THATCHER & REAGAN: EN POLITISK KÄRLEKSAFFÄR
FÅ POLITISKA LEDARE HAR STÅTT VARANDRA NÄRMARE ÄN DEN HÄR MÄKTIGA DUON SOM BIDROG TILL ATT LÄTTA KALLA KRIGETS SPÄNNINGAR.
Kalla krigets sista fas började med Sovjetunionens invasion av Afghanistan år 1979 och slutade med upplösningen av Warszawapakten år 1991. 1980-talet blev slutet på détente, och det började växa ett hopp om att kalla kriget faktiskt kunde ta slut. Men den här perioden präglades också av stor oro. Sovjetunionen var instabilt och USA omedgörligt. Det fanns stor oro för att krig skulle bryta ut. I väst stod Ronald Reagan och Margaret Thatcher i centrum.
Thatcher träffade Reagan år 1975 när han var guvernör i Kalifornien. Han hade träffat henne i brittiska underhuset då premiärministern Jim Callaghan inte var tillgänglig, gissningsvis för att han fått information om att den potentiella gästen kom från republikanernas högerkant. Callaghan ville ändå inte göra president Jimmy Carter upprörd, eftersom Labour hade goda relationer med honom.
Thatcher hade nyligen blivit ledare för det konservativa partiet och var öppen för att träffa alla som kunde hjälpa hennes politiska karriär. Hon hade redan lyckats imponera på det amerikanska etablissemanget. En tv-sändning med henne från National Press Club i New York gav henne ett rykte som en formidabel kvinna och man skämtade om att hon kunde bli den nästa republikanska presidenten om hon hade varit amerikan. Efter ett tal i Kensington började hon kallas för ”järnladyn” i den sovjetiska tidningen Röda stjärnan. Något som republikanerna i högsta grad såg som positivt.
Reagan var i Storbritannien mest känd som Hollywood-skådespelare, men Thatcher hade inget större intresse av film. Hennes dotter Carol Thatcher minns att hon tvingades tjata på sin mamma för att få gå på bio under skolloven.
Vad Thatcher än förväntade sig av Reagan under deras första möte kan man räkna med att hon blev positivt överraskad. Reagan var en tjusig och sofistikerad politiker som visste hur han skulle använda sina Hollywood-talanger till sin fördel.
Reagan uppfyllde alla Thatchers kriterier för en pålitlig politisk medspelare i en värld där hon inte längre kände att hon kunde lita på partikollegorna. De började redan vid det första mötet producera en önskelista för framtiden, eftersom de ännu inte hade makten att agera på den internationella spelplanen. Det som börjat som ett formellt möte blev snart en informell pratstund. Det var tänkt att mötet skulle vara i 45 minuter, men de drog över till en och en halv timme.
Reagan och Thatcher insåg snart att de hade en hel del gemensamt. Reagan var positivt överraskad över hur lika de var åsiktsmässigt.
”Vi kom fram till att vi hade väldigt lika tankar om ekonomin och det politiska styret samt vilken roll ett lands regering skulle spela i människors liv”, berättade han. Margaret Thatchers man Denis hade redan träffat på Reagan en gång tidigare år 1969 och blev då mycket imponerad. Thatcher själv var av samma åsikt. Reagan hade visat henne att moralisk övertygelse och politiska åtgärder faktiskt kunde förenas.
Reagan verkade dock inte vara en traditionell politiker, utan var snarare ett förkroppsligande av sina principer. Det politiska etablissemanget i Storbritannien underskattade Reagan till en början, något som enligt Thatcher berodde på att han verkade ”frånkopplad” och arbetade med ”grova penseldrag”. Men för henne var han själva sinnebilden av en stor potentiell amerikansk ledare. Reagans självförtroende, stora leende och hans tendens att avslöja Sovjetunionens bluffar kan ha upplevts som alltför krasst och enkelspårigt för de vana politikerna. Thatcher var däremot mitt uppe i det politiska spelet i det konservativa partiet och såg Reagans rättframhet som en frisk fläkt.
Thatcher och Reagan träffades igen i Westminister år 1978. Mötet satte den politiska och moraliska vision som hade förenat dem sedan deras första möte. Thatcher hade anammat Frederick Hayek och Milton Friedmans ekonomiska politik som nu spreds i det brittiska samhället med hjälp av monetära principer.
Alfred Sherman och sir Keith Joseph var några av företrädarna för den här politiken. Dåtidens experiment av de så kallade ”Chicago Boys” i Chile verkade bekräfta att en neoliberal riktning var det enda rätta. En riktning som var utstakad när Thatcher kom till makten år 1979 och Reagan blev president ett år senare.
Den här nya typen av ”liberal” konservatism såg ungefär likadan ut i både Washington och London, på det sättet att det anpassats efter de lokala villkoren. Thatcher och Reagan la särskild vikt på det personliga ansvaret och den individuella framgången. De ansåg att individens ansvar hade utarmats av kollektivismen och socialismen. Det faktum att staten nu inte skulle lägga sig i medborgarnas liv var ett slag mot den socialistiska samhällsordningen.
Det som kom att kallas ”reaganomics” fokuserade i första hand på utbudssidan och den ”nedsippringsekonomi” som kom att implementeras på båda sidorna av Atlanten,
REAGAN OCH THATCHER INSÅG SNART ATT DE HADE EN HEL DEL GEMENSAMT. REAGAN VAR POSITIVT ÖVERRASKAD ÖVER HUR LIKA
DE VAR ÅSIKTSMÄSSIGT.
detta under tanken om den fria marknaden.
I USA var den fria marknaden baserad runt en kraftig minskning av statliga utgifter. Man trodde att detta kunde hjälpa till att stoppa den så kallade ”stagflation” (inflation och stagnation till exempel genom arbetslöshet) som präglade Carters presidentskap. I Storbritannien begränsade man penningmängden, skar ner på statens utgifter samt försökte göra sig av med fackförbundens inflytande för att uppnå detta. Thatcher kompletterade Reagans patriotism med en stark och mycket engelsk nationalism. Detta yttrade sig som en stark tro på det egna ansvaret (enligt klassiska viktorianska värderingar) och den moraliska kompassen.
Reformerna på hemmaplan skulle dessutom också avspeglas i en tydlig utrikespolitisk riktning där målet var att stävja Sovjetunionen. Sovjets invasion av Afghanistan sågs som en del av Brezjnevdoktrinens expansionism från 1968. Expansionismen verkade bland annat genom kubanerna i Angola, revolutioner i Latinamerika samt planer på lönnmord eller spioneri i andra länder.
Washington förberedde sig också på den här typen av sovjetisk aggression genom att anamma det som kallades Reagandoktrinen. Den gick i stora drag ut på att använda sig av pengar, internationellt inflytande och högerpolitiska gerillagrupper för att slå tillbaka mot de sovjetiska satsningarna. Thatcher ville däremot arbeta mot Sovjetunionen genom att i första hand stärka NATO och Europa samt hålla förhandlingar om utplacering av vapen. USA:s och Storbritanniens utrikespolitik var därför på många sätt oförenliga. Både Thatcher och Reagan utkämpade i högsta grad ett kallt krig, men deras metoder skilde sig åt. Den amerikanska planen gjorde att Europa skulle behöva ta positionen som USA:s första försvar, snarare än att se Europa som ett område som behövde försvara.
Trots detta hade Thatcher tilltro till doktrinens principer som Reagan beskrev dem när han talade till både parlamentskamrarna år 1982. Talet markerade en ny beslutsam inställning till kriget mot socialismen till förmån för det som kallades en ”demokratisk revolution”. Trots att det fanns en känsla av samhörighet mellan USA och Storbritannien i kampen mot Sovjetunionen skulle det ändå mynna ut i vitt skilda förhållningssätt och praktiker. Båda parter skulle prisa den andres lokala framgångar, men ofta ha en helt annan uppfattning om vad som fungerade rent internationellt.
Thatcher och Reagan träffas i brittiska underhuset den
28 november 1978.
Den plötsliga aggressionen från Argentina och det efterföljande Falklandskriget år 1982 fick britterna att nästan omedelbart resa sig från nederlagen på 70-talet. Senare skulle
USA i princip göra sig helt oangripbara genom utvecklandet av det så kallade Strategic Defence Initiative (SDI) som försvar mot missiler. Alla dessa policys visade på behovet av att besegra den ”inre fienden”, socialister som verkade gynnas av Warszawa-pakten. Thatcher tvingades hela tiden få det att verka som att hennes utrikespolitik höll samma linje som Reagans i deras förhandlingar.
Detta var dock inte alltid helt enkelt, särskilt inte den 8 mars 1983 då Reagan höll ett av sina mest kontroversiella tal och kallade Sovjetunionen för ”det onda imperiet”. Reagans tilltro till den nya satsningen SDI var fortfarande lockande för Thatcher som gärna ville veta mer. I februari 1985 talade Thatcher till kongressen. Hon använde sig av en Churchill-liknande retorik och talade om vikten av att behålla en ”sköld” bestående av kärnvapen i det dåvarande säkerhetspolitiska läget. Utrikesministern Geoffrey Howe var däremot inte nöjd med den här aggressiva hållningen och insisterade på att det inte fanns ”några fördelar med den här Maginotlinjen ... i rymden”.
Thatcher bad personligen om ursäkt till Reagan och hans personal för den här kommentaren. Thatcher var fortfarande i allra högsta grad intresserad av den här nya och banbrytande utvecklingen av försvaret. Det var trots Thatchers intresse fortfarande en sådan hemlig operation att Thatcher tvingades fråga vad det hela egentligen innebar. Hon vände sig till det nationella säkerhetsrådet Bud McFarlane: ”Lyder SDI under de nödvändiga restriktionerna och ABM-avtalet (avtal för begränsning av antiballistiska missilsystem)?”. Hon fick trots sina många frågor ingen större klarhet i vad SDIsatsningen egentligen skulle innebära.
De båda ledarna befann sig i motsatt situation när Reagan tvingades ringa Thatcher och förklara anledningarna bakom invasionen av Grenada. Grenada leddes av en vänsterregering och stöddes av kubanska trupper, men var också en medlem av det brittiska samväldet. Reagan ringde också och bad Thatcher om lov att skicka bombplan för att attackera Libyen den 15 april 1986, något han egentligen inte hade behövt göra.
De flesta spänningarna uppstod i samband med samtal om sovjeternas nedrustning. Reagan verkade inte ha tänkt så mycket på hur detta skulle påverka Europa, utan fokuserade på två andra problem. Det första var problemet med nukleära medeldistansrobotar, med bakgrunden i ett tal av Leonid Brezjnev där han föreslagit ett undantagstillstånd för mindre kärnvapen. Något som sågs som ett trick. Reagan oroade sig också för de pågående SALT-förhandlingarna som skulle minska antalet strategiska vapen (USA drog sig sedan ur år 1986). Båda dessa faktum kunde användas för att tvinga in Sovjet i en sista kapprustning som landet var ekonomiskt oförberett på. Risken var att INF-förhandlingarna skulle göra Europa sårbart för en invasion från Sovjetunionen. Man behövde desperat få större förståelse för vad Sovjet kunde tänkas göra under den här tiden, vilket ledde till att Thatcher höll ett antal seminarier på ämnet vid Chequers, premiärministerns sommarhus år 1983.
Det verkade inte som att någonting skulle förändras, förrän Sovjetunionens ledare Konstantin Tjernenko dog och ersattes av
Michail Gorbatjov. Detta var en person som Thatcher skulle komma att respektera och en person som hon, som hon själv sa, ”kunde göra affärer med”. Hon träffade Gorbatjov för första gången i Chequers och senare i Moskva. Gorbatjov och Reagan möttes i Reykjavik i november 1985, vid en tid då Thatcher avgjorde att sovjeterna hade ”förlorat spelet”.
Efter mötet i Reykjavik började Reagan prata om att Europa skulle bli helt kärnvapenfritt. Detta gick inte hem hos Thatcher som i ilfart tog sig till Washington i november för att försöka få presidenten på andra tankar. Det lyckades hon till sist med, och Reagan skapade en gemensam rapport för att förklara vad han egentligen menade. Thatcher sammanfattade det hela med att hon hade ”anledning att vara nöjd”.
Reagan agerade helst på egen hand när
DE FLESTA SPÄNNINGARNA UPPSTOD I SAMBAND MED SAMTAL OM SOVJETERNAS NEDRUSTNING.
han kunde. Han tog sina beslut om Libyen och Grenada i Washington, och alltså inte i samarbete med sin närmaste europeiska allierade. Hans tendens att skapa försvarsstrategier utan att ta hänsyn till brittiska intressen samt hans ibland bristande diplomatiska känsla och ointresse för detaljfrågor gjorde att Thatcher tvingades släcka många bränder. Hon åkte ofta över till USA för att försöka få ordning på sin kollegas politik. Det faktum att hon förstod sin egen påverkanskraft på det ibland hetsiga amerikanska tempot och USA:s ointresse i inom-europeiska frågor var utan tvekan Thatchers största diplomatiska talang.
Trots att Thatcher officiellt vägrade att gå med på terroristers krav hade hon åkt till USA och öppet visat sitt stöd för Reagan under Iran-Contras-affären år 1987. Skandalen gick ut på att Oliver North, som var en del av det nationella säkerhetsrådet, skickade över vapen till Iran mot att landet skulle se till att amerikanska fångar i Libanon släpptes, samt bidra med resurser till antikommunister i Nicaragua. Hon var också öppen med sitt stöd för amerikanernas mål att eliminera alla nukleära medeldistansvapen samt modernisera utrustning för kortare distanser. Thatcher var privat inte lika säker på hur effektivt detta egentligen skulle bli. När hon var med i tv-programmet Face the Nation beskrev Reagan hennes medverkan som ”fantastisk” då hon envetet försvarade de amerikanska värderingarna. I november samma år gjorde Thatcher sitt sista besök hos Reagan. Han hyllade henne för hennes inställning till kärnvapen, medan hon berömde dem båda för deras arbete med att få ett slut på kalla kriget.
Vid en middag på utrikesdepartementet som hölls till Thatchers ära räckte utrikesministern George Schultz över en ny handväska till Thatcher. Gåvan var en symbol för den roll som hennes handväska hade spelat i relationerna öst-väst. Han hävdade att hon kunde fiska upp en text ur handväskan där det skulle stå att deras ”speciella relation var starkare än någonsin”. Reagan skrev senare till Thatcher och beskrev att deras samarbete hade ”stärkt västs möjligheter att försvara sig och främja trygghet och säkerhet över hela jorden”.
Thatcher hyllade i sin tur Reagan för att ha ”ändrat tron på vad som var möjligt”. Det var knappast kärleksbrev, men ett tydligt bevis på hur nära relationen mellan dessa två statsöverhuvud faktiskt var. De delade en ömsesidig beundran, samtidigt som de båda följde sina egna mål.
Reagan och Thatcher arbetade båda envetet för att kontrollera och neutralisera hotet från Sovjet och den globala kommunismen. De blev båda överraskade av Sovjetunionens totala kollaps och hade inte hunnit fundera på en hållbar politik som kunde säkerställa en bättre framtid efter kalla krigets slut. Ingen av dem lyckades heller förutspå Boris Jeltsins väg till makten, Gorbatjovs väg bort från den samt vad som skulle komma att ske i Mellanöstern.
Stödet för den amerikanska utrikespolitiken hade dock ett pris. Thatchers första regering hade planer på en ny serie kärnvapensäkra bunkrar och hade tryckt upp broschyrer som skulle vid händelse av en plötslig attack.
Med en bakgrund av Labours unilaterala politik tvingades Thatcher betala för att hon förlitade sig så starkt på amerikanskt stöd. Detta särskilt under Falklandskriget, och det faktum att Storbritannien var beroende av amerikanska Sidewinder-robotar. Storbritannien gick med på att uppdatera Trident för att fortsätta med en självständig avskräckande vapenpolitik. De gick också med på att Storbritannien inte skulle ha någon möjlighet att kontrollera amerikanska kärnvapen på brittisk mark.
Det har alltid funnits blandade åsikter om Thatchers nära relation med den amerikanske presidenten. Hon blev på en affisch liknad vid Scarlett O’Hara som räddades ur lågorna av Ronald Reagan som Rhett Butler. John Campbell som skrev hennes biografi hävdar att de rent av var vänner. Andra, som Neil Kinnock, kallade henne för ”Reagans pudel”. Thatcher ansåg själv att hon hade ”visst inflytande på Reagan”. Man kan nog sammanfatta det hela med att Thatcher var en förnuftets röst som Reagan och hans regering valde att lyssna på ibland.