Den si­no-sov­je­tis­ka kon­flik­ten

Kalla kriget - - Innehåll -

NÄR AL­LA FO­KU­SE­RA­DE PÅ MAKTKAMPEN MEL­LAN SOV­JE­TU­NI­O­NEN OCH USA PÅ­GICK DET EN MYC­KET BITT­RA­RE KON­FLIKT MEL­LAN KI­NA OCH SOV­JE­TU­NI­O­NEN.

Den 2 mars 1969 var lä­get spänt hos Ryss­lands stra­te­gis­ka ro­bot­strids­kraf­ter. De var re­do att när som helst skju­ta iväg si­na kärn­va­pen mot mål runt 1 600 kilo­me­ter bort.

Sol­da­ter från två su­per­mak­ter med kärn­va­pen låg och blöd­de till döds på en fru­sen flod­bädd. Det var nu det kal­la kri­get som Kennedy in­te vil­le utkämpa och Re­a­gan in­te kun­de vin­na plöts­ligt blev glöd­gan­de hett. Men det hand­la­de in­te om öst mot väst, istäl­let var det öst mot öst. Det­ta var det and­ra kal­la kri­get.

I det rö­da hör­net be­fann sig Sov­je­tu­ni­o­nen som var på höj­den av sin mi­li­tä­ra makt un­der den re­pres­si­ve Le­onid Brezj­nevs ledarskap. I mot­satt hörn stod Folk­re­pu­bli­ken Ki­na som var mitt up­pe i kul­tur­re­vo­lu­tio­nen som g jor­de sig av med olik­tän­kan­de och istäl­let pre­mi­e­ra­de fa­na­tisk hän­gi­ven­het till den obe­räk­ne­li­ge Mao Ze­dong.

Den 2 mars 1969 at­tac­ke­ra­de ki­ne­sis­ka gräns­po­li­ser och sol­da­ter i Fol­kets be­fri­el­se­ar­mé KGB:s gräns­po­lis. CIA an­såg att or­dern om at­tac­ken kom di­rekt från Ma­os re­ge­ring i Pe­king. Ki­ne­ser­na ver­ka­de va­ra obe­väp­na­de, men göm­de va­pen un­der si­na tjoc­ka vin­ter­jac­kor. De lyc­ka­des skju­ta ihjäl sju per­so­ner på den of­ta om­strid­da ön Zhen­bao/ Da­man­sky i Us­su­ri-flo­den där det ki­ne­sis­ka Man­chu­ri­et möt­te Sov­je­tu­ni­o­nens öst­ra gräns. Plöts­ligt dök yt­ter­li­ga­re 300 FBA-sol­da­ter upp från si­na göm­stäl­len och öpp­na­de eld mot res­ten av de sov­je­tis­ka gräns­po­li­sen på plats.

Den här bru­ta­la hän­del­sen var en del av en es­ka­le­ran­de kon­flikt mel­lan Sov­je­tu­ni­o­nen och Ki­na som brå­kat om det här land­om­rå­det i många år. Ma­os giss­ning var att Sov­je­tu­ni­o­nen in­te skul­le ge igen, el­ler i så fall gö­ra det i li­ten ska­la. Det­ta trots att den rö­da ar­mén ha­de en hel del sol­da­ter på plats i om­rå­det.

Det skul­le vi­sa sig att han ha­de rätt. Sov­je­tu­ni­o­nen sva­ra­de i li­ten ska­la, men ef­tersom at­tac­ken kom från en be­tyd­ligt bätt­re ut­rus­tad mi­litär­makt var se­gern ett fak­tum. KGB:s elit­styr­kor vid grän­sen ha­de på sig vin­ter­ka­mou­flage och möt­te ki­ne­ser­na med för ti­den mo­der­na T-62-tan­ken och ra­ketar­til­le­ri­sy­ste­met BM-21 Grad. Det he­la re­sul­te­ra­de i det som CIA be­skrev som ”fle­ra hund­ra” ki­ne­sis­ka döds­fall.

Ki­ne­ser­na för­be­red­de sig snabbt på yt­ter­li­ga­re stri­der. Sov­je­tu­ni­o­nen g jor­de si­na strids­spet­sar re­do och ut­ta­la­de hot om mer våld. Den här bitt­ra stri­den om flo­den och en hand­full öar kun­de ha es­ka­le­rat till nå­got myc­ket mer dra­ma­tiskt.

Men Mao be­slöt sig till sist för att bac­ka och man in­led­de för­hand­ling­ar om om­rå­det. Mao var re­do för en in­va­sion, och kanske till och med en kärn­va­pen­at­tack, men han var in­te vil­lig att ris­ke­ra det kärn­va­pen­pro­gram som sat­te Ki­na på världs­kar­tan som stor­makt.

Den sov­je­tis­ke pre­miär­mi­nis­tern Alex­ej Kosy­gin var på väg från den vi­et­na­me­sis­ke kom­mu­nist­le­da­ren Ho Chi Min­hs be­grav­ning i Ha­noi och stan­na­de till i Pe­king på vägen till­ba­ka. Tan­ken var att fö­ra di­plo­ma­tis­ka sam­tal med sin ki­ne­sis­ka mot­part, Zhou En­lai. Mao väg­ra­de att del­ta, och det blev till slut så att det mö­te som led­de till upp­lös­ning­en av den si­no-sov­je­tis­ka gräns­kon­flik­ten sked­de på Pe­king flyg­plats. Utåt sett var re­la­tio­nen mel­lan stor­mak­ter­na nu ne­u­tral, men det var långt ifrån en nor­mal och risk­fri si­tu­a­tion. Det ha­de det ald­rig va­rit. Den blo­di­ga kon­flik­ten vid grän­sen var ett tyd­ligt be­vis på hur nä­ra det var att allt es­ka­le­ra­de till ett fullt kärn­va­pen­k­rig.

Den vikt som Pe­king la vid att skyd­da sin nya kärn­va­pen­sta­tus är det störs­ta be­vi­set på att den si­no-sov­je­tis­ka gräns­kon­flik­ten var mer än en kon­flikt om ett stra­te­giskt ovik­tigt land­om­rå­de. Ki­na ha­de fak­tiskt ti­di­ga­re va­rit vil­ligt att ge upp om­rå­den av un­ge­fär sam­ma stor­lek i av­tal med Mon­go­li­et och Bur­ma.

Det Mao egent­li­gen vil­le var att tvinga den rys­ka björ­nen att bac­ka någ­ra steg. Det­ta skul­le änt­li­gen stär­ka Ki­nas sta­tus i den kom­mu­nis­tis­ka värl­den. Hans tak­tik var en­kel. Han kri­ti­se­ra­de öp­pet den ”sov­je­tis­ka im­pe­ri­a­lis­men”, me­dan hans styr­kor fort­sat­te att pat­rul­le­ra i det om­rå­de som Sov­je­tu­ni­o­nen var ute ef­ter.

Den här snab­ba och våld­sam­ma för­säm­ring­en av re­la­tio­nen mel­lan Ki­na och Sov­je­tu­ni­o­nen kom som en chock för väst. USA:s he­la utri­kes­po­li­tis­ka rikt­ning gick ut på idén om den kom­mu­nis­tis­ka ”do­mi­no­ef­fek­ten” där al­la de kom­mu­nis­tis­ka re­pu­bli­ker­na gick ihop och rik­ta­de si­na va­pen mot On­kel Sam. Trots den gif­ti­ga re­to­ri­ken som för­de tan­kar­na till an­ti­kens kej­sa­re var det bara en del av en gam­mal kon­flikt som grott i åra­tal.

Sov­je­tu­ni­o­nen blan­da­de sig i det ki­ne­sis­ka in­bör­des­kri­get mel­lan 1927 och 1950 med

Pro­pa­gan­da från 1950 vi­sar upp en god re­la­tion mel­lan Mao och Sta­lin.

Verk­lig­he­ten var en an­nan.

po­li­tisk råd­giv­ning och eko­no­miskt stöd. Mao skyll­de många miss­lyc­kan­den un­der kri­get just på det sov­je­tis­ka in­fly­tan­det. Det­ta då Sovjet främst för­sök­te främ­ja tak­ti­ker som fun­ge­ra­de för Ryss­land un­der re­vo­lu­tio­nen, men som in­te skul­le fun­ge­ra för den ki­ne­sis­ka kom­mu­nis­men som lu­ta­de sig starkt mot ri­kets lands­bygd och bön­der. Mao be­skyll­de ock­så Sov­je­tu­ni­o­nen för att läg­ga för myc­ket fo­kus på pam­par­na in­om KKP och be­hand­la dem som vik­ti­ga­re än le­dar­na ute i fält, som han själv.

Mao häv­da­de i ett sam­tal med den sov­je­tis­ke am­bas­sa­dö­ren år 1956 att de misslyckade re­vo­lu­tio­nä­ra för­sö­ken i stä­der­na på 20- och 30-ta­len ha­de kostat kom­mu­nis­men oer­hört myc­ket. Han me­na­de att styr­kor­na ha­de de­ci­me­rats kraf­tigt, från runt 300 000 till bara 25 000.

När den ja­pans­ka oc­ku­pa­tio­nen av Man­chu­ri­et ut­veck­la­des till en blo­dig at­tack även på res­ten av Ki­na år 1937 för­sök­te den sov­je­tis­ke le­da­ren Jo­sef Sta­lin få Mao att ska­pa en ge­men­sam front med sin fiende. Det­ta var det na­tio­na­lis­tis­ka par­ti­et som led­des av Chi­ang Kai-shek. Mao skul­le bli än­nu mer fru­stre­rad av att Sov­je­tu­ni­o­nen se­dan slöt ett vän­skaps­för­drag med Ku­o­min­tang och be­hand­la­de si­tu­a­tio­nen som att Kai-shek var Ki­nas hu­vud­sak­li­ga re­pre­sen­tant. De ja­pans­ka va­pen som Sov­je­tu­ni­o­nen lyc­kats be­slag­ta de­la­des ut till bå­de KKP och Ku­o­min­tang år 1945 och 1946, men na­tio­na­lis­ter­na fick dub­belt så många ge­vär och sex gång­er så många kulspru­tor.

Den se­na­re se­gern för KKP och det fak­tum att Mao blev le­da­ren för Folk­re­pu­bli­ken Ki­na

den 1 ok­to­ber 1949 g jor­de att Sov­je­tu­ni­o­nen till slut gav sitt er­kän­nan­de, men det­ta sked­de fle­ra må­na­der se­na­re. De bå­da par­ter­na un­der­teck­na­de det si­no-sov­je­tis­ka vän­skaps­för­dra­get i feb­ru­a­ri 1950, vil­ket led­de till stor oro i Washing­ton och ökad pro­pa­gand­a­pro­duk­tion på bå­da si­dor. Trots att det såg ut som att Ki­na och Sov­je­tu­ni­o­nen var en enad front fanns det gott om kon­flik­ter un­der ytan. Mao för­sök­te un­der den här ti­den till ex­em­pel stäv­ja sov­je­tis­ka för­sök att ta över ki­ne­sis­ka land­om­rå­den.

”Rum­met där de för­hand­la­de var som en te­a­ter som spe­la­de en full­stän­digt de­mo­nisk fö­re­ställ­ning”, minns Stal­ins tolk Fe­doren­ko år 1989. ”När Sta­lin kom in i rum­met var det som att al­la slu­ta­de att an­das.” Ut­i­från såg det dock ut som att de här två ”on­da im­pe­ri­er­na” age­ra­de uni­sont, nå­got som be­kräf­ta­des av de bå­da stor­mak­ter­nas hand­ling­ar un­der Koreakriget mel­lan 1950 och 1953 då luftstöd från bå­de Ki­na och Sov­je­tu­ni­o­nen var en del av den nord­ko­re­ans­ka krig­fö­ring­en. Ki­ne­sis­ka trup­per be­fann sig på mar­ken med sov­je­tis­ka va­pen och en enad kom­mu­nis­tisk front höll luftut­rym­met. Men även nu blev spän­ning­ar­na län­der­na emel­lan allt stör­re.

Sta­lin var mån om att und­vi­ka al­la di­rek­ta kon­fron­ta­tio­ner med USA och för­sök­te där­för få det att ver­ka som att det sov­je­tis­ka in­fly­tan­det var mind­re än vad det fak­tiskt var.

Det­ta ge­nom att de sov­je­tis­ka styr­kor­na bar ki­ne­sis­ka uni­for­mer samt att rys­ka för­bjöds i ra­di­o­kom­mu­ni­ka­tio­ner­na. De för­sök­te ock­så upp­munt­ra de sov­je­tis­ka sol­da­ter­na att age­ra mer själv­stän­digt istäl­let för att föl­ja sam­ma

MAO VIL­LE ATT DEN RYS­KA BJÖR­NEN

SKUL­LE TA ETT STEG TILL­BA­KA

hi­e­rar­kis­ka ord­ning som ki­ne­ser­na och nord­ko­re­a­ner­na.

På grund av att kom­mu­ni­ka­tio­nen var så då­lig och det fak­tum att man sak­na­de ge­men­sam­ma ko­der på gräs­rots­ni­vån var det van­ligt att man be­sköt si­na al­li­e­ra­de av miss­tag. Det­ta till ex­em­pel då nord­ko­re­ans­ka el­ler ki­ne­sis­ka mark­trup­per öpp­na­de eld mot sov­je­tis­ka MIG-PLAN som de in­te kän­de igen. De bör­ja­de i sin tur skju­ta på ki­ne­sis­ka pi­lo­ter av sam­ma an­led­ning. Bå­da si­dor­na ha­de på många sätt ock­så ta­git sig vat­ten över hu­vu­det. De då­ligt be­väp­na­de ki­ne­sis­ka styr­kor­na var be­ro­en­de av sovjetiskt krigs­ma­te­ri­el som Sov­je­tu­ni­o­nen käm­pa­de med att pro­du­ce­ra på grund av and­ra världs­kri­get. Sta­lin för­sök­te ba­lan­se­ra ut det he­la ge­nom att ge ki­ne­ser­na en räk­ning på runt 4 200 mil­jo­ner kro­nor som skul­le lam­slå den ki­ne­sis­ka eko­no­min många ti­o­tals år fram­åt. Koreakriget led­de den 27 juli 1953 till det död­lä­ge som de­lar lan­det än idag. Sta­lin dog ti­di­ga­re sam­ma år (den 5 mars) i svi­ter­na av en stro­ke och Nikita Chrusjtjov tog över. Han ha­de en be­tyd­ligt mer vän­skap­lig re­la­tion med Mao. Den nya sov­je­tis­ka le­da­ren sat­te snabbt av tek­nisk kom­pe­tens som skul­le stöd­ja Ki­nas am­bi­tion att in­dust­ri­a­li­se­ra lan­det. Han gav dess­utom Ki­na ett lån på 520 mil­jo­ner ru­bel. De två le­dar­na upp­munt­ra­de till­sam­mans den vi­et­na­me­sis­ke le­da­ren Ho Chi Minh att ac­cep­te­ra de­lan­det av Vi­et­nam i två de­lar, den rö­da nor­ra de­len och den kapitalistiska söd­ra på Genè­ve­kon­fe­ren­sen år 1954.

Mao var verk­li­gen in­te sär­skilt för­tjust i Sta­lin, men när Chrusjtjov tog över och bör­ja­de att dra sig bort från den ti­di­ga­re dik­ta­torns ar­bets­sätt såg Mao även det­ta som ett hot. Chrusjtjov tog 1956 av­stånd från per­son­kul­ten runt den ti­di­ga­re le­da­ren pre­cis sam­ti­digt som Mao bygg­de upp per­son­kul­ten runt sig själv. Även Ch­rusjtjovs prat om en fred­lig samex­istens med väst gick helt emot Ma­os öka­de ag­gres­sion och mi­li­tä­ra be­red­skap. Den sov­je­tis­ke le­da­ren tog se­na­re till­ba­ka sitt löf­te om att hjäl­pa ki­ne­ser­na att ut­veck­la kärn­va­pen, och an­vän­de till och med sitt ve­to till att hål­la Ki­na ut­an­för FN.

Det he­la led­de till en bör­jan till gans­ka mått­li­ga spän­ning­ar. Ki­na kri­ti­se­ra­de Ju­go­sla­vi­en och Sov­je­tu­ni­o­nen kri­ti­se­ra­de Al­ba­ni­en, vars pa­ra­noi­da de­spot En­ver Hox­ha in­te höll med om Ch­rusjtjovs vän­li­ga för­hål­lan­de till väst fram­för go­da re­la­tio­ner med Ki­na. De här mot­sätt­ning­ar­na blev allt tyd­li­ga­re och be­tyd­ligt mer all­var­li­ga år 1960.

Trots att av­stån­det väx­te mel­lan de bå­da län­der­na för­blev USA gans­ka ove­tan­de. Den då­va­ran­de vice­pre­si­den­ten Nixon und­ra­de i ett mö­te med USA:s na­tio­nel­la sä­ker­hets­råd år 1959 till och med om kon­flik­ten kanske bara var en kon­spi­ra­tion. Året där­på höll pre­si­dent Ei­senho­wer med Chi­ang Kai-shek (som vid det här la­get en­bart kon­trol­le­ra­de ögrup­pen Tai­wan) om att ”det kom­mu­nis­tis­ka bloc­ket verk­li­gen fun­ge­rar som ett block, som sät­ter upp ge­men­sam­ma mål och där ing­en in­di­vi­du­ell part age­rar själv­stän­digt”.

Trots att Chrusjtjov ska­pa­de ru­bri­ker i Eu­ro­pa och Nor­da­me­ri­ka för sin re­to­rik och det hår­da ut­ta­lan­det om att ”vi ska be­gra­va er” ska vi in­te glöm­ma att man­nen som star­ta­de Ku­bakri­sen år 1962 ock­så var den som lyc­ka­des av­slu­ta den. Mao var öp­pen med sin kri­tik mot den sov­je­tis­ke le­da­ren för att han bac­ka­de och gav upp un­der Ku­bakri­sen. När han se­dan ut­ta­la­de si­na förs­ta hot om kärn­va­pen­kon­flikt i Zhen­bao/Da­man­sky år 1964 viss­te ki­ne­ser­na att han in­te kun­de me­na all­var.

Det var först se­na­re när Le­onid Brezj­nev kapp­rus­ta­de med USA och kros­sa­de allt mot­stånd mot sov­je­tisk makt i Tjeckoslovakien som det fanns an­led­ning att tro att ho­ten skul­le bac­kas upp. Man pla­ce­ra­de Sca­le­boar­den­he­ter på mar­ken för förs­ta gång­en och

DEN SOV­JE­TIS­KE LE­DA­REN TOG TILL­BA­KA SITT LÖF­TE OM ATT HJÄL­PA KI­NE­SER­NA ATT

UT­VECK­LA KÄRN­VA­PEN.

na­tio­na­lis­tis­ka Ra­dio Fred och Fri­het sän­de pro­pa­gan­da över he­la värl­den, på fle­ra oli­ka språk: ”Är vi räd­da för Mao Ze­dong och hans spel­pjä­ser som vi­sar upp sig vid grän­sen? He­la värl­den vet att Sov­je­tu­ni­o­nens sto­ra styr­ka är vå­ra ra­ke­ter.”

Brezj­nev fort­sat­te att hål­la ett va­ket öka på re­gi­o­nen även ef­ter att det si­no-sov­je­tis­ka kri­get ta­git slut. År 1971 be­fann sig 44 di­vi­sio­ner på runt 10 000–13 000 man på plats, sam­ti­digt som runt 32–40 flyg med till­hö­ran­de ut­rust­ning och krigs­ma­te­ri­el be­va­ka­de den enor­ma 4 380 kilo­me­ter långa grän­sen. Sov­je­tu­ni­o­nen mo­bi­li­se­ra­de si­na styr­kor i Mon­go­li­et, där an­ta­let sol­da­ter väx­te till 100 000 från lan­dets eg­na ar­mé som bara be­stod av 30 000.

Trots att Ki­na och Sov­je­tu­ni­o­nen ald­rig var i ett re­gel­rätt krig fort­sat­te kon­flik­ter­na i ett an­tal om­bud­s­krig i Afri­ka, Syd­osta­si­en och på and­ra plat­ser, i stri­der via oli­ka re­bell­grup­per och kom­mu­nis­tis­ka re­gi­mer. Den si­no-sov­je­tis­ka re­la­tio­nen var nu så pass in­fek­te­rad att den ha­de bör­jat att ra­di­kalt änd­ra den glo­ba­la världs­ord­ning­en

Mao in­såg till sist att han in­te kla­ra­de av att utkämpa två krig på två oli­ka fron­ter.

Han be­döm­de att ris­ken för en in­va­sion från Sov­je­tu­ni­o­nen var be­tyd­ligt stör­re än en ame­ri­kansk at­tack. Mao val­de där­för att för­sö­ka när­ma sig sin gam­la fiende och åter­ta kon­tak­ten med väst. Det­ta led­de i sin tur till ett gans­ka osan­no­likt mö­te med den ame­ri­kans­ka pre­si­den­ten Ri­chard Nixon i Ki­na. Nixon såg det som att bätt­re re­la­tio­ner med Ki­na var ett sä­kert sätt att un­der­mi­ne­ra Sov­je­tu­ni­o­nens glo­ba­la in­fly­tan­de.

Chrusjtjov dog år 1971 och fick ald­rig se att hans tan­ke om ”fred­lig samex­istens” fak­tiskt blev till verk­lig­het. Det­ta dock för Ki­na och

USA sna­ra­re än för USA och Sov­je­tu­ni­o­nen.

Han fick hel­ler in­te ve­ta att kal­la kri­get skul­le på­gå i yt­ter­li­ga­re två år­tion­den och att det he­la tog slut först med rö­da ar­méns ut­tåg ur Af­gha­nis­tan, och slut­gilt­li­gen Sov­je­tu­ni­o­nens upp­lös­ning.

De sov­je­tis­ka spe­ci­al­styr­kor­na Spetsnaz i Af­gha­nis­tan, från E. Kuvakins sam­ling.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.