Avspänningspolitiken
EFTER KUBAKRISEN FÖRSÖKTE DE KALLA SUPERMAKTERNA HITTA ANDRA MINDRE LADDADE VÄGAR. VAR FREDLIG SAMEXISTENS MÖJLIG?
Spänningarna under kalla kriget nådde sin kulmen med dödläget på Kuba. Hela världen höll andan. När Sovjetunionen till sist flyttade sina missiler från Kuba dämpades oron för ett globalt kärnvapenkrig. USA passade samtidigt på att plocka bort sina Jupiter-missiler från Turkiet under stort hemlighetsmakeri. Att de två supermakterna lyckades komma till en sådan överenskommelse för att undvika en större katastrof tycktes tala för mer kompromisser än konfrontationer i framtiden.
President Kennedy gav ett viktigt tal åtta månader efter förhandlingarna om Kuba.
Han talade då för att äntligen tona ner den aggressiva och bombastiska retoriken som hade präglat kalla kriget det senaste årtiondet. Han förespråkade istället tolerans och talade för att skapa större förståelse och bättre dialog mellan Sovjetunionen och USA. Kennedy hoppades att hans ansträngningar skulle leda till liknande svar från Sovjetunionens sida. Han poängterade också att väst behövde hitta ett nytt sätt att förhålla sig Sovjetunionen: ”Ingen regering eller socialt system är så ondskefullt att människorna i det kan antas helt sakna goda egenskaper”, sa han. Han fortsatte med att säga: ”I slutändan är det så att vi alla bor på den här lilla planeten. Vi andas alla samma luft. Vi bryr oss om våra barns framtid. Och vi alla är dödliga.”
Talet blev väl mottaget runtom i världen, särskilt i Moskva. Faktiskt så till den grad att de båda supermakterna och Storbritannien skrev på ett partiellt provstoppsavtal i juli 1963. Man satte också upp en särskild direktkontaktlinje mellan Vita huset och Kreml som började användas cirka en månad senare.
Knappt ett år senare mördades Kennedy och Sovjetunionens ledare Chrusjtjov petades bort från makten. Trots detta fortsatte relationen mellan supermakterna att vara hövlig, detta även efter att USA gick i krig med Vietnam år 1965. USA försökte förhindra att de olika delarna av Vietnam enades under en kommunistisk regim. De var rädda för att länderna i området skulle drabbas av en ”dominoeffekt” och gå åt samma håll. USA försökte därför etablera en fristående nation i södra Vietnam. Norra Vietnam leddes av Ho Chi Minh, och han och hans styrkor lyckades vända konflikten till att bli ett krig som handlade mer om kampen för nationell frigörelse.
Norra Vietnam fick stöd från kommunistmakterna Kina och Sovjetunionen, men de var långt ifrån enade i sina insatser. Både Kina och Sovjetunionen hade av olika anledningar avrått från att attackera Sydvietnam i det
inledande skedet. När striderna intensifierades började båda länderna förse de kommunistiska styrkorna med vapen. Sovjetunionen försökte dock satsa på bättre relationer med USA och fokuserade mer på det som hände i Europa. Pragvågen skedde år 1968 i Tjeckoslovakien och Sovjetunionen skickade trupper för att kontrollera läget. Kina valde däremot att skicka sitt stöd, för Mao Zedong ville att hans land skulle stödja revolutionär marxism. Den här hållningen var inte populär i Sovjetunionen. Mao drog i sin tur tillbaka landets stöd till nordvietnameserna när de vägrade att bryta den nära relationen med Sovjetunionen och gick in i fredsförhandlingar år 1969. Runt tio år senare skulle Kina återigen vara i konflikt med det då enade Vietnam, då på grund av nationens stridigheter med grannen Kambodja.
Andra konflikter runtom i världen de närmaste åren ställde återigen kalla krigets protagonister mot varandra, särskilt under sexdagarskriget mellan Israel och de arabiska grannländerna år 1967. Trots det konfliktfyllda läget lyckades man bibehålla diplomatin och direktlinjen användes för första gången. Båda sidorna höll då varandra uppdaterade om sina rörelser på havet för att undvika eventuella missförstånd. Det ledde till sist fram till en överenskommelse mellan USA och Sovjetunionen år 1969. Man enades om att det var dags att börja diskutera begränsningar i kapprustningen. Det var nu avspänningspolitikens tid, som kallas détente.
Ordet kom från medeltidens franska och beskrev hur man lossar strängen på en pilbåge. Detta applicerades sedan på diplomatin som ett sätt att illustrera hur motsättningar och spänningar mellan nationerna kunde lättas genom förhandlingar.
Det fanns en allmän längtan efter en tryggare och mindre konfliktfylld värld, men Sovjetunionen hade särskilt goda anledningar att försöka förbättra relationerna med väst. Det viktigaste var att säkra Moskvas behov av internationell säkerhet, både för egen del och för länderna i Östeuropa som låg under Sovjetunionens inflytande. Chrusjtjovs efterträdare Leonid Brezjnev trodde på att den här typen av trygghet lättast kunde uppnås med hjälp av dialog, förhandling och till sist överenskommelser med väst.
Andra faktorer var dock minst lika viktiga. Kapprustningen blev allt dyrare för alla, och Sovjetunionen fick allt svårare att hålla takten. Detta särskilt eftersom ekonomierna i öst kämpade i motvind. Dessutom sågs Sovjetunionens insatser för att stävja Pragvåren i Tjeckoslovakien av många inom unionen som ett misstag. Många västländer fördömde naturligtvis också det hela. I det här ljuset blev det ännu viktigare för Sovjetunionen att nå långsiktiga lösningar på den internationella spelplanen. Man hoppades att détente var svaret.
Samtidigt blev Sovjetunionens relation med Kina bara värre. Det var som bäst ljummet mellan de två kommunistiska stormakterna beroende på en utbredd kultur av misstro samt delade meningar om Vietnamfrågan. Det blev allt mer tydligt att Sovjetunionen och Kina såg varandra som potentiella hot. Tidigt år 1969 bröt det ut stridigheter på den kinesiska gränsen till Sovjetunionen. Båda sidor förlorade många
DÉTENTE HANDLADE OM HUR MOTSÄTTNINGAR OCH SPÄNNINGAR MELLAN NATIONERNA KUNDE
LÄTTAS GENOM FÖRHANDLINGAR.
soldater och Sovjetunionen övervägde rent av att svara med en attack på Kinas kärnkraftverk. Sovjetunionen undvek till sist detta drastiska steg efter att ha konsulterat Washington om saken.
Kalla krigets protagonister hade redan från början av kommit överens om att avspänningspolitiken inte skulle innehålla några direkta försök att ändra den andra sidans ideologi. Det handlade istället om att skapa en fredlig samexistens mellan det kapitalistiska väst och det kommunistiska blocket. Vissa i det demokratiska Europa trodde dock att avspänningspolitiken kunde medföra ökad handel längst med kalla krigets frontlinjer, vilket på sikt potentiellt kunde bryta ner de hårt sammansatta kommuniststaterna. Så tidigt som 1963 började Egon Bahr från Västtysklands socialdemokratiska parti tala om att det behövdes förenande satsningar för att bättra på landets relation med Östtyskland. Tidigare hade Bahrs landsmän helt vägrat acceptera det kommunistiska Östtysklands existens. Bahr idéer blev dock hörda och utvecklades vidare till något som kallades Neue Ostpolitik, ”ny östpolitik”. Målet var att uppnå geopolitisk stabilitet genom att formalisera relationerna med Östtyskland och övriga Sovjetunionen så att varor och idéer kunde utbytas mellan länderna. Något man med tiden hoppades på skulle leda till mindre auktoritära kommunistiska regimer. Ett enande av Tyskland kanske faktiskt kunde vara möjligt då. Den före detta borgmästaren i Västtyskland, Willy Brandt, blev rikskansler år 1969. Han satsade rejält på den nya östpolitiken och använde sig av Bahr som ledare för förhandlingarna.
Men det var långt ifrån alla i Västtyskland som var nöjda med den nya hållningen. Många argumenterade för att det var ett sätt att förråda de tyskar som var fast i kommunistiska områden, då det betydde att man skulle tvingas erkänna de östtyska gränserna. Ett sådant ställningstagande gynnade dock Sovjetunionen som snabbt gick med på de nya villkoren. Brandt undertecknade Moskvafördraget år 1970, som erkände gränserna som de såg ut efter andra världskriget samt gränsdragningen mellan
Öst- och Västtyskland. Tre år senare skrevs Grundfördraget på. Grundfördraget bekräftade att det fanns två tyska stater och normaliserade relationen mellan de båda. Enligt fördraget kunde Östtyskland också gå med i FN. Detta för att öka den internationella trovärdigheten. Något som både Östtyskland och Sovjetunionen varit ute efter länge.
Samma år som Brandt tog makten, 1969, blev Richard Nixon insvuren som USA:s 37:e president. Han var mycket engagerad i utrikespolitiken och blev en nyckelfigur under avspänningsperioden.
Nixon valdes mycket på grund av att han talade för ett respektfullt slut på Vietnamkriget. Men de första försöken till fredsförhandlingar gick inte bra och det hela drog ut på tiden. Kraftigt motstånd från fredsdemonstranter och andra rättviserörelser, som medborgarrättsrörelsen, gjorde att presidenten fick en svår start. Nixon skulle senare utkristallisera sin väg genom ett nära samarbete med utrikesministern Henry Kissinger.
Hans strategi var att utnyttja konflikten mellan Kina och Sovjetunionen. Kissinger åkte på en hemlig resa till Peking år 1971 för att bana väg för ett historiskt möte mellan Nixon och Mao. Efter åratal av konflikter och till och med hot om fullt krig under Koreakriget på 50-talet var det alltså närmare två årtionden senare Nixon som skulle bli den första amerikanska presidenten på statsbesök i Kina.
Nixon hade tidigare i sin karriär varit uttalad antikommunist. Han fick viss kritik för att han var för vänligt inställd till västvärldens mest bittra fiende, men kritiken var ingenting i jämförelse med framtida vinster. Dessutom skulle det visa sig att den förbättrade relationen med Kina möjligg jorde en sorts triangulär diplomati där USA började ställa Kina och Sovjetunionen mot varandra. Båda stormakterna var ute efter ökat stöd från Washington och det betydde att USA hade makten att vända den ena mot den andre, när det behövdes.
Nixon och Kissinger spelade sina kort väl och presidenten besökte Brezjnev tre månader efter mötet med Mao. De så kallade avspänningssamtalen hade till sist börjat bära frukt och de två ledarna var äntligen redo att skriva under fördraget SALT I. Överenskommelsen om avrustning skulle leda till att antalet ballistiska robotar minskade till den nivå vi har idag. Enligt avtalet var det bara tillåtet att införskaffa nya robotar till ubåtar efter att ett lika stort antal existerande äldre interkontinentala robotar hade nedmonterats. Dessutom fanns det i
NIXON OCH KISSINGER SPELADE SINA KORT VÄL OCH PRESIDENTEN BESÖKTE BREZJNEV TRE MÅNADER
EFTER MÖTET MED MAO.
avtalet begränsningar av hur många defensiva robotsystem varje land tilläts ha. Den här sista punkten skulle enligt avtalets logik säkerställa att en kärnvapenattack inte skulle löna sig, då det inte skulle finnas något sätt att sedan fortsätta försvara sig.
Ett annat genombrott i Moskvafördraget var en överenskommelse om ett gemensamt rymduppdrag. År 1975 var det tänkt att Apollo-Sojuz skulle skjutas upp. Detta var en symbolisk handling för att markera slutet på rymdkapplöpningen mellan de två supermakterna. Det blev tydligt att avspänningspolitiken hade fått goda effekter på ytterligare ett möte mellan Nixon och Brezjnev i Washington år 1973. Dessutom hade man lyckats få fram ett fredsfördrag som senare ledde till slutet på Vietnamkriget. Nixon och Kissingers triangeldiplomati hade fungerat, och både Kina och Sovjetunionen pressade Nordvietnam att sluta fred.
Nixon gav den sovjetiske ledaren en toppmodern Lincoln Continental som donerats av Ford under besöket i Washington. Detta blev en mycket uppskattat present. Brezjnev var känd för att gilla bilar och körde gärna snabba, utländska bilar på körfält i Moskva som reserverats till toppskiktet. Nixon g jorde sig under sin karriär känd för att hålla hjärtliga och rent av livliga, men också produktiva, möten med ledare med helt andra ideologiska bakgrunder. Under sent 50-tal spelades hans ihärdiga sparrande med Chrusjtjov in under ett möte i Moskva. Detta skulle senare komma att kallas ”köksdebatten”.
Trots att Nixon som sagt var en övertygad
antikommunist hade Mao uttryckt tacksamhet över att samtala med honom, detta eftersom den kinesiske ledaren visste att Nixon sa vad han verkligen menade. Under det andra mötet med Brezjnev kom de båda parterna överens om att göra detta till en årlig tradition. De undertecknade också en överenskommelse om förhindrande av kärnvapenkrig, vilket var ett första ramverk för internationell samverkan så att USA och Sovjetunionen kunde undvika större konflikter på nytt.
Trots allt detta kom det upp viss gammal oro från kalla kriget följande oktober under Oktoberkriget. Arabiska styrkor under Egyptens och Syriens kontroll gick plötsligt till attack med målet att ta tillbaka ett landområde som förlorats till Israel 1967. USA försåg Israel med vapen och de arabiska styrkorna fick sina resurser från Sovjetunionen. FN försökte beordra fram ett eldupphör, men fick inget gensvar. Brezjnev ville att supermakterna skulle gå in och tvinga fram en tillfällig fred, men USA sa nej. I så fall skulle Sovjetunionen gripa in på egen hand. Washington var inte redo för så stora förändringar i maktbalansen i området. De svarade istället med en förklaring om att de g jorde sitt bästa för att försöka övertala Israel
TROTS ATT NIXON VAR ÖVERTYGAD ANTIKOMMUNIST HADE MAO UTTRYCKT TACKSAMHET ÖVER ATT SAMTALA MED HONOM, EFTERSOM HAN VISSTE ATT NIXON SA VAD HAN
VERKLIGEN MENADE.
om eldupphör. USA hävdade också att de tog oprovocerade ensidiga tilltag på största allvar med tanke på eventuella konsekvenser. De amerikanska styrkorna satte sin beredskap på en kärnvapenattack till nivån DEFCON 3.
Ett andra försök till fred skulle senare visa sig hålla i sig och situationen lugnande ner sig. Trots detta visade händelseförloppet att det fanns spänningar också under avspänningsperioden. Supermakterna skulle definitivt tvingas gå i krig om en större konflikt uppkom i Europa, men hade lyckats undvika krig över motsättningar i Asien. Vad som skulle hända i Mellanöstern var i det här läget inte helt tydligt.
Det tredje mötet mellan Nixon och Brezjnev skedde under sommaren 1974, då Nixon var mitt uppe i Watergate-skandalen. Mötet var inte särskilt produktivt. SALT II var inriktat på att minska antalet tillgängliga kärnvapen ännu mer och det var i den andan det fortsatte. Nixon tvingades dock att lämna sin post som president bara en månad efter mötet i Moskva. Kanske ett enkelt val för att inte tas till riksrätt.
Den nye presidenten Gerald Ford var den som skulle fortsätta med avspänningspolitikens satsningar. Han mötte Brezjnev första gången i Vladivostok sent år 1974. Han kom tillbaka till USA med ett förslag om nedrustning som fick hård kritik av både press och politiker i hemlandet. Många uppfattade det som att presidenten hade gått med på för många av Sovjetunionens krav.
Ford ledde den amerikanska delegationen vid ett möte för Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa i Helsingfors 1975. Sovjetunionen hade talat för ett sådant typ av möte många gånger tidigare. Men efter erkännandet av Östtyskland var sovjeterna extra angelägna, och lyckades få igenom det. Brezjnevs mål var att de gränser som etablerats i Östeuropa efter andra världskriget skulle bli permanent erkända. Konferensen hade hela 35 deltagande länder och resultatet blev Helsingforsavtalet. Deklarationen var inte bindande och hade inte fördragsstatus, men fungerade ändå som officiella erkännanden av de dåvarande gräns-
dragningarna. Överenskommelserna innehöll också uppmaningar om ekonomiskt och teknologiskt samarbete mellan olika länder, och ännu viktigare: globalt erkännande av mänskliga rättigheter.
Reaktionerna till överenskommelserna på Helsingforskonferensen var blandade. Vissa ansåg att avspänningspolitiken istället skulle handla uteslutande om just nedrustning. Andra, särskilt kritiker av Ford och Kissinger, ansåg att Sovjetunionen var den stora vinnaren och att väst var förloraren på många områden. Om Sovjetunionen var av samma åsikt och dessutom trodde att de kunde ignorera kampen för mänskliga rättigheter, så hade de fel.
Just de mänskliga rättigheterna gav väst ett övertag efter Helsingforskonferensen. När den nye presidenten Jimmy Carter tog över år
1977 såg han till att mänskliga rättigheter var en huvudingrediens i utrikespolitiken. Dissidenter i östblocket blev allt mer högljudda då Helsingforskonferensens överenskommelser stärkte deras rättigheter. Sovjetunionen g jorde sitt bästa för att kontrollera kritiken men oppositionen växte sig ändå starkare. Sovjetunionens ledare anklagades också för att ha förhandlat med falska intentioner, något som man trodde kunde påverka den framtida avspänningspolitiken.
Det var mot den bakgrunden som SALT II-förhandlingarna som pågått sedan 1972 var svåra att komma i mål med. Till slut lyckades man ändå nå en överenskommelse år 1979. Carter och Brezjnev möttes i Wien för att skriva under avtalet, som bland annat innehöll ett åtagande om att minska kärnvapenarsenalerna till 2 250 interkontinentala ballistiska robotar, ubåtsmissiler och bomber. I avtalet fanns också restriktioner på användandet av dessa.
Medan SALT II var på väg mot ratificering i den amerikanska senaten passade Sovjetunionen på att invadera Afghanistan. Kommunisterna hade tagit makten i en statskupp 1978, men kämpade med interna konflikter och ett allt ökande motstånd från beväpnade grupper i landet. Sovjet skickade in styrkor sent 1979 för att lugna ner läget och installera en helt ny regim.
Den upprörde Carter drog omedelbart tillbaka
SALT II från senaten och satte in sanktioner på transporter av spannmål och teknik till Sovjetunionen. Han meddelade också att USA skulle bojkotta OS i Moskva. Carter såg också till att öka budgeten för försvaret och sa att invasionen av Afghanistan var
”det mest allvarliga hotet för freden sedan andra världskriget”.
Kalla krigets avspänningsperiod var över.
DISSIDENTER I ÖSTBLOCKET BLEV ALLT MER HÖGLJUDDA DÅ HELSINGFORSKONFERENSENS
AVTAL STÄRKTE DERAS RÄTTIGHETER.