Nyc­kel­per­son: Dwight D. Ei­senho­wer

Kalla kriget - - Innehåll -

DEN 34:E PRE­SI­DEN­TEN SATT UN­DER EN PE­RI­OD MED KRAFTIG TILL­VÄXT I USA, OCH HAN FÖR­SÖK­TE STY­RA LAN­DET BORT FRÅN ÄN­NU EN VÄRLDSOMFATTANDE KON­FLIKT.

Den be­röm­de ge­ne­ra­len och ef­ter­krigs­le­da­ren Dwight, el­ler ”Ike”, D. Ei­senho­wer an­ses va­ra en av USA:s störs­ta pre­si­den­ter ge­nom ti­der­na. När han var i ar­mén fick han upp­le­va någ­ra av de vik­ti­gas­te hän­del­ser­na un­der and­ra världs­kri­get, som de al­li­e­ra­des land­stig­ning i nor­ra Frank­ri­ke un­der Ope­ra­tion Overlord.

Han ar­be­ta­de hårt un­der he­la sitt liv för att upp­nå det. Han flyt­ta­de från Tex­as till Kan­sas när han var li­ten och ha­de en ak­tiv barn­dom där han ro­a­de sig med spor­ter som ba­se­boll och ame­ri­kansk fot­boll. När han an­togs till mi­li­tära­ka­de­min West Po­int 1911 var vägen mot fram­gång ut­sta­kad för Ei­senho­wer. Han tyck­te om de mi­li­tä­ra tra­di­tio­ner­na och den ak­ti­va livssti­len. Han tog ex­a­men som andrelöjt­nant 1915 och äg­na­de förs­ta världs­kri­get åt att ut­bil­da strids­vagns­be­sätt­ning­ar. Han blev om­ta­lad för sin go­da or­ga­ni­sa­to­ris­ka för­må­ga. Bit­ter för att han in­te kom ut i strid fort­sat­te Ei­senho­wer att klätt­ra i le­den un­der mel­lan­k­rigs­ti­den, även när han drab­ba­des av en tra­ge­di 1921 då hans son, Doud Dwight, dog av schar­la­kans­fe­ber. Ei­senho­wer tjänstg jor­de un­der en an­nan stor and­ra världs­krigs­ge­ne­ral, Douglas MacArt­hur, och var bri­gad­ge­ne­ral när ja­pa­ner­na at­tac­ke­ra­de Pearl Har­bor.

Kri­get blev Ei­senho­wers sto­ra test. Han vi­sa­de stor för­må­ga att pla­ne­ra Ope­ra­tion

Torch, den al­li­e­ra­de in­va­sio­nen av Nord­af­ri­ka, och att fö­ra be­fäl över al­li­e­ra­de styr­kor i Ope­ra­tion Overlord, in­klu­si­ve da­gen D-land­stig­ning­ar­na som g jor­de att de al­li­e­ra­de fick ett bro­hu­vud i nor­ra Frank­ri­ke. Ei­senho­wer fick ett er­kän­nan­de för si­na sto­ra mi­li­tä­ra för­må­gor och blev ge­ne­ral­gu­ver­nör i den USA-oc­ku­pe­ra­de zo­nen i Tyskland ef­ter kri­get. Här hjälp­te han till att byg­ga upp Tyskland igen, som fortfarande led av den för­fär­li­ga för­stö­rel­sen.

Ett vik­tigt ögon­blick för Ei­senho­wer kom un­der åren strax ef­ter and­ra världs­kri­get då han in­såg att det in­te kun­de bli nå­got lång­va­rigt sam­ar­be­te mel­lan USA och Sov­je­tu­ni­o­nen. Pla­ner om en fred­lig samex­istens gav plats för upp­däm­nings­po­li­tik för att kon­trol­le­ra den sov­je­tis­ka ex­pan­sio­nen.

Sam­ti­digt som han in­såg det upp­munt­ra­des Ei­senho­wer av pre­si­dent Tru­man och and­ra att stäl­la upp i va­let 1948. Även om han tac­ka­de nej och me­na­de att som per­ma­nent yr­kes­sol­dat bor­de han av­stå hög­re po­li­tis­ka äm­be­ten skul­le det här bli förs­ta ste­get mot pos­ten som lan­dets 34:e pre­si­dent. Ef­ter att ha ac­cep­te­rat plat­sen som rek­tor för Co­lum­bia Uni­ver­si­ty, och se­na­re pos­ten som över­be­fäl­ha­va­re för nor­dat­lan­tis­ka för­drags­or­ga­ni­sa­tio­nen (Na­to), kun­de Ei­senho­wer gö­ra sin röst och si­na åsik­ter hör­da om svå­rig­he­ter­na och över­läg­sen­he­ten med den ame­ri­kans­ka de­mo­kra­tin och dess plats på världs­sce­nen. Han pres­sa­des åter av pre­si­dent Tru­man att stäl­la upp i pre­si­dent­va­let och gav till slut ef­ter. 1952 vann han va­let med en jord­skreds­se­ger med sin enk­la men ef­fek­ti­va slo­gan ”I li­ke Ike”. Un­der hans pre­si­dent­skap fort­sat­te han ar­be­tet med Roo­se­velts in­ri­kes­po­li­tik New De­al, me­dan ut­ri­kes­po­li­ti­ken gick ut på att ge­nom mi­li­tä­ra för­hand­ling­ar mins­ka kal­la kri­gets spän­ning­ar med Sovjet.

Det här möt­tes med blan­dad fram­gång, för även om han upp­nåd­de ge­nom­brott som ge­nom­fö­ran­det av eldupp­hör vid den ko­re­ans­ka grän­sen, skul­le in­ci­den­ter som dem med U-2spa­nings­flyg­pla­net bli myc­ket pin­sam­ma. 1960 sköts ett ame­ri­kanskt U-2-spa­nings­flyg­plan, som CIA låg bakom, ner över Sovjet un­der ett spa­nings­upp­drag. Rys­sar­na med­de­la­de värl­den vad de ha­de g jort och pe­ka­de fing­er rakt mot USA. Obe­kvä­ma med att er­kän­na san­ning­en häv­da­de USA att pla­net var ut­skic­kat för vä­der­forsk­ning och att det av en olycks­hän­del­se flu­git in på sovjetiskt luftrum. Det här var in­nan Sovjet med­de­la­de att de ha­de pi­lo­ten, hel och le­van­de, från det kra­scha­de pla­net i för­var. Ef­tersom de in­te läng­re kun­de ne­ka till an­kla­gel­ser­na ge­ne­ra­des USA in­för om­värl­den, ett hårt slag för vil­ken pre­si­dent som helst.

Det var dock in­te al­la Ikes fram­gång­ar som pre­si­dent som ha­de mi­li­tär grund.

Hans tal ”Ato­mer för fred” i FN 1953 fick långt­gå­en­de kon­se­kven­ser i bå­de ci­vilt och mi­li­tärt hän­se­en­de. Ta­let fram­för­des in­för FN:s ge­ne­ral­för­sam­ling och blev en mil­stol­pe in­om po­li­ti­ken, ef­tersom all­män­he­ten blev med­ve­ten om kärn­va­pen­ut­veck­ling­en som ti­di­ga­re bara fun­nits i re­ge­rings­led­da forsk­nings­la­bo­ra­to­ri­er. Det här nya kärn­va­pen­k­rigs­språ­ket, med dess för­fär­li­ga kraft, la­de stort an­svar på de län­der som höll på att ut­veck­la vap­nen. Ei­senho­wer ha­de va­rit emot an­vänd­ning­en av atom­bom­ben mot Ja­pan 1945, men det hind­ra­de in­te hans ad­mi­nist­ra­tion från att hö­ja an­ta­let kärn­va­pen­strids­spet­sar i ame­ri­kansk ägo från 1 000 till 20 000 un­der hans tid i

Vi­ta hu­set. Men det kom nå­got gott ur ta­let ock­så: al­li­e­ra­de län­der som in­te ti­di­ga­re haft till­gång till kärn­va­pen ha­de nu de ame­ri­kans­ka ve­ten­skaps­män­nens ex­per­tis att för­li­ta sig på och för­stå­el­sen öka­de över he­la värl­den för den här nya kraft­ful­la gre­nen in­om ve­ten­ska­pen.

När hans and­ra pe­ri­od var slut drog sig Ei­senho­wer till­ba­ka från po­li­ti­ken och med sin fru, känd som Ma­mie, pen­sio­ne­ra­de han sig på en gård i Get­tys­burg, Penn­syl­va­nia. Han togs in på sjuk­hus den 28 mars 1969 och dog av hjärt­svikt. På tal om Ei­senho­wer sa­de då­va­ran­de pre­si­den­ten Ri­chard Nixon: ”Vis­sa män an­ses va­ra sto­ra för att de har lett ar­mé­er el­ler mäk­ti­ga län­der. Un­der åt­ta år nu har Dwight Ei­senho­wer var­ken fört be­fäl över en ar­mé el­ler lett en na­tion, och än­då har han fram till si­na sista da­gar an­setts va­ra värl­dens mest be­und­ra­de och re­spek­te­ra­de man, san­ner­li­gen den förs­te världs­med­bor­ga­ren.”

Som ung man kom­mer Ei­senho­wer över­ens med sin bror Ed­gar om han ska ta två jobb för att be­kos­ta bro­derns col­le­ge­ut­bild­ning. Ed­gar skul­le se­dan åter­gäl­da tjäns­ten.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.