SLAGET OM BALAKLAVA
Det brittiska kavallerianfallet var lika ambitiöst som det var naivt. Det fick katastrofala följder – och ett odödlig litterärt eftermäle.
Slaget vid Balaklava på Krimhalvön den 25 oktober 1854 är genom den store poeten Tennysons hjältedikt mest känt för den brittiska, lätta kavalleribrigadens heroiska vansinnesritt in i elden mellan ryska artilleribatterier. De andra strider som ägde rum samma förmiddag har i stort sett fallit i glömska. Författarna till denna artikel vill hävda att en annan av dessa strider fick stor betydelse för slagets utgång och för fortsättningen av hela fälttåget på Krim.
Med Krimkriget 1853– 56 bröts den fyrtioåriga freden mellan stormakterna i Europa efter Napoleonkrigen. På den ena sidan stod Ryssland, på den andra en allians mellan Storbritannien, Frankrike och Turkiet. Huvuddelen av kriget utspelades på Krimhalvön i Svarta havet, även om strider även ägde rum i havsområdena runt den ryske tsarens storfurstendöme Finland. Sverige kom perifert att beröras av den allierade flottans operationer i dessa farvatten.
Upprinnelsen till kriget var ytterst den ryske tsarens ambitioner att expandera sitt välde söderut, mot Svarta havets sydkust och utloppet till Medelhavet. Religiösa förevändningar förekom också. Dessa avsikter förde oundvikligen Ryssland i konflikt med ”Europas sjuke man”, det ottomanska väldet med Konstantinopel (nuvarande Istanbul) och Turkiet som centrum. Sommaren 1853 ockuperade ryska trupper områden i dagens Rumänien, som stod under turkiskt beskydd. I oktober samma år förklarade Turkiet krig mot Ryssland.
Snart befarade Storbritannien och Frankrike att kriget skulle leda till ryskt herravälde i Svarta havet genom segern i sjöslaget vid Sinope i november samma år. Dessa stater beslöt därför att ingripa i kriget: först med sjöstyrkor och i februari 1854 med en expeditionskår till lands. En krigsförklaring mot Ryssland följde månaden därefter. Efter många turer landsteg de brittisk-franska trupperna och deras turkiska allierade på Krimhalvön i september 1854 för att erövra den svagt befästa ryska örlogsbasen Sevastopol och förstöra den ryska Svartahavsflottan. I slutet av månaden var basen omringad av de invaderande styrkorna.
Inte bara ”The Charge of the Light Brigade” ...
Utgångsläget inför striderna
De belägrande styrkorna var för sitt underhåll helt beroende av fartygstransporter som lossades i den lilla hamnen Balaklava på halvöns sydkust. En betydelsefull terrängformation för att behärska området var en lång ås (”the Causeway Heights”) fyra km norr om hamnen. Den försvarades av turkisk trupp i redutter med brittiska kanoner. Försvaret närmast Balaklava, med hamn, anläggningar, förråd och krigssjukhus, var anförtrott marininfanteri och artilleri i förberedda ställningar. Mellan dessa ställningar fanns Kadikoiåsen, där infanteri och lätt artilleri var grupperade.
Mellan Balaklava och Sevastopol fanns en höjdsträckning, Zapoune-åsen, som hölls av relativt starka franska och brittiska förband. Om ryssarna ville undsätta Sevastopol var dessa ställningar ett svårt hinder. Fanns det då något annat sätt att komma åt belägrarna utan att stånga pannan blodig i ett frontalanfall?
Slaget den 25 oktober
Den ryske överbefälhavaren på Krim, furst Alexander Mensjikov, samlade under oktober månad sina styrkor för att österifrån gå till anfall mot de belägrande allierade stridskrafterna. Tidigt på morgonen den 25 oktober inleddes angreppet under befäl av generalen Liprandi. Totalt förfogade han över omkring 25 000 man och 78 kanoner. Syftet skall, såväl enligt Stjernswärds bok ”Balaklavasyndromet” som enligt en obekräftad modern rysk källa, ytterst ha varit att ta Balaklava. Detta hade försatt de allierade styrkorna i en omöjlig situation. En framgångsrik sådan ”indirect approach” hade
besparat ryssarna ett vanskligt frontalanfall mot Zapoune-höjden. Ett första delmål var då att ta Causeway Heights som en bas för fortsatt anfall och för att få flankskydd mot de allierade förbanden på Zapoune-åsen några km västerut.
Under förmiddagen kom fyra separata strider att utkämpas.
Den första var ryssarnas anfall med infanteri och artilleri mot de av turkarna försvarade redutterna på Causeway Heights. Efter ett inledande hårt motstånd stormades och erövrades de på två timmar av ryska styrkor. De flesta turkar flydde mot hamnen, men ca 1 000 av dem slöt upp vid försvararnas sida på Kadikoi-åsen. Dessa hade då också fått viss förstärkning från trupperna i Balaklava.
Den andra striden initierades när redutterna hade erövrats och den ryske kavalleribefälhavaren Ryzjov fick order av Liprandi att anfalla ”det fientliga lägret”. Försvaret i den riktningen förföll svagt och genom ett raskt ingripande i sann kavalleristisk anda skulle man kunna nå en avsevärd framgång! Det ryska kavalleriet samlades strax söder om Causeway Heights, nedanför redutterna 4 och 5, där de utsattes för artilleribeskjutning från Kadikoi-åsen i söder. För att avvärja detta hot mot ryttarnas framryckning mot Balaklava avdelades inledningsvis fyra skvadroner ur 53. Donkosackregementet och Ingermanländska husarregementet (totalt ca 400 man) för att ta Kadikoi-åsen. Resten av Ryzjovs kavalleri – knappt 2 000 ryttare – stod kvar för att inleda sin framryckning sedan åsen hade rensats. Det enda som stod i vägen för det ryska kavalleriets framryckning var således Kadikoi-åsen, halvvägs mellan Balaklava och Causeway Heights. Åsen försvarades bland annat av 550 man ur 93:e Highlander-regementet och ett batteri ur Royal Artillery. Befälhavare för försvaret av Balaklava var generalmajor sir Colin Campbell, som nu hade begett sig till Kadikoiåsen och där tagit det direkta befälet.
Själva stridsförloppet var i korthet att ryskt artilleri understödde de fyra skvadronernas framryckning med eld mot Kadikoi-åsen. Högländarna tog då skydd liggande på dess backsluttning. När det ryska kavalleriet började komma på lämpligt skotthåll gick linjen av högländare upp till sina tidigare eldställningar på åsens krön och bekämpade kavallerianfallet med några salvor. De ryska kavalleristerna avbröt då sitt angrepp och återvände i god ordning till sin huvudstyrka, som väntade nedanför Causeway Heights.
Dagens tredje strid inleddes med att Ryzjovs kavalleri, sedan de enheter som hade angripit Kadikoi-åsen återförenats med huvudstyrkan, en stund senare stod beredd att börja avancera söderut. Den brittiska tunga kavalleribrigaden hade en stund tidigare fått order att rycka fram för att förstärka försvaret av Balaklava. Brigadchefen James Scarlett insåg omedelbart när han varseblev det ryska kavalleriet att förutsättningarna hade förändrats och att den enda möjlighet som återstod var att anfalla fienden trots att styrkeförhållandena
”TIDIGT PÅ MORGONEN DEN 25 OKTOBER INLEDDES ANGREPPET UNDER BEFÄL AV GENERALEN LIPRANDI. TOTALT FÖRFOGADE HAN ÖVER OMKRING 25 000 MAN OCH 78 KANONER.”
var mycket ogynnsamma. Den tunga brigadens anfall tog tid att komma i gång, men genomfördes sedan med en kraft som fick det stillastående ryska kavalleriet att vika och sedan retirera. 700 man hade besegrat närmare 2 000!
Den fjärde striden denna historiska dag var lätta brigadens mångbesjungna anfall någon timme senare. Med här var dels den tunga brigaden, vars krafter dock inte räckte till för att följa den lätta i anfallet, dels franska kavalleriförband, som skickligt erövrade och rensade delar av höjdsträckningen norr om den dal där lätta brigaden anföll. Med sin minst sagt omstridde chef, lord Cardigan, i spetsen anföll brigaden in i en gryta med ryska artilleri- och infanteriförband på båda sidor. I kittelns botten väntade ytterligare fientliga artilleriställningar och bakom dem höll Ryzjovs kavalleri på att återsamlas efter striderna tidigare på förmiddagen. Genom en otrolig kombination av inkompetens, personliga motsättningar och missförstånd anföll lätta brigadens 676 ryttare in i denna dödsfälla. Hur märkligt det än kan låta lyckades man inte bara nå artilleriställningarna, utan också komma i strid med det ryska kavalleriet bakom dem, för att slutligen slå sig tillbaka genom de ryska förbanden till de egna linjerna. Förlusterna i döda och sårade uppgick till knappt hälften av den totala styrkan – en hög men ingalunda unik förlustandel. I alla händelser var lätta brigaden utslagen som stridande förband utan att den materiellt sett hade åstadkommit någonting som stod i proportion till förlusterna. Däremot hade särskilt britterna denna dag visat en stridsmoral som inte kunde undgå att imponera på ryssarna och därmed ge britterna ett moraliskt övertag som kan ha haft betydelse längre fram.
Efteråt
Slaget vid Balaklava ebbade därefter ut. Ryssarna hade besatt Causeway Heights, utan att därifrån kunna hota Balaklava eller ännu mindre de fientliga styrkor som belägrade Sevastopol. Från åsen kunde de dock observera och försvåra underhållstransporterna från Balaklavas hamn. Höstoch vintervädret förlamade tills vidare alla större operationer.
Paradoxalt nog är det den minst betydelsefulla striden under slaget vid Balaklava – lätta brigadens anfall – som har gått till historien. Vid dagens början fanns risk att den franskbrittiska invasionsstyrkans underhåll skulle avbrytas. Slagets utgång undanröjde det hotet. När var då detta hot som störst och vilken strid var viktigast för att säkerställa den – ur brittisk synvinkel – lyckliga utgången?
Efter erövringen av Causeway Heights tog ryssarna denna dag bara två offensiva initiativ: kavallerianfallet mot Kadikoiåsen och den planerade stora kavalleriframryckningen mot Balaklava mindre än en timme senare. Om det första anfallet hade lyckats hade den stora framryckningen
kommit igång tidigare. Därmed hade den brittiska tunga brigaden legat efter med sin beordrade omgruppering mot Balaklava och anfallet mot det ryska kavalleriet hade haft klart sämre förutsättningar.
Försvaret av Kadikoi-åsen och avvärjandet av det ryska kavallerianfallet var därför den kritiska striden under slaget vid Balaklava. Det är mot den bakgrunden man skall se det skotska 93:e Highlander-regementets grandiosa sätt att genomföra striden. Det var faktiskt högländarna som avgjorde slaget vid Balaklava!
Inte bara lätta brigadens anfall, utan även denna del av slaget fick stor uppmärksamhet genom krigskorrespondenten sir W.H. Russell. ”The thin red line” blev den odödliga benämning som härrör från Russells formulering i The Times den 14 november: ”That thin red streak tipped with a line of steel”. Han befann sig uppe på de närbelägna höjderna och såg ”the thin red line”, som trots sitt utsatta läge inte skyddade sig genom att reglementsenligt bilda fyrkant. Han imponerades över det disciplinerade lugn skottarna visade, förfärades över den synbart ringa verkan av de första gevärssalvorna och entusiasmerades av att det ryska kavalleriet ändå vek undan efter den tredje salvan strax innan en sammanstöt med nedsabling av skottarna skulle ha ägt rum. I en känd, men i sak oriktigt, bataljmålning ser man hur ryssarna biter i gräset vid de stolta höglandsinfanteristernas fötter.
En målande skildring lämnas av soldathustrun Fanny Duberly:
” Presently came the Russian Cavalry charging, over the hillside and across the valley, right against the little line of Highlanders. Ah, what a moment! Charging and surging onward, what could that little wall of men do against such numbers and such speed? There they stood. Sir Colin did not even form them into square. They waited until the horsemen were within range, and then poured a volley which for a moment hid
everything in smoke.”
Reportage och andra skildringar från krig har en tendens att bli mer än lovligt överdrivna. Låt oss därför skärskåda hur den ”tunna röda linjen” hejdade det ryska kavalleriet med eld från sina gevär ”1851 pattern Minié Rifle”, den tidens modernaste mynningsladdade gevärstyp.
93:e Highlander-regementets strid
Följande frågor kan ställas av en kritisk och detaljintresserad militärhistoriker:
• Vilken teoretisk eldverkan hade en gevärssalva från denna linje? • Vilken praktisk verkan fick dess eld? Det nya engelska Minié- geväret innebar, jämfört med såväl den klassiska musköten som det svårladdade rundkulegeväret, ett stort steg framåt vad avser träffsäkerhet och eldhastighet. Genom att den cylindriska projektilen – 18 mm – hade försetts med en urgröpning i botten expanderade den vid avfyringen och gav då en god tätning mot loppets räfflade väggar, samtidigt som projektilen var lätt att föra ner från mynningen även i ett krutsmutsat eldrör.
Försök hade visat mycket god träffsäkerhet hos geväret. Vid skjutning mot ett mål motsvarande fronten av en häst med ryttare hade man på 500 meter uppnått 40 procents träffsäkerhet. Detta var en enorm förbättring jämfört med den slätborrade musköten av modellår 1842 som var av föga värde på avstånd över 200 meter. Minié- gevärets förbättrade träffsäkerhet jämfört med äldre vapen berodde i grunden på projektilens form och att den var tätt fixerad i loppet. Därigenom fick den en högre utgångshastighet och säkrare riktning än en muskötkula. Dessutom hade projektilen ett relativt lågt luftmotstånd och var stabil i banan tack vare sin form och rotation.
På basis av dessa skjutresultat torde general Campbell ha räknat med att nå god verkan redan med den första salvan när det ryska kavalleriet befann sig på 450–700 meters avstånd, särskilt som den kunde avlossas ostörd av skymmande krutrök.
En ungefärlig verkansberäkning visar: Om 500 skyttar avgav en salva skulle vid optimal målfördelning åtminstone 250 skott träffa. Detta borde schablonmässigt resultera i åtminstone 50 dödade ryttare och hästar, samt fyra gånger så många sårade av en total anfallande styrka på ca 400 ryska kavallerister. Även om vi för säkerhets skull reducerar förlusterna till hälften – 125 ryttare och/eller hästar, bortåt en tredjedel av totalstyrkan – skulle resultatet med all säkerhet bli anfallets omedelbara sammanbrott.
Det brittiska infanteriets standardförfarande, föreskrivet i reglementen och drillat i decennier, var att inför ett rytterianfall bilda fyrkant. Soldaterna ställdes upp i en kvadrat, där varje sida var fyra man djup. Sidans längd bestämdes av förbandets numerär. De två främre leden stod knästående med de bajonettförsedda
”FÖRSVARET AV KADIKOI-ÅSEN OCH AVVÄRJANDET AV DET RYSKA KAVALLERIANFALLET VAR DÄRFÖR DEN KRITISKA STRIDEN UNDER SLAGET VID BALAKLAVA. DET ÄR MOT DEN BAKGRUNDEN MAN SKALL SE DET SKOTSKA 93 HIGHLANDER-REGEMENTETS GRANDIOSA SÄTT ATT GENOMFÖRA STRIDEN. DET VAR FAKTISKT HÖGLÄNDARNA SOM AVGJORDE SLAGET VID BALAKLAVA!”
musköterna pekande snett uppåt med kolven pressad mot marken, under det att de två bakre leden stod tätt bakom med skjutklara vapen. Genom fyrkantformeringen kunde skydd erhållas och eld avges i alla riktningar. Svagheten i formationen var att den eld som kunde avges frontalt av varje sida i fyrkanten var kraftigt reducerad jämfört med en linjeformering. Detta var priset man fick betala för det skydd fyrkanten – men inte linjeformeringen – gav.
Campbell valde – med kunskap om det nya gevärets förväntade effekt – att prioritera verkan före skydd genom att behålla linjeformeringen och avstå från den etablerade fyrkantsformationen. Samtidigt hade sir Colin truppen väl i sin hand trots att han inte var regementets chef. Därför fick han den att under ordnade former såväl först gå tillbaka i skydd på åsens backsluttning som sedan – när stunden var inne – rycka fram igen till eldställningarna på dess krön och avvakta eldkommandot.
Den andra frågan – vilken den verkliga verkan blev – kan besvaras kort: mycket liten!
Möjligen avgavs den allra första salvan av de demoraliserade turkiska förbanden på ett avstånd av ca 700 meter. På detta skotthåll var deras musköteld totalt verkningslös och kan endast ha övertygat ryssarna om att motståndet var av låg halt. Kavalleriet fortsatte därför oberört sin anmarsch i god fart. Turkarna flydde.
Det ryska kavalleri som ryckte fram mot Kadikoi-åsen förväntade sig troligen att möta ett mindre kanonbatteri, lätt att rida ner. När de istället, senast på ungefär 450 meters avstånd, plötsligt såg åsen krönas av en röd bård av fientliga infanterister, följt av den första salvans mynningsflammor, måste överraskningen ha varit betydande. Samtidigt kan även detta eldöppnande ha uppfattats av det ryska befälet som att de framför sig hade ännu ett panikslaget infanteriförband som sköt långt utom muskötskotthåll. Det faktum att inte heller denna salva gav någon nämnvärd effekt bidrog säkert till att ryssarna opåverkade fortsatte framryckningen.
Under bortåt en minut efter skottarnas första salva dolde krutröken de stridande för varandra. Det ryska kavalleriet fortsatte sitt anfall och 93:e Highlanders gevärsskyttar laddade om sina vapen (detta skedde liggande på rygg). På ett avstånd av ungefär 150 meter fick skottarna på nytt kavalleriet i sikte som, till synes oberört av deras eldgivning med den brittiska arméns bästa gevär, hade fortsatt sin framryckning och nu kommit så nära att en inbrytning i skottarnas tunna linje kunde ske inom kanske 20 sekunder. Målet för anfallet – batteriet – hade då skjutit slut på ammunitionen och förberedde att förnagla sina kanoner. Nu hängde allt på skottarna!
De ryska skvadroncheferna kunde samtidigt för första gången tydligt uppfatta den röda linjen på krönet framför dem. Insikten om att de fortfarande hade ett stridsberett infanteriförband emot sig måste ha sammanfallit med en andra salva från Minié-gevären, denna gång på ett avstånd där fullgod effekt rimligen kunde förväntas. Nu torde också angriparens soldategenskaper ha fått betydelse. En väsentlig del av den angripande ryska kavalleristyrkan bestod av donkosacker, kända för ridskicklighet men också för ovilja att ge sig in i närstrid annat än med mycket gynnsamma odds. Troligen
fick dessa skäl den ryske chefen att nu beordra vändning åt vänster för att inleda en urdragning. Manövern genomfördes på ett ordnat sätt, delvis i skydd av krutrök, utan att formationen bröts trots att kavalleriet fortsättningsvis besköts – nu i flanken – på gott skotthåll. Det ryska rytteriet avbröt anfallet för att återförenas med sin huvudstyrka. Samtida skildringar talar inte om ett slagfält bestrött med stupade ryttare och hästar, och ett ryskt förband i upplösning. Detta indikerar att de ryska förlusterna var små, trots att den sista Miniésalvan avgavs på gott skotthåll.
Orsakerna till stridens förlopp
93:e Highlanders hade obestridligen avvärjt det ryska kavallerianfallet – utan att förlora en enda man. Detta hade emellertid inte skett genom eldverkan, utan snarare genom det intryck åsynen av den skotska infanterilinjen hade gjort på de ryska skvadroncheferna.
Varför var den skotska eldgivningen då så överraskande verkningslös? Vi har här att räkna med tre samverkande faktorer.
1. Genom vapnets måttliga utgångshastighet krävdes precision hos siktesinrättningen vid skjutning på längre avstånd. Redan de första rapporterna från de förband som tilldelades Minié- geväret talar emellertid om siktets bräcklighet. Trots att detta förstärktes kan man misstänka att en del av skottarnas gevär, under månader i fält, hade fått sina sikten skadade.
2. Vidare hade Minié-principen, med den i det räfflade loppet expanderande kulan, vissa svagheter. Laddning under strid genomfördes om möjligt liggande på rygg med vapnet nära horisontalläge, vilket kunde medföra ojämn fördelning av krutet i eldrörets botten. Den mjuka och korta projektilen kunde hamna snett i loppet. En alltför hårdhänt användning av laddstaken kunde också deformera den. Konsekvensen blev att kulan lämnade loppet med en mer eller mindre osymmetrisk form och/eller lägre mynningshastighet än normalt.
”93:E HIGHLANDERS HADE OBESTRIDLIGEN AVVÄRJT DET RYSKA KAVALLERIANFALLET – UTAN ATT FÖRLORA EN ENDA MAN. DETTA HADE EMELLERTID INTE SKETT GENOM ELDVERKAN, UTAN SNARARE GENOM DET INTRYCK ÅSYNEN AV DEN SKOTSKA INFANTERILINJEN HADE GJORT PÅ DE RYSKA SKVADRONCHEFERNA.”
Båda sakerna nedsatte träffsäkerheten. Vid laddning i stående ställning utan stress var risken för dessa avvikelser betydligt mindre än i en stridssituation.
3. Det finns uppgifter att Minié- geväret hade en så kraftig rekyl att soldaterna var rädda för det och blundade inför skottlossning. Dessutom påstås soldaterna, om möjlighet gavs, ha tömt ut en del av krutet vid laddning. Särskilt det sista förfarandet var förödande för träffsäkerheten. Faktum är att Minié- geväret redan hade börjat ersättas av ”1853 pattern Enfield rifle”, som hade en väsentligt mindre och lättare kula (13 mm) och därmed lindrigare rekyl.
Sammanfattningsvis är själva stridsförloppet tämligen trivialt – ett kavalleriförband anfaller mot förväntat svagt motstånd och avbryter anfallet när man upptäcker fiendens verkliga styrka. Det försvarande infanteriförbandet lider inga förluster trots att dess chef överskattar den egna eldkraften och tar en för samtiden häpnadsväckande risk genom att inte bilda fyrkant.
93:e Highlanders skilde sig med heder från uppgiften, men den exceptionella gloria som dåtidens massmedier och eftervärlden tilldelat regementet verkar vid en närmare granskning mindre välmotiverad. Efter sammanslagningar och nedläggningshot lever regementet fortfarande kvar i Argyll and Sutherland Highlanders.
General Colin Campbell visade framstående ledarskap i sin självpåtagna ledning av ett förband vars ordinarie chef han faktiskt inte var. Dessutom hade sir Colin, med tanke på bakgrund och ålder, en i jämförelse med de flesta andra brittiska cheferna
överraskande och berömvärd flexibilitet att snabbt anpassa stridstekniken och bryta ett intränat mönster. Samtidigt hade han turen att hans felbedömning av eldverkan aldrig sattes på prov av en överlägsen fiende.
En fullföljd rysk kavallerichock omedelbart efter skottarnas andra salva hade brutit in i deras för närstrid föga ägnade linje innan en ny salva hunnit avlossas och kunnat ge slaget ett annat förlopp. Man kan fundera över vad en nedsabling av 93:e i full åsyn från högste chefen på platsen, lord Lucan med följe, hade lett till.hade Hade den medfört helt andra order än de som en knapp timme senare resulterade i lätta brigadens av Tennyson besjungna anfall?
Historien om 93:e Highlanders försvar av Kadikoi-åsen väcker givetvis frågor om hur vederhäftiga och trovärdiga skildringar av striders förlopp är och hur vanligt det är att myten överskuggar sanningen. Man kan även erinra sig tesen att efter misslyckade krig krävs individuella hjältar både i politik, historieskrivning och poesi, där ”Fänrik Ståls sägner” är ett talande exempel. För Storbritannien var Krimkriget – trots den slutliga segern – en serie brett publicerade, skandalösa tillkortakommanden.
Och sir Colin då – som i striden satsade allt på ett kort? Snart blev han divisions- och kårchef på Krim och sedan ÖB i Indien 1857. Sir Colins karriär avrundades med utnämning till lord och slutligen fältmarskalk kort innan han avled 1863. Han vilar nu i Westminister Abbey bland imperiets stora söner. Det kan han vara värd!
Avveckling och resultat
Slaget vid Balaklava hade inte lett till något avgörande i kriget och de allierade styrkornas belägring av Sevastopol fortsatte tills ryssarna evakuerade basen i september 1855. Samtidigt som ett österrikiskt fredsinitiativ i december samma år föreföll kunna ge resultat började britterna förstörelsen av militära installationer i Sevastopol – ryssarna hade själva sänkt sin flotta som blockskepp redan vid stridernas början. Fred slöts i Paris i mars 1856. Krimkriget och Parisfreden hejdade för tillfället den ryska expansionen söderut.
År 1871 ändrades dock vissa av Parisfredens klausuler till rysk förmån, vilket bidrog till ett nytt krig mellan Ryssland och Turkiet åren 1877–78.
Det mänskliga priset för detta på sikt egentligen onödiga krig var högt. Enligt tillgänglig statistik – som dock får tas med reservation – uppgick antalet stupade i kriget till totalt ca 615 000. Av dessa skall inte mindre än ca 80 procent falla på orsaker som inte var relaterade till strid – kunskaperna i fälthygien var fortfarande i stort sett obefintliga. Motsvarande siffror – troligen säkrare – för den allierade sidan är cirka 165 000 stupade, varav drygt 70 procent beroende på främst sjukdomar.