KRIG I ZIMBABWE
DATUM: JULI 1964–DECEMBER 1979
PARTER: RHODESISKA SÄKERHETSSTYRKOR MOT ZANLA- OCH ZIPRAGERILLORNA
DÖDSFALL: 11 000 REBELLER OCH UR SÄKERHETSSTYRKORNA, 8 258 CIVILA RESULTAT: SLUT PÅ DET VITA MINORITETSSTYRET, SJÄLVSTÄNDIGT ZIMBABWE
Strax innan den Ian Smith-ledda vita regimen förklarade sin självständighet från Storbritannien den 11 november 1966 skedde de första rebelledda attackerna. De två stora ledarna var Joshua Nkomo, som var grundare till det marxistiska partiet ZAPU (Zimbabwe African People’s Union), och Robert Mugabe, som bildade ZANU (Zimbabwe African National Union) i augusti 1963.
Båda partierna hade en stark militär koppling med träning från både Nordkorea och Kina. Vid 1971 hade svarta nationalister bildat en koalition med målet att störta Smiths regim. När portugiserna drog sig ur Mozambique år 1975 förklarade Smith att landet var i kris eftersom det nu gränsade mot tre fientliga nationer.
Trots att Rhodesia låg under internationella sanktioner sedan 1966 ägnade sig den rhodesiska regimen ändå åt ”bushkrig” som karaktäriserades av fruktansvärd grymhet på båda sidor. År 1976 korsade rhodesiska specialstyrkor den närmare 130 mil långa Mozambique-fronten och förstörde ett rebelläger, hundratals soldater i träning dödades. De gick också in i Zambia efter att Nkomos gerillasoldater sköt ner två Vickers Viscount-plan med Sovjet-sponsrade SAM-7-missiler.
Under sent 1970-tal blev konflikten allt mer intensiv och alla sidor pressades till fredsförhandlingar av det
internationella samfundet. Lancaster House-överenskommelsen från 1979 talade för ett självständigt Zimbabwe. Inom bara några år lyckades Mugabe skapa en enpartistat och besegra Nkomo. Mugabe styrde Zimbabwe ända fram till november 2017, då han avgick, och har anklagats för brott mänskliga rättigheter i landet.