Kalla krigets slut
SOVJETUNIONENS DÅLIGA EKONOMI OCH DET NYA LEDARSKAPET LEDDE TILL SOVJETUNIONENS FALL OCH SLUTET PÅ KALLA KRIGET.
Det kommunistiska blocket började falla samman totalt efter Sovjetunionens kris på 1980-talet. Kalla kriget kunde äntligen förpassas till historieböckerna. Under Sovjetunionens 69 år långa historia var det bara sju personer som stod för ledarskapet. Inom 30 månader under tidigt 1980-tal dog tre av dessa män, Leonid Brezjnev, Jurij Andropov och Konstantin Tjernenko. Deras död markerade också slutet på en generation av benhårda kommunister och Sovjetunionens stortid.
Brezjnev ledde landet som generalsekreterare för det kommunistiska partiet i 18 år, och sedan följde Andropov och Tjernenko med kortare perioder vid makten, från november 1982 till mars 1985. När Tjernenko dog var det dags för Gorbatjov att ta över makten. Gorbatjov var då 54 år gammal, och alltså 20 år yngre än sin föregångare. Han kunde därför bidra med ett lite nyare perspektiv, men tvingades också hantera många av de gamla utmaningarna.
Förändringens vindar blåste extra starkt i östblockets nationer. I Polen hjälpte fackförbundet Solidaritet arbetarna att höja sina röster för demokratiska reformer. På andra platser fanns det en stark underliggande nationalism och en önskan efter ett demokratiskt styre, en känsla som spred sig snabbt mellan länderna i öst. Inom själva Sovjetunionen kämpade baltstaterna för självständighet medan människor med andra nationalistiska identiteter eller etniciteter kämpade för ökat självstyre.
Sanningen var att många ickeryska sovjetiska medborgare aldrig helt och hållet hade accepterat konceptet med en faktisk ”union” där de tvingades assimileras i en kultur som dominerades av Ryssland.
Det största problemet för Gorbatjov var dock Sovjetunionens dåliga ekonomi. Årtionden av planerande hade trots allt inte lett till det man hade hoppats på: att resurserna skulle delas i ett klasslöst samhälle där människor i nöd fick vad de behövde.
Östeuropéerna betraktade avundsjukt de lyckade och framgångsrika västerländska ekonomierna som växt fram efter deras egna lågkonjunkturer i slutet på 70-talet och början av 80-talet. I Sovjetunionen stod hyllorna i butikerna helt tomma och det var brist på mat,
bränsle och andra förnödenheter. Östtyskland kände kanske av den svåra situationen extra mycket. Det var trots allt bara på andra sidan en mur som en av Europas starkaste ekonomier befann sig, Västtyskland.
Den röda armén deltog i ett långdraget krig mot den muslimska motståndsrörelsen i Afghanistan i hopp om att starta en kommunistisk regim där. Antalet förlorade liv samt den stora ekonomiska kostnaden såg illa ut för det sovjetiska ledarskapet. Detta särskilt i kombination med den mycket kostsamma kärnvapenkapprustningen.
Kostnaden för att bygga och hålla igång den sovjetiska militären var så stor att den sovjetiska ekonomin inte hade plats för ens de minsta möjliga förbättringarna av medborgarnas livsstandard.
När Gorbatjov kom till makten var han helt inriktad på att hålla ihop Sovjetunionens 15 republiker under ett centralt styre i Moskva. Men trots hans ambition blev det snart tydligt att kampen för självstyre och demokratiska reformer inte längre gick att förneka.
Tidigare hade hotet om militära åtgärder från den sovjetiska armén lyckats hålla alla försök till uppror i schack. Nu gick det däremot inte längre att lita på att ledarna i de sovjetiska satellitstaterna eller republikerna skulle klara att hålla makten på egen hand. Om situationen urartade under den här känsliga perioden var det militära alternativet för nedslående att tänka på.
REAGAN OCH REALISMEN
Mitt i allt kaos hade relationerna med USA svalnat efter 1979 års invasion av Afghanistan och USA:s efterföljande bojkott av OS i Moskva år 1980. I november samma år valde en stor majoritet av elektorskollegiet Ronald Reagan till president. Han började omedelbart sätta press på Sovjetunionen. På hösten 1983 var relationen mellan de båda supermakterna extra dålig då ett sovjetiskt plan sköt ner ett koreanskt passagerarplan över japanska havet. 269 människor dog, bland dem kongressledamoten Larry McDonald från Georgia.
År 1983 såg Reagan-administrationen sin chans. Mitt bland den här tidens protestgrupper mot kärnvapenskickade USA medeldistansrobotar till Västeuropa som ett svar på Sovjetunionens vägran att nedrusta sina egna ballistiska robotar av modellen SS-20.
Samma år berättade Reagan om den nya satsningen SDI (kallades också Star Wars) vilket skulle bli ett antiballistiskt robotsystem som befann sig i rymden. Sovjetunionen backade då de insåg att USA nu hade övertaget. Trots att en sådan satsning låg många år fram i tiden var själva möjligheten skrämmande.
Den pragmatiske Reagan insåg också att Sovjetunionen led av ekonomiska svårigheter på en aldrig tidigare bevittnad skala. Han tänkte sig därför att det var ett bra läge att pumpa nytt liv i den amerikanska militären. Detta tydliga fokus på den amerikanska militären samt de oundvikliga ökade kostnaderna skulle få Sovjetunionen att vilja satsa lika mycket på egen kant. Något som naturligtvis försatte Sovjetunionen i en ännu svårare ekonomisk situation, samtidigt som USA kunde förhandla om nedrustning från ett tydligt överläge.
Reagans retorik fick stort gensvar internationellt. Han sa i ett tal till Storbritanniens underhus att ”frihet och demokrati kommer att förpassa marxismen och leninismen till historienböckerna”. Han refererade också till Sovjetunionen som det ”onda imperiet”.
Den 12 juni 1987 stod presidenten i skuggan av av Brandenburger Tor i den delade staden Berlin. Muren hade stått där som en symbol för kalla krigets politiska spänningar i närmare trettio år. Reagan g jorde sina åsikter om muren klara i sitt ikoniska tal som han riktade till
Gorbatjov: ”Generalsekreterare Gorbatjov, om du vill ha fred och framgångar för Sovjetunionen och Östeuropa, om du vill ha frihet, ta dig hit. Herr Gorbatjov, öppna porten. Herr Gorbatjov, riv ner muren!”
FÖRNUFT OCH HARMONI
Det faktum att Gorbatjov stigit i graderna skapade många nya möjligheter. Den nya sovjetiska ledaren kände ett ansvar att ta itu med den katastrofala ekonomiska situationen. Men detta krävde naturligtvis ett större politiskt fokus på inrikespolitiken. Detta skulle i sin tur leda till ett minskat fokus på de globala konflikterna och att Sovjetunionen behövde spendera mindre pengar på militären.
Gorbatjov behövde ett starkt argument för att lyckas implementera den här nya politiska riktningen. Han spelade ut sitt starkaste kort, kärnvapennedrustningen. Gorbatjov visade stor samarbetsvillighet och vilja att förhandla. Mellan hösten 1985 och våren
1988 blev det alltså så att de två mäktigaste människorna på jorden höll fyra möten om nedrustningen i Reykjavik på Island. I december 1987 nådde de båda parterna en historisk överenskommelse: En hel klass av kärnvapen togs ur drift med INF-avtalet. Bara några månader senare tillkännagav Gorbatjov att han tänkte dra tillbaka de sovjetiska styrkorna från Afghanistan.
Reagan och Gorbatjov utvecklade en personlig relation som var hjälpsam i förhandlingarna. Båda insåg att de tillsammans nådde goda resultat. I maj 1988 stod Reagan på Röda torget innanför Kremls tjocka murar. Gorbatjov stod bredvid honom när han förklarade att han inte längre såg Sovjetunionen som det ”onda imperiet”. När en reporter pressade honom på fler kommentarer svarade Reagan att ”du talar om en annan tid, en helt annan era”.
Den 7 december 1988 talade Gorbatjov i FN:s generalförsamling i New York. Hans ord var inspirerande. Den sovjetiske ledaren talade om det globala ömsesidiga beroendet och en humanism som korsade alla gränser. Han avfärdade till och med klasskriget, som hade varit själva grunden för den sovjetiska utrikespolitiken de senaste 70 åren. Han lovade att konvertera den sovjetiska ekonomin från ständig upprustning till en ny tid av demobilisering. Hans kanske mest slående löfte var att den sovjetiska armén skulle minska sina marktrupper med en halv miljon soldater och att 50 000 soldater skulle dras tillbaka från Östeuropa. Han garanterade också att 800 plan, 8 500 artillerisystem och 10 000 stridsvagnar skulle tas ur drift de närmaste två åren.
Gorbatjov lade till: ”Jag står nu på amerikansk mark vilket, tillsammans med andra naturliga anledningar, får mig att vända mig mot våra relationer med det här stora landet … Sovjetunionens relation till USA sträcker sig mer än 50 år tillbaka i tiden. Världen har förändrats och det har också den här relationens roll i världspolitiken g jort. Vi har alldeles för länge byggt den här relationen på konflikter och konfrontation, ibland till och med på rent fiendskap. Men de senaste åren har människor i hela världen kunnat dra en lättnadens suck tack vare att relationen mellan Washington och Moskva har förändrats både i faktiska omständigheter och känslan i luften.”
GORBATJOV HADE MER ELLER MINDRE LOVAT ATT DEN RÖDA ARMÉN INTE SKULLE LÄGGA SIG I OM ÖSTBLOCKET SÖKTE REGIMSKIFTEN.
GLASNOST, PERESTROJKA OCH REVOLUTION
Medan Gorbatjov satsade på en utrikespolitik som var inriktad på försoning implementerade han också en tvåstegspolicy för stora reformer inom Sovjetunionen. Dessa kallades glasnost och perestrojka. Det förstnämnda betyder ”öppenhet” och handlade om större personlig frihet, till exempel ökad yttrandefrihet. Perestrojka betydde ”ombyggnad” och talade för det stora behovet för reformer som skulle stimulera Sovjetunionens ekonomi.
Under samma tid tog president George H. W. Bush över som president i USA och började med att se över nationens utrikespolitiska strategi. Skeptikerna var oroliga för att Gorbatjov inte var uppriktig med sina nya satsningar. Andra valde att öppet ifrågasätta dem. Trots allt detta lyckades man ändå behålla de nya, goda relationerna mellan Washington och Moskva.
Gorbatjovs reformvilja var ett budskap till såväl vänner som fiender i Sovjetunionen och resten av Östeuropa. Glastnost g jorde ett större utbyte av nya idéer möjligt och bidrog till att minska all den ångest, det förakt och det missnöje som grott i många tiotals år. Regeringen lade sig inte i den nya kulturen av åsiktsfrihet. Däremot visade det sig att perestrojka-reformerna inte hade gett de goda resultat som Gorbatjov hade hoppats på. Enligt glasnost var det nu dessutom tillåtet att sprida sitt missnöje med de nya ekonomiska satsningarna.
Gorbatjov hade goda intentioner, men det blev snart klart att förändringarna skedde för snabbt för honom. Det ikoniska talet för FN öppnade upp en ström av snabba politiska och ekonomiska omställningar i Östeuropa. Gorbatjov hade mer eller mindre lovat att den röda armén inte skulle lägga sig i om östblocket sökte regimskiften. Det sovjetiska blocket började till slut att falla samman totalt.
Otroligt nog genomfördes de flesta politiska reformer i Östeuropa utan våldsinslag. På våren och sommaren 1988 genomfördes ett antal större arbetardemonstrationer i Polen som ledde till att den kommunistiska regimen i landet tvingades till förhandlingsbordet. Det kommunistiska styret avslutades inom ett år och de första parlamentariska valen hölls i juni 1989. Lech Walesa valdes till landets president i december samma år.
Den 23 oktober 1989 grundades republiken Ungern. Samtidigt öppnades barriärerna mellan Ungern och grannlandet Österrike utan någon inblandning från Sovjetunionen.
Det kommunistiska styret ersattes också i Tjeckoslovakien i december 1989 då tusentals
demonstranter skakade sina nycklar framför de kommunistiska politikerna och ropade ”Er tid är över!”. Det arrangerades fria val sju månader senare. Den 15 januari 1990 vände sig även Bulgarien mot det kommunistiska ledarskapet.
Jugoslavien fortsatte under tiden att falla samman då Slovenien och Kroatien förklarade sin självständighet. Många år av inbördeskrig och etniska rensningar skulle följa. Oron spreds till balkanländerna, nationerna som en gång var Jugoslavien inkluderar nu Bosnien-Herzegovina, Kroatien, Makedonien och Serbien. 106 länder, inklusive Sverige, har även erkänt Kosovo som eget land. Våldshandlingar utbröt i Rumänien och den kommunistiska diktatorn Nicolae Ceausescu och hans fru Elena avrättades den 25 december 1991.
Den mest dramatiska politiska förändringen i Östeuropa skedde i Tyskland. Erich Honecker som ledde landet genom det kommunistiska partiet avsattes av sina egna partimedlemmar i oktober 1989.
Strax därefter samlades 70 000 demonstranter på Berlin gator. En månad senare tog de sovjetiska trupperna ett steg tillbaka och de östtyska vakterna öppnade flera portar i Berlinmuren. Allt större folksamlingar bildades och muren bröts ner med hjälp av släggor i ett plötsligt utbrott av vild frihetskänsla. Öst- och Västtyskland enades officiellt år 1990.
MUREN BRÖTS NER MED SLÄGGOR I ETT PLÖTSLIGT UTBROTT AV
VILD FRIHETSKÄNSLA.
EN SOVJETISK SOLNEDGÅNG
En månad efter Berlinmurens fall träffades Gorbatjov och Bush på Malta. De diskuterade enandet av Tyskland, avtalet om konventionella styrkor i Europa (CFE) och fördraget om reduktion av strategiska vapen (START).
När mötet tog slut berättade en medlem i Gorbatjovs personalstyrka för media att ”Vi begravde kalla kriget på Medelhavets botten”.
Gorbatjov visade återigen prov på sin goda vilja under sommaren 1990 genom att inte försöka lägga sig i den amerikanska satsningen på att skapa en koalition för att konfrontera den irakiske diktatorn Saddam Hussein, samt tvinga Irak att dra sig ur grannlandet Kuwait.
Vid ungefär samma tid började Sovjetunionen att falla samman på riktigt, trots Gorbatjovs många ansträngningar. Den sjungande revolutionen krävde självständighet för Estland år 1987, och 1991 blev landet självständigt. De andra baltländerna Litauen och Lettland följde strax efter. Separatistiska rörelser i andra icke-ryska republiker blev starkare och Gorbatjov stod framför ett dilemma.
Glasnost hade gett kraft till den här typen av rörelser, men hans löften om reformer skulle upplevas som osanna om han försökte ta till militära medel.
Det estniska initiativet blev en inspiration för frihetsrörelser i hela Sovjetunionen, inklusive Ryssland, Ukraina, Georgien, Vitryssland, Moldavien och republiker i Centralasien. Under mitten av 1990 talet hade många av dem till sist förklarat sig som självständiga.
I ren desperation över läget försökte en grupp av den gamla skolans kommunister genomföra en statskupp den 19 augusti 1991. Detta genom att kidnappa Gorbatjov, hålla honom på en hemlig plats i staden Foros på Krimhalvön och därefter sända ett falskt radiomeddelande om att generalsekreteraren var allvarligt sjuk och inte längre kunde arbeta.
Kuppförsöket ledde till stora protester i hela Sovjetunionen och när den här gruppen kommunister försökte mobilisera en armé för att få stopp på oroligheterna vägrade soldaterna att stå till tjänst.
Boris Jeltsin som var president över SFSR var helt emot kuppen och krävde att de skyldiga konspiratörerna skulle gripas. Det tog bara tre dagar innan gruppen till sist gav upp.
Jeltsin hade redan börjat få stor makt över Sovjetunionens riktning och kritiserade öppet Gorbatjovs ekonomiska reformer. När Gorbatjovs makt minskade riktade Bushadministrationen in sig på ökade kontakter med Jeltsin istället.
Gorbatjov överlevde kuppen, men hans politiska kapital hade mer eller mindre helt utplånats. Han g jorde ett sista försök att hålla ihop Sovjetunionen med ett avtal som skulle ge mer makt åt unionens republiker. Trots detta blev det tydligt att de nya frihetsrörelserna inte skulle nöja sig med mindre än faktisk demokrati.
Den 6 november 1991 röstade Jeltsins regering för att förbjuda alla sorts aktiviteter av det kommunistiska partiet i Ryssland. Jeltsin hade ett möte med ledarna för
Ukraina och Vitryssland den 8 december och enades då om att skapa en ny politisk enhet: Oberoende staters samvälde som bestod av elva före detta sovjetiska republiker.
Gorbatjov insåg att han inte kunde göra något åt dessa förändringens vindar. Han träffade därför Jeltsin den 17 december 1991 och gav sitt erkännande av samväldet. Gorbatjov avgick sedan den 25 december. Han talade om sina misslyckade försök att hålla ihop Sovjetunionen i sitt sista tal. Han berättade då om sin oro för att ”människorna i det här landet slutar bli en del av en större makt, något som kan ge konflikter som är svåra för oss att hantera”.
Gorbatjov pratade sedan om hans kamp för att få Sovjetunionen att bli mer demokratiskt samt sina ansträngningar för att vända nationens dåliga ekonomi och uppmuntra den fria marknaden.
Sovjetunionen hade många stora utmaningar framför sig. De nya republikerna behövde definiera sina egna politiska system, skapa fungerande självständiga ekonomier, lösa territoriella konflikter och ibland till och med kämpa mot väpnade upplopp och civil olydnad.
Det var mycket om framtiden som ännu var oklart, men en sak var i alla fall helt säker:
Ett halvt århundrade av konflikter mellan två supermakter under kalla kriget var äntligen över.