter klockan fem på eftermiddagen den 12 april 1945. Han ombads ”komma snabbt och tyst”.

När presidentens fru Eleanor berättade för honom att presidenten var död frågade Truman om det var något han kunde göra för henne.

”Är det något vi kan göra för dig?” Då svarade presidenthustrun klentroget: ”Det är nog du som har fått problem nu.”

Klockan 19 samlades en grupp i kabinettsrummet i Vita huset för att svära in Truman. Bland dem fanns hans fru Bess och dotter Margaret. Tre timmar och fjorton minuter efter FDR:s död lade den tidigare vicepresidenten handen på Bibeln och läste eden.

”Månens och stjärnornas samlade vikt föll över mig”, sade han senare till pressen.

Han hade tagit sig långt från sin födelseort Lamar i Missouri. Han hade varit en bokslukande pojke vars far gått i konkurs efter att ha bedrivit terminshandel med vete 1901 och senare flyttat familjen till Independence för att hans son skulle få en utbildning.

Mamman, Martha Ellen Truman, hade använt familjebibeln för att lära unge Harry att läsa. När han var tolv hade han läst hela Bibeln och alla Mark Twains böcker två gånger. Han var även en lovande klassisk pianospelare.

Vid 16 års ålder bodde Harry med ett gäng järnvägsarbetare, och två år senare arbetade han som banktjänsteman i Kansas City. Han återvände hem för att sköta familjens gård 1906 och tog över den på heltid 1917.

Samma år gav han sig in i kriget i Europa med general John J. Pershings expeditionsstyrka. Han utsågs till förste löjtnant i National Guard och förvandlade det dåligt hanterade batteri D, 129:e fältartilleriet, 60:e brigaden, 35:e infanteridivisionen, till en av de mest effektiva enheterna i armén. Löjtnant Trumans män slog ut ett tyskt batteri under MueseArgonne-offensiven 1918.

Truman räddade även sonen till en av Pendergast-bröderna från arméns krigsrätt. Tom och Mike Pendergast kontrollerade maskineriet för demokraterna i Kansas och stora delar av Missouri. Efter ett mindre lyckat försök inom herrekipering gav deras inflytande Truman chansen att kandidera som domare till den administrativa domstolen. När han senare blev senator i Missouri fick Truman höra att han var ”Pendergasts senator”.

Truman blev känd för att utreda tillverkningsindustrin under kriget; han avslöjade slöseri och produktionen av undermåligt stål.

1944 drogs han in i fraktionsrivaliteten inför nomineringen till vicepresident vid Demokraternas konvent. För den liberala vänstern var det självklara valet vicepresident Henry Wallace. Andra stod bakom antingen chefen för krigsmobiliseringen, James F. Byrnes, eller domaren i Högsta domstolen, William O. Douglas, som båda hade FDR:s stöd. Presidenten själv ställde sig med tiden dock bakom Truman, efter att ha varnats av sina rådgivare för att de senare skulle stöta bort fackföreningarna och afroamerikaner.

Truman hade först invändningar. Den 19 juli kallades han till ett möte med partihöjdarna där han råkade höra FDR:s röst i telefonen säga: ”Säg åt senatorn att om han vill bryta upp det demokratiska partiet mitt under ett krig så bär han själv ansvaret.”

Truman skulle bara vara vicepresident i 82 dagar. De två männen kom aldrig att stå varandra nära.

Till en början överskuggades Truman av Roosevelt. Han saknade sin företrädares karisma och talförmåga. Den amerikanska allmänheten såg honom dock som rättfram, framåt och ärlig – karaktärsdrag som var till hans fördel vid presidentvalet 1948.

Truman såg till att den amerikanska ekonomin gick från krigsproduktion till en ekonomi som betonade konsumtion. Han bevarade New Deal med en höjning av minimilönerna 1949 och ett ökat socialt skyddsnät. Han drog inte tillbaka flera av FDR:s åtgärder från krigsekonomin, vilket omfattade statliga monopol, lön- och priskontroller.

Ekonomin hindrades dock direkt efter kriget av hög inflation och brist på många konsumtionsvaror, som bilar, hus, kylskåp, socker och kött. Det här var också en tid av stor industriell oro, och rekordmånga arbetare, 4,6 miljoner (en tiondel av arbetsstyrkan), gick ut i strejk 1946.

I januari 1949 blev Trumans installation den första i USA:s historia

att sändas i nationell tv.

Under Trumans presidentskap desegregerades militären och en federal rapport om medborgerliga rättigheter togs fram. Hans administration ansattes hårt av republikanerna, särskilt efter att de fick majoritet i kongressen vid mellanårsvalet 1946. Det demokratiska partiet utmanades också av ökad fraktionsindelning, åtminstone under Trumans första period.

Den tidigare vicepresidenten för FDR och senare handelsministern, Henry Wallace, lanserade det vänsterinriktade Progressiva partiet i december 1947. Truman stod också inför en ”Dixiecrat”-revolt i södern på grund av sina försök att utöka medborgerliga rättigheter.

Motståndet mot kommunismen var starkt inom det sena 1940-talets politiska kultur. Mellanårsvalet 1946 förde fram unga konservativa agitatorer som Joseph McCarthy (Wisconsin) och Richard Nixon (Kalifornien).

Utrotandet av det påstådda nätverket av hemliga spioner och sabotörer i Moskvas ledband nådde så långt som till Hollywood, där den framtida presidenten Ronald Reagan, då ledare av Screen Actor’s Guild, entusiastiskt jagade vänstersympatisörer inom filmindustrin.

Att rensa den amerikanska underhållningsindustrin från påstått kommunistiskt inflytande hade ofta sin grund i hämnd och paranoia. Många amerikaner som svartlistades av Kommittén för oamerikanska aktiviteter

(HUAC) fick sina karriärer förstörda av bara några antydanden om deras samröre med andra. Truman och hans utrikesminister, Dean Acheson, anklagades även de av konservativa republikaner som Nixon för att de var för ”mjuka” i fråga om kommunismen, vilket skadade deras politiska rykte.

Till många konservativas ilska hade Acheson sagt att han stod på Alger Hiss sida, en ämbetsman i utrikesdepartementet som dömts för mened 1950. Hiss hade pekats ut av Time Magazines redaktör Whittaker Chambers som sovjetisk spion när Chambers vittnade inför HUAC i augusti 1948.

Men rädslan för spionage var inte utan grund under Truman-eran. Som nyinstallerad president hade Truman tagit Stalin åt sidan i Potsdam den 24 juli 1945 och viskat att

USA förberedde ett nytt hemligt vapen mot japanerna. Stalin visste redan om atombomben, tack vare de brittiska spionerna Klaus Fuchs och Donald McClean. Rättegången

1951 och den följande avrättningen av Julius och Ethel Rosenberg för att de överlämnat kärnvapenhemligheter till Sovjet väckte många liberalers vrede. Men tidigare hemligstämplade sovjetiska telegram avslöjade flera årtionden senare att Julius varit sovjetisk kurir.

Trumans utrikespolitik betecknades däremot av motstånd mot sovjetisk kommunism. Han hade tagit makten bara några veckor innan Adolf Hitler begick självmord. Vid slutet av hans presidentskap var Förenta Nationerna, ledda av amerikanska styrkor, fast i ett dödläge i kriget mot kommuniststyrkor på den avlägsna Koreahalvön.

Under Trumans första period accepterade de allierade axelmakternas ovillkorliga kapitulation och FN-deklarationen undertecknades. 1947 introducerade han Trumandoktrinen för att hjälpa Grekland och Turkiet, i ett försök att förhindra att länderna hamnade under Sovjet.

Samma år instiftade Truman Marshallplanen (se tidslinjen) för att rädda Europas krigshärjade ekonomier. 1948 erkände han staten Israel, och i juni samma år införde han en luftbro med mat och andra förnödenheter till de västkontrollerade delarna av Berlin efter

ATT RENSA DEN AMERIKANSKA UNDERHÅLLNINGSINDUSTRIN FRÅN PÅSTÅTT KOMMUNISTISKT INFLYTANDE GRUNDADES OFTA PÅ PARANOIA.

att sovjetiska styrkor blockerat infarterna. 1949 gav Truman sitt stöd till bildandet av nordatlantiska fördragsorganisationen (Nato), en kärnvapenbeväpnad militärallians mot Sovjetunionen och dess östeuropeiska satellitstater.

Om kalla kriget levde upp till sitt rykte i Europa visade sig östra Asien vara en region där rivaliteten mellan supermakterna svängde desto mer. Efter att Kinas inbördeskrig åter flammat upp efter den japanska förlusten hade Trumanadministrationen stöttat Chiang Kaisheks korrupta och inkompetenta nationalister mot kommunistgerillan ledd av ordförande Mao Zedong.

När den senare segrade 1949 blev kontroversen om ”Vem förlorade Kina?” bevingade ord för antikommunistiska republikaner under de kommande åren.

Dessutom smutsade Trumans hantering av kriget i Korea ner hans sista år. General MacArthurs beteende på slagfältet under vintern 1950–1951 utg jorde utan tvivel den allvarligaste insubordinationen mot en amerikansk högsta befälhavare i den amerikanska historien. MacArthur uttryckte sig flera gånger kritiskt mot de styrande i pressuttalanden, och han var bestämd på att ta kriget till Kina och störta Maos kommunistregim. Han skulle senare avslöja i sina memoarer att han ville använda totalt 26 atombomber mot Nordkorea och Kina.

Trots det blev Trumans avskedande av MacArthur, även om det låg helt inom presidentens befogenheter, mycket impopulärt. När MacArthur återvände till USA höll han ett 34 minuter långt tal inför en samlad kongress. Truman dömde ut talet som ”inget annat än en skitsnack”. Men sju miljoner amerikaner hyllade MacArthur vid en storslagen parad genom New York i april 1951.

Truman var mycket frustrerad över det dyra kriget, som i slutändan dödade 35 000 amerikanska soldater och nästan två miljoner koreaner, och än en gång störtdök hans opinionssiffror. Han avgick i januari 1953, och under de följande åren reste han runt i världen och publicerade sina memoarer i en samling med titeln Mr Citizen 1960.

Vid tiden för hans död tolv år senare ansågs hans administration allmänt ha förändrat USA och världen i stort på ett omfattande sätt.