SUEZKRISEN SUEZKRISEN: EFTERSPELET
Den 26 juli 1956 nationaliserade president Nasser av Egypten Suezkanalen. Den här åtgärden skulle ändra framtiden för många länder och förändra det politiska landskapet i världen för alltid. Det gav upphov till hot om kärnvapenkrig, krossade och främjade politiska karriärer och g jorde att Storbritannien blev omkörda av en ny supermakt i väst: USA. Under kalla krigets år skulle Suezkrisen visa sig bli en vändpunkt för alla de inblandade länderna.
Som driven politisk ledare blev Nasser arabvärldens representant. Han hade stora planer för Egypten och med en jordskredsseger i det nationella valet efter ett icke-blodigt störtande av kung Farouk I och monarkin ville den taktiske neutralisten omvandla sitt hemland. USA och Storbritannien stöttade Nassers nya regering. Man trodde att hans antikommunistiska hållning skulle hjälpa till att dämma upp den potentiella socialistiska flodvåg som spred sig över arabvärlden.
Egypten var dock fast i en viljestrid med den nybildade staten Israel som tvingade Nasser att söka vapen och medel utomlands för att modernisera sina arméer.
USA gick med på det, men utfärdade hårda sanktioner som den egyptiske ledaren vägrade att acceptera. Så han vände sig till Sovjetunionen som gärna försåg Nasser med de vapen och artilleri han behövde för att skydda sitt land från israeliska attacker i utbyte mot en senarelagd betalning av säd. Trots överenskommelsen var USA och Storbritannien fast beslutna att få Nasser på sin sida och erbjöd 270 miljoner dollar för att finansiera slutkonstruktionen av den mäktiga nya Assuandammen. Framtiden såg ljus ut för Egypten, med stöd från kalla krigets båda sidor.
Men när USA och Storbritannien fick veta att Sovjet gått till Nasser med ett avtal om
1,12 miljarder dollar till 2 procents ränta för konstruktionen av dammen drog de tillbaka sitt erbjudande. Sovjetöverenskommelsen blev aldrig av, och när USA:s och Storbritanniens finansiering nu var borta behövde något drastiskt göras. Utan dammen skulle Egypten fortsätta att översvämmas av Nilen, så neutralisten Nasser var tvungen att fatta ett beslut som skulle skicka hans land, och resten av världen, in i en kris. Hans uppmärksamhet riktades mot en plats: Suezkanalen.
Den byggdes av Suezkanalbolaget och öppnades officiellt 1869. En 193,3 kilometer lång vattensträcka där de fartyg som passerade igenom från Nordatlanten till Indiska oceanen krävdes på tull, vilket g jorde den till en god inkomstkälla för ägarna. Nasser såg Suezkanalen som en chans man inte fick missa och utfärdade snabbt undantagstillstånd i kanalområdet. Han tog kontroll över Suezkanalbolaget, och lovade sitt folk att tullpengarna skulle ge alla de medel Egypten behövde för att bygga dammen på bara fem år. Både den brittiska och den franska regeringen hade dock starka intressen i regionen och fruktade att Nasser skulle skära av deras viktiga oljetillgångar från Persiska viken.
När samtalen med Nasser inte g jorde att Egyptens grepp om Suezkanalen släppte vände sig Storbritannien och Frankrike till en ny allierad i regionen: Israel. Den judiska staten var en av Egyptens största politiska motståndare och de två hade utväxlat mindre militäranfall under åren, vilket endast förvärrat motståndet. Eftersom de insåg att en invasion av Egypten skulle uppfattas som en krigshandling som FN aldrig skulle sanktionera använde Storbritannien och Frankrike Israel som ställföreträdare. Så när Israel skickade tio brigader till Suezregionen den 29 oktober 1956 för att jaga bort de egyptiska styrkorna där klev Frankrike och Storbritannien in för att formellt begära eldupphör, och att både israeliska och egyptiska styrkor skulle dra sig tillbaka.
Den 5 och 6 november landsteg franska och brittiska styrkor vid Port Fuad och Port Said, och tvingade både israelerna och egypterna tillbaka genom att i stort sett ockupera området själva. Det snabba beslutet att flytta styrkor till Suezkanalen fördömdes nästan enhälligt, både på hemmaplan och i andra länder, och både Sovjet och USA uppmanade FN att begära att de två länderna skulle lämna kanalområdet genast. Sovjetunionen, som nu insåg att deras intressen i Mellanöstern hotades av ockupationen av två av Europas mäktigaste länder, gick till och med så långt som till att hota med kärnvapenkrig.
Det började som en inhemsk affär, men situationen vid Suezkanalen hade eskalerat till en kris som hotade att upphäva kalla krigets allianser. Varken Storbritannien eller Frankrike var villiga att dra tillbaka sina styrkor, men FN kunde inte riskera att incidenten förvandlades till ett fullskaligt krig där Sovjet hotade att ingripa på egna villkor, så man började evakuera franska och brittiska styrkor från regionen den 22 december 1956. Tre månader senare följde israelerna efter.
Samtidigt som kalla kriget drog till sig världens uppmärksamhet uppstod en ny kris i Egypten.
Suezkrisen blev en vändpunkt för alla inblandade länder. För britterna markerade det imperiets accelererande sönderfall där avkolonialiseringen rasade genom deras utländska territorier. När de så genant var tvungna att dra tillbaka sina styrkor på USA:s och Sovjetunionens begäran lossade Storbritanniens grepp om sina koloniala utkanter för alltid. Frankrike led ett liknande öde när dess kolonier i Afrika sakta övergick till självständighet.
Och medan USA:s och Sovjets politiska allians i Suezkrisen föreföll vara en omstart för de två motståndarna i kalla kriget var misstron mellan dem större än någonsin. För USA var Mellanöstern ett huvudmål för Sovjets expansion, så president Dwight D. Eisenhower bad kongressen om tillstånd att använda militär makt om något land i Mellanöstern begärde det för att hålla eventuell aggression tillbaka. Eisenhower kunde också avsätta 200 miljoner dollar för att hjälpa de länder i Mellanöstern som behövde hjälp från USA gentemot sådana anfall. Det blev känt som Eisenhowerdoktrinen och var ett försök att hejda flodvågen av sovjetiskt
När Storbritannien och Frankrike tvingades till en genant reträtt förändrades världens politiska landskap för alltid.
inflytande i Mellanöstern.
För ryssarna var Sovjets hot om att skicka ett kärnvapenanfall mot Frankrike och Storbritannien den främsta faktorn som tvingade de två länderna att dra sig tillbaka från Egypten. Den högste ledaren, Nikita Chrusjtjov, såg agerandet som en triumf för Sovjets makt på den politiska arenan och en bekräftelse på att väst verkligen fruktade Sovjetunionens kärnvapenkapacitet. Kalla kriget var tydligen långt ifrån över …