SLAGET OM CAMBRAI
När taggtråden på slagfälten i Frankrike hindrade all framfart övergick kavalleriet från häst till pansar.
"VÄSTFRONTEN HADE STAGNERAT I ETT FASTLÅST STÄLLNINGSKRIG MED SOLIDA SKYTTEGRAVAR PÅ BÅDA SIDOR – SÅ SOLIDA OCH OGENOMTRÄNGLIGA ATT INGEN AV PARTERNA KUNDE BRYTA IGENOM HOS FIENDEN."
Tidigt på morgonen onsdagen den 21 november 1917 väcktes Englands befolkning för första gången under första världskriget av ringande kyrkklockor. De firade den oväntade och dramatiska segern de brittiska styrkorna vunnit vid staden Cambrai i norra Frankrike dagen före. Det var första gången sedan de två enorma arméerna blivit sittande i skyttegravarna på västfronten som den tyska försvarslinjen Hindenburglinjen brutits av allierade styrkor.
Den brittiska tredje armén, i den brittiska expeditionskåren (BEF), hade brutit igenom linjen och ryckt nästan åtta kilometer in på tyskockuperat område – i en bredd på nästan tio kilometer. Det gjordes på bara några få timmar och därmed var mer land taget än i någon av de tidigare operationerna vid Somme och i Flandern. Det var en viktig seger och det gav äntligen befolkningen där hemma en anledning att fira – för första gången på mycket länge. Vid den här tidpunkten hade det mesta av entusiasmen hos folket försvunnit. Det var slut på tiden då unga, vackra flickor gick och delade ut lappar till alla män som inte bar uniform med en uppmaning om att ta värvning. Unga män stod inte längre i långa köer för att frivilligt tjänstgöra vid fronten. De ivriga och äventyrslystna hade rest för länge sedan – för att aldrig komma tillbaka.
Nu hade värnplikt blivit nödvändigt för att fylla leden i den allt mer prövade brittiska armén. Den nationalistiska självgodheten som fyllde gatorna hade övergått i en djup depression som präglade både pressen och folket. För varje vecka ökade antalet döda. Allt fler unga män kom hem skadade av gas, många med armar och ben bortsprängda, andra blinda och åtskilliga granatchockade. Dessutom började det bli ont om mat. Den tyska ubåtsblockaden i Atlanten började få verkan – med ransonering och matbrist som följd. De tyska Zeppelinbombjakterna kom allt oftare över London och folk började fråga sig vad det här kriget egentligen handlade om. Nyheten om genombrottet blev lika väl emottaget på västfronten som hemma. Året 1917 hade börjat med en viss optimism och ett visst hopp. Det var tack vare Haigs (överbefälhavare för BEF) och hans befälhavares taktik. Det gav stora förväntningar om att de skulle vinna kriget, men det såg ut att sluta som det värsta året av alla för de allierade.
Västfronten hade stagnerat i ett fastlåst ställningskrig med solida skyttegravar på båda sidor – så solida och ogenomträngliga att ingen av parterna kunde bryta igenom hos fienden. De brittiska trupperna, samväldestrupperna och de franska trupperna stirrade ut över ett ingenmansland som inte var med än ett par hundra meter brett, mot sin fiende,
1917 DET FÖRSTA STORA PANSARSLAGET
den tyska kejserliga armén. Båda sidor var djupt nedgrävda, försvarade av kilometervis av taggtråd, tusentals maskingevärsnästen, granatkastare och hundratals grovkalibrerade kanoner. Skyttegravarna gick tvärs igenom Europa – från den schweiziska gränsen i söder till den belgiska kusten i norr.
Tyskarna var särskilt väl förskansade. Genom de fruktlösa striderna under 1916 och in på nyåret 1917 hade de jobbat hårt bakom sina egna frontlinjer. De hade byggt en försvarslinje starkare än någon tidigare. Särskilt starka var de i nordöstra Frankrike. Försvarsverken kallades Siegfriedställningen, eller Hindenburglinjen, och sträckte sig från Lens vid Arras förbi Cambrai och Saint- Quentin till nordost om Soissons. Försvarslinjen var upp till 6 500 meter djup och bestod av tre linjer av skyttegravar på djupet, och var och en av dem hade minst 50 meter taggtråd framför sig. Betongbunkrar var byggda vid maskingevärsnästena och ett nätverk av järnvägslinjer transporterade förnödenheter och trupper ända fram till fronten.
Hindenburglinjen var placerad efter strategiska val – inte efter vilka landområden som vunnits. Tyskarna menade att det här försvarsverket var ogenomträngligt, trots att linjen nästan brutits vid Arras på våren 1917, innan slaget vid Cambrai. Planen var att kunna ha en så stark försvarslinje att de kunde låta trupperna vila bakom linjen och skicka dem till och från Flandern – det blodigaste området på hela västfronten. De räknade alltså med att det här skulle ge dem andrum så att ubåtarna i Atlanten skulle knäcka britterna med sin blockad. I mars 1917 hade tyskarna plötsligt dragit sig tillbaka till Hindenburglinjen och lämnat efter sig området framför linjen fullständigt ödelagt och öde. De brände ner städer, sprängde broar och infrastruktur. De sprängde till och med det som fanns av vegetation för att förhindra att de allierade skulle få någon nytta av området. Dessutom hade de placerat ut minor och minfällor precis överallt där det gick.
Det tog lång tid för de allierade att rycka fram och få kontakt med fienden igen. Ännu en gång försökte de utflankera de tyska linjerna och bryta igenom. Engelsmännen agerade i Flandern och fransmännen längre söderut
"UNDER DET TREDJE SLAGET OM YPRES, SOMMAREN 1917, MISTE BRITTERNA NÄSTAN 400 000 MAN PÅ TRE MÅNADER – BARA FÖR ATT VINNA NÅGRA FÅ KILOMETER AV LERIG, OBEBOELIG MARK."
vid Saint- Quentin, och tiotusentals soldater stormade mot de starka befästningarna. De tyska maskingevären mejade ner soldater på ett sätt som aldrig tidigare skett. Antalet döda och sårade nådde oanade höjder. Ofta skickades våg efter våg av män rakt in i ingenmansland utan minsta hopp om att komma därifrån med livet i behåll. Avsikten i kriget var att trötta ut motståndaren, använda upp deras soldater, ammunition och reserver. Generalerna som styrde de här slakthusen satt långt bakom fronten – i säkra bunkrar och högkvarter – och rörde sig sällan eller aldrig fram till helvetet vid fronten. Deras taktik och krigföring fungerade inte – de ville bara inte inse det. Man skulle kanske tro att de hade lärt sig något av fem månader av kontinuerligt krig vid Somme 1916. Där miste britterna 420 000 man, varav 60 000 man bara under den första dagen. Fransmännen miste 200 000 man. Ändå fortsatte de på samma spår. Mönstret var enkelt. Veckor av förberedande artilleribombardemang från de främsta linjerna mot fienden för att förstöra taggtrådsavspärrningarna. Sedan stormade soldaterna över ingenmansland – bara för att bli nedmejade av maskingevären.
Tyskarna hade lärt sig. De bemannade de främsta linjerna tunt – bara med få trupper. När bombardemanget lättade stormade trupperna fram och bemannade ställningarna och låg där och väntade på britterna eller fransmännen. Slakten fortsatte. Under det tredje slaget om Ypres, sommaren 1917, miste britterna nästan 400 000 man på tre månader – bara för att vinna några få kilometer av lerig, obeboelig mark och inte minst ruinerna av det som varit byn Passchendaele. Hindenburglinjen förblev obruten. I slutet av slaget om Somme 1916 insåg även generalerna att något var fundamentalt fel med stridstaktiken. Den här formen av storstilade slag verkade helt enkelt inte fungera – oavsett hur många man som östes in. Ändå fortsatte de på precis samma sätt vid Ypres året därpå. Slaget runt Passchendaele var det sista i sitt slag – även om ingen visste det den gången. Det fanns ett nytt vapen vid horisonten – ett vapen som skulle revolutionera krigföringen i det här kriget och i alla krig framöver. Det var stridsvagnen. Vid Cambrai i november 1917 sattes det här nya vapnet in i stor skala för första gången.
Första världskriget utmärker sig som det första moderna kriget. Det var här flygplan sattes in för första gången – och det i stor skala. Maskingevären, som många generaler
ÖVER: Den brittiska 3:e arméns mål för slaget vid Cambrai.
menade var ett värdelöst vapen, gjorde sitt intåg. Artilleriet, som också tidigare varit ett viktigt vapen, fick en ny betydelse. Flygplanen säkrade först och främst information om fienden via en utbredd rekognosceringsaktivitet. Till att börja med lade inte armégeneralerna särskilt mycket vikt vid den här resursen, men de måste med tiden inse dess fördelar. Maskingeväret visade sig vara så effektivt att ett enda välplacerat vapen kunde hålla tillbaka ett helt infanterikompani. Användningen av artilleri utvecklades till att kunna skjuta indirekt – något som gjorde att de kunde placeras så långt bakom fronten att de själva var utom räckhåll för fiendens eget artilleri. En annan förbättring var att de lärde sig skjuta på koordinater – vilket gjorde att de inte behövde använda tid och ammunition på att skjuta in sig på motståndarens ställningar.
Ett vapen blir till
Utvecklingen av stridsvagnen gick relativt fort. I krig är snabb intervention och teknisk utveckling viktigt. Nu är inte den här artikelns huvudsyfte att beskriva utvecklingen som skedde i England, Frankrike och USA – då skulle artikeln bli för lång. Därför kommer bara en kort beskrivning här. Egentligen var stridsvagnen en gammal idé. Det hade existerat ritningar i flera år, problemet var bara att ingen hade fattat intresse för dem och såg inte nyttan av ett sådant vapen. Inte förrän taggtråden på slagfälten i Frankrike förhindrade all form av framåtrörelse. Stridsvagnar var som sagt inte något nytt koncept. Hannibals elefanter gjorde på sin tid mycket av det som en stridsvagn skulle komma att göra. Leonardo da Vinci tecknade en slags stridsvagn, en stor stålboll som skyddade männen som skulle driva den framåt. Utrustad med kanoner och skottgluggar för musköter kunde det ha blivit ett formidabelt vapen – om han hade haft en motor. Det hade han inte och det blev inget av projektet.
I början av 1900-talet i USA utvecklades ett system med band som skulle driva traktorer över mjuka jordar och kuperad terräng. Det dög inte vanliga hjul till. Dessutom hade den bensindrivna motorn varit känd ett tag. De här två sakerna – motor och band – gjorde
"EGENTLIGEN VAR STRIDSVAGNEN EN GAMMAL IDÉ. DET HADE EXISTERAT RITNINGAR I FLERA ÅR, PROBLEMET VAR BARA ATT INGEN HADE FATTAT INTRESSE FÖR DEM OCH SÅG INTE NYTTAN AV ETT SÅDANT VAPEN. INTE FÖRRÄN TAGGTRÅDEN PÅ SLAGFÄLTEN I FRANKRIKE FÖRHINDRADE ALL FORM AV FRAMÅTRÖRELSE."
utvecklingen av det nya vapnet möjlig.
Så tidigt som 1903 skrevs en artikel i The Strand Magazine om ”The Land Ironclads”. Det här var en beskrivning av ett monster till fordon med enorma hjul som kunde köra över hård terräng. Det var över 30 meter långt och hade kanoner och gevär i alla riktningar. Många läste artikeln, men den glömdes av de flesta. Ingenting hände – förrän tio år senare.
Strax efter krigets utbrott i augusti 1914 sattes det stålplåtar på några av The Royal Naval Air Services bilar. De använde de bepansrade bilarna till att bärga piloter som strandat bakom fiendens linjer innan skyttegravarna skiljt de två fienderna från varandra. Bilarna körde helt enkelt rakt igenom terrängen till platsen där flygaren var, plockade upp honom och körde tillbaka. Tyskarna överraskades ofta av de här blixtaktionerna, och de lyckades inte stoppa dem med varken maskingevär eller gevär. Tanken på att kunna använda de här bilarna i direkt anfall var sådd. Problemet var naturligt nog, som nämnts, att hjul hade dålig framkomlighet.
Det skulle visa sig att en av andra världskrigets stora ledare skulle få ett finger med i
utvecklingen av stridsvagnen.
Winston Churchill – som vid den här tidpunkten var First Sea Lord (marinminister) – hade tankar om att få till ett vapen motsvarande det som artikeln i The Strand Magazine beskrivit. Om han hade läst artikeln vet ingen, men han kände till RNAS bepansrade bilar och menade att ett mer effektivt fordon måste utvecklas.
Det genomfördes några enkla tester med en traktor med band i februari 1915. Traktorn lyckades köra igenom taggtråd, men körde fast i skyttegraven den skulle över. Det här var nog för armén, som vände hela projektet ryggen. Churchill tillsatte däremot en kommitté: Landships Committee i amiralitetet. Det var alltså marinen som skulle utveckla vapnet som skulle ändra all krigföring på land i framtiden. Utvecklingen gick fort. Den första som tillverkades som kunde likna en stridsvagn var Litte Willie. Nästa var Big Wille – eller Mother, som den också kallades. Den hade fått den form som skulle bli gällande för de brittiska stridsvagnarna under kriget. ”Mother” Mark I var en lättbepansrad vagn med en relativt svag motor, men den visade sig kunna göra det den var tänkt att göra. Den bröt ner taggtrådsavspärrningar och lyckades forcera murar och smala skyttegravar. Vikten var på hela 28 ton. Konstruktionen godkändes och utvecklingen snabbades på.
Efter lyckade tester i januari 1916 beställde War Office omedelbart 100 stycken. Vagnarnas fart var på mellan sex och åtta kilometer i timmen. Stålmonstren hade en besättning på åtta man: en befälhavare, en chaufför, två som skötte motorn och växlingen, två skyttar och två laddare. Det var ont om plats och dålig belysning. Dessutom genererade motorn enormt mycket värme och oljud. Det fanns ingen fjädring som dämpade stötarna när vagnen rullade över hål och andra ojämnheter. I tillägg till det var pansaret tunt, mellan sex och tio millimeter. Det gjorde att kanoner och maskingevär i många fall kunde skjuta igenom plåtarna. Dessutom upplevde manskapen att projektiler som träffade plåtarna på utsidan slog av stålsplitter på insidan av vagnen. Splittret for runt likt glödande små metallbitar och skadade ofta besättningen.
Det utvecklades två typer av de här stridsvagnarna: female (hon) och male (han). Female var utrustad med maskingevär och male var utrustad med kanoner. Femalevagnarna skulle beskjuta skyttegravarna och de mjuka målen, medan malevagnarna skulle slå ut bunkrar och andra väl beskyddade ställningar.
De första slagen
Första gången stridsvagnar sattes in i strid var vid Flers- Courcelette den 15 september 1916. Anfallet var en del av Sommeoffensiven. Bara 32 vagnar av typen Mark I sattes in. Av totalt 49 tillgängliga var de här de enda som var operativa. Trots att alla vagnarna förstörts av antingen motorproblem, att de körde fast i leran eller sköts i stycken av tyskt artilleri uppmärksammades insatsen. Nio vagnar lyckades bryta igenom de tyska linjerna och orsaka dem stora förluster innan vagnarna slogs ut. Även om vi kan kalla det en relativt beskedlig framgång var den tillräcklig för att sir Douglas Haig omedelbart efter slaget skulle be om att få 1 000 producerade så snabbt som möjligt.
I september fick överstelöjtnant Hugh Elles från Royal Engineers befälet över alla stridsvagnar i Frankrike. Efter den första
striden Allt II och eftersom Mark genomfördes III. förbättrades Ändringar en del av Mark motorstorlek, förbättringar. I till Mark fjädring och bepansring genomfördes. I all hast utvecklades Mark II och skickades iväg till Frankrike. Meningen var egentligen att de skulle sättas in som skolvagnar, men på grund av bristen på vagnar i Frankrike skickades de dit. Här sattes de in i slaget vid Arras i april 1917. 25 male, 20 female, Mark II och 15 gamla Mark I deltog. De delades upp på olika delar av fronten. Bland annat vid Vimyåsen – det kända slaget där kanadensarna, ledda av general sir Julian Byng, bröt igenom de tyska linjerna och erövrade en viktig höjd. Problemet med stridsvagnarna där var att alla som skulle vara med körde fast i leran och deltog alltså inte i slaget. Förhållandena var hopplösa. Vagnarna var tunt utspridda för att stötta så många infanterister som möjligt i deras anfall. Problemen tornade snabbt upp sig. Ingenmansland var ett fullständigt lerbad efter alla artilleribombardemang – vagnarna körde fast. Dessutom kom snön och gjorde vagnarna väldigt synliga för de tyska kanonmanskapen. På det stora hela var inte slaget om Arras någon framgång för stridsvagnarna. Tron på dem vacklade och många menade att det här inte var det mirakel de förespeglats. Elles var tvungen att snabbt få till ett slag där stridsvagnarna kunde bevisa sina kvaliteter. De måste ha ett område som inte var för härjat av artilleriets granater, för lerigt och kuperat. Det borde vara en bred front – minst en mil. Det skulle samtidigt vara en stor fördel om han kunde utarbeta ett mål bakom de tyska linjerna som det skulle vara viktigt att erövra. På så sätt skulle han lättare få med sig överbefälhavaren och Haig. Chefen för generalstaben i Elles stridsvagnskår var överstelöjtnant J.C. Fuller. Han var på en spaningstur vid fronten i början av augusti. Det tredje slaget om Ypres var två veckor gammalt och det hade varit två hopplösa veckor för stridsvagnar. Totalt 216 Mark IV – den för närvarande senaste versionen av stridsvagnarna – sattes in i det här totalt meningslösa slaget. Anfallet, eller kampanjen, startade med ett sammanhängande bombardemang från över 3 000 kanoner mot de tyska linjerna – och det varade i 15 dagar. På hela frontavsnittet förvandlades jorden till bottenlös lera. Det var så illa att infanteristerna i många fall drunknade och försvann i tunnflytande gyttja.
Förutom bombardemanget hade det också regnat mycket. Bara den första dagen miste britterna 70 Mark Iv-vagnar – de allra flesta av dem i gyttja. Det var det här Fuller blev vittne till, och på väg tillbaka till högkvarteret satte han sig ner med Elles. ”Det här kan inte fortsätta”, sa han. ”Vi kastar bort alla våra stridsvagnar till ingen nytta. Vi måste få bevisa vad vi och stridsvagnarna går för.” Under diskussionens gång kom han med ett förslag han menade kunde vara svaret. Fronten vid Cambrai var precis ett sådant område de letade efter. Marken mellan skyttegravarna var plan och relativt orörd av artillerinedslag. Staden Cambrai låg lite över en mil bakom de tyska linjerna och den var en av de viktigaste knutpunkterna på järnvägen som fraktade förnödenheter och trupper till de tyska ställningarna längs fronten. Dessutom var tyskarnas manskapsstyrkor få i det här området. Området kallades också
”Flanderns sanatorium”, eftersom krigströtta trupper ofta överfördes hit för att ha en lugn period av återuppbyggnad innan de vände tillbaka till de hårda striderna i Flandern.
Den brittiska tredje armén, ledd av general Byng, låg vid den här delen av fronten. Både Elles och Fuller visste att Byng var av den positiva typen som gärna kunde tänka sig att använda stridsvagnar i ett anfall mot Hindenburglinjen. Frågan var om Haig var lika positiv. Byng hade planer på ett anfall mot Cambrai själv – och han menade att det kunde passa bra att sätta in stridsvagnar. Elles och Fullers tanke var att använda vagnarna i ett blixtanfall som skulle vara i högst åtta timmar – man skulle gå in, förstöra, ta fångar och material, och sedan dra sig ut igen. Allt eftersom diskussionerna gick eskalerade anfallet och till slut hade de en plan på ett fullskaligt anfall mot de tyska linjerna. Byng reste till Haig den 5 augusti för att få ett godkännande. Haig var främst upptagen av fälttåget i Ypres och var inte särskilt öppen för nya anfall på andra ställen längs fronten. Byng reste tillbaka med oförrättat ärende. Allt eftersom förlustantalen steg och framgången uteblev för Haig började han känna pressen från ledarna och befolkningen i England, sina egna officerare och inte minst från soldaterna – tyskarna måste besegras. Oavsett vad han gjorde hjälpte det inte och förlustsiffrorna ökade.
Den 13 oktober kallade han in Byng och Elles, och gav dem klarsignal för att börja planera anfallet mot Cambrai. Operationen skulle heta GY och startdatum var den 20 november. Haig underströk nödvändigheten av en snabb seger och gav tydligt besked om att anfallet skulle avblåsas efter 48 timmar om de inte hade nått några framgångar.
Planen tar form
Det var britternas tredje armé som under ledning av general Byng höll fronten mot Cambrai. Armén bestod av sex kårer, men bara tre av dem var tillgängliga för
kampanjen. III:E och IV:E kåren skulle vara med i anfallet och V:e kåren utgjorde reserven. IV:E kåren fick tilldelat sig vänster del av anfallsområdet och III:E kåren fick höger del. Det fanns totalt åtta divisioner. Förutom infanteridivisionerna var också 1:a kavallerikåren tilldelad IV:E kåren.
Bristen på manskap var märkbar. Efter tre månader av misslyckade anfall i Ypresområdet hade den brittiska armén inte längre tillräckligt mycket folk för att stötta anfallet med önskat antal män. De hade samlat ihop allt som fanns av stridsvagnar i hela Frankrike för anfallet. Det var tre stridsvagnsbrigader med tre bataljoner var. I:a stridsvagnsbrigaden bestod av bataljon D, E och G, II:A stridsvagnsbrigaden bestod av bataljon A, B och H, och III:E brigaden bestod av bataljon C, F och I. Totalt var det 476 stridsvagnar vid fronten – alla av typen Mark IV. Av dem var det 378 vagnar som skulle sättas in i anfallet. De andra var stödvagnar, vagnar som bar förnödenheter (drivmedel och ammunition), radiovagnar (Mark I-vagnar) och vagnar som tog bort taggtråd. Varje infanteribataljon fick 12 vagnar som skulle bryta igenom linjerna. Infanteristerna skulle följa tätt inpå. Anfallet skulle gå rakt mot Cambrai. Anfallslinjen var avgränsad av Canal de Nord i norr och Saint- Quentinkanalen i söder. Mellan dem låg flera små byar som var anfallsmål på vägen mot Cambrai.
Eftersom Hindenburglinjen bestod av tre djupa skyttegravslinjer som stridsvagnarna skulle få problem att ta sig över utvecklades det en egen taktik för forceringen. Man tillverkade stora buntar av tunna stockar som hölls ihop av en grov kätting. Man tillverkade en bunt till varje vagn. Bunten placerades på toppen av vagnen, längst fram. När stridsvagnen kom till skyttegraven körde den ända fram, så att nosen tippade ner. Bunten släpptes sedan ner i skyttegraven och fyllde upp den så att vagnen kunde köra över.
När den första vagnen kom fram till skyttegraven vände den åt vänster och besköt fienden i ställningarna. Vagn nummer två körde fram och släppte ner sin bunt i skyttegraven och körde över, vände sedan till vänster och besköt skyttegraven från den andra sidan. Vagn nummer tre körde över och ryckte mot skyttegravslinje två. Under tiden hade vagn nummer två kommit runt så att den kunde beskjuta fienden i den här skyttegraven. Vagn tre släppte sedan ner sin bunt och körde över. De andra vagnarna följde nu bara samma väg. (Se illustration.) Det här var ett smart system och det skulle snart visa sig fungera väl.
Förutom stridsvagnarna samlades också en formidabel mängd artilleri in. Hela 1 003 kanoner av olika kaliber togs till området. De skulle hållas dolda ända fram till starttidpunkten – som var satt till den 20 november klockan 06.20. Man förberedde ställningar som var och en fick en kanon. Alla tilldelades mål som var noggrant utmätta för att inskjutning inte skulle behövas. Det samlades också in nästan 300 flygplan som skulle anfalla samtidigt som markstyrkorna. Jaktplan och jaktbombplan skulle beskjuta och bomba artilleriställningar, järnvägspunkter, förnödenhetslager, högkvarter och flygplatser. Tiden innan anfallet tränade flygförbanden intensivt på markanfall på extremt låg höjd, något som ledde till stora förluster av plan och piloter. När stridsvagnarna hade brutit igenom taggtråden och kommit över skyttegravarna skulle infanteristerna följa efter och besegra tyskarna. Sedan skulle de säkra området. När det fanns en lucka i den bakersta linjen skulle kavalleriet till häst bryta igenom och genomföra ett stormanfall mot de tyska bakre linjerna samtidigt som flygplanen anföll sina mål. Hoppet var att anfallet skulle komma så överraskande att de kunde bryta igenom alla linjer innan tyskarna hann sätta in några motanfall.
Hela den massiva styrkeuppbyggnaden måste genomföras i stillhet och i mörkret. En zon på över en mil från fronten och bakåt togs fram, där man inte fick bedriva någon form av avslöjande verksamhet. De tyska observationsballongerna och observationsplanen var hela tiden i närheten, och hotade att avslöja anfallet. Natten till den 18 november började infanterister, stridsvagnar och artilleri röra sig framåt för att inta sina ställningar. På dagtid hade de legat väl kamouflerade, men på natten hade det varit hektisk förberedelseaktivitet.
Den 20 november
Natten före anfallet skrev Elles en specialorder till sitt stridsvagnsmanskap (se sidan 94). Ordern lästes av alla vagnbefälen, som sedan läste det för sina manskap. De reagerade på att generalen själv skulle delta i främsta linje. Elles var fast besluten att han skulle leda sin kår i den första stora striden – och så blev det. På vagnen med smeknamnet Hilda hissade Elles stridsvagnskårens flagga. Den brun-, röd- och grönrandiga flaggan stack upp på toppen av vagnen. Flaggan symboliserade lera, blod och de gröna fälten. Natten var kall och i skyttegravarna låg infanteristerna redo. De hade legat redo i nästan ett dygn. De gjorde det de kunde för att hålla värmen.
Klockan 06.10 startade stridsvagnarna och började sin långsamma vandring mot Hindenburglinjen. Exakt tio minuter senare – klockan 06.20 – mullrade det från 1 003 kanoner. Artillerigranaterna slog ner på sina noggrant utvalda mål vid den första skyttegravslinjen, utvalda artilleriställningar och bunkrar. När de främsta skyttegravarna hade varit under bombardemang i några minuter bytte artilleriet till nästa linje. På så sätt undvek man att beskjuta stridsvagnarna och infanteristerna som ryckte fram. De brittiska planen flög lågt över de framryckande stridsvagnarna som nu följdes tätt av infanteristerna. Infanterikompanierna var indelade i 3 trupper på 36 man. Den första truppen skulle markera stridsvagnarnas väg genom taggtrådsavspärrningarna, den andra skulle besegra de tyska soldaterna i skyttegravarna och den tredje skulle hålla de intagna skyttegravarna. För de tyska försvararna blev det här en mardröm. De gick ner i sina skyddsrum när artilleriet började och väntade sig att det här skulle hålla på en lång stund. De kände sig trygga i sina betongbunkrar. En helt färsk tysk infanterist vid namn Hans Hildemann från 1:a bataljonen, 84:e infanteriregementet lugnades av sin sergeant med att ingenting kunde tränga igenom Hindenburglinjen. Han lämnades därför ensam i sin observationspost medan de andra tog täckning. ”Du kommer klara dig fint, det brittiska infanteriet kommer inte att anfalla så länge artilleriet skjuter”, ropade sergeanten när han gick.
Hildeman lugnades inte av sergeantens ord, men artilleriet såg åtminstone ut att slå ner på skyttegraven bakom hans. Han hade ingen stridserfarenhet, så han visste inte riktigt vad han skulle förvänta sig. Han hade hört historier där de engelska soldaterna stormade rakt in i maskingevärselden och stupade som flugor. Plötsligt hörde han ett våldsamt dån. Han kikade upp och letade efter flygplan. Han såg ett och annat engelskt plan som flög över slagfältet, men ljudet kom uppenbarligen inte från dem – de var för långt borta för det. När han kikade ner igen såg han något han aldrig sett förut. Genom morgondiset som blandats med röken från granaterna såg han ett gigantiskt monster komma emot sig. Vad var detta? Inget skulle ju kunna ta sig igenom avspärrningarna hade sergeanten lovat …
Fler och fler gigantiska stålbestar tornade upp sig. Stel av rädsla stirrade han rakt in i mardrömmen som närmade sig. Han samlade sig och varnade sina kamrater – som stormande ut med gasmasker på. Orsaken till att de tagit på gasmaskerna var att de trodde att rökgranaterna som avsköts i början av anfallet var gas. Vad detta var visste inte Hildeman. Han och hans kamrater sköt med allt de hade, men kulorna bara studsade av. Till slut var stridsvagnarna och
"TILL SLUT VAR STRIDSVAGNARNA OCH DE ENGELSKA SOLDATERNA ÖVER DEM. DET ENDA DE KUNDE GÖRA VAR ATT STRÄCKA HÄNDERNA I VÄDRET OCH ÖVERLÄMNA SIG. MOTSVARANDE SCENER UTSPELADE SIG ÖVER HELA ANFALLSLINJEN."
de engelska soldaterna över dem. Det enda de kunde göra var att sträcka händerna i vädret och överlämna sig. Motsvarande scener utspelade sig över hela anfallslinjen. Stridsvagnarna bröt igenom taggtråden som ingenting. På den högra sidan av anfallslinjerna i III:E kårens sektor fick de en snabb framgång. På bara fyra timmar hade de nått sitt första anfallsmål.
Flanken mot söder säkrades och efter hårda strider runt några av gårdarna i området rullade anfallet vidare mot den här sidan av fronten. 6:e divisionen i III:E kåren röjde snabbt upp i Couilletskogen. 20:e divisionen ryckte fram över Welshåsen och anföll den befästa byn La Vacquerie. Längs hela sydfronten, där 12:e infanteridivisionen ryckte fram, blev det hårda strider om flera gårdar (Pampam, Le Páve och Le Quennet). Artilleriet hade inte skjutit mot dem, och därför måste stridsvagnarna göra jobbet. Trots att några av dem slagits ut av artilleri och haubitsar visade de sig redan nu vara effektiva. Vid elvatiden nådde flera av avdelningarna Saint- Quentinkanalen och hade med det också nått sitt mål. Hela 55 stridsvagnar stod med 29:e infanteridivisionen redo att rycka över kanalen.
I IV:E kårens sektor gick det också bra på flanken. Byarna Havrincourt och Ribécourt intogs snart. I den mellersta sektorn var det 52:a och 62:a infanteridivisionen som anföll. Deras mål var att ta byn Fontaine. Mellan det här målet och startlinjen låg den lilla byn Flesquiéres. Divisionsbefälen, generalmajor Harper för 52:a och generalmajor Braithwaite för 62:a, var skeptiska till att deras soldater skulle följa för tätt inpå stridsvagnarna under framryckningen. De menade att vagnarna skulle dra till sig för mycket eld och beordrade dem att hålla minst 30 meters avstånd. Det ledde till att när stridsvagnarna kom över en låg ås vid Flesquiéres var de helt ensamma mot det tyska artilleriet. Artilleristerna i det här området hade dragit ut sina vapen ur ställningarna och på så sätt undvikit den värsta brittiska artillerielden. Dessutom hade även flygplanen missat de här kanonerna. När vagnarna kom över höjden blev det tvärstopp. Hela 18 vagnar förstördes på kort tid av tyskarna. Försök att kringgå ställningen misslyckades också på grund av artilleriet. När framryckningen hejdades hotade det också flankerna på båda sidor av Flesquiéres. Upprepade anfall slog fel, och ställningarna förblev i tyska händer när natten föll. De främsta engelsmännen drog sig tillbaka från ställningarna runt Flesquiéres när de inte kunde få fram förstärkningar.
De brittiska styrkorna hade inte lyckats tränga igenom Sigfried Ii-ställningarna – det var ställningarna som skyddade bakom Hindenburglinjen. Det här gjorde att kavallerianfallen ställdes in. Nu visade det sig att kavalleriskvadron B med kapten Campell inte fick den här ordern utan anföll genom linjerna vid Rumilly- Masniéres. De anföll tyska artilleriställningar och höll ner många av manskapen med svärden. Allt eftersom anfölls de av tyskar från alla håll och bara
23 av kavalleristerna kom tillbaka i mörkret – ingen av dem till häst.
Den första dagen av anfallet kan sägas ha varit en formidabel succé. Med en bredd på över en mil och med ett djup på sex till åtta kilometer hade Haigs soldater tagit mer land än någon gång tidigare i kriget. Det enda smolket i glädjebägaren var att Flesquiéres inte var intaget och det gjorde att tyskarna hade ett starkt brohuvud mitt i engelsmännens anfallslinje. Förlusterna var bara 4 000 man (vissa avdelningar hade inga förluster alls). 179 stridsvagnar var ur drift – huvudsakligen utslagna av tyskt artilleri eller att de gick sönder på väg mot fronten. Striderna ebbade ut när natten kom. De brittiska soldaterna som trängt längst in i fiendeland kunde höra hektisk tågtrafik till och från järnvägsstationen i Cambrai. Tyskarna skickade fram förstärkningar. Den tyska styrkan som höll Hindenburglinjen på det här området kallades Arrasgruppen. Den bestod av tyskarnas andra armé under ledning av general von der Marwitz.
Den 20 november var det bara XIV:E kåren med tre divisioner som låg vid fronten. Tågen som kom till Cambrai de följande dagarna hade med sig hela 17 divisioner från XIII:E kåren och XIV:E kåren. Motståndet såg ut att hårdna. Tidigt på morgonen gick de brittiska soldaterna fram igen. Stridsvagnarna kom igång lite sent, eftersom de fick marschorder senare än infanteristerna. En spaningsgrupp ryckte försiktigt fram mot Flesquiéres och upptäckte att tyskarna hade dragit sig tillbaka. De ryckte då snabbt fram och mötte inte nytt motstånd förrän de kom till områdena runt Nineskogen och byn Cantaing. Infanteristerna fick allt eftersom hjälp av stridsvagnarna och bröt igenom. Tyskarna flydde. Framryckningen gick fort på den norra flanken. Med det stöd de fick av stridsvagnarna hade de under dagen ryckt ända fram till staden Fontaine och Bourlonskogen. Fontaine var en förort till Cambrai och skulle visa sig bli den punkt där den brittiska framryckningen hejdades.
I söder lyckades de inta staden Masnières. Här var det en viktig bro som var målet. Tyskarna sprängde den delvis, men det gjordes ett försök för att komma över den med stridsvagn. Vagnen med smeknamnet F22 Flying Fox rullade försiktigt över, med resultatet att den brakade ner i kanalen med ett jätteplask. Manskapet klarade sig. Den enda skadan var att befälhavaren tappade sin peruk, något han klagade högljutt över och senare sökte förlustersättning för. (Ingen vet om han fick det.) En helt ny erfarenhet för soldaterna var att de nu hamnade i gatustrider. Det var något de i utgångsskedet inte hade tränat på. Många män föll för krypskyttar och minor som var placerade på gatorna. Tyskarna använde ruinerna som ställningar och bet ifrån bra. Här fick också stridsvagnarna uppleva sin hjälplöshet i strid i städer. (Det skulle även tyskarna få en smärtsam upplevelse av i striderna om Warszawa under fälttåget 1939.) Dessutom gick britterna ofta in i städerna utan tätt infanteristöd, något som gjorde att tyska soldater kunde smyga sig inpå vagnarna och spränga dem, en erfarenhet som även tyskarna fick göra i nästa krig.
Striderna blev särskilt hårda runt Bourlonskogen. Britter och tyskar slogs om skogen i flera dagar – med stora förluster. Stridsvagnarna kunde inte göra mycket bland träden och man försökte anfalla de tyska ställningarna i utkanten av skogen. Vädret slog också om – det kom regn och
snö. Temperaturen höll sig runt nollan och det gjorde livet surt för båda sidor. De var konstant blöta och kalla. Det annars så gröna området började förvandlas till lera av alla stridsvagnar och artillerielden. Under dagarna som följde var det hårda strider runt Bourlonskogen och Fontaine. Tyskarna fick ersättningsmanskap och pressade på hårt.
Striderna pågick fram till och med den 17 november. De brittiska soldaterna började bli slitna och det var stor brist på förstärkningar. De kunde inte genomföra fler anfall. Dessutom fanns det inte många stridsvagnar kvar. Flera låg kvar på slagfältet, sprängda i bitar av artilleri, och en del var helt enkelt tagna av tyskarna. Många måste även tillbaka för att repareras. I tillägg till det började tyskarna få erfarenhet av hur de skulle slå ut stridsvagnarna och fruktade dem inte som de gjort i början. En teknik var att rätt och slätt släppa förbi dem och isolera dem från infanteriet och besegra dem. Vidare anfall ställdes därför in på brittisk sida.
Turen hade nu kommit till det tyska motanfallet. Den brittiske överbefälhavaren menade att tyskarna inte hade resurser nog för att anfalla och kände sig relativt säkra på sina ställningar. Vintern slog till för fullt och britterna trodde att de snart skulle inta vinterställning i de nya skyttegravarna de hade ockuperat. De kunde inte ha haft mer fel. De senaste dagarna hade tyskarna flyttat fram stora mängder artilleri – hela 1 200 kanoner. 17 divisioner med utvilade infanterister stod den 30 november frammarscherade bakom fronten. Anfallet startade klockan 06.00 med ett våldsamt artilleribombardemang från de brittiska ställningarna. En timme senare tystnade kanonerna och de tyska soldaterna stormade fram över hela Cambraifronten. Engelsmännen blev tagna på sängen, men lyckades bjuda delvis starkt motstånd. Några avdelningar var utbytta mot reservavdelningar och var mer utvilade än de som legat i täten för anfallen de sista dagarna. Dessutom skickades stridsvagnar och soldater som inte var vid fronten fram som förstärkning. En tragikomisk händelse var att en grupp amerikanska ingenjörssoldater som jobbat med att reparera en järnvägssträcka fick order om att skynda sig till fronten. Det resulterade i att de körde rakt in på en järnvägsstation som precis övertagits av tyskarna – och blev naturligt nog omedelbart tillfångatagna.
Efter tre dagar av intensiva strider började de ebba ut till slut. Tyskarna hade tagit tillbaka Marcoing, Fontaine, Graincourt, Bourlonskogen och Masnières. Dessutom hade de tagit områden som tidigare – före det brittiska anfallet – varit i brittiska händer. Det var La Vacquerie, Connelieu och VillersGuislain. Den 3 december gav Haig och Byng order om att de brittiska styrkorna skulle dra sig tillbaka till Flesquiéreslinjen och gå i vinterställningar. De drog sig ut ur de främsta ställningarna – medan eftertrupperna uppehöll tyskarna. De engelska styrkorna var på plats i sina nya ställningar på morgonen den 7 december. Totalt miste den engelska tredje armén, Royal Flying Corps och The Tank Corps 44 207 man – inklusive 6 000 man som togs till fånga då tyskarna anföll den 30 november. Dessutom miste de cirka 160 kanoner av olika kaliber.
Tyskarna miste mellan 45 000 och 53 000 man – varav 10 500 togs till fånga. Därtill miste de över 200 kanoner och mörsare samt 350 maskingevär. Av de 476 stridsvagnarna förstördes 179. De återstående var delvis mycket förstörda och skadade, och några var därtill tagna av tyskarna. Dessutom var många av stridsvagnsmanskapen döda och sårade. De brittiska stridsvagnsavdelningarna i Frankrike blev stående ur drift en stund. När fronten åter hade stabiliserat sig och soldaterna var tillbaka i de kalla och leriga skyttegravarna började frågorna komma: Varför hade det här hänt? Hemma i England hade kyrkklockorna över hela landet ringt efter den första segerrika dagen. De tystnade fort. Än en gång var soldaterna tillbaka i hopplösa strider som inte gav någon framgång – eller vann nytt land. Staden Cambrai förblev i tyska händer. Generalerna skrev rapporter om vad och varför. Det hela slutade med att mellanskiktet av officerarna, divisionsbefälen och kompanibefälen, fick skulden för att de inte var förberedda då tyskarna gick till motanfall. Det här var förstås otroligt orättvist, men det var så det var. De högre officerarna satt i sina trygga högkvarter och var sällan eller aldrig framme och såg hur soldaterna i fält hade det. De sista dagarna innan tyskarna anföll hade britterna stora problem med att få fram mat och vatten till trupperna. Soldaterna i de främsta skyttegravarna hade inte druckit rent vatten eller ätit sedan den 27, när tyskarna plötsligt var över dem. Trots utmattningen och bristen på ammunition klarade de i stort att hålla tyskarna tillbaka. De utkämpade en desperat strid i två dagar innan det stillnade. På så sätt slutade slaget som de allra flesta andra slag under första världskriget, men en sak var annorlunda. Det hade kommit in ett nytt vapen på banan – ett vapen som visade sig vara mycket effektivt mot det de tidigare trott var ogenomträngliga hinder. Stridsvagnarna förändrade hela konceptet med anfallstaktiken.
Infanteristen var inte längre ensam på slagfältet – han hade fått en medhjälpare, en medhjälpare som bröt ner till synes all världens motstånd och röjde vägen. Slaget om Cambrai var det första där stridsvagnarna sattes in i större antal. På så sätt fick de visa upp sig och demonstrera vad de kunde utföra på ett slagfält. Erfarenheterna som skördades var dyrköpta. Många stridsvagnar och stridsvagnsmanskap gick förlorade, men både engelsmän och tyskar förstod att det här vapnet hade kommit för att stanna – och därmed var sättet att bedriva krigföring ändrat för all framtid.