Ögonvittne: Berlinmurens fall
EN AV DE MEST IKONISKA SYMBOLERNA FÖR KALLA KRIGET, SKILJELINJEN MELLAN ÖST OCH VÄST, FÖLL EFTER TRE ÅRTIONDEN.
Berlinmuren var under 28 år en stor och skrämmande symbol för Sovjetunionens järngrepp om stora delar av Östeuropa. I närmare tre årtionden levde medborgarna i Östtyskland under den Tyska demokratiska republikens kontroll, denna semiautonoma regering som etablerats av de sovjetiska ledarna i Moskva. Den 155 kilometer långa och 3,6 meter höga muren såg till att den tyska huvudstaden Berlin förblev delad under det oroliga kalla kriget. Inga östtyskar fick ta sig över gränsen till väst. Synen av ett fritt Berlin bara några tiotals meter bort måste ha varit en smärtsam påminnelse om hur delat Europa faktiskt blivit under årtiondena efter andra världskrigets slut. När 1980-talet närmade sig sitt slut blev spänningarna för stora. Naturvetenskap- och teknikstudenten Andreas Ramos reste till Berlin för att på egen hand få se hur en hel kontinents frustration kokade över på den delade stadens gator.
”När jag studerade i Heidelberg (i södra Tyskland) år 1978 hade ingen inom den akademiska världen, politiken eller för den delen allmänheten kunnat ana att Berlinmuren skulle falla och att Sovjetunionen skulle kollapsa”, förklarar Ramos. ”NATO bildades på premissen om externa konflikter med Sovjetunionen. Men i mitten av 80-talet, efter att Sovjetunionen misslyckats så totalt i Afghanistan, var det tydligt att förändring var nödvändig. Men kollaps? De hade helt enkelt inte lyckats planera för några större förändringar. Allt hände ute bland folket på gatorna och inte i de politiska rummen. Jag var i Tyskland i sju år och åkte sedan tillbaka till Danmark för att göra min doktorsavhandling. Jag hade varit i Berlin många gånger och hade vänner där. Vi hade sett allt från murens kant och när östtyskarna började riva Berlinmuren hjälpte vi dem att göra det.”
En månad tidigare hade den första metaforiska sprickan redan visat sig. Kommunikationen mellan Moskva och Östtyskland
(som leddes av den hårde Erich Honecker) hade totalt fallerat då Sovjetunionen kämpade med sin vision om en enad socialistisk framtid. Fram till den här tiden hade Östeuropas gränser hållits intakta, men det ständigt ökande antalet flyktingar som försökte lämna det misslyckade kommunistiska systemet blev för mycket för grannlandet Ungern som inte kunde ignorera problemet längre. Den 19 augusti 1989 öppnade Ungern sina gränser och lät 13 000 östtyskar strömma över gränsen från Österrike. När flyktingarna sökte amnesti hos västtyska ambassaden skickades en chockvåg genom östblocket. En våg som skulle ta sig hela vägen till Berlin och vidare.
Berlins gator var mer levande än någonsin. Det som tidigare varit en kuvad stad sprudlade plötsligt då invånarna satte igång sina fredliga protester. Östberlinarna kände på sig att allt höll på att falla.
Erich Honecker, som var en inbiten idealist och bara några månader tidigare hade hävdat att Berlinmuren skulle stå kvar ett århundrade senare, hade avgått. Det som kallades den fredliga revolutionen nådde sin kulmen den 4 november 1989, något som lockade Ramos och många andra till Berlin.
Ramos anlände till staden den 9 november och han kände av spänningarna, men också hoppet som låg i luften. ”Det här hände inte bara i Tyskland, det hade varit ett helt år av revolutioner i Östeuropa. Sovjetunionen höll på att lösas upp, nation för nation”, säger Ramos. ”Vi kände på oss att hela kontinenten skulle förändras för alltid när vi åkte in i Västtyskland.”
Den kvällen hände det oundvikliga. Efter Honeckers framtvingade avgång hade hans efterföljare försökt få liv i partiet genom att hålla en serie presskonferenser som lovade radikala förändringar i nationens politik. Strax före dagens presskonferens hade republikens talesperson Günter Schabowski fått en lapp där det stod att alla östberlinare nu fick korsa gränsen till väst om de hade de id-handlingar som krävdes. Men Schabowski skickades fram till pressen utan någon ytterligare förklaring som kunde hjälpa honom att smälta nyheten. Ett improviserat uttalande senare var allting officiellt: Det tidigare ogenomträngliga Östtyskland var nu öppet. Problemet var bara att de här nyheterna inte vidarebefordrades till vakterna och personalen som arbetade vid vaktposterna längst med gränsen. Frustrationen bland östberlinarna växte och det var tydligt att det hela var på väg att explodera.
När nyheterna äntligen började spridas i Östberlin började hundratals människor att mötas upp vid vaktposterna och kräva att få passera västerut.
Colombia-födde Ramos upplevde det hela som ett totalt kaos som fick kraft av hopp snarare än ilska. ”Det var november och extremt kallt den här kvällen, men alla omkring oss var som tokiga av förväntan. Restauranger och barer som enligt lag egentligen skulle hålla stängt var öppna till långt in på småtimmarna. Lagarna betydde ingenting den här kvällen”, minns han. ”Människor kom från hela Europa, vi talade många olika språk. Det var britter, fransmän, spanjorer, italienare, greker, många skandinaver och naturligtvis tyskar. Den här kvällen var Berlin Europa. Vid den här tiden fanns det inga mobiltelefoner, inget Twitter eller
VI HADE SETT ALLT FRÅN MURENS KANT OCH NÄR ÖSTTYSKARNA BÖRJADE RIVA BERLINMUREN
HJÄLPTE VI DEM ATT GÖRA DET.
Östtyskarna samlas vid Berlinmuren med hammare och
yxor i november 1989.
Facebook, inga selfies, så naturligtvis finns det inte så många bilder av det som hände den kvällen. Om det skulle ha hänt idag skulle det naturligtvis finnas miljarder bilder och videor.”
När Ramos och hans vänner närmade sig muren var luften full av förvirring, frustration och förväntan. ”När nyheten om lagändringen spred sig kände vi stor lättnad. En känsla av att det nu äntligen var över och en stark känsla av upprymdhet.”
Efter årtionden av tomma löften från politiker och orealistiska drömmar om att äntligen återförena familjer, var allt plötsligt möjligt.
”Det var en otrolig glädje”, säger han. ”Någon skrev att det här var världens största gatufest, vilket jag verkligen håller med om. Fem miljoner människor i en och samma stad. Östtyskar tog sig över gränsen i mängder och kunde äntligen besöka resten av Tyskland. Andra tyska städer införde gratis bussbiljetter och gratis inträde på museum och zoon åt de gamla östtyskarna. Det var en fantastisk tid.”
Den mur som hade varit en ogenomtränglig barriär till en annan värld var äntligen borta. Vissa östberlinare rusade till den andra delen av staden, medan andra började attackera muren med alla slags verktyg som fanns tillhands för att få ner muren så snart som möjligt.
Militären visste inte vad de skulle göra.
Vissa av dem började till och med hjälpa till att ta ner muren. ”Det var så tydligt att både Öst- och Västtyskland samt den amerikanska armén hade tappat kontrollen fullständigt”, säger Ramos. ”De bara stod där och tittade hjälplöst på alla människor. Jag pratade med östtyska soldater som berättade att deras gevär var tomma. Inga kulor. De såg fram emot att komma över gränsen. Den västtyska polisen som alltid var så oberörd och stram bara såg på. De visste helt enkelt inte vad de skulle göra. Det här var inte enligt planen.” Han lägger till: ”Många av oss pressade oss igenom muren och tog oss till den östtyska sidan av Berlin. Det var en gemensam kamp. Både väst- och östtyskar hjälptes åt med att riva muren för att än en gång kunna enas som folk.”
Det var inte helt enkelt att bryta ner själva muren, men det hela blev en katharsis som förenade en delad nation inom loppet av några timmar, efter årtionden av splittring. Medborgare från både väst och öst organiserade sig på båda sidor och började att hacka, dra och karva sönder muren och kasta bort bitarna.
Ramos befann sig mitt i folksamlingen som arbetade hårt på att förstöra muren den här historiska kvällen. ”Det tog timmar att göra sönder muren”, säger han. ”Den var g jord av tjock betong och var tre till fyra meter hög. Det gick att göra mindre hål med hammare, men det krävdes industrimaskiner för att skapa så stora hål att människor kunde ta sig igenom muren. På något sätt kom det västtyska byggbolag till platsen som bröt sönder muren och lyfte bort de sönderslagna bitarna.”
Under de följande månaderna var Tyskland äntligen ett enda fritt land för första gången sedan andra världskrigets sista skott. Europa och resten av världen hade förändrats för alltid. Tyskland skulle senare bli ett av Europas starkaste länder och en global ekonomisk superkraft. Allt började den där kalla kvällen i Berlin som än idag är ikonisk bild av social och politisk revolution.
”Det här var en av de häftigaste stunderna i mitt liv. Det var nästan 30 år sedan nu, men jag minns det fortfarande som om det var igår, särskilt den speciella stämningen”, säger Ramos om den historiska dagen. ”Berlinmurens fall markerade slutet på ett viktigt kapitel i Europas historia, en historia som går mer än hundra år tillbaka i tiden. Men Berlinmurens fall startade också ett helt nytt kapitel. Än så länge vet vi inte vad det kan innehålla och vad som kommer att hända i framtiden.”
DET VAR SÅ TYDLIGT ATT BÅDE ÖST- OCH VÄSTTYSKLAND SAMT DEN AMERIKANSKA ARMÉN
HADE TAPPAT KONTROLLEN FULLSTÄNDIGT.