Livet i kalla krigets skugga
UNDER FYRA ÅRTIONDEN PÅVERKADE KALLA KRIGETS POLITIK OCH RÄDSLAN FÖR BOMBEN LIVET FÖR VANLIGA MEDBORGARE, BÅDE PÅ JOBBET OCH I HEMMET.
Enligt vissa historiker har det tredje världskriget faktiskt redan ägt rum, och var precis just det: ett krig i tredje världen. Mellan det sena 1940-talet och sena 1980-talet försökte supermakterna lägga ut jobbet att strida direkt mot varandra på entreprenad – egentligen inte ett alternativ när de hade tusentals kärnvapenstridsspetsar pekande mot varandras städer – till olika ställföreträdande slagfält i utvecklingsländerna.
Så för de flera miljoner invånarna i den ”första” och ”andra” världen var kalla kriget något som pågick i bakgrunden.
Morgontidningen och kvällsnyheterna beskrev kanske byggandet av Berlinmuren i mitten av 1960-talet, kärnvapensamtal mellan presidenterna Nixon och Brezjnev eller upptäckter av spionnätverk och avhoppare. Samtidigt pågick arbetet och familjelivet.
Men kalla kriget berörde vanliga medborgare. Obligatorisk militärtjänst g jorde att USA, Europa och Warszawapakten skickade hundratusentals unga män till kalla krigets olika slagfält.
I de tre största krutdurkarna – Korea (1950– 1953), Vietnam (1946–1975) och Afghanistan (1979–1989) – dödades tusentals soldater och miljoner veteraner skickades hem, med stora följder för deras familjer och samhället i stort.
Kalla kriget påverkade ofta utbildningen och möjligheten till anställning. Att delta i en strejk, folkliga protester och politiska kampanjer kunde medföra att man i hemlighet blev övervakad av underrättelsetjänsten. Och kalla kriget kunde till och med ta sig in i hemmet: rädslan för kommunismen och kärnvapenanfall dök ofta upp i böcker, filmer och musiken.
Den tidens största mardröm, att civilisationen en dag skulle förgöras av ett termonukleärt eldklot, var svår att undvika.
SPIONNÄTVERK OCH UNDERRÄTTELSEINSAMLING
När nazismen i stort sett krossats i Europa blev förhållandet mellan Sovjetunionen och väst snart allt bittrare. Under det sena 1940-talet såg västs rädsla för att Lenins efterträdare skulle göra verklighet av sin retorik och färga världen bolsjevikröd ut att kunna bli verklighet.
I september 1945 överlämnade en avhoppad tjänsteman från Sovjets ambassad en rad dokument som bevisade att Moskva aktivt rekryterade agenter i väst. Allmänhetens oro ökade när den tidigare diplomaten Alger Hiss dömdes för mened 1948 i samband med spionanklagelser. I juni 1953 skickades de regeringsanställda Julius och Ethel Rosenberg till den elektriska stolen, dömda för spionage.
Samma år undertecknades vapenstilleståndet i Koreakriget. När krigsfångar från FN-styrkorna och kommunistiska styrkor utväxlades valde 22 amerikanska och en brittisk soldat att följa med sina tidigare fångvaktare tillbaka till Kina.
I oktober 1962 dömdes John Vassall, en tidigare anställd vid den brittiska ambassaden i Moskva, senare anställd av Amiralitetets marina underrättelsetjänst, till 18 månaders fängelse efter att en avhoppad KGB-agent avslöjat att han överlämnat tusentals dokument till Sovjet. I en tid då homosexualitet medförde ett långvarigt fängelsestraff blev Vassall utpressad av KGB. Under sin placering i Moskva hade de lurat honom till ett party, drogat honom och fotograferat honom i komprometterande positioner med några sjömän.
Wisconsinsenatorn Joseph McCarthy trollband sin publik med varningar om stora nätverk av kommunistisk subversion över USA.
KGB rekryterade spioner som arbetade med eller nära Manhattanprojektet, framtagningen av USA:s atombomb. En sådan spion, David Greenglass (Ethel Rosenbergs bror) hade faktiskt arbetat vid kärnvapenlaboratoriet i Los Alamos i New Mexico.
Under 1940-talet hade kommunistsystemets förfärliga grymhet och olämplighet inte visat sig helt. Över hela världen såg många välutbildade och privilegierade människor det som ett genomförbart alternativ till den kapitalistism som lett till två världskrig och en depression.
I maj 1961 dömdes George Blake, en mångårig MI6-agent som tidigare varit stationerad i Västberlin, till 42 år i fängelse på grund av spionanklagelser. I oktober
1966 rymde Blake från Wormwood Scrubsfängelset och dök så småningom upp i Moskva. Blake hävdade att hans upplevelser som krigsfånge i Nordkorea, där han bevittnade det förfärliga civila lidande som US Air Force bombningar medförde, omvände honom för den kommunistiska saken.
Sedan var det exemplet med ”Cambridge
ATT DELTA I EN STREJK, FOLKLIGA PROTESTER OCH POLITISKA KAMPANJER KUNDE MEDFÖRA ATT MAN I HEMLIGHET BLEV ÖVERVAKAD AV
UNDERRÄTTELSETJÄNSTEN.
Five”, en spionring som rekryterats i Cambridge under 1930-talet. Så sent som 1979 chockades den brittiska allmänheten när de fick veta att en av dem, Anthony Blunt, varit intendent för drottningens konstsamlingar.
Ingen av de andra – Don MacLean, Guy Burgess, Kim Philby eller John Cairncross
– hade heller förefallit vara troliga spionkandidater: Burgess hade utbildats vid den ansedda privatskolan Eton och Philby var son till en statstjänsteman.
På många andra sätt var dock marxismleninismens världsomspännande omfattning och attraktionskraft mycket överdriven. Karikatyren av en röd flodvåg som svepte över jorden redog jorde knappast för de djupgående schismer och rivaliteter som fanns inom den internationella kommuniströrelsen, framför allt den sino-sovjetiska splittringen 1950.
Många ”kommunistiska” ledare i tredje världen var i själva verket opportunistiska nationalister som använde sig av marxistisk teori i förhoppning om att pengar och vapen skulle flöda från Moskva.
De flesta av de ”hjärntvättade” koreanska krigsfångarna var tillbaka i USA 1960, bittert desillusionerade när det gällde Maos Kina.
Dessutom, medan senator Joseph McCarthy anspelade på djupgående rädslor hos den amerikanska allmänheten, imploderade hans karriär slutligen: efter åtta veckor av tv-sända förhör där han anklagade arméanställda 1954, blev McCarthy censurerad av den amerikanska senaten: i tv framstod han som en översittare och demagog som smutskastade oskyldiga amerikaner och som föraktade den amerikanska grundlagen.
Konsekvenserna av att förknippas med vänsteraktivitet gick inte allmänheten förbi. Det amerikanska livet under 1950-talet markerades därför av konformitet och konservatism.
Efterföljande regeringar var inte så angelägna om att instifta medborgarrättslagar och överskattade USA:s vilja att se tusentals unga dö för att försvara en instabil antikommunistisk regim i Sydvietnam.
Minsta misstanke om kommunistsympatier kunde förstöra en persons karriär direkt. I ett försök att hejda allmänhetens rädsla för pro-sovjetisk subversion skapade president Harry Truman ett lojalitetsprogram 1947 och inom fem år hade 200 federalt anställda avskedats på grund av misstänkta kommunistsympatier.
I Storbritannien kunde de med avslutade collegeutbildningar, på väg in i anställningar inom försvarsdepartementet, utrikes- och samväldesministeriet, underrättelsetjänster och vissa sektorer inom kärnvapenindustrin, bli granskade och hållas ansvariga enligt lagen om statshemligheter från 1911. Enligt sektion 1 skulle alla som befanns vara skyldiga till att förråda statshemligheter dömas till fängelse, ”inte överstigande 14 år”.
Även jobbsökande till BBC fick sitt politiska samröre utrett. Fram till 1985 upprätthöll
MI5 ”Room 105” på sitt huvudkontor där personalchefen hade en specialassistent som granskade de jobbsökande.
För miljoner arbetarklassmän, även de som undvikit militärtjänstgöringen, var kalla kriget närmre än de trodde.
Storbritanniens underrättelsetjänst övervakade fackföreningarna, särskilt under 1970-talets stora industriella oro. Som ledare för förbundet Transport and General Workers Union mellan
1969 och 1978 ansågs Jack Jones vara en av de mäktigaste personerna i landet. Han var en veteran från det spanska inbördeskriget och förnekade konstant att han var anställd av KGB. Precis som Hugh Scanlon från det lika mäktiga Amalgamated Union of Electrial Workers blev Jones en måltavla för MI5. Hans telefon avlyssnades av säkerhetstjänsten under det tidiga 1970-talet på begäran av premiärminister Edward Heath.
Underrättelsetjänsten höll koll på hundratusentals medborgare som var engagerade i politiska kampanjer eller enbart deltog i allmänna demonstrationer. Information samlades in om Anti-Nazi League, Campaign for Nuclear Disarmament och Militant. En stor, främst kvinnlig, fredsrörelse uppstod på det tidiga 1980-talet, särskilt efter att
RAF Greenham i Berkshire utsetts till bas för kryssningsmissiler för att bemöta de SS20-missiler som Sovjet flyttat till Östeuropa. ”Fredslägret” som bildats av kvinnorna runt basen infiltrerades av MI5 även om det inte fanns några bevis för att kommunismen var en del av deras aktivism.
På båda sidor av Atlanten förekom underrättelseinsamling i stort sett utan någon allmän debatt eller granskning från pressen. Under många år efter bildandet i oktober 1952 till exempel erkändes den amerikanska NSA:s (National Security Agency) existens aldrig offentligt. Regeringsanställda kallade NSA rutinmässigt för ”No Such Agency”. I en av dess operationer, Minaret, höll NSA koll på journalister, kändisar och ledare inom medborgarrättsrörelsen som var emot Vietnamkriget. Operationen avslutades först i maj 1975 när senatens underrättelsekommitté, under senator Frank Church, slog fast att Minaret stred mot konstitutionen och möjligen var olaglig.
RÄDDA FÖR FÖRINTELSEN
För vissa medborgare kom kärnvapenspöket in tidigt i livet. Den nio minuter långa tecknade
PÅ BÅDA SIDOR AV ATLANTEN FÖREKOM MYCKET UNDERRÄTTELSEINSAMLING I STORT SETT UTAN NÅGON ALLMÄN DEBATT ELLER
GRANSKNING FRÅN PRESSEN.
serien Duck and Cover, finansierad av den amerikanska regeringens civilförsvarsprogram, gjorde amerikanska skolbarn bekant med sköldpaddan Bert efter januari 1952. Amerikanska skolor genomförde även övningar där barnen skulle släppa allt och inta fosterställning i väntan på flygrädsirener.
Andra försök till att förbereda allmänheten på kärnvapenkrig innefattade broschyren Survival under Nuclear Attack från 1950 och Stars for Defence, en serie album med information till allmänheten, inspelade för US Federal Civil Defence Administration för att sändas på vissa datum mellan 1956 och 1964. De innehöll musik och intervjuer och innehöll artister som Bing Crosby, Ertha Kitt och Johnny Mathias.
I Storbritannien samlade man under efterkrigstiden in broschyrer om civilförsvar, daterade från 1938 och framåt, skrifter och förberedda radiobulletiner.
Det mest kontroversiella programmet var förmodligen ”Protect and Survive”, utfärdade av den brittiska regeringen i maj 1980. Broschyrer, som kostade 50 pence i fredstid men var gratis vid ett nationellt nödläge, kompletterades av tio tecknade serier som talade om för familjer hur de skulle bygga temporära skydd samt informerade om mat, sanitet och varningar om nedfall. Broschyrerna kritiserades av fredsrörelsen eftersom det knappast gick att överleva ett kärnvapenkrig. ”Protect and Survive” baserades på att flera veckor av spänningar mellan öst och väst skulle komma
med en varning.
I ett sådant fall skulle högre statstjänstemän diskret instrueras att komma till underjordiska bunkrar som skulle fungera som ”regionsäten” för regeringen under och efter attacken. Vissa vägar, flygplatser och hamnar kunde komma under militärt styre. Fredstidens medborgerliga rättigheter skulle troligtvis upphävas.
Det fanns även evakueringsplaner. I ett internt dokument från 1953 uppskattas att 5 miljoner britter skulle kunna komma att skickas ut på landsbygden för att sedan efterföljas av 4 miljoner. Regeringens planer från 1962 beskrev evakueringen av uppskattningsvis 10 miljoner människor från 19 städer.
I USA sände CBS A Day Called X i december 1957, en dokumentärfilm som visade hur civilförsvarsprogram infördes i Portland, Oregon i händelse av att ett sovjetiskt flyganfall var nära förestående.
Det liknade övningen ”Operation Greenlight” från 1955 som utgick från Kelly Buttebunkern, det lokala nödoperationscentret. Portlands stadskärna evakuerades på bara 19 minuter via lastbilar, bilar och specifika utspridningspunkter. 1983 annonserade president Ronald Reagan en budget på 10 miljarder dollar för den existerande krisomplaceringsplanen, en tredagarsplan för att evakuera städer till lantliga ”värdområden”.
Medborgarna i Sovjet fick också broschyrer om civilförsvar, men först efter 1954 nämndes kärnvapenanfall i dem. Uppskattningsvis fanns 1 500 bunkrar i Sovjetunionen på 1980-talet, och de rymde 175 000 anställda.
Men myndigheterna i öst och väst g jorde sig inga illusioner om att beredskapsplanerna skulle matcha en verklig kärnvapenförintelse. Medan han fortfarande var Storbritanniens finansminister under mitten av 50-talet erkände Harold MacMillan att: ”Vi kan inte hysa förhoppningar om att resa oss ur ett globalt krig, annat än i ruiner.”
I oktober 1968 producerade det brittiska försvarsministeriet ett spekulativt scenario som beskrev landet efter flera kärnvapenanfall. Indelat i 12 zoner med ”förtvivlade och desperata överlevare” skulle Storbritannien i teorin styras av ett krigskabinett placerat i den enorma Turnstile-bunkern under södra Cotswolds. I praktiken skulle miljoner invånare redan vara döda och miljoner fler skulle bli offer för obehandlade skador, strålningsförgiftning och epidemier.
Lag och ordning skulle bli något ur det förgångna, i tillägg till elektricitet, sanitet och grundläggande kommunikation. Under kalla kriget hävdades det ofta att i händelse av ett kärnvapenkrig skulle de som dog genast vara de som hade störst tur.
KÄRNVAPEN I KULTUREN
Rädslan för kärnvapenförintelse var så omfattande att den oundvikligen g jorde ett avtryck i populärkulturen. Kalla krigets kultur påverkade vad publiken fick se. 1947 genomförde kommittén för oamerikanska aktiviteter (HUAC) utredningar av påstått kommunistiskt samröre inom filmbranschen.
Dömda för ohörsamhet mot kongressen blev de så kallade ”Hollywood Ten” svartlistade
UNDER KALLA KRIGET HÄVDADES DET OFTA ATT I HÄNDELSE AV ETT KÄRNVAPENKRIG SKULLE DE SOM
DOG GENAST VARA DE SOM HADE STÖRST TUR.
av filmstudiorna under flera årtionden. Med tiden bojkottades mer än 300 skådespelare, radiokommentatorer, regissörer och författare. Vissa konstnärer, som Charlie Chaplin, Paul Robeson och Orson Welles, flyttade utomlands.
HUAC:s aktiviteter uppmuntrade filmstudiorna att stötta antikommunistiska filmer som Guilty of Treason (1950), The Manchurian Candidate (1962), The Red Menace (1949) och Red Planet Mars (1952).
Eftersom ufo-iakttagelser var trendigt i 1950-talets USA blandade Hollywoods science fiction-filmer ofta ihop utomjordingar med en kommunistisk invasion. Den amerikanska småstadens gradvisa underkastelse inför grönsaksliknande kapslar i Invasion of the Bodysnatchers (1956) är en tydlig MCCARTHYLIKNANDE metafor.
I Storbritannien producerade bröderna Boulting High Treason (1951) som fokuserade på en grupp lokala samhällsomstörtare – de flesta av dem bohemer och avvikare – som försöker inta Storbritanniens kraftanläggningar inför ett kommunistiskt övertagande. Men populärkultur med kalla kriget-tema var ofta mer riktad mot publikens önskan om action och glamour: som exempelvis Ian Flemings Bondromaner och efterföljande filmer.
Kulturen under kalla kriget saknade inte heller skepticism. Genom hela John Le Carrés (tidigare MI6-agenten John Cornwell) Karlatrilogi undrar den blaserade agenten George Smiley om hans motståndares metoder skiljer sig så mycket från hans egna.
Så tidigt som 1963 producerade Joan Littlewood’s Theatre Workshop Oh! What a Lovely War, som g jorde satir av post-imperiets och kalla krigets vanföreställningar. I Stanley Kubricks Dr Strangelove: Or How I Learned To Stop Worrying And Love The Bomb följande år hånade Peter Sellers några av tidens politiska och militära stereotyper. Senare skulle uttalat antikommunistiska filmer som Red Dawn (1984), Invasion USA (1985) och Rambofilmerna i allmänhet betraktas som inte mycket mer än actionfyllda uttrycksmedel för sådana som Sylvester Stallone och Chuck Norris.
Som kontrast var kärnvapenkrigsfiktionen hela tiden apokalyptisk. Även under 1950-talet var det få som tvivlade på kärnvapenkrigets förödande konsekvenser.
I William Goldings Flugornas herre (1954) föregås flygplanskraschen i romanens början av ett kärnvapenkrig. När en grupp pojkar, isolerade på en ö, hänfaller åt grymheter anspelar det tydligt på anarkin efter förintelsen.
Periodens science fiction visade ofta en framtid efter kärnvapenkriget där utspridda rester av mänskligheten återgått till barbari.
Rädslan för utplåning var så stor att i november 1965 meddelade BBC att de inte skulle sända The War Game, ett 47 minuter långt doku-drama där en kärnvapenmissil träffar Rochester i Kent. Under de följande veckorna utbryter anarki, plundrare avrättas summariskt och de döda masskremeras.
BBC:s högsta chef hävdade att programmet var för chockerande för att visas för allmänheten och The War Game visades inte förrän 1985. Liknande efterkärnvapenkatastrofsdraman som ABC:s The
Day After (1983) och BBC:s Threads (1984) var inte mindre grymma. I den animerade filmen When the Wind Blows från 1986 följer ett äldre par noggrant instruktionerna i sin ”Protect and Survive”-broschyr bara för att duka under av strålsjuka strax efter attacken.
Kärnvapenkriget tog sig också in via radiovågorna. Efter Kubakrisen på 1960-talet kunde radion kanske ha spelat Bob Dylans A Hard Rain’s A Gonna Fall eller Barry Maguires The Eve Of Destruction. 20 år senare, med amerikanska trupper i Grenada, sovjetiska trupper i Afghanistan och protester runt Greenham Common i Storbritannien, utg jorde pophits med kärnvapentema en stark kontrast till det vanliga innehållet på topplistorna. Bland dem fanns Two Tribes (Frankie Goes to Hollywood), Dancing With Tears In My Eyes (Ultravox), Russians (Sting), Breathing (Kate Bush), 99 Luftballons (Nena) och 1999 (Prince).
Bakom järnridån fanns inte samma apokalyptiska tema även om olika artister ibland kunde kommentera kapprustningen eller Afghanistan och under glasnostperioden under det sena 1980-talet visades The Day After slutligen i sovjetisk tv.
Det kan dock hävdas att den sovjetiska publiken visste mycket mer om fullständigt krig – dock inte med kärnvapen – än deras motsvarigheter i väst under den här perioden.
Den fruktansvärda förödelsen i västra Sovjetunionen under 1941–1945 verkade precis som Hiroshima och Nagasaki vara ett dåligt tecken på vad som skulle hända om världen återgick till ett storskaligt krig. Om världsmakterna skulle strida i ett tredje världskrig skulle de inte kunna strida i ett fjärde.
SOM KONTRAST VAR KÄRNVAPENKRIGSFIKTIONEN HELA TIDEN APOKALYPTISK. ÄVEN UNDER 1950-TALET VAR DET FÅ SOM TVIVLADE PÅ KÄRNVAPENKRIGETS
FÖRÖDANDE KONSEKVENSER.