SLAGET OM CAMBRAI

När tagg­trå­den på slag­fäl­ten i Frank­ri­ke hind­ra­de all fram­fart över­gick ka­val­le­ri­et från häst till pan­sar.

Kavalleriet anfaller! - - Innehåll - PER ERIK OLSEN

"VÄST­FRON­TEN HA­DE STAGNERAT I ETT FAST­LÅST STÄLL­NINGS­KRIG MED SO­LI­DA SKYTTE­GRA­VAR PÅ BÅ­DA SI­DOR – SÅ SO­LI­DA OCH OGENOMTRÄNGLIGA ATT ING­EN AV PAR­TER­NA KUN­DE BRY­TA IGE­NOM HOS FI­EN­DEN."

Ti­digt på mor­go­nen ons­da­gen den 21 no­vem­ber 1917 väck­tes Eng­lands be­folk­ning för förs­ta gång­en un­der förs­ta världs­kri­get av ring­an­de kyrk­kloc­kor. De fi­ra­de den ovän­ta­de och dra­ma­tis­ka segern de brit­tis­ka styr­kor­na vun­nit vid sta­den Cambrai i nor­ra Frank­ri­ke da­gen fö­re. Det var förs­ta gång­en se­dan de två enor­ma ar­mé­er­na bli­vit sit­tan­de i skytte­gra­var­na på väst­fron­ten som den tys­ka för­svars­lin­jen Hin­den­burg­lin­jen bru­tits av al­li­e­ra­de styr­kor.

Den brit­tis­ka tred­je ar­mén, i den brit­tis­ka ex­pe­di­tions­kå­ren (BEF), ha­de bru­tit ige­nom lin­jen och ryckt näs­tan åt­ta kilo­me­ter in på tyskoc­ku­pe­rat om­rå­de – i en bredd på näs­tan tio kilo­me­ter. Det gjor­des på ba­ra någ­ra få tim­mar och där­med var mer land ta­get än i nå­gon av de ti­di­ga­re ope­ra­tio­ner­na vid Som­me och i Flan­dern. Det var en vik­tig se­ger och det gav änt­li­gen be­folk­ning­en där hem­ma en an­led­ning att fi­ra – för förs­ta gång­en på myc­ket länge. Vid den här tid­punk­ten ha­de det mesta av en­tu­si­as­men hos fol­ket för­svun­nit. Det var slut på ti­den då unga, vack­ra flic­kor gick och de­la­de ut lap­par till al­la män som in­te bar uni­form med en upp­ma­ning om att ta värv­ning. Unga män stod in­te läng­re i långa kö­er för att fri­vil­ligt tjänst­gö­ra vid fron­ten. De iv­ri­ga och även­tyrs­lyst­na ha­de rest för länge se­dan – för att ald­rig kom­ma till­ba­ka.

Nu ha­de värn­plikt bli­vit nöd­vän­digt för att fyl­la le­den i den allt mer prö­va­de brit­tis­ka ar­mén. Den na­tio­na­lis­tis­ka själv­god­he­ten som fyll­de ga­tor­na ha­de över­gått i en djup de­pres­sion som präg­la­de bå­de pres­sen och fol­ket. För var­je vec­ka öka­de an­ta­let dö­da. Allt fler unga män kom hem ska­da­de av gas, många med ar­mar och ben bort­spräng­da, and­ra blin­da och åt­skil­li­ga gra­nat­choc­ka­de. Dess­utom bör­ja­de det bli ont om mat. Den tys­ka ubåts­bloc­ka­den i At­lan­ten bör­ja­de få verkan – med ran­so­ne­ring och mat­brist som följd. De tys­ka Zep­pe­lin­bom­bjak­ter­na kom allt of­ta­re över Lon­don och folk bör­ja­de frå­ga sig vad det här kri­get egent­li­gen hand­la­de om. Ny­he­ten om ge­nom­brot­tet blev li­ka väl emot­ta­get på väst­fron­ten som hem­ma. Året 1917 ha­de bör­jat med en viss op­ti­mism och ett visst hopp. Det var tack va­re Haigs (över­be­fäl­ha­va­re för BEF) och hans be­fäl­ha­vares tak­tik. Det gav sto­ra för­vänt­ning­ar om att de skul­le vin­na kri­get, men det såg ut att slu­ta som det värs­ta året av al­la för de al­li­e­ra­de.

Väst­fron­ten ha­de stagnerat i ett fast­låst ställ­nings­krig med so­li­da skytte­gra­var på bå­da si­dor – så so­li­da och ogenomträngliga att ing­en av par­ter­na kun­de bry­ta ige­nom hos fi­en­den. De brit­tis­ka trup­per­na, sam­väl­de­strup­per­na och de frans­ka trup­per­na stir­ra­de ut över ett ing­en­mans­land som in­te var med än ett par hund­ra me­ter brett, mot sin fi­en­de,

1917 DET FÖRS­TA STO­RA PAN­SARSLA­GET

den tys­ka kej­ser­li­ga ar­mén. Bå­da si­dor var djupt ned­gräv­da, för­sva­ra­de av kilo­me­ter­vis av tagg­tråd, tu­sen­tals ma­sking­e­värs­näs­ten, gra­nat­kas­ta­re och hund­ra­tals grov­ka­libre­ra­de ka­no­ner. Skytte­gra­var­na gick tvärs ige­nom Eu­ro­pa – från den schwei­zis­ka grän­sen i sö­der till den bel­gis­ka kus­ten i norr.

Tys­kar­na var sär­skilt väl för­skan­sa­de. Ge­nom de frukt­lö­sa stri­der­na un­der 1916 och in på ny­å­ret 1917 ha­de de job­bat hårt bakom si­na eg­na front­lin­jer. De ha­de byggt en för­svars­lin­je star­ka­re än nå­gon ti­di­ga­re. Sär­skilt star­ka var de i nord­öst­ra Frank­ri­ke. För­svars­ver­ken kal­la­des Si­eg­fri­ed­ställ­ning­en, el­ler Hin­den­burg­lin­jen, och sträck­te sig från Lens vid Ar­ras för­bi Cambrai och Saint- Qu­en­tin till nord­ost om So­is­sons. För­svars­lin­jen var upp till 6 500 me­ter djup och be­stod av tre lin­jer av skytte­gra­var på dju­pet, och var och en av dem ha­de minst 50 me­ter tagg­tråd fram­för sig. Be­tong­bunk­rar var bygg­da vid ma­sking­e­värs­näs­te­na och ett nät­verk av järn­vägs­lin­jer trans­por­te­ra­de för­nö­den­he­ter och trup­per än­da fram till fron­ten.

Hin­den­burg­lin­jen var pla­ce­rad ef­ter stra­te­gis­ka val – in­te ef­ter vil­ka land­om­rå­den som vun­nits. Tys­kar­na me­na­de att det här för­svars­ver­ket var oge­nom­träng­ligt, trots att lin­jen näs­tan bru­tits vid Ar­ras på vå­ren 1917, in­nan slaget vid Cambrai. Pla­nen var att kun­na ha en så stark för­svars­lin­je att de kun­de lå­ta trup­per­na vi­la bakom lin­jen och skic­ka dem till och från Flan­dern – det blo­di­gas­te om­rå­det på he­la väst­fron­ten. De räk­na­de allt­så med att det här skul­le ge dem and­rum så att ubå­tar­na i At­lan­ten skul­le knäc­ka brit­ter­na med sin bloc­kad. I mars 1917 ha­de tys­kar­na plöts­ligt dra­git sig till­ba­ka till Hin­den­burg­lin­jen och läm­nat ef­ter sig om­rå­det fram­för lin­jen full­stän­digt öde­lagt och öde. De brän­de ner stä­der, spräng­de bro­ar och in­fra­struk­tur. De spräng­de till och med det som fanns av ve­ge­ta­tion för att för­hind­ra att de al­li­e­ra­de skul­le få nå­gon nyt­ta av om­rå­det. Dess­utom ha­de de pla­ce­rat ut mi­nor och min­fäl­lor pre­cis över­allt där det gick.

Det tog lång tid för de al­li­e­ra­de att ryc­ka fram och få kon­takt med fi­en­den igen. Än­nu en gång för­sök­te de ut­flan­ke­ra de tys­ka lin­jer­na och bry­ta ige­nom. Eng­els­män­nen age­ra­de i Flan­dern och frans­män­nen läng­re sö­derut

"UN­DER DET TRED­JE SLAGET OM YPRES, SOM­MA­REN 1917, MIS­TE BRIT­TER­NA NÄS­TAN 400 000 MAN PÅ TRE MÅ­NA­DER – BA­RA FÖR ATT VIN­NA NÅG­RA FÅ KILO­ME­TER AV LERIG, OBEBOELIG MARK."

vid Saint- Qu­en­tin, och ti­o­tu­sen­tals sol­da­ter stor­ma­de mot de star­ka be­fäst­ning­ar­na. De tys­ka ma­sking­e­vä­ren mejade ner sol­da­ter på ett sätt som ald­rig ti­di­ga­re skett. An­ta­let dö­da och så­ra­de nåd­de oa­na­de höj­der. Of­ta skic­ka­des våg ef­ter våg av män rakt in i ing­en­mans­land ut­an mins­ta hopp om att kom­ma där­i­från med li­vet i be­håll. Av­sik­ten i kri­get var att tröt­ta ut mot­stån­da­ren, an­vän­da upp de­ras sol­da­ter, am­mu­ni­tion och re­ser­ver. Ge­ne­ra­ler­na som styr­de de här slakt­hu­sen satt långt bakom fron­ten – i säk­ra bunk­rar och hög­kvar­ter – och rör­de sig säl­lan el­ler ald­rig fram till helvetet vid fron­ten. De­ras tak­tik och krig­fö­ring fun­ge­ra­de in­te – de vil­le ba­ra in­te in­se det. Man skul­le kanske tro att de ha­de lärt sig nå­got av fem må­na­der av kon­ti­nu­er­ligt krig vid Som­me 1916. Där mis­te brit­ter­na 420 000 man, varav 60 000 man ba­ra un­der den förs­ta da­gen. Frans­män­nen mis­te 200 000 man. Än­då fort­sat­te de på sam­ma spår. Mönst­ret var en­kelt. Vec­kor av för­be­re­dan­de ar­til­le­ri­bom­bar­de­mang från de främs­ta lin­jer­na mot fi­en­den för att för­stö­ra tagg­tråds­av­spärr­ning­ar­na. Se­dan stor­ma­de sol­da­ter­na över ing­en­mans­land – ba­ra för att bli ned­me­ja­de av ma­sking­e­vä­ren.

Tys­kar­na ha­de lärt sig. De be­man­na­de de främs­ta lin­jer­na tunt – ba­ra med få trup­per. När bom­bar­de­mang­et lät­ta­de stor­ma­de trup­per­na fram och be­man­na­de ställ­ning­ar­na och låg där och vän­ta­de på brit­ter­na el­ler frans­män­nen. Slak­ten fort­sat­te. Un­der det tred­je slaget om Ypres, som­ma­ren 1917, mis­te brit­ter­na näs­tan 400 000 man på tre må­na­der – ba­ra för att vin­na någ­ra få kilo­me­ter av lerig, obeboelig mark och in­te minst ru­i­ner­na av det som va­rit byn Pas­schen­dae­le. Hin­den­burg­lin­jen för­blev obru­ten. I slu­tet av slaget om Som­me 1916 in­såg även ge­ne­ra­ler­na att nå­got var fun­da­men­talt fel med strids­tak­ti­ken. Den här for­men av stor­sti­la­de slag ver­ka­de helt en­kelt in­te fun­ge­ra – oav­sett hur många man som ös­tes in. Än­då fort­sat­te de på pre­cis sam­ma sätt vid Ypres året där­på. Slaget runt Pas­schen­dae­le var det sista i sitt slag – även om ing­en viss­te det den gång­en. Det fanns ett nytt va­pen vid ho­ri­son­ten – ett va­pen som skul­le re­vo­lu­tio­ne­ra krig­fö­ring­en i det här kri­get och i al­la krig fram­ö­ver. Det var strids­vag­nen. Vid Cambrai i no­vem­ber 1917 sat­tes det här nya vap­net in i stor ska­la för förs­ta gång­en.

Förs­ta världs­kri­get ut­mär­ker sig som det förs­ta mo­der­na kri­get. Det var här flyg­plan sat­tes in för förs­ta gång­en – och det i stor ska­la. Ma­sking­e­vä­ren, som många ge­ne­ra­ler

ÖVER: Den brit­tis­ka 3:e ar­méns mål för slaget vid Cambrai.

me­na­de var ett vär­de­löst va­pen, gjor­de sitt intåg. Ar­til­le­ri­et, som ock­så ti­di­ga­re va­rit ett vik­tigt va­pen, fick en ny be­ty­del­se. Flyg­pla­nen säk­ra­de först och främst in­for­ma­tion om fi­en­den via en ut­bredd re­kog­no­sce­rings­ak­ti­vi­tet. Till att bör­ja med la­de in­te ar­mége­ne­ra­ler­na sär­skilt myc­ket vikt vid den här re­sur­sen, men de mås­te med ti­den in­se dess för­de­lar. Ma­sking­e­vä­ret vi­sa­de sig va­ra så ef­fek­tivt att ett en­da väl­pla­ce­rat va­pen kun­de hål­la till­ba­ka ett helt in­fan­te­ri­kom­pa­ni. An­vänd­ning­en av ar­til­le­ri ut­veck­la­des till att kun­na skju­ta in­di­rekt – nå­got som gjor­de att de kun­de pla­ce­ras så långt bakom fron­ten att de själ­va var ut­om räck­håll för fi­en­dens eget ar­til­le­ri. En an­nan för­bätt­ring var att de lär­de sig skju­ta på ko­or­di­na­ter – vil­ket gjor­de att de in­te be­höv­de an­vän­da tid och am­mu­ni­tion på att skju­ta in sig på mot­stån­da­rens ställ­ning­ar.

Ett va­pen blir till

Ut­veck­ling­en av strids­vag­nen gick re­la­tivt fort. I krig är snabb in­ter­ven­tion och tek­nisk ut­veck­ling vik­tigt. Nu är in­te den här ar­ti­kelns hu­vud­syf­te att be­skri­va ut­veck­ling­en som sked­de i Eng­land, Frank­ri­ke och USA – då skul­le ar­ti­keln bli för lång. Därför kom­mer ba­ra en kort be­skriv­ning här. Egent­li­gen var strids­vag­nen en gam­mal idé. Det ha­de ex­i­ste­rat rit­ning­ar i fle­ra år, pro­ble­met var ba­ra att ing­en ha­de fat­tat in­tres­se för dem och såg in­te nyttan av ett så­dant va­pen. In­te för­rän tagg­trå­den på slag­fäl­ten i Frank­ri­ke förhindrade all form av framåtrörelse. Strids­vag­nar var som sagt in­te nå­got nytt kon­cept. Hannibals ele­fan­ter gjor­de på sin tid myc­ket av det som en strids­vagn skul­le kom­ma att gö­ra. Le­o­nar­do da Vin­ci teck­na­de en slags strids­vagn, en stor stål­boll som skyd­da­de män­nen som skul­le dri­va den fram­åt. Ut­rus­tad med ka­no­ner och skott­glug­gar för mus­kö­ter kun­de det ha bli­vit ett for­mi­da­belt va­pen – om han ha­de haft en mo­tor. Det ha­de han in­te och det blev ing­et av pro­jek­tet.

I bör­jan av 1900-ta­let i USA ut­veck­la­des ett sy­stem med band som skul­le dri­va trak­to­rer över mju­ka jor­dar och ku­pe­rad ter­räng. Det dög in­te van­li­ga hjul till. Dess­utom ha­de den ben­sin­driv­na mo­torn va­rit känd ett tag. De här två sa­ker­na – mo­tor och band – gjor­de

"EGENT­LI­GEN VAR STRIDS­VAG­NEN EN GAM­MAL IDÉ. DET HA­DE EX­I­STE­RAT RIT­NING­AR I FLE­RA ÅR, PRO­BLE­MET VAR BA­RA ATT ING­EN HA­DE FAT­TAT IN­TRES­SE FÖR DEM OCH SÅG IN­TE NYTTAN AV ETT SÅ­DANT VA­PEN. IN­TE FÖR­RÄN TAGG­TRÅ­DEN PÅ SLAG­FÄL­TEN I FRANK­RI­KE FÖRHINDRADE ALL FORM AV FRAMÅTRÖRELSE."

ut­veck­ling­en av det nya vap­net möj­lig.

Så ti­digt som 1903 skrevs en ar­ti­kel i The Strand Ma­ga­zi­ne om ”The Land Iron­clads”. Det här var en be­skriv­ning av ett mons­ter till for­don med enor­ma hjul som kun­de kö­ra över hård ter­räng. Det var över 30 me­ter långt och ha­de ka­no­ner och ge­vär i al­la rikt­ning­ar. Många läs­te ar­ti­keln, men den glöm­des av de fles­ta. Ingen­ting hän­de – för­rän tio år se­na­re.

Strax ef­ter kri­gets ut­brott i au­gusti 1914 sat­tes det stålplå­tar på någ­ra av The Royal Na­val Air Ser­vices bi­lar. De an­vän­de de be­pans­ra­de bi­lar­na till att bär­ga pi­lo­ter som stran­dat bakom fi­en­dens lin­jer in­nan skyt­te­gra­var­na skiljt de två fi­en­der­na från varand­ra. Bi­lar­na kör­de helt en­kelt rakt ige­nom ter­räng­en till plat­sen där fly­ga­ren var, ploc­ka­de upp ho­nom och kör­de till­ba­ka. Tys­kar­na över­ras­ka­des of­ta av de här blixtak­tio­ner­na, och de lyc­ka­des in­te stop­pa dem med var­ken maskingevär el­ler ge­vär. Tan­ken på att kun­na an­vän­da de här bi­lar­na i di­rekt an­fall var sådd. Pro­ble­met var na­tur­ligt nog, som nämnts, att hjul ha­de då­lig fram­kom­lig­het.

Det skul­le vi­sa sig att en av and­ra världs­kri­gets sto­ra le­da­re skul­le få ett fing­er med i

ut­veck­ling­en av strids­vag­nen.

Winston Chur­chill – som vid den här tid­punk­ten var First Sea Lord (ma­rin­mi­nis­ter) – ha­de tan­kar om att få till ett va­pen mot­sva­ran­de det som ar­ti­keln i The Strand Ma­ga­zi­ne be­skri­vit. Om han ha­de läst ar­ti­keln vet ing­en, men han kän­de till RNAS be­pans­ra­de bi­lar och me­na­de att ett mer ef­fek­tivt for­don mås­te ut­veck­las.

Det ge­nom­för­des någ­ra enk­la tes­ter med en trak­tor med band i feb­ru­a­ri 1915. Trak­torn lyc­ka­des kö­ra ige­nom tagg­tråd, men kör­de fast i skytte­gra­ven den skul­le över. Det här var nog för ar­mén, som vän­de he­la pro­jek­tet ryg­gen. Chur­chill till­sat­te där­e­mot en kom­mit­té: Lands­hips Com­mit­tee i ami­ra­li­te­tet. Det var allt­så ma­ri­nen som skul­le ut­veck­la vap­net som skul­le änd­ra all krig­fö­ring på land i fram­ti­den. Ut­veck­ling­en gick fort. Den förs­ta som till­ver­ka­des som kun­de lik­na en strids­vagn var Lit­te Wil­lie. Näs­ta var Big Wil­le – el­ler Mot­her, som den ock­så kal­la­des. Den ha­de fått den form som skul­le bli gäl­lan­de för de brit­tis­ka strids­vag­nar­na un­der kri­get. ”Mot­her” Mark I var en lätt­be­pans­rad vagn med en re­la­tivt svag mo­tor, men den vi­sa­de sig kun­na gö­ra det den var tänkt att gö­ra. Den bröt ner tagg­tråds­av­spärr­ning­ar och lyc­ka­des for­ce­ra mu­rar och sma­la skytte­gra­var. Vik­ten var på he­la 28 ton. Kon­struk­tio­nen god­kän­des och ut­veck­ling­en snab­ba­des på.

Ef­ter lyc­ka­de tes­ter i ja­nu­a­ri 1916 be­ställ­de War Of­fice ome­del­bart 100 styc­ken. Vag­nar­nas fart var på mel­lan sex och åt­ta kilo­me­ter i tim­men. Stål­monst­ren ha­de en be­sätt­ning på åt­ta man: en be­fäl­ha­va­re, en chauf­för, två som sköt­te mo­torn och väx­ling­en, två skyt­tar och två lad­da­re. Det var ont om plats och då­lig be­lys­ning. Dess­utom ge­ne­re­ra­de mo­torn enormt myc­ket vär­me och oljud. Det fanns ing­en fjäd­ring som däm­pa­de stö­tar­na när vag­nen rul­la­de över hål och and­ra ojämn­he­ter. I tillägg till det var pan­sa­ret tunt, mel­lan sex och tio mil­li­me­ter. Det gjor­de att ka­no­ner och maskingevär i många fall kun­de skju­ta ige­nom plå­tar­na. Dess­utom upp­lev­de man­ska­pen att pro­jek­ti­ler som träf­fa­de plå­tar­na på ut­si­dan slog av stål­split­ter på in­si­dan av vag­nen. Splittret for runt likt glö­dan­de små me­tall­bi­tar och ska­da­de of­ta be­sätt­ning­en.

Det ut­veck­la­des två ty­per av de här strids­vagn­ar­na: fe­ma­le (hon) och ma­le (han). Fe­ma­le var ut­rus­tad med ma­skin­ge­vär och ma­le var ut­rus­tad med ka­no­ner. Fe­ma­le­vag­nar­na skul­le be­skju­ta skytte­gra­var­na och de mju­ka må­len, me­dan ma­le­vag­nar­na skul­le slå ut bunk­rar och and­ra väl be­skyd­da­de ställ­ning­ar.

De förs­ta sla­gen

Förs­ta gång­en strids­vag­nar sat­tes in i strid var vid Flers- Cour­ce­let­te den 15 sep­tem­ber 1916. An­fal­let var en del av Som­me­of­fen­si­ven. Ba­ra 32 vag­nar av ty­pen Mark I sat­tes in. Av to­talt 49 till­gäng­li­ga var de här de en­da som var ope­ra­ti­va. Trots att al­la vag­nar­na för­störts av an­ting­en mo­tor­pro­blem, att de kör­de fast i le­ran el­ler sköts i styc­ken av tyskt ar­til­le­ri upp­märk­sam­ma­des in­sat­sen. Nio vag­nar lyc­ka­des bry­ta ige­nom de tys­ka lin­jer­na och or­sa­ka dem sto­ra för­lus­ter in­nan vag­nar­na slogs ut. Även om vi kan kal­la det en re­la­tivt be­sked­lig fram­gång var den till­räck­lig för att sir Douglas Haig ome­del­bart ef­ter slaget skul­le be om att få 1 000 pro­du­ce­ra­de så snabbt som möj­ligt.

I sep­tem­ber fick övers­te­löjt­nant Hugh El­les från Royal Engi­ne­ers be­fä­let över al­la strids­vag­nar i Frank­ri­ke. Ef­ter den förs­ta

stri­den Allt II och ef­tersom Mark ge­nom­för­des III. för­bätt­ra­des Änd­ring­ar en del av Mark mo­tor­stor­lek, för­bätt­ring­ar. I till Mark fjäd­ring och be­pans­ring ge­nom­för­des. I all hast ut­veck­la­des Mark II och skic­ka­des iväg till Frank­ri­ke. Me­ning­en var egent­li­gen att de skul­le sät­tas in som skol­vag­nar, men på grund av bris­ten på vag­nar i Frank­ri­ke skic­ka­des de dit. Här sat­tes de in i slaget vid Ar­ras i april 1917. 25 ma­le, 20 fe­ma­le, Mark II och 15 gam­la Mark I del­tog. De de­la­des upp på oli­ka de­lar av fron­ten. Bland an­nat vid Vimy­å­sen – det kän­da slaget där ka­na­dens­ar­na, led­da av ge­ne­ral sir Ju­li­an Byng, bröt ige­nom de tys­ka lin­jer­na och er­öv­ra­de en vik­tig höjd. Pro­ble­met med strids­vag­nar­na där var att al­la som skul­le va­ra med kör­de fast i le­ran och del­tog allt­så in­te i slaget. För­håll­an­de­na var hopp­lö­sa. Vag­nar­na var tunt ut­sprid­da för att stöt­ta så många in­fan­te­ris­ter som möj­ligt i de­ras an­fall. Pro­ble­men tor­na­de snabbt upp sig. Ing­en­mans­land var ett full­stän­digt ler­bad ef­ter al­la ar­til­le­ri­bom­bar­de­mang – vag­nar­na kör­de fast. Dess­utom kom snön och gjor­de vag­nar­na väl­digt syn­li­ga för de tys­ka ka­non­man­ska­pen. På det sto­ra he­la var in­te slaget om Ar­ras nå­gon fram­gång för strids­vag­nar­na. Tron på dem vack­la­de och många me­na­de att det här in­te var det mi­ra­kel de fö­re­speg­lats. El­les var tvung­en att snabbt få till ett slag där strids­vag­nar­na kun­de be­vi­sa si­na kva­li­te­ter. De mås­te ha ett om­rå­de som in­te var för här­jat av ar­til­le­ri­ets gra­na­ter, för le­rigt och ku­pe­rat. Det bor­de va­ra en bred front – minst en mil. Det skul­le sam­ti­digt va­ra en stor för­del om han kun­de ut­ar­be­ta ett mål bakom de tys­ka lin­jer­na som det skul­le va­ra vik­tigt att er­öv­ra. På så sätt skul­le han lät­ta­re få med sig över­be­fäl­ha­va­ren och Haig. Che­fen för ge­ne­ral­sta­ben i El­les strids­vagns­kår var övers­te­löjt­nant J.C. Ful­ler. Han var på en spa­ningstur vid fron­ten i bör­jan av au­gusti. Det tred­je slaget om Ypres var två vec­kor gam­malt och det ha­de va­rit två hopp­lö­sa vec­kor för strids­vag­nar. To­talt 216 Mark IV – den för när­va­ran­de se­nas­te ver­sio­nen av strids­vag­nar­na – sat­tes in i det här to­talt me­nings­lö­sa slaget. An­fal­let, el­ler kam­pan­jen, star­ta­de med ett sam­man­häng­an­de bom­bar­de­mang från över 3 000 ka­no­ner mot de tys­ka lin­jer­na – och det va­ra­de i 15 da­gar. På he­la frontav­snit­tet för­vand­la­des jor­den till bot­ten­lös le­ra. Det var så il­la att in­fan­te­ris­ter­na i många fall drunk­na­de och för­svann i tunn­fly­tan­de gytt­ja.

För­u­tom bom­bar­de­mang­et ha­de det ock­så reg­nat myc­ket. Ba­ra den förs­ta da­gen mis­te brit­ter­na 70 Mark Iv-vag­nar – de all­ra fles­ta av dem i gytt­ja. Det var det här Ful­ler blev vitt­ne till, och på väg till­ba­ka till hög­kvar­te­ret sat­te han sig ner med El­les. ”Det här kan in­te fort­sät­ta”, sa han. ”Vi kas­tar bort al­la vå­ra strids­vag­nar till ing­en nyt­ta. Vi mås­te få be­vi­sa vad vi och strids­vag­nar­na går för.” Un­der dis­kus­sio­nens gång kom han med ett för­slag han me­na­de kun­de va­ra svaret. Fron­ten vid Cambrai var pre­cis ett så­dant om­rå­de de le­ta­de ef­ter. Mar­ken mel­lan skytte­gra­var­na var plan och re­la­tivt orörd av ar­til­le­ri­ned­slag. Sta­den Cambrai låg li­te över en mil bakom de tys­ka lin­jer­na och den var en av de vik­ti­gas­te knut­punk­ter­na på järn­vä­gen som frak­ta­de för­nö­den­he­ter och trup­per till de tys­ka ställ­ning­ar­na längs fron­ten. Dess­utom var tys­kar­nas man­skaps­styr­kor få i det här om­rå­det. Om­rå­det kal­la­des ock­så

”Flan­derns sa­na­to­ri­um”, ef­tersom krigs­tröt­ta trup­per of­ta över­för­des hit för att ha en lugn pe­ri­od av åter­upp­bygg­nad in­nan de vän­de till­ba­ka till de hår­da stri­der­na i Flan­dern.

Den brit­tis­ka tred­je ar­mén, ledd av ge­ne­ral Byng, låg vid den här de­len av fron­ten. Bå­de El­les och Ful­ler viss­te att Byng var av den po­si­ti­va ty­pen som gär­na kun­de tän­ka sig att an­vän­da strids­vag­nar i ett an­fall mot Hin­den­burg­lin­jen. Frå­gan var om Haig var li­ka po­si­tiv. Byng ha­de pla­ner på ett an­fall mot Cambrai själv – och han me­na­de att det kun­de pas­sa bra att sät­ta in strids­vag­nar. El­les och Ful­lers tan­ke var att an­vän­da vag­nar­na i ett blixt­an­fall som skul­le va­ra i högst åt­ta tim­mar – man skul­le gå in, för­stö­ra, ta fång­ar och ma­te­ri­al, och se­dan dra sig ut igen. Allt ef­tersom dis­kus­sio­ner­na gick es­ka­le­ra­de an­fal­let och till slut ha­de de en plan på ett full­ska­ligt an­fall mot de tys­ka lin­jer­na. Byng res­te till Haig den 5 au­gusti för att få ett god­kän­nan­de. Haig var främst upp­ta­gen av fält­tå­get i Ypres och var in­te sär­skilt öp­pen för nya an­fall på and­ra stäl­len längs fron­ten. Byng res­te till­ba­ka med oför­rät­tat ären­de. Allt ef­tersom för­lu­stan­ta­len steg och fram­gång­en ute­blev för Haig bör­ja­de han kän­na pres­sen från le­dar­na och be­folk­ning­en i Eng­land, si­na eg­na of­fi­ce­ra­re och in­te minst från sol­da­ter­na – tys­kar­na mås­te be­seg­ras. Oav­sett vad han gjor­de hjälp­te det in­te och för­lust­siff­ror­na öka­de.

Den 13 ok­to­ber kal­la­de han in Byng och El­les, och gav dem klar­sig­nal för att bör­ja pla­ne­ra an­fal­let mot Cambrai. Ope­ra­tio­nen skul­le he­ta GY och start­da­tum var den 20 no­vem­ber. Haig un­der­strök nöd­vän­dig­he­ten av en snabb se­ger och gav tyd­ligt be­sked om att an­fal­let skul­le av­blå­sas ef­ter 48 tim­mar om de in­te ha­de nått någ­ra fram­gång­ar.

Pla­nen tar form

Det var brit­ter­nas tred­je ar­mé som un­der led­ning av ge­ne­ral Byng höll fron­ten mot Cambrai. Ar­mén be­stod av sex kårer, men ba­ra tre av dem var till­gäng­li­ga för

kam­pan­jen. III:E och IV:E kå­ren skul­le va­ra med i an­fal­let och V:e kå­ren ut­gjor­de re­ser­ven. IV:E kå­ren fick till­de­lat sig väns­ter del av an­falls­om­rå­det och III:E kå­ren fick hö­ger del. Det fanns to­talt åt­ta di­vi­sio­ner. För­u­tom in­fan­te­ri­di­vi­sio­ner­na var ock­så 1:a ka­val­le­ri­kå­ren till­de­lad IV:E kå­ren.

Bris­ten på man­skap var märk­bar. Ef­ter tre må­na­der av miss­lyc­ka­de an­fall i Yp­res­om­rå­det ha­de den brit­tis­ka ar­mén in­te läng­re till­räck­ligt myc­ket folk för att stöt­ta an­fal­let med öns­kat an­tal män. De ha­de sam­lat ihop allt som fanns av strids­vag­nar i he­la Frank­ri­ke för an­fal­let. Det var tre strids­vagns­­bri­ga­der med tre ba­tal­jo­ner var. I:a strids­vagns­bri­ga­den be­stod av ba­tal­jon D, E och G, II:A strids­vagns­bri­ga­den be­stod av ba­tal­jon A, B och H, och III:E bri­ga­den be­stod av ba­tal­jon C, F och I. To­talt var det 476 strids­vag­nar vid fron­ten – al­la av ty­pen Mark IV. Av dem var det 378 vag­nar som skul­le sät­tas in i an­fal­let. De and­ra var stöd­vag­nar, vag­nar som bar för­nö­den­he­ter (driv­me­del och am­mu­ni­tion), ra­di­o­vag­nar (Mark I-vag­nar) och vag­nar som tog bort tagg­tråd. Var­je in­fan­te­ri­ba­tal­jon fick 12 vag­nar som skul­le bry­ta ige­nom lin­jer­na. In­fan­te­ris­ter­na skul­le föl­ja tätt in­på. An­fal­let skul­le gå rakt mot Cambrai. An­falls­lin­jen var av­grän­sad av Ca­nal de Nord i norr och Saint- Qu­en­tin­ka­na­len i sö­der. Mel­lan dem låg fle­ra små by­ar som var an­falls­mål på vägen mot Cambrai.

Ef­tersom Hin­den­burg­lin­jen be­stod av tre dju­pa skytte­gravs­lin­jer som strids­vag­nar­na skul­le få pro­blem att ta sig över ut­veck­la­des det en egen tak­tik för for­ce­ring­en. Man till­ver­ka­de sto­ra bun­tar av tun­na stoc­kar som hölls ihop av en grov kät­ting. Man till­ver­ka­de en bunt till var­je vagn. Bun­ten pla­ce­ra­des på top­pen av vag­nen, längst fram. När strids­vag­nen kom till skytte­gra­ven kör­de den än­da fram, så att no­sen tip­pa­de ner. Bun­ten släpp­tes se­dan ner i skytte­gra­ven och fyll­de upp den så att vag­nen kun­de kö­ra över.

När den förs­ta vag­nen kom fram till skyt­te­gra­ven vän­de den åt väns­ter och be­sköt fi­en­den i ställ­ning­ar­na. Vagn num­mer två kör­de fram och släpp­te ner sin bunt i skyt­te­gra­ven och kör­de över, vän­de se­dan till väns­ter och be­sköt skytte­gra­ven från den and­ra si­dan. Vagn num­mer tre kör­de över och ryck­te mot skytte­gravs­lin­je två. Un­der ti­den ha­de vagn num­mer två kom­mit runt så att den kun­de be­skju­ta fi­en­den i den här skytte­gra­ven. Vagn tre släpp­te se­dan ner sin bunt och kör­de över. De and­ra vagn­ar­na följ­de nu ba­ra sam­ma väg. (Se il­lust­ra­tion.) Det här var ett smart sy­stem och det skul­le snart vi­sa sig fun­ge­ra väl.

För­u­tom strids­vag­nar­na sam­la­des ock­så en for­mi­da­bel mängd ar­til­le­ri in. He­la 1 003 ka­no­ner av oli­ka ka­li­ber togs till om­rå­det. De skul­le hål­las dol­da än­da fram till start­tid­punk­ten – som var satt till den 20 no­vem­ber kloc­kan 06.20. Man för­be­red­de ställ­ning­ar som var och en fick en ka­non. Al­la till­de­la­des mål som var nog­grant ut­mät­ta för att in­skjut­ning in­te skul­le be­hö­vas. Det sam­la­des ock­så in näs­tan 300 flyg­plan som skul­le anfalla sam­ti­digt som mark­styr­kor­na. Jakt­plan och jakt­bomb­plan skul­le be­skju­ta och bom­ba ar­til­le­ri­ställ­ning­ar, järn­vägs­punk­ter, för­nö­den­hets­la­ger, hög­kvar­ter och flyg­plat­ser. Ti­den in­nan an­fal­let trä­na­de flyg­för­ban­den in­ten­sivt på mark­an­fall på ex­tremt låg höjd, nå­got som led­de till sto­ra för­lus­ter av plan och pi­lo­ter. När strids­vag­nar­na ha­de bru­tit ige­nom tagg­trå­den och kom­mit över skytte­gra­var­na skul­le in­fan­te­ris­ter­na föl­ja ef­ter och be­seg­ra tys­kar­na. Se­dan skul­le de säk­ra om­rå­det. När det fanns en luc­ka i den ba­kers­ta lin­jen skul­le ka­val­le­ri­et till häst bry­ta ige­nom och ge­nom­fö­ra ett stor­man­fall mot de tys­ka bak­re lin­jer­na sam­ti­digt som flyg­pla­nen an­föll si­na mål. Hop­pet var att an­fal­let skul­le kom­ma så över­ras­kan­de att de kun­de bry­ta ige­nom al­la lin­jer in­nan tys­kar­na hann sät­ta in någ­ra mot­an­fall.

He­la den mas­si­va styr­ke­upp­bygg­na­den mås­te ge­nom­fö­ras i still­het och i mörk­ret. En zon på över en mil från fron­ten och bak­åt togs fram, där man in­te fick be­dri­va nå­gon form av av­slö­jan­de verk­sam­het. De tys­ka ob­ser­va­tions­bal­long­er­na och ob­ser­va­tions­pla­nen var he­la ti­den i när­he­ten, och ho­ta­de att av­slö­ja an­fal­let. Nat­ten till den 18 no­vem­ber bör­ja­de in­fan­te­ris­ter, strids­vag­nar och ar­til­le­ri rö­ra sig fram­åt för att in­ta si­na ställ­ning­ar. På dag­tid ha­de de le­gat väl ka­mou­fle­ra­de, men på nat­ten ha­de det va­rit hek­tisk för­be­re­del­se­ak­ti­vi­tet.

Den 20 no­vem­ber

Nat­ten fö­re an­fal­let skrev El­les en spe­ci­alor­der till sitt strids­vagns­man­skap (se si­dan 94). Or­dern läs­tes av al­la vagn­be­fä­len, som se­dan läs­te det för si­na man­skap. De re­a­ge­ra­de på att ge­ne­ra­len själv skul­le del­ta i främs­ta lin­je. El­les var fast be­slu­ten att han skul­le le­da sin kår i den förs­ta sto­ra stri­den – och så blev det. På vag­nen med smek­nam­net Hil­da his­sa­de El­les strids­vagnskå­rens flag­ga. Den brun-, röd- och grön­ran­di­ga flag­gan stack upp på top­pen av vag­nen. Flag­gan sym­bo­li­se­ra­de le­ra, blod och de grö­na fäl­ten. Nat­ten var kall och i skytte­gra­var­na låg infanterist­er­na re­do. De ha­de le­gat re­do i näs­tan ett dygn. De gjor­de det de kun­de för att hål­la vär­men.

Kloc­kan 06.10 star­ta­de strids­vag­nar­na och bör­ja­de sin lång­sam­ma vand­ring mot Hin­den­burg­lin­jen. Ex­akt tio mi­nu­ter se­na­re – kloc­kan 06.20 – mull­ra­de det från 1 003 ka­no­ner. Ar­til­le­ri­gra­na­ter­na slog ner på si­na nog­grant ut­val­da mål vid den förs­ta skytte­gravs­lin­jen, ut­val­da ar­til­le­ri­ställ­ning­ar och bunk­rar. När de främs­ta skytte­gra­var­na ha­de va­rit un­der bom­bar­de­mang i någ­ra mi­nu­ter byt­te ar­til­le­ri­et till näs­ta lin­je. På så sätt und­vek man att be­skju­ta strids­­vag­nar­na och infanterist­er­na som ryck­te fram. De brit­tis­ka pla­nen flög lågt över de fram­ryc­kan­de strids­vag­nar­na som nu följ­des tätt av in­fan­te­ris­ter­na. In­fan­te­ri­kom­pa­ni­er­na var in­de­la­de i 3 trup­per på 36 man. Den förs­ta trup­pen skul­le mar­ke­ra strids­vag­nar­nas väg ge­nom tagg­tråds­avspärr­ning­ar­na, den and­ra skul­le be­seg­ra de tys­ka sol­da­ter­na i skytte­gra­var­na och den tred­je skul­le hål­la de in­tag­na skytte­gra­var­na. För de tys­ka för­sva­rar­na blev det här en mar­dröm. De gick ner i si­na skydds­rum när ar­til­le­ri­et bör­ja­de och vän­ta­de sig att det här skul­le hål­la på en lång stund. De kän­de sig tryg­ga i si­na be­tong­bunk­rar. En helt färsk tysk infanterist vid namn Hans Hil­de­mann från 1:a ba­tal­jo­nen, 84:e in­fan­te­ri­re­ge­men­tet lug­na­des av sin ser­geant med att ingen­ting kun­de tränga ige­nom Hin­den­burg­lin­jen. Han läm­na­des därför en­sam i sin ob­ser­va­tions­post me­dan de and­ra tog täck­ning. ”Du kom­mer kla­ra dig fint, det brit­tis­ka in­fan­te­ri­et kom­mer in­te att anfalla så länge ar­til­le­ri­et skju­ter”, ro­pa­de ser­gean­ten när han gick.

Hil­de­man lug­na­des in­te av ser­gean­tens ord, men ar­til­le­ri­et såg åt­minsto­ne ut att slå ner på skytte­gra­ven bakom hans. Han ha­de ing­en strids­er­fa­ren­het, så han viss­te in­te rik­tigt vad han skul­le för­vän­ta sig. Han ha­de hört histo­ri­er där de eng­els­ka sol­da­ter­na stor­ma­de rakt in i ma­sking­e­värs­el­den och stu­pa­de som flu­gor. Plöts­ligt hör­de han ett våld­samt dån. Han ki­ka­de upp och le­ta­de ef­ter flyg­plan. Han såg ett och an­nat eng­elskt plan som flög över slag­fäl­tet, men lju­det kom up­pen­bar­li­gen in­te från dem – de var för långt bor­ta för det. När han ki­ka­de ner igen såg han nå­got han ald­rig sett för­ut. Ge­nom mor­gon­di­set som blan­dats med rö­ken från gra­na­ter­na såg han ett gi­gan­tiskt mons­ter kom­ma emot sig. Vad var det­ta? Ing­et skul­le ju kun­na ta sig ige­nom av­spärr­ning­ar­na ha­de ser­gean­ten lo­vat …

Fler och fler gi­gan­tis­ka stål­bes­tar tor­na­de upp sig. Stel av räds­la stir­ra­de han rakt in i mar­dröm­men som när­ma­de sig. Han sam­la­de sig och var­na­de si­na kam­ra­ter – som stor­man­de ut med gas­mas­ker på. Or­sa­ken till att de ta­git på gas­mas­ker­na var att de trod­de att rök­gra­na­ter­na som av­sköts i bör­jan av an­fal­let var gas. Vad det­ta var viss­te in­te Hil­de­man. Han och hans kam­ra­ter sköt med allt de ha­de, men kulorna ba­ra stud­sa­de av. Till slut var strids­vag­nar­na och

"TILL SLUT VAR STRIDS­VAG­NAR­NA OCH DE ENG­ELS­KA SOL­DA­TER­NA ÖVER DEM. DET EN­DA DE KUN­DE GÖ­RA VAR ATT STRÄC­KA HÄN­DER­NA I VÄD­RET OCH ÖVER­LÄM­NA SIG. MOT­SVA­RAN­DE SCE­NER UTSPELADE SIG ÖVER HE­LA AN­FALLS­LIN­JEN."

de eng­els­ka sol­da­ter­na över dem. Det en­da de kun­de gö­ra var att sträc­ka hän­der­na i väd­ret och över­läm­na sig. Mot­sva­ran­de sce­ner utspelade sig över he­la an­falls­lin­jen. Strids­vag­nar­na bröt ige­nom tagg­trå­den som ingen­ting. På den hög­ra si­dan av an­falls­lin­jer­na i III:E kå­rens sek­tor fick de en snabb fram­gång. På ba­ra fy­ra tim­mar ha­de de nått sitt förs­ta an­falls­mål.

Flan­ken mot sö­der säk­ra­des och ef­ter hår­da stri­der runt någ­ra av går­dar­na i om­rå­det rul­la­de an­fal­let vi­da­re mot den här si­dan av fron­ten. 6:e di­vi­sio­nen i III:E kå­ren röj­de snabbt upp i Couil­letsko­gen. 20:e di­vi­sio­nen ryck­te fram över Wels­hå­sen och an­föll den be­fäs­ta byn La Vac­que­rie. Längs he­la syd­fron­ten, där 12:e in­fan­te­ri­di­vi­sio­nen ryck­te fram, blev det hår­da stri­der om fle­ra går­dar (Pam­pam, Le Pá­ve och Le Qu­en­net). Ar­til­le­ri­et ha­de in­te skju­tit mot dem, och därför mås­te strids­vag­nar­na gö­ra job­bet. Trots att någ­ra av dem sla­gits ut av ar­til­le­ri och hau­bit­sar vi­sa­de de sig re­dan nu va­ra ef­fek­ti­va. Vid el­va­ti­den nåd­de fle­ra av av­del­ning­ar­na Saint- Qu­en­tin­ka­na­len och ha­de med det ock­så nått sitt mål. He­la 55 strids­vag­nar stod med 29:e in­fan­te­ri­di­vi­sio­nen re­do att ryc­ka över ka­na­len.

I IV:E kå­rens sek­tor gick det ock­så bra på flan­ken. By­ar­na Hav­rin­court och Ri­bécourt in­togs snart. I den mel­lers­ta sek­torn var det 52:a och 62:a in­fan­te­ri­di­vi­sio­nen som an­föll. De­ras mål var att ta byn Fon­tai­ne. Mel­lan det här må­let och start­lin­jen låg den lil­la byn Flesquié­res. Di­vi­sions­be­fä­len, ge­ne­ral­ma­jor Har­per för 52:a och ge­ne­ral­ma­jor Brait­h­wai­te för 62:a, var skep­tis­ka till att de­ras sol­da­ter skul­le föl­ja för tätt in­på strids­vag­nar­na un­der fram­ryck­ning­en. De me­na­de att vag­nar­na skul­le dra till sig för myc­ket eld och be­ord­ra­de dem att hål­la minst 30 me­ters av­stånd. Det led­de till att när strids­vag­nar­na kom över en låg ås vid Flesquié­res var de helt en­sam­ma mot det tys­ka ar­til­le­ri­et. Ar­til­le­ris­ter­na i det här om­rå­det ha­de dra­git ut si­na va­pen ur ställ­ning­ar­na och på så sätt und­vi­kit den värs­ta brit­tis­ka ar­til­le­ri­el­den. Dess­utom ha­de även flyg­pla­nen mis­sat de här ka­no­ner­na. När vag­nar­na kom över höj­den blev det tvär­stopp. He­la 18 vag­nar för­stör­des på kort tid av tys­kar­na. För­sök att kring­gå ställ­ning­en miss­lyc­ka­des ock­så på grund av ar­til­le­ri­et. När fram­ryck­ning­en hej­da­des ho­ta­de det ock­så flankerna på bå­da si­dor av Flesquié­res. Upp­re­pa­de an­fall slog fel, och ställ­ning­ar­na för­blev i tys­ka hän­der när nat­ten föll. De främs­ta eng­els­män­nen drog sig till­ba­ka från ställ­ning­ar­na runt Flesquié­res när de in­te kun­de få fram för­stärk­ning­ar.

De brit­tis­ka styr­kor­na ha­de in­te lyc­kats tränga ige­nom Sig­fri­ed Ii-ställ­ning­ar­na – det var ställ­ning­ar­na som skyd­da­de bakom Hin­den­burg­lin­jen. Det här gjor­de att ka­val­le­ri­an­fal­len ställ­des in. Nu vi­sa­de det sig att ka­val­le­riskva­dron B med kap­ten Cam­pell in­te fick den här or­dern ut­an an­föll ge­nom lin­jer­na vid Ru­mil­ly- Masnié­res. De an­föll tys­ka ar­til­le­ri­ställ­ning­ar och höll ner många av man­ska­pen med svär­den. Allt ef­tersom an­fölls de av tys­kar från al­la håll och ba­ra

23 av ka­val­le­ris­ter­na kom till­ba­ka i mörk­ret – ing­en av dem till häst.

Den förs­ta da­gen av an­fal­let kan sä­gas ha va­rit en for­mi­da­bel suc­cé. Med en bredd på över en mil och med ett djup på sex till åt­ta kilo­me­ter ha­de Haigs sol­da­ter ta­git mer land än nå­gon gång ti­di­ga­re i kri­get. Det en­da smol­ket i gläd­je­bä­ga­ren var att Flesquié­res in­te var in­ta­get och det gjor­de att tys­kar­na ha­de ett starkt bro­hu­vud mitt i eng­els­män­nens an­falls­lin­je. För­lus­ter­na var ba­ra 4 000 man (vis­sa av­del­ning­ar ha­de inga för­lus­ter alls). 179 strids­vag­nar var ur drift – hu­vud­sak­li­gen ut­slag­na av tyskt ar­til­le­ri el­ler att de gick sön­der på väg mot fron­ten. Stri­der­na eb­ba­de ut när nat­ten kom. De brit­tis­ka sol­da­ter­na som trängt längst in i fi­en­de­land kun­de hö­ra hek­tisk tåg­tra­fik till och från järn­vägs­sta­tio­nen i Cambrai. Tys­kar­na skic­ka­de fram för­stärk­ning­ar. Den tys­ka styr­kan som höll Hin­den­burg­lin­jen på det här om­rå­det kal­la­des Ar­ras­grup­pen. Den be­stod av tys­kar­nas and­ra ar­mé un­der led­ning av ge­ne­ral von der Mar­witz.

Den 20 no­vem­ber var det ba­ra XIV:E kå­ren med tre di­vi­sio­ner som låg vid fron­ten. Tå­gen som kom till Cambrai de föl­jan­de da­gar­na ha­de med sig he­la 17 di­vi­sio­ner från XIII:E kå­ren och XIV:E kå­ren. Mot­stån­det såg ut att hård­na. Ti­digt på mor­go­nen gick de brit­tis­ka sol­da­ter­na fram igen. Strids­vag­nar­na kom igång li­te sent, ef­tersom de fick marschor­der se­na­re än in­fan­te­ris­ter­na. En spa­nings­grupp ryck­te för­sik­tigt fram mot Flesquié­res och upp­täck­te att tys­kar­na ha­de dra­git sig till­ba­ka. De ryck­te då snabbt fram och möt­te in­te nytt mot­stånd för­rän de kom till om­rå­de­na runt Ni­ne­sko­gen och byn Can­taing. Infanterist­er­na fick allt ef­tersom hjälp av strids­vag­nar­na och bröt ige­nom. Tys­kar­na flyd­de. Fram­ryck­ning­en gick fort på den nor­ra flan­ken. Med det stöd de fick av strids­vag­nar­na ha­de de un­der da­gen ryckt än­da fram till sta­den Fon­tai­ne och Bour­lon­sko­gen. Fon­tai­ne var en för­ort till Cambrai och skul­le vi­sa sig bli den punkt där den brit­tis­ka fram­ryck­ning­en hej­da­des.

I sö­der lyc­ka­des de in­ta sta­den Masniè­res. Här var det en vik­tig bro som var må­let. Tys­kar­na spräng­de den del­vis, men det gjor­des ett för­sök för att kom­ma över den med strids­vagn. Vag­nen med smek­nam­net F22 Fly­ing Fox rul­la­de för­sik­tigt över, med re­sul­ta­tet att den bra­ka­de ner i ka­na­len med ett jät­te­plask. Man­ska­pet kla­ra­de sig. Den en­da ska­dan var att be­fäl­ha­va­ren tap­pa­de sin pe­ruk, nå­got han kla­ga­de hög­ljutt över och se­na­re sök­te för­lust­er­sätt­ning för. (Ing­en vet om han fick det.) En helt ny er­fa­ren­het för sol­da­ter­na var att de nu ham­na­de i ga­tu­stri­der. Det var nå­got de i ut­gångs­ske­det in­te ha­de trä­nat på. Många män föll för kryp­skyt­tar och mi­nor som var pla­ce­ra­de på ga­tor­na. Tys­kar­na an­vän­de ru­i­ner­na som ställ­ning­ar och bet ifrån bra. Här fick ock­så strids­vag­nar­na upp­le­va sin hjälp­lös­het i strid i stä­der. (Det skul­le även tys­kar­na få en smärt­sam upp­le­vel­se av i stri­der­na om Wars­za­wa un­der fält­tå­get 1939.) Dess­utom gick brit­ter­na of­ta in i stä­der­na ut­an tätt in­fan­te­ri­stöd, nå­got som gjor­de att tys­ka sol­da­ter kun­de smy­ga sig in­på vag­nar­na och spränga dem, en er­fa­ren­het som även tys­kar­na fick gö­ra i näs­ta krig.

Stri­der­na blev sär­skilt hår­da runt Bour­lon­sko­gen. Brit­ter och tys­kar slogs om sko­gen i fle­ra da­gar – med sto­ra för­lus­ter. Strids­vag­nar­na kun­de in­te gö­ra myc­ket bland trä­den och man för­sök­te anfalla de tys­ka ställ­ning­ar­na i ut­kan­ten av sko­gen. Väd­ret slog ock­så om – det kom regn och

snö. Tem­pe­ra­tu­ren höll sig runt nol­lan och det gjor­de li­vet surt för bå­da si­dor. De var kon­stant blö­ta och kal­la. Det an­nars så grö­na om­rå­det bör­ja­de för­vand­las till le­ra av al­la strids­vag­nar och ar­til­le­ri­el­den. Un­der da­gar­na som följ­de var det hår­da stri­der runt Bour­lon­sko­gen och Fon­tai­ne. Tys­kar­na fick er­sätt­nings­man­skap och pres­sa­de på hårt.

Stri­der­na på­gick fram till och med den 17 no­vem­ber. De brit­tis­ka sol­da­ter­na bör­ja­de bli slit­na och det var stor brist på för­stärk­ning­ar. De kun­de in­te ge­nom­fö­ra fler an­fall. Dess­utom fanns det in­te många strids­vag­nar kvar. Fle­ra låg kvar på slag­fäl­tet, spräng­da i bi­tar av ar­til­le­ri, och en del var helt en­kelt tag­na av tys­kar­na. Många mås­te även till­ba­ka för att re­pa­re­ras. I tillägg till det bör­ja­de tys­kar­na få er­fa­ren­het av hur de skul­le slå ut strids­vag­nar­na och fruk­ta­de dem in­te som de gjort i bör­jan. En tek­nik var att rätt och slätt släp­pa för­bi dem och iso­le­ra dem från in­fan­te­ri­et och be­seg­ra dem. Vi­da­re an­fall ställ­des därför in på brittisk si­da.

Tu­ren ha­de nu kom­mit till det tys­ka mot­an­fal­let. Den brit­tis­ke över­be­fäl­ha­va­ren me­na­de att tys­kar­na in­te ha­de re­sur­ser nog för att anfalla och kän­de sig re­la­tivt säk­ra på si­na ställ­ning­ar. Vin­tern slog till för fullt och brit­ter­na trod­de att de snart skul­le in­ta vin­ter­ställ­ning i de nya skytte­gra­var­na de ha­de oc­ku­pe­rat. De kun­de in­te ha haft mer fel. De se­nas­te da­gar­na ha­de tys­kar­na flyt­tat fram sto­ra mäng­der ar­til­le­ri – he­la 1 200 ka­no­ner. 17 di­vi­sio­ner med ut­vi­la­de in­fan­te­ris­ter stod den 30 no­vem­ber fram­mar­sche­ra­de bakom fron­ten. An­fal­let star­ta­de kloc­kan 06.00 med ett våld­samt ar­til­le­ri­bom­bar­de­mang från de brit­tis­ka ställ­ning­ar­na. En tim­me se­na­re tyst­na­de ka­no­ner­na och de tys­ka sol­da­ter­na stor­ma­de fram över he­la Cam­brai­fron­ten. Eng­els­män­nen blev tag­na på säng­en, men lyc­ka­des bju­da del­vis starkt mot­stånd. Någ­ra av­del­ning­ar var ut­byt­ta mot re­serv­av­del­ning­ar och var mer ut­vi­la­de än de som le­gat i tä­ten för an­fal­len de sista da­gar­na. Dess­utom skic­ka­des strids­vag­nar och sol­da­ter som in­te var vid fron­ten fram som för­stärk­ning. En tra­gi­ko­misk hän­del­se var att en grupp amerikanska in­gen­jörs­­sol­da­ter som job­bat med att re­pa­re­ra en järn­vägs­sträc­ka fick or­der om att skyn­da sig till fron­ten. Det re­sul­te­ra­de i att de kör­de rakt in på en järn­vägs­sta­tion som pre­cis över­ta­gits av tys­kar­na – och blev na­tur­ligt nog ome­del­bart till­fånga­tag­na.

Ef­ter tre da­gar av in­ten­si­va stri­der bör­ja­de de eb­ba ut till slut. Tys­kar­na ha­de ta­git till­ba­ka Mar­co­ing, Fon­tai­ne, Grain­court, Bour­lon­sko­gen och Masniè­res. Dess­utom ha­de de ta­git om­rå­den som ti­di­ga­re – fö­re det brit­tis­ka an­fal­let – va­rit i brit­tis­ka hän­der. Det var La Vac­que­rie, Con­ne­li­eu och Vil­lersGu­islain. Den 3 de­cem­ber gav Haig och Byng or­der om att de brit­tis­ka styr­kor­na skul­le dra sig till­ba­ka till Flesquié­res­lin­jen och gå i vin­ter­ställ­ning­ar. De drog sig ut ur de främs­ta ställ­ning­ar­na – me­dan ef­ter­trup­per­na up­pe­höll tys­kar­na. De eng­els­ka styr­kor­na var på plats i si­na nya ställ­ning­ar på mor­go­nen den 7 de­cem­ber. To­talt mis­te den eng­els­ka tred­je ar­mén, Royal Fly­ing Corps och The Tank Corps 44 207 man – in­klu­si­ve 6 000 man som togs till fånga då tys­kar­na an­föll den 30 no­vem­ber. Dess­utom mis­te de cir­ka 160 ka­no­ner av oli­ka ka­li­ber.

Tys­kar­na mis­te mel­lan 45 000 och 53 000 man – varav 10 500 togs till fånga. Där­till mis­te de över 200 ka­no­ner och mör­sa­re samt 350 ma­skin­ge­vär. Av de 476 strids­vag­nar­na för­stör­des 179. De åter­stå­en­de var del­vis myc­ket för­stör­da och ska­da­de, och någ­ra var där­till tag­na av tys­kar­na. Dess­utom var många av strids­vagns­man­ska­pen dö­da och så­ra­de. De brit­tis­ka strids­vagns­av­del­ning­ar­na i Frank­ri­ke blev stå­en­de ur drift en stund. När fron­ten åter ha­de sta­bi­li­se­rat sig och sol­da­ter­na var till­ba­ka i de kal­la och le­ri­ga skytte­gra­var­na bör­ja­de frå­gor­na kom­ma: Var­för ha­de det här hänt? Hem­ma i Eng­land ha­de kyrk­kloc­kor­na över he­la lan­det ringt ef­ter den förs­ta se­ger­ri­ka da­gen. De tyst­na­de fort. Än en gång var sol­da­ter­na till­ba­ka i hopp­lö­sa stri­der som in­te gav nå­gon fram­gång – el­ler vann nytt land. Sta­den Cambrai för­blev i tys­ka hän­der. Ge­ne­ra­ler­na skrev rap­por­ter om vad och var­för. Det he­la slu­ta­de med att mel­lan­skik­tet av of­fi­ce­rar­na, di­vi­sions­be­fä­len och kom­pa­ni­be­fä­len, fick skul­den för att de in­te var för­be­red­da då tys­kar­na gick till mot­an­fall. Det här var för­stås otro­ligt orätt­vist, men det var så det var. De hög­re of­fi­ce­rar­na satt i si­na tryg­ga hög­kvar­ter och var säl­lan el­ler ald­rig fram­me och såg hur sol­da­ter­na i fält ha­de det. De sista da­gar­na in­nan tys­kar­na an­föll ha­de brit­ter­na sto­ra pro­blem med att få fram mat och vat­ten till trup­per­na. Sol­da­ter­na i de främs­ta skyt­te­gra­var­na ha­de in­te druc­kit rent vat­ten el­ler ätit se­dan den 27, när tys­kar­na plöts­ligt var över dem. Trots ut­matt­ning­en och bris­ten på am­mu­ni­tion kla­ra­de de i stort att hål­la tys­kar­na till­ba­ka. De ut­käm­pa­de en de­spe­rat strid i två da­gar in­nan det still­na­de. På så sätt slu­ta­de slaget som de all­ra fles­ta and­ra slag un­der förs­ta världs­kri­get, men en sak var an­norlun­da. Det ha­de kom­mit in ett nytt va­pen på ba­nan – ett va­pen som vi­sa­de sig va­ra myc­ket ef­fek­tivt mot det de ti­di­ga­re trott var ogenomträngliga hin­der. Strids­vag­nar­na för­änd­ra­de he­la kon­cep­tet med an­falls­tak­ti­ken.

In­fan­te­ris­ten var in­te läng­re en­sam på slag­fäl­tet – han ha­de fått en med­hjäl­pa­re, en med­hjäl­pa­re som bröt ner till sy­nes all värl­dens mot­stånd och röj­de vägen. Slaget om Cambrai var det förs­ta där strids­vag­nar­na sat­tes in i stör­re an­tal. På så sätt fick de vi­sa upp sig och de­mon­stre­ra vad de kun­de ut­fö­ra på ett slag­fält. Er­fa­ren­he­ter­na som skör­da­des var dyrköp­ta. Många strids­vag­nar och strids­vagns­man­skap gick för­lo­ra­de, men bå­de eng­els­män och tys­kar för­stod att det här vap­net ha­de kom­mit för att stan­na – och där­med var sät­tet att be­dri­va krig­fö­ring änd­rat för all fram­tid.

Spe­ci­alor­der nr 6 1 . I mor­gon ska Tank-kå­ren få chan­sen i vi vän­tat på många må­na­der – att ope­re­ra på ett sätt kor­rekt i ett slag. All vår in­sats och vårt hår­da ar­be­te har oss gjort väl för­be­red­da för upp­gif­ten. Det åter­står för al­la av­del­nings­be­fäl och att ge­nom­fö­ra man­skap vår upp­gift med styr­ka och mod. I lju­set av den sista ti­dens hän­del­ser över­läm­nar jag kå­rens go­da namn och ryk­te med stor i era tillit hän­der. Jag le­der an­fal­let i den mel­lers­ta di­vi­sio­nen. 19 nov. 1917 Hugh El­les, brig.gen., be­fäl­ha­va­re över Tank-kå­ren 2. 3. 4. 5.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.