Den sino-sovjetiska konflikten
NÄR ALLA FOKUSERADE PÅ MAKTKAMPEN MELLAN SOVJETUNIONEN OCH USA PÅGICK DET EN MYCKET BITTRARE KONFLIKT MELLAN KINA OCH SOVJETUNIONEN.
Den 2 mars 1969 var läget spänt hos Rysslands strategiska robotstridskrafter. De var redo att när som helst skjuta iväg sina kärnvapen mot mål runt 1 600 kilometer bort.
Soldater från två supermakter med kärnvapen låg och blödde till döds på en frusen flodbädd. Det var nu det kalla kriget som Kennedy inte ville utkämpa och Reagan inte kunde vinna plötsligt blev glödgande hett. Men det handlade inte om öst mot väst, istället var det öst mot öst. Detta var det andra kalla kriget.
I det röda hörnet befann sig Sovjetunionen som var på höjden av sin militära makt under den repressive Leonid Brezjnevs ledarskap. I motsatt hörn stod Folkrepubliken Kina som var mitt uppe i kulturrevolutionen som g jorde sig av med oliktänkande och istället premierade fanatisk hängivenhet till den oberäknelige Mao Zedong.
Den 2 mars 1969 attackerade kinesiska gränspoliser och soldater i Folkets befrielsearmé KGB:s gränspolis. CIA ansåg att ordern om attacken kom direkt från Maos regering i Peking. Kineserna verkade vara obeväpnade, men gömde vapen under sina tjocka vinterjackor. De lyckades skjuta ihjäl sju personer på den ofta omstridda ön Zhenbao/ Damansky i Ussuri-floden där det kinesiska Manchuriet mötte Sovjetunionens östra gräns. Plötsligt dök ytterligare 300 FBA-soldater upp från sina gömställen och öppnade eld mot resten av de sovjetiska gränspolisen på plats.
Den här brutala händelsen var en del av en eskalerande konflikt mellan Sovjetunionen och Kina som bråkat om det här landområdet i många år. Maos gissning var att Sovjetunionen inte skulle ge igen, eller i så fall göra det i liten skala. Detta trots att den röda armén hade en hel del soldater på plats i området.
Det skulle visa sig att han hade rätt. Sovjetunionen svarade i liten skala, men eftersom attacken kom från en betydligt bättre utrustad militärmakt var segern ett faktum. KGB:s elitstyrkor vid gränsen hade på sig vinterkamouflage och mötte kineserna med för tiden moderna T-62-tanken och raketartillerisystemet BM-21 Grad. Det hela resulterade i det som CIA beskrev som ”flera hundra” kinesiska dödsfall.
Kineserna förberedde sig snabbt på ytterligare strider. Sovjetunionen g jorde sina stridsspetsar redo och uttalade hot om mer våld. Den här bittra striden om floden och en handfull öar kunde ha eskalerat till något mycket mer dramatiskt.
Men Mao beslöt sig till sist för att backa och man inledde förhandlingar om området. Mao var redo för en invasion, och kanske till och med en kärnvapenattack, men han var inte villig att riskera det kärnvapenprogram som satte Kina på världskartan som stormakt.
Den sovjetiske premiärministern Alexej Kosygin var på väg från den vietnamesiske kommunistledaren Ho Chi Minhs begravning i Hanoi och stannade till i Peking på vägen tillbaka. Tanken var att föra diplomatiska samtal med sin kinesiska motpart, Zhou Enlai. Mao vägrade att delta, och det blev till slut så att det möte som ledde till upplösningen av den sino-sovjetiska gränskonflikten skedde på Peking flygplats. Utåt sett var relationen mellan stormakterna nu neutral, men det var långt ifrån en normal och riskfri situation. Det hade det aldrig varit. Den blodiga konflikten vid gränsen var ett tydligt bevis på hur nära det var att allt eskalerade till ett fullt kärnvapenkrig.
Den vikt som Peking la vid att skydda sin nya kärnvapenstatus är det största beviset på att den sino-sovjetiska gränskonflikten var mer än en konflikt om ett strategiskt oviktigt landområde. Kina hade faktiskt tidigare varit villigt att ge upp områden av ungefär samma storlek i avtal med Mongoliet och Burma.
Det Mao egentligen ville var att tvinga den ryska björnen att backa några steg. Detta skulle äntligen stärka Kinas status i den kommunistiska världen. Hans taktik var enkel. Han kritiserade öppet den ”sovjetiska imperialismen”, medan hans styrkor fortsatte att patrullera i det område som Sovjetunionen var ute efter.
Den här snabba och våldsamma försämringen av relationen mellan Kina och Sovjetunionen kom som en chock för väst. USA:s hela utrikespolitiska riktning gick ut på idén om den kommunistiska ”dominoeffekten” där alla de kommunistiska republikerna gick ihop och riktade sina vapen mot Onkel Sam. Trots den giftiga retoriken som förde tankarna till antikens kejsare var det bara en del av en gammal konflikt som grott i åratal.
Sovjetunionen blandade sig i det kinesiska inbördeskriget mellan 1927 och 1950 med
Propaganda från 1950 visar upp en god relation mellan Mao och Stalin.
Verkligheten var en annan.
politisk rådgivning och ekonomiskt stöd. Mao skyllde många misslyckanden under kriget just på det sovjetiska inflytandet. Detta då Sovjet främst försökte främja taktiker som fungerade för Ryssland under revolutionen, men som inte skulle fungera för den kinesiska kommunismen som lutade sig starkt mot rikets landsbygd och bönder. Mao beskyllde också Sovjetunionen för att lägga för mycket fokus på pamparna inom KKP och behandla dem som viktigare än ledarna ute i fält, som han själv.
Mao hävdade i ett samtal med den sovjetiske ambassadören år 1956 att de misslyckade revolutionära försöken i städerna på 20- och 30-talen hade kostat kommunismen oerhört mycket. Han menade att styrkorna hade decimerats kraftigt, från runt 300 000 till bara 25 000.
När den japanska ockupationen av Manchuriet utvecklades till en blodig attack även på resten av Kina år 1937 försökte den sovjetiske ledaren Josef Stalin få Mao att skapa en gemensam front med sin fiende. Detta var det nationalistiska partiet som leddes av Chiang Kai-shek. Mao skulle bli ännu mer frustrerad av att Sovjetunionen sedan slöt ett vänskapsfördrag med Kuomintang och behandlade situationen som att Kai-shek var Kinas huvudsakliga representant. De japanska vapen som Sovjetunionen lyckats beslagta delades ut till både KKP och Kuomintang år 1945 och 1946, men nationalisterna fick dubbelt så många gevär och sex gånger så många kulsprutor.
Den senare segern för KKP och det faktum att Mao blev ledaren för Folkrepubliken Kina
den 1 oktober 1949 g jorde att Sovjetunionen till slut gav sitt erkännande, men detta skedde flera månader senare. De båda parterna undertecknade det sino-sovjetiska vänskapsfördraget i februari 1950, vilket ledde till stor oro i Washington och ökad propagandaproduktion på båda sidor. Trots att det såg ut som att Kina och Sovjetunionen var en enad front fanns det gott om konflikter under ytan. Mao försökte under den här tiden till exempel stävja sovjetiska försök att ta över kinesiska landområden.
”Rummet där de förhandlade var som en teater som spelade en fullständigt demonisk föreställning”, minns Stalins tolk Fedorenko år 1989. ”När Stalin kom in i rummet var det som att alla slutade att andas.” Utifrån såg det dock ut som att de här två ”onda imperierna” agerade unisont, något som bekräftades av de båda stormakternas handlingar under Koreakriget mellan 1950 och 1953 då luftstöd från både Kina och Sovjetunionen var en del av den nordkoreanska krigföringen. Kinesiska trupper befann sig på marken med sovjetiska vapen och en enad kommunistisk front höll luftutrymmet. Men även nu blev spänningarna länderna emellan allt större.
Stalin var mån om att undvika alla direkta konfrontationer med USA och försökte därför få det att verka som att det sovjetiska inflytandet var mindre än vad det faktiskt var.
Detta genom att de sovjetiska styrkorna bar kinesiska uniformer samt att ryska förbjöds i radiokommunikationerna. De försökte också uppmuntra de sovjetiska soldaterna att agera mer självständigt istället för att följa samma
MAO VILLE ATT DEN RYSKA BJÖRNEN
SKULLE TA ETT STEG TILLBAKA
hierarkiska ordning som kineserna och nordkoreanerna.
På grund av att kommunikationen var så dålig och det faktum att man saknade gemensamma koder på gräsrotsnivån var det vanligt att man besköt sina allierade av misstag. Detta till exempel då nordkoreanska eller kinesiska marktrupper öppnade eld mot sovjetiska MIG-PLAN som de inte kände igen. De började i sin tur skjuta på kinesiska piloter av samma anledning. Båda sidorna hade på många sätt också tagit sig vatten över huvudet. De dåligt beväpnade kinesiska styrkorna var beroende av sovjetiskt krigsmateriel som Sovjetunionen kämpade med att producera på grund av andra världskriget. Stalin försökte balansera ut det hela genom att ge kineserna en räkning på runt 4 200 miljoner kronor som skulle lamslå den kinesiska ekonomin många tiotals år framåt. Koreakriget ledde den 27 juli 1953 till det dödläge som delar landet än idag. Stalin dog tidigare samma år (den 5 mars) i sviterna av en stroke och Nikita Chrusjtjov tog över. Han hade en betydligt mer vänskaplig relation med Mao. Den nya sovjetiska ledaren satte snabbt av teknisk kompetens som skulle stödja Kinas ambition att industrialisera landet. Han gav dessutom Kina ett lån på 520 miljoner rubel. De två ledarna uppmuntrade tillsammans den vietnamesiske ledaren Ho Chi Minh att acceptera delandet av Vietnam i två delar, den röda norra delen och den kapitalistiska södra på Genèvekonferensen år 1954.
Mao var verkligen inte särskilt förtjust i Stalin, men när Chrusjtjov tog över och började att dra sig bort från den tidigare diktatorns arbetssätt såg Mao även detta som ett hot. Chrusjtjov tog 1956 avstånd från personkulten runt den tidigare ledaren precis samtidigt som Mao byggde upp personkulten runt sig själv. Även Chrusjtjovs prat om en fredlig samexistens med väst gick helt emot Maos ökade aggression och militära beredskap. Den sovjetiske ledaren tog senare tillbaka sitt löfte om att hjälpa kineserna att utveckla kärnvapen, och använde till och med sitt veto till att hålla Kina utanför FN.
Det hela ledde till en början till ganska måttliga spänningar. Kina kritiserade Jugoslavien och Sovjetunionen kritiserade Albanien, vars paranoida despot Enver Hoxha inte höll med om Chrusjtjovs vänliga förhållande till väst framför goda relationer med Kina. De här motsättningarna blev allt tydligare och betydligt mer allvarliga år 1960.
Trots att avståndet växte mellan de båda länderna förblev USA ganska ovetande. Den dåvarande vicepresidenten Nixon undrade i ett möte med USA:s nationella säkerhetsråd år 1959 till och med om konflikten kanske bara var en konspiration. Året därpå höll president Eisenhower med Chiang Kai-shek (som vid det här laget enbart kontrollerade ögruppen Taiwan) om att ”det kommunistiska blocket verkligen fungerar som ett block, som sätter upp gemensamma mål och där ingen individuell part agerar självständigt”.
Trots att Chrusjtjov skapade rubriker i Europa och Nordamerika för sin retorik och det hårda uttalandet om att ”vi ska begrava er” ska vi inte glömma att mannen som startade Kubakrisen år 1962 också var den som lyckades avsluta den. Mao var öppen med sin kritik mot den sovjetiske ledaren för att han backade och gav upp under Kubakrisen. När han sedan uttalade sina första hot om kärnvapenkonflikt i Zhenbao/Damansky år 1964 visste kineserna att han inte kunde mena allvar.
Det var först senare när Leonid Brezjnev kapprustade med USA och krossade allt motstånd mot sovjetisk makt i Tjeckoslovakien som det fanns anledning att tro att hoten skulle backas upp. Man placerade Scaleboardenheter på marken för första gången och
DEN SOVJETISKE LEDAREN TOG TILLBAKA SITT LÖFTE OM ATT HJÄLPA KINESERNA ATT
UTVECKLA KÄRNVAPEN.
nationalistiska Radio Fred och Frihet sände propaganda över hela världen, på flera olika språk: ”Är vi rädda för Mao Zedong och hans spelpjäser som visar upp sig vid gränsen? Hela världen vet att Sovjetunionens stora styrka är våra raketer.”
Brezjnev fortsatte att hålla ett vaket öka på regionen även efter att det sino-sovjetiska kriget tagit slut. År 1971 befann sig 44 divisioner på runt 10 000–13 000 man på plats, samtidigt som runt 32–40 flyg med tillhörande utrustning och krigsmateriel bevakade den enorma 4 380 kilometer långa gränsen. Sovjetunionen mobiliserade sina styrkor i Mongoliet, där antalet soldater växte till 100 000 från landets egna armé som bara bestod av 30 000.
Trots att Kina och Sovjetunionen aldrig var i ett regelrätt krig fortsatte konflikterna i ett antal ombudskrig i Afrika, Sydostasien och på andra platser, i strider via olika rebellgrupper och kommunistiska regimer. Den sino-sovjetiska relationen var nu så pass infekterad att den hade börjat att radikalt ändra den globala världsordningen
Mao insåg till sist att han inte klarade av att utkämpa två krig på två olika fronter.
Han bedömde att risken för en invasion från Sovjetunionen var betydligt större än en amerikansk attack. Mao valde därför att försöka närma sig sin gamla fiende och återta kontakten med väst. Detta ledde i sin tur till ett ganska osannolikt möte med den amerikanska presidenten Richard Nixon i Kina. Nixon såg det som att bättre relationer med Kina var ett säkert sätt att underminera Sovjetunionens globala inflytande.
Chrusjtjov dog år 1971 och fick aldrig se att hans tanke om ”fredlig samexistens” faktiskt blev till verklighet. Detta dock för Kina och
USA snarare än för USA och Sovjetunionen.
Han fick heller inte veta att kalla kriget skulle pågå i ytterligare två årtionden och att det hela tog slut först med röda arméns uttåg ur Afghanistan, och slutgiltligen Sovjetunionens upplösning.