PANSARPROFETEN GUDERIAN

Heinz Guderian var en strids­vag­nar­nas mäs­ta­re.

Kavalleriet anfaller! - - Innehåll - FRODE LINDGJERDET

"DET VAR GUDERIAN SOM INTRODUCERADE STRIDS­VAG­NEN I DEN TYS­KA HÄ­REN OCH AN­VÄND­NING­EN AV DEN SOM OPERATIVT VA­PEN. DET NYA VAP­NET ÄR FRAMFÖRALLT MÄRKT AV HANS PERSONLIGHET. DESS FRAM­GÅNG UN­DER KRI­GET VAR HANS FÖRTJÄNST. HAN VAR SKAPAREN OCH LÄROMÄSTAREN – OCH DÅ MED SÄR­SKILD BE­TO­NING PÅ OR­DET MÄS­TA­RE." GE­NE­RAL HASSO VON MANTEUFFEL

Heinz Guderian föd­des i sta­den Kulm vid stran­den av Wisła i Ost­preus­sen, som idag är en del av Po­len. Hans far, Fri­edrich, var ock­så of­fi­cer men fa­mil­jen ha­de ing­en lång mi­li­tär tra­di­tion. Heinz skic­ka­des än­då till ka­dett­sko­la som ung – ob­li­ga­to­riskt för al­la som sik­ta­de på en kar­riär i det mi­li­tä­ra, där te­o­re­tisk ut­bild­ning be­to­na­des starkt. De vik­ti­gas­te äm­ne­na var ma­te­ma­tik, språk och histo­ria. För­hål­lan­de­na var spar­tans­ka och disciplinen hård men Gu­de­ri­ans min­nen från skol­ti­den var över­vä­gan­de po­si­ti­va och han kom ihåg lä­rar­na som hu­ma­na.

I feb­ru­a­ri 1907 gjor­de Guderian plikt­tjänst­gö­ring vid fa­derns av­del­ning, Han­no­vers 10:e jäg­ar­ba­tal­jon. I den tys­ka kej­sarar­méns jä­garav­del­ning­ar upp­munt­ra­des per­son­li­ga ini­ti­a­tiv, vil­ket skul­le bi­dra till att for­ma Guderian som of­fi­cer.

Där­i­från gick han vi­da­re till krigs­sko­lan och blev fän­rik i ja­nu­a­ri 1908. Han vil­le spe­ci­al­ise­ra sig in­om ett tek­niskt mi­li­tärt äm­ne. Va­let stod mel­lan maskingevär el­ler ra­di­o­kom­mu­ni­ka­tion. Fa­dern såg dock ing­en fram­tid för ma­sking­e­vä­ret så unge Heinz val­de ra­dio.

Han gif­te sig och bör­ja­de 1913 på ge­ne­ral­stabsko­lan som den yngs­te i sin kull men ut­bild­ning­en av­bröts av krigs­ut­brot­tet. Han blev chef för Tung ra­di­osta­tion nr. 3 vid en ka­val­le­ri­di­vi­sion i 1:a ka­val­le­ri­kå­ren och er­fa­ren­he­ten skul­le öka hans för­stå­el­se för den be­ty­del­se re­al­tids­kom­mu­ni­ka­tion skul­le få i fram­ti­da krig­fö­ring. Från sin ra­di­o­po­si­tion såg han hur ka­val­le­ri­an­grep­pen i au­gusti 1914 kör­de fast och ställ­nings­kri­get till­tog. Guderian ha­de se­dan tjänst som stabsof­fi­cer re­la­tivt långt ifrån stri­der­na. Ti­digt 1918 full­gjor­de han stabs­sko­lan i Se­dan och fick kän­ne­dom om om­rå­det, vil­ket skul­le kom­ma till nyt­ta un­der näs­ta världs­krig.

Fre­den med den nya sov­jetre­gi­men i BrestLi­tovsk den 3 mars 1918 fri­gjor­de trup­per till en ny of­fen­siv på väst­fron­ten, men det var bråt­tom, in­nan USA hann trä­na och skic­ka över sto­ra styr­kor och ma­te­ri­al. Guderian var kvar­ter­mäs­ta­re för en av kå­rer­na som skul­le del­ta i of­fen­si­ven.

HÄR RYC­KER TYS­KA PANSARSTYRKOR IN I PO­LEN.

De tys­ka an­fal­len ha­de en viss tak­tisk fram­gång in­led­nings­vis men Tyskland sak­na­de lo­gistik och mo­bi­li­tet för att föl­ja upp och upp­nå en stör­re tak­tisk se­ger. I Achtung–pan­zer! med­gav Guderian att det tys­ka in­fan­te­ri­et an­föll ”i en­lig­het med en rad för­bätt­ra­de prin­ci­per ba­se­ra­de på nya er­fa­ren­he­ter.” Guderian ut­veck­la­de in­te mer vad det­ta in­ne­bar men prin­ci­per­na var grund­läg­gan­de för de tys­ka ope­ra­tio­ner­na un­der det klas­sis­ka blixt­kri­get de förs­ta åren av and­ra världs­kri­get. In­fan­te­ri­et som upp­nåd­de den här fram­gång­en kal­la­des Stosstrup­pen (chock­trup­per). De an­vän­de sig av nå­got de kal­la­de Auft­rags­tak­tik där man fick ett upp­drag som en­he­ten själv ha­de stor fri­het att ut­for­ma och kor­ri­ge­ra allt ef­tersom det fortskred. Den här led­nings­for­men blev ock­så gäl­lan­de i de fram­ti­da tys­ka pansar­trup­per­na.

”Storm­vä­der”

In­ne­hål­let i Gu­de­ri­ans mi­li­tä­ra ut­bild­ning gick li­te på tvärs emot ste­re­o­ty­pa upp­fatt­ning­ar om det som ti­di­ga­re kal­la­des ”preus­se­ri” i mi­li­tär jar­gong – blind lyd­nad och ka­da­ver­di­sci­plin. Han och medstu­den­ter­na blev upp­lär­da i att ana­ly­se­ra ny­li­gen ge­nom­för­da mi­li­tä­ra ope­ra­tio­ner och in­tro­du­ce­ra­des för en dokt­rin som var fö­re­mål för tolk­ning och an­pass­ning till oli­ka politiska och tek­nis­ka för­ut­sätt­ning­ar. Tys­ka stabsof­fi­ce­ra­res för­stå­el­se för ope­ra­tiv pla­ne­ring var med and­ra ord mer flex­i­bel och dy­na­misk än vad som var fal­let med de­ras kol­le­gor i USA, Stor­bri­tan­ni­en och Frank­ri­ke.

Som be­fäl var Guderian känd för att en­ga­ge­ra sig i man­ska­pens väl­färd och var in­te rädd för att um­gås med dem på ett in­for­mellt sätt. Men Gu­de­ri­ans eg­na över­ord­na­de upp­lev­de ho­nom som het­sig och otå­lig. Han gav sig in­te in­nan han fick sin vil­ja ige­nom och fick ök­namn som Sch­nel­le Heinz och Brau­sewet­ter (Storm­vä­der).

Den mo­der­na strids­vag­nen ut­veck­la­des pa­ral­lellt i bå­de Stor­bri­tan­ni­en och Frank­ri­ke men brit­ter­na var först med att ut­veck­la ope­ra­ti­va mo­del­ler. Ef­ter att den förs­ta mot­vil­jan i de­par­te­ment och mi­li­tär­led­ning­ar över­vun­nits fick de al­li­e­ra­de bråt­tom att sät­ta in det nya vap­net. Som­ma­ren 1916 ha­de brit­ter­na kört fast vid Som­me och i sep­tem­ber sat­tes 32 Mark I-strids­vag­nar in. Många ha­ve­re­ra­de på grund av tek­nis­ka pro­blem el­ler kör­de fast i skytte­gra­var och gra­nat­krat­rar. De få som nåd­de de tys­ka lin­jer­na ha­de där­e­mot stor fram­gång. Men, som Guderian på­pe­ka­de, med det­ta var över­rask­nings­ef­fek­ten bor­ta. Tys­kar­na hann ut­veck­la mo­tåt­gär­der in­nan strids­vag­nar­na kun­de sät­tas in i någ­ra stör­re an­tal.

Gu­de­ri­ans hi­sto­ris­ka ana­lys drar slut­sat­sen att Tyskland blev slag­na på slag­fäl­tet, stick i stäv med den nazistiska dolkstötslegenden som häv­da­de att ne­der­la­get åsamkades kej­sa­ren av judar och socialister i de bak­re le­den. Han be­to­na­de istäl­let tys­kar­nas egen mot­vil­ja mot att pro­du­ce­ra och an­vän­da

"GU­DE­RI­ANS HI­STO­RIS­KA ANA­LYS DRAR SLUT­SAT­SEN ATT TYSKLAND BLEV SLAG­NA PÅ SLAG­FÄL­TET, STICK I STÄV MED DEN NAZISTISKA DOLKSTÖTSLEGENDEN SOM HÄV­DA­DE ATT NE­DER­LA­GET ÅSAMKADES KEJ­SA­REN AV JUDAR OCH SOCIALISTER I DE BAK­RE LE­DEN."

strids­vag­nar och be­röm­de sam­ti­digt brit­ter­na och frans­män­nen för de­ras ny­vin­ning­ar. Sär­skilt vi­sa­de han på det brit­tis­ka choc­kan­fal­let vid Ami­ens den 8 au­gusti 1918, an­fört av 400 strids­vag­nar, som en di­rekt or­sak till att ge­ne­ral Er­ich Lu­den­dorff bad att få för­hand­la om va­pen­vi­la.

Ut­i­från er­fa­ren­he­ter­na från förs­ta världs­kri­get be­to­na­de Guderian fy­ra hu­vud­prin­ci­per för att an­vän­da strids­vag­nar:

• Strids­vag­nar får in­te spri­das ut som stödav­del­ning­ar ut­an ska sät­tas in i mängd.

• Strids­vag­nar får in­te an­vän­das i ter­räng som in­te är lämp­lig.

• An­fall med strids­vag­nar lyc­kas bäst när det finns möj­lig­het att över­ras­ka.

• Fi­ent­li­ga styr­kor längs he­la an­falls­vä­gen mås­te an­fal­las med ar­til­le­ri och fly­gan­grepp.

In­te ovän­tat an­såg Guderian att taktiskt luft­stöd var en rik­tig pri­o­ri­te­ring för flyg­vap­net, in­te stra­te­gisk bomb­ning. Grund­lig re­kog­no­sce­ring av fi­en­dens bak­re lin­jer mås­te ock­så ut­fö­ras för att upp­täc­ka för­flytt­ning­ar av re­ser­ver och så mås­te des­sa an­fal­las för att hind­ra att de kun­de sät­tas in mot ge­nom­brotts­om­rå­det.

Gu­de­ri­ans kri­ti­ker pe­kar emel­ler­tid på att hans val av käl­lor var gans­ka då­ligt. Han ba­se­ra­de sig en­dast på me­mo­a­rer från of­fi­ce­ra­re som själ­va fram­häv­de sin roll i ut­veck­ling­en av strids­vag­nar­na och det nya vap­nets be­ty­del­se för kri­gets ut­fall. Men det tra­di­tio­nel­la in­fan­te­ri­et ha­de i al­la fall vi­sat sig in­te va­ra i stånd att ska­pa dju­pa och av­gö­ran­de ge­nom­brott.

Mel­lan­k­rigs­tid

Förs­ta världs­kri­get ha­de in­te va­rit nå­gon språng­brä­da för Gu­de­ri­ans kar­riär. 1919 var han fort­fa­ran­de ba­ra kap­ten i den så kal­la­de Järn­di­vi­sio­nen som vak­ta­de grän­sen mot Po­len i öst. Ver­sa­il­les­för­dra­gets be­gräns­ning­ar av tys­ka krigs­för­be­re­del­ser gjor­de in­te hel­ler kar­riär­möj­lig­he­ter­na ly­san­de. Den tys­ka ge­ne­ral­sta­ben för­bjöds ock­så men den fort­sat­te sin verk­sam­het un­der täck­or­ga­ni­sa­tio­nen Trup­pe­namt (trupp­by­rån).

Vänd­punk­ten i Gu­de­ri­ans kar­riär kom 1922 när han fick tjänst hos ge­ne­ral­ma­jor Er­ich von Tschischwitz som var ge­ne­ral­in­spek­tör för de mo­to­ri­se­ra­de trup­per­na. Han ha­de bett om en stabsko­le­ut­bil­dad of­fi­cer och Guderian pla­ce­ra­des först i en bay­ersk ba­tal­jon un­der ma­jor Os­wald Lutz be­fäl.

Ver­sa­il­les­för­dra­get för­bjöd Tyskland att ha en här (Reichwehr) på mer än 100 000 sam­ti­digt som de ha­de po­ten­ti­el­la fi­en­der på al­la håll. Mo­bi­li­tet blev där­med vik­tigt. Mo­to­ri­se­rad trans­port var fram till dess mest för­knip­pat med att frak­ta för­nö­den­he­ter och för­flyt­ta trup­per mel­lan ope­ra­tions­om­rå­den. Tschischwitz ha­de dock am­bi­tio­nen att ut­veck­la en tak­tisk an­vänd­ning av mo­to­ri­se­ra­de trup­per så att de kör­des än­da fram till strids­lin­jen. Guderian gjor­de si­na ana­ly­ser och drog slut­sat­sen att det in­te räck­te med att sät­ta trup­per­na på last­bi­lar. In­fan­te­ri­et, till­sam­mans med in­gen­jö­rer, luft­värn, ar­til­le­ri och and­ra stö­den­he­ter, i tillägg till för­nö­den­he­ter, mås­te få for­don som de kun­de föl­ja strids­vag­nar­na in i strid med. Det vill sä­ga med go­da ter­räng­e­gen­ska­per och en viss be­pans­ring som skydd mot fi­en­dens eld. En­dast på så sätt kun­de pan­sar­for­ma­tio­ner­na ut­nytt­ja ge­nom­brott i fi­en­dens lin­jer. Un­der förs­ta världs­kri­get ha­de in­te strids­vag­nar­na haft pro­blem med att slå hål på fi­en­dens front men de kun­de in­te ut­nytt­ja det ef­tersom de mås­te vän­ta på att för­nö­den­he­ter och in­fan­te­ri kom ef­ter. Där­med fick fi­en­den möj­lig­het att tä­ta hålen.

Guderian ha­de in­te va­rit i kon­takt med de få strids­vag­nar som tys­kar­na ope­re­ra­de un­der förs­ta världs­kri­get men ut­veck­la­de en stark fa­sci­na­tion för dem un­der 1920-ta­let. Ver­sa­il­les­för­dra­get för­bjöd Tyskland att ha strids­vag­nar – i sig själv ett vitt­nes­mål om

"UN­DER FÖRS­TA VÄRLDS­KRI­GET HA­DE IN­TE STRIDS­VAG­NAR­NA HAFT PRO­BLEM MED ATT SLÅ HÅL PÅ FI­EN­DENS FRONT MEN DE KUN­DE IN­TE UT­NYTT­JA DET EF­TERSOM DE MÅS­TE VÄN­TA PÅ ATT FÖR­NÖ­DEN­HE­TER OCH IN­FAN­TE­RI KOM EF­TER. DÄR­MED FICK FI­EN­DEN MÖJ­LIG­HET ATT TÄ­TA HÅLEN."

vil­ken vikt det nya vap­net ha­de fått. Men tys­kar­na kring­gick för­bju­det ge­nom att ut­fö­ra hem­li­ga ex­pe­ri­ment i Sov­je­tu­ni­o­nen un­der Ra­pal­lo­för­dra­get.

Guderian in­ter­vju­a­de ock­så de ve­te­ra­ner han fann med er­fa­ren­het av strids­vag­nar. I si­na me­mo­a­rer, som han skrev ef­ter and­ra världs­kri­get, fram­häv­des Ba­sil Lid­dell Hart som en vik­tig in­spi­ra­tions­käl­la. Lid­dell Hart blev dock ba­ra nämnd en gång i Achtung– Pan­zer! I tillägg läs­te han det han kom över av lit­te­ra­tur av Er­nest Swin­ton, J.F.C. Ful­ler och sir Gif­fard Le Q Mar­tel. Han över­sat­te ock­så fle­ra av de­ras böc­ker och pub­li­ce­ra­de dem på egen be­kost­nad.

Brit­tis­ka strids­vagn­sen­tu­si­as­ter fram­häv­de att det nya vap­net mås­te upp­trä­da själv­stän­digt för att den of­fen­si­va kraf­ten skul­le ut­nytt­jas fullt ut, me­dan frans­ka of­fi­ce­ra­re höll fast vid att pan­sar skul­le upp­trä­da som in­fan­te­ri­stöd. Guderian in­tog dock en stånd­punkt mitt emel­lan och såg be­ho­vet av att fle­ra stö­de­le­ment mås­te föl­ja med strids­vag­nen ef­tersom de in­te kun­de vin­na slaget själ­va.

Pan­sar­ex­pert

Från Lid­dell Hart lå­na­de han tro­ligt­vis ock­så kon­cep­tet som kan över­sät­tas med ”ex­pan­siv flod­böl­ja”. I en­lig­het med det skul­le strids­vag­nar­na bry­ta ige­nom och und­gå de star­kas­te punk­ter­na i fi­en­dens för­svar. De över­läm­na­des till det tra­di­tio­nel­la in­fan­te­ri­et. Lät­ta re­kog­no­sce­rings­av­del­ning­ar led­de an me­dan strids­vag­nar­na för­sök­te skä­ra av fi­en­dens kom­mu­ni­ka­tions­lin­jer och ta ut kom­man­do­pos­ter. Det me­ka­ni­se­ra­de in­fan­te­ri­et följ­de bakom för att kon­so­li­de­ra ställ­ning­en. Guderian var re­dan en av Tysklands le­dan­de experter på pansarkrig, långt in­nan han satt sig i en strids­vagn. Först 1929 fick han slut­li­gen första­handser­fa­ren­het av en, un­der ett be­sök i Sve­ri­ge.

Vid 1920-ta­lets slut var brit­ter­na

fort­far­an­de le­dan­de i ut­veck­ling­en av nya strids­vagns­mo­del­ler och tak­tik. En egen ex­pe­ri­men­tell me­ka­ni­se­rad styr­ka upp­rät­ta­des 1927 och en strids­vagns­bri­gad sat­tes ihop 1931. Men med ned­skär­ning­ar i bud­ge­tar­na tog kon­ser­va­ti­va kraf­ter över och Stor­bri­tan­ni­ens eg­na pansarstyrkor blev styv­mo­der­ligt be­hand­la­de. Guderian följ­de dock no­ga med i de ny­vin­ning­ar som gjor­des och i bör­jan av 1930-ta­let an­vän­de de tys­ka me­ka­ni­se­ra­de styr­kor­na brit­tis­ka ma­nu­a­ler. Han var sär­skilt im­po­ne­rad över hur brit­ter­na in­te ba­ra trä­na­de på att ska­pa ge­nom­brott ut­an ock­så på att an­vän­da dem för att gö­ra dju­pa in­trång på fi­en­dens om­rå­den. Guderian drog slut­sat­sen att en rik­tigt sammansatt me­ka­ni­se­rad styr­ka skul­le va­ra do­mi­ne­ran­de på fram­ti­dens slag­fält.

Un­der 1920-ta­let un­der­vi­sa­de Guderian of­fi­ce­rar­na i mo­tor­trans­port­kå­ren i tak­tik och mi­li­tär histo­ria för­u­tom att han skrev fle­ra ar­tik­lar för mi­li­tä­ra tid­skrif­ter. På så sätt for­mu­le­ra­de och spred han si­na idéer. 1930 tog Guderian kom­man­dot över 3:e (preus­sis­ka) mo­to­ri­se­ra­de trans­port­ba­tal­jo­nen. Av­del­ning­en var fort­fa­ran­de ut­an strids­vag­nar men ha­de en del pansar­bi­lar, mo­tor­cyklar och strids­vagn­sattrap­per. Med des­sa prö­va­de han si­na idéer som om han dis­po­ne­ra­de en

"GUDERIAN VAR RE­DAN EN AV TYSKLANDS LE­DAN­DE EXPERTER PÅ PANSARKRIG, LÅNGT IN­NAN HAN SATT SIG I EN STRIDS­VAGN."

pan­sar­di­vi­sion. Ba­tal­jo­nen trä­na­de an­fall, för­svar och sam­ar­be­te med ar­til­le­ri, in­fan­te­ri och flyg och allt ef­tersom blev Gu­de­ri­ans män ock­så iv­ri­ga strids­vagn­sen­tu­si­as­ter.

Året där­på blev övers­te Os­wald Lutz in­spek­tör för mo­tor­trup­per­na och Guderian hans stabs­chef. Det skul­le bli star­ten på ett sam­ar­be­te som skul­le for­ma de tys­ka pan­sar­styr­kor­na. Lutz blev förs­te Ge­ne­ral der Pan­zer­trup­pen men hans in­fly­tan­de har nå­got oför­tjänt kom­mit i skug­gan av hans yng­re un­der­ord­na­des en­tu­si­asm och driv­kraft. När Hit­ler kom till mak­ten 1933 var myc­ket av tak­ti­ken och doktrinerna bakom pansardivisionerna re­dan for­mu­le­ra­de men Tyskland ha­de ba­ra en hand­full vag­nar – i stort sett trä­na­de man med bi­lar täck­ta med se­gel­duk och lik­nan­de för att lik­na strids­vag­nar. Fü­h­rerns be­geist­ring över pansar­vap­net väck­tes emel­ler­tid un­der en de­mon­stra­tion på trä­nings­fäl­tet ut­an­för Kum­mers­dorf vå­ren 1935. Ef­ter att of­fi­ci­ellt ha ”sagt upp” Ver­sa­il­les­för­dra­get kun­de Tyskland på­bör­ja upp­bygg­na­den av pansar­vap­net i full öp­pen­het och Kom­man­do der Pan­zer­trup­pen upp­rät­ta­des den 1 ju­li 1934 med Lutz som chef och Guderian som stabs­chef. Det nya va­pen­sla­get kun­de där­med hål­la si­na förs­ta öv­ning­ar med Pan­zer I på öv­nings­fäl­ten vid Müns­ter-la­ger.

Vil­le ha en pans­ar­ba­tal­jon

I ok­to­ber 1935 upp­rät­ta­des de tre förs­ta tys­ka pansardivisionerna. Grund­tan­ken bakom den här en­he­ten var att ska­pa en mo­bil, själv­stän­dig for­ma­tion där de and­ra ele­men­ten stöt­ta­de pansar­trup­per­na och in­te om­vänt. Guderian såg ock­så fram­för sig två ty­per av strids­vag­nar, en lätt med en pansar­värns­ka­non för att be­käm­pa and­ra pansar­vag­nar och en me­del­tung med en stör­re låg­has­tig­hets­ka­non. Det här kon­cep­tet skul­le re­a­li­se­ras i kon­struk­tio­nen av Pan­zer III re­spek­ti­ve Pan­zer IV. En pans­ar­ba­tal­jon skul­le, ef­ter Gu­de­ri­ans for­mu­lär, ut­rus­tas med tre kom­pa­ni­er Pan­zer III och ett fjär­de med Pan­zer IV. Guderian ha­de in­si­ste­rat på att Pan­zer III skul­le ut­rus­tas med en 50 mm-ka­non men Waf­fe­namt (va­pen­by­rån) in­si­ste­ra­de på att an­vän­da We­hr­machts 37 mm-stan­dard­pansar­värn­ka­non. Den ha­de in­te ut­an grund fått nam­net Türklop­fer (dörr­knac­ka­re) av man­ska­pen. Guderian ha­de dock in­si­ste­rat på att ring­en i tor­net skul­le kla­ra stör­re ka­lib­rar och ef­ter att fält­tå­get i Frank­ri­ke ha­de av­slö­jat 37 mil­li­me­ter­nas svag­he­ter er­sat­tes ka­no­ner­na med 50 mm.

Var­je di­vi­sion be­stod av en pansar­bri­gad som i sig be­stod av två pan­sar­re­ge­men­ten samt en mo­to­ri­se­rad in­fan­te­ri­bri­gad. Guderian blev chef över 2:a pan­sar­di­vi­sio­nen,

"NÄR HIT­LER KOM TILL MAK­TEN 1933 VAR MYC­KET AV TAK­TI­KEN OCH DOKTRINERNA BAKOM PANSARDIVISIONERNA RE­DAN FOR­MU­LE­RA­DE MEN TYSKLAND HA­DE BA­RA EN HAND­FULL VAG­NAR."

trots att han fort­fa­ran­de ba­ra var övers­te, men där­med kom han ock­så läg­re bort från mak­tens cent­rum. Hans plats som Lutz stabs­chef fyll­des av Fri­edrich Pau­lus, som se­na­re som fält­mar­skalk skul­le över­läm­na sig i Staling­rad 1943. Pansar­vap­net mås­te dock ut­käm­pa en hård strid med and­ra va­pen­ar­ter om snå­la bud­ge­tar. De hår­das­te mot­stån­dar­na me­na­de till och med att nya an­ti­tank­va­pen re­dan ha­de gjort strids­vag­nen över­flö­dig.

Kon­ser­va­ti­va kraf­ter in­om ar­mén drog ock­så i and­ra rikt­ning­ar än Guderian i frå­gan om dis­po­ne­ring och an­vänd­ning av de få strids­vag­nar man ha­de, spe­ci­ellt in­om ka­val­le­ri­et, vars roll strids­vagns­styr­kor­na i förs­ta hand ha­de över­ta­git. Guderian kal­la­de dem ”her­rar­na till häst” och hå­na­de dem för att ri­da in i stri­den med ka­non­lop­pen pe­kan­de bak­åt. Men många av Gu­de­ri­ans kol­le­gor och un­der­ord­na­de i pansar­trup­per­na kom just från ka­val­le­ri­et. Ge­ne­ral Ot­to von Stülp­na­gel, Lutz fö­re­gång­a­re som in­spek­tör för mo­tor­trans­port­trup­per­na, ska ock­så ha sagt till Guderian 1931 att ing­en av dem kun­de räk­na med att få se tys­ka pansarstyrkor un­der sin livs­tid.

Achtung–pan­zer!

Någ­ra of­fi­ce­ra­re, med che­fen för ge­ne­ral­sta­ben, ge­ne­ralö­vers­te Lud­wig Beck i spet­sen, öns­ka­de för­de­la strids­vag­nar­na i bri­ga­der som skul­le stöt­ta in­fan­te­ri­di­vi­sio­ner­na. Beck var ock­så kri­tisk till att Guderian vil­le le­da pansar­trup­per­na från fron­ten med ra­di­o­kom­mu­ni­ka­tion.

And­ra vil­le för­de­la strids­vag­nar till så kal­la­de lät­ta di­vi­sio­ner som skul­le ut­fö­ra re­kog­no­sce­rings­upp­gif­ter och in­te ha­de nå­gon egent­lig of­fen­siv kraft. Guderian var ock­så emot bruk av mo­tor­trans­port i in­fan­te­ri­di­vi­sio­ner­na, vil­ket han me­na­de skul­le ta re­sur­ser från pansardivisionerna. Pansar­vap­net upp­lev­de ett bak­slag i Gu­de­ri­ans från­va­ro från hän­del­ser­nas cent­rum. Pan­zer­waf­fe ne­ka­des va­pen­slags­sta­tus i lin­je med in­fan­te­ri, ar­til­le­ri och ka­val­le­ri. Det mis­te ock­så her­ra­dö­me över det mo­to­ri­se­ra­de in­fan­te­ri­et och re­kog­no­se­rings­le­den i pansardivisionerna ham­na­de un­der ka­val­le­ri­et. Lös­ning­en på yr­kes­stri­den – i tillägg till Hit­lers stöd – blev bo­ken Achtung–pan­zer! som Guderian skrev på in­struk­tion av sin över­ord­na­de ge­ne­ral Lutz. Bo­ken blev till un­der någ­ra få må­na­der och pub­li­ce­ra­des vå­ren 1937, men bygg­de på hans fem­ton år långa stu­die av pansarkrig. Trots att den var en part­sin­la­ga i sam­ti­dens dis­kus­sio­ner om tysk för­svars­pla­ne­ring har den ett grund­läg­gan­de te­o­re­tiskt och em­pi­riskt fun­da­ment. Över hal­va bo­ken är vigd åt strids­vagn­so­pe­ra­tio­ner­na un­der förs­ta världs­kri­get. Un­der den sista hal­van av 1930-ta­let en­ga­ge­ra­de Guderian sig ock­så för att prak­tisk, an­vän­dar­vän­lig ra­di­o­ut­rust­ning skul­le ut­veck­las till strids­vag­nar­na. Gu­de­ri­ans er­fa­ren­het som sam­bandsof­fi­cer från förs­ta världs­kri­get var tro­ligt­vis li­te av för­kla­ring­en till att ra­di­o­kom­mu­ni­ka­tion i pansar­vap­net fick stor vikt. Al­la tys­ka strids­vag­nar fick minst en mot­ta­ga­re och al­la be­fäls­vag­nar­na ha­de ock­så en sän­da­re. När and­ra världs­kri­get bröt ut var det­ta unikt i för­hål­lan­de till and­ra stor­mak­ters pansar­va­pen och var myc­ket av or­sa­ken till den tak­tis­ka flex­i­bi­li­tet som Pan­zer­waf­fe var be­ro­en­de av un­der blixt­kri­get.

Guderian ar­gu­men­te­ra­de ti­digt för ut­veck­ling­en av halv­band­vag­nar och fyr­hjuls­driv­na for­don till trans­port av pan­sar­di­vi­sio­ner­nas in­fan­te­ri men till sin fru­stra­tion kun­de han ob­ser­ve­ra att det tog lång tid in­nan hans råd följ­des. 1939 ha­de

We­hr­macht halv­band­vag­nar av mo­del­ler­na Schüt­zen­pan­zer­wa­gen (Sd­kfz) 250 och 251 men un­der he­la and­ra världs­kri­get var mer­par­ten av pan­sar­di­vi­sio­ner­nas ar­til­le­ri och in­fan­te­ri fort­fa­ran­de be­ro­en­de av last­bi­lar, sär­skilt ef­tersom de Sd­kfz som pro­du­ce­ra­des an­vän­des till många and­ra än­da­mål. För res­ten av ar­mén var ald­rig mer än 10 % av av­del­ning­ar­na mo­to­ri­se­ra­de, de öv­ri­ga var be­ro­en­de av häst­trans­port och mås­te gå när de var för långt ifrån järn­vä­gen.

Vid in­va­sio­nen av Po­len den 1 au­gusti 1939 var an­ta­let pan­sar­di­vi­sio­ner öka­de till sex. Guderian be­gär­de in­nan kri­get att var­je pan­sar­di­vi­sion skul­le ha 400 strids­vag­nar som stan­dard. Vid in­va­sio­nen av Po­len 1939 ha­de hans gam­la 3:e di­vi­sion det högs­ta an­ta­let med 391. När Ope­ra­tion Bar­ba­ros­sa släpp­tes lös den 22 ju­ni 1941 ha­de sam­ma di­vi­sion 215 men då var ock­så det lät­ta Pan­zer I och II ut­byt­ta mot Pan­zer III och IV.

1937 skic­ka­des 200 strids­vag­nar, un­der led­ning av övers­te Rit­ter von Tho­ma, till Spa­ni­en som en del av ex­pe­di­tions­kå­ren Kon­dor­le­gi­o­nen. Guderian var själv ald­rig in­blan­dad i Kon­dor­le­gi­o­nen och ope­ra­tio­ner­na

"AL­LA TYS­KA STRIDS­VAG­NAR FICK MINST EN MOT­TA­GA­RE OCH AL­LA BEFÄLSVAGNAR HA­DE OCK­SÅ EN SÄN­DA­RE. NÄR AND­RA VÄRLDS­KRI­GET BRÖT UT VAR DET­TA UNIKT I FÖR­HÅL­LAN­DE TILL AND­RA STOR­MAK­TERS PANSAR­VA­PEN OCH VAR MYC­KET AV OR­SA­KEN TILL DEN TAK­TIS­KA FLEX­I­BI­LI­TET SOM PAN­ZER­WAF­FE VAR BE­RO­EN­DE AV UN­DER BLIXT­KRI­GET."

äg­de rum när han höll på att av­slu­ta Achtung– Pan­zer! Han hann emel­ler­tid ob­ser­ve­ra att strids­vag­nar­na in­te an­vän­des så som han ha­de fö­re­skri­vit. Fran­co in­si­ste­ra­de på att för­de­la pan­sa­ret som in­fan­te­ri­stöd och Guderian no­te­ra­de ock­så att ter­räng­en in­te var sär­skilt läm­pad för pansarkrig. Trots att mö­tet med sov­je­tis­ka mo­del­ler som BT-5 och T-26 vi­sa­de hur hopp­löst un­der­lägs­na Pan­zer I var kun­de von Tho­mas män fin­put­sa på sam­ar­be­tet med flyg och ut­veck­la­de ock­så Schild und Swert-tak­ti­ken (sköld och svärd) där tys­ka strids­vag­nar i mö­te med fi­ent­li­ga pansarstyrkor drog sig till­ba­ka och stäng­de in fi­en­den i de eg­na pansar­värns­ka­no­ner­nas dö­dan­de zon. I no­vem­ber 1938 blev Guderian pan­sar­ge­ne­ral och själv chef över de mo­to­ri­se­ra­de trup­per­na.

Pan­sar­ge­ne­ra­len

Un­der in­va­sio­nen av Po­len i sep­tem­ber 1939 led­de Guderian 19:e kå­ren med fy­ra di­vi­sio­ner un­der fjär­de ar­mén. An­falls­vä­gen gick emel­lan Byd­goszcz och Zahn, via tys­ka Ost­preus­sen och in i Po­len igen vid Na­rew. Gu­de­ri­ans krigsdeltagande höll på att bli kortvarigt när pansarbilen han satt i be­sköts av eget ar­til­le­ri. Bilen kör­de av vägen men som ge­nom ett mi­ra­kel blev in­te Guderian ska­dad. 19:e kå­ren ha­de av­sku­rit fle­ra pols­ka en­he­ter un­der de förs­ta da­gar­na. En av dem, Po­mors­ke ka­val­le­ri­bri­gad, gjor­de ett för­sök att bry­ta sig ur och stor­ma­de Gu­de­ri­ans strids­vag­nar med sänk­ta lan­sar i tron att si­dor­na ba­ra var täck­ta av pa­pi­er-maché. Hän­del­sen mås­te ha va­rit en stark il­lust­ra­tion av den ut­veck­ling som tysk mo­bil krig­fö­ring ge­nom­gått från ka­val­le­ri­an­fal­len han va­rit vitt­ne till i Bel­gi­en i au­gusti 1914. De lät­ta tys­ka di­vi­sio­ner­na var hel­ler ing­en fram­gång, pre­cis som Guderian för­ut­spått, och även de gjor­des om till pan­sar­di­vi­sio­ner.

Un­der in­va­sio­nen av Frank­ri­ke året där­på var Guderian fort­fa­ran­de be­fäl över 19:e kå­ren och var med vid ge­nom­brot­tet vid Se­dan där de kor­sa­de Meuse den 13 maj. Här ut­sat­tes Guderian två gång­er för motan­grepp från frans­män­nens 4:e strids­vagns­di­vi­sion un­der led­ning av den se­na­re så be­röm­de övers­te Char­les de Gaul­le som haft mind­re fram­gång när det gäll­de att över­be­vi­sa si­na över­ord­na­de om pansar­vap­nets för­de­lar. De frans­ka strids­vag­nar­na hann kom­ma far­ligt nä­ra Gu­de­ri­ans hög­kvar­ter i Hol­non­sko­gen in­nan de vän­de.

Un­der fält­tå­gets tio förs­ta da­gar ryck­te 19:e kå­ren läng­re fram än den kej­ser­li­ga ar­mén ha­de kla­rat un­der he­la förs­ta världs­kri­get. Guderian ha­de haft be­tänk­lig­he­ter – bor­de han skic­ka trup­per för att skyd­da den söd­ra flan­ken? – men en av hans un­der­ord­na­de of­fi­ce­ra­re ha­de över­be­vi­sat ho­nom med hans eget ut­tryck: ”klöt­zen, nicht klec­kern” (klum­pa ihop er, sprid in­te ut er) – det fanns ba­ra en fram­ryck­nings­väg – fram­åt. Även Hit­ler ha­de va­rit be­kym­rad för att flankerna skul­le bli för sår­ba­ra. Gu­de­ri­ans fram­gång bi­drog kanske där­med till att un­der­bygg­da Fü­h­rerns allt mer ore­a­lis­tis­ka för­vänt­ning­ar på pansardivisionerna fram­ö­ver i kri­get.

Men vid Dun­ker­que gick han mis­te om segern när Hit­ler gav or­der om halt trots att Guderian kun­de se hamn­sta­den med ki­ka­re från si­na lin­jer. Ef­ter brit­ter­nas eva­ku­e­ring an­för­de 19:e kå­ren an­grep­pet österut i rikt­ning mot Pa­ris, se­dan sväng­de de av sö­derut och avskar sjut­ton frans­ka di­vi­sio­ner i och runt Ma­gi­not­lin­jen när de nåd­de grän­sen till Schweiz den 10 ju­ni.

Un­der Ope­ra­tion Bar­ba­ros­sa – an­fal­let mot Sov­je­tu­ni­o­nen 1941 – var Guderian be­fäl över 2:a pan­sarar­mén. Dokt­ri­ner för strids­vagn­so­pe­ra­tio­ner som lik­na­de Gu­de­ri­ans eg­na kon­cept ha­de ock­så ut­veck­lats i Sov­je­tu­ni­o­nen me­dan tys­kar­na själ­va be­drev ex­pe­ri­ment med strids­vag­nar där. Men Gu­de­ri­ans sov­je­tis­ke mot­sva­rig­het, Mi­chail Tu­chatjev­skij, blev offer för Moskva­rät­te­gång­ar­na och sköts för hög­för­rä­de­ri 1937 ef­ter att först ha tor­te­rats.

I Achtung–pan­zer! ut­tryck­te Guderian vörd­nad in­för Sov­je­tu­ni­o­nens enor­ma mi­li­tä­ra styr­kor, in­dust­ri­el­la ka­pa­ci­tet och obe­grän­sa­de till­gång på rå­va­ror. Men han be­und­ra­de ock­så den tek­nis­ka kva­li­te­ten på sov­je­tiskt ma­te­ri­al och allt ef­tersom de­ras när­man­de till me­ka­ni­se­rad krig­fö­ring. En­ligt si­na me­mo­a­rer ska han ha skri­vit ett me­mo­ran­dum till över­kom­man­dot där han pro­te­ste­ra­de mot iscen­sät­tan­det av Ope­ra­tion Bar­ba­ros­sa just på grund av det­ta.

Ut­an­för Moskva den 26 de­cem­ber av­ske­da­des han av Hit­ler för olyd­nad – han ha­de bett om att få dra sig nå­got åt syd­väst. Den verk­li­ga san­ning­en var att Fü­h­rern och We­hr­macht be­höv­de en syn­da­bock för att man in­te kla­ra­de att in­ta den sov­je­tis­ka hu­vud­sta­den. När Erwin Rommel råd­des av sin lä­ka­re att dra sig till­ba­ka som över­be­fäl­ha­va­re för Afrika­kå­ren som­ma­ren 1942 kun­de han ba­ra ac­cep­te­ra det­ta om han er­sat­tes av Guderian. OKW gick in­te med på det. Skä­let som angavs var att Gu­de­ri­ans hjär­ta knap­past skul­le må bra av en vis­tel­se i ök­nen men or­sa­ken var nog li­ka tro­ligt­vis hans lå­ga stjär­na hos Hit­ler vid den här tid­punk­ten.

Guderian kal­la­des till­ba­ka till tjänst den 1 mars 1943 som ge­ne­ral­in­spek­tör för

"GU­DE­RI­ANS KRIGSDELTAGANDE HÖLL PÅ ATT BLI KORTVARIGT NÄR PANSARBILEN HAN SATT I BE­SKÖTS AV EGET AR­TIL­LE­RI. BILEN KÖR­DE AV VÄGEN MEN SOM GE­NOM ETT MI­RA­KEL BLEV IN­TE GUDERIAN SKA­DAD."

PAN­SAR­GE­NE­RAL HEINZ GUDERIAN I NOR­MAN­DIE VÅ­REN 1944.

pansar­vap­net. In­nan han ha­de läm­nat öst­fron­ten hann han bli an­gri­pen av sov­je­tis­ka T-34-strids­vag­nar vid Tu­la, sö­der om Moskva. T-34 ha­de gjort så stort in­tryck på Guderian att han be­teck­na­de dem som värl­dens bäs­ta. I sin nya ställ­ning skul­le han över­va­ka en om­lägg­ning av de tys­ka pan­sar­styr­kor­na där kva­li­tet ställ­des mot al­li­e­rad kvan­ti­tet. Guderian no­te­ra­de dock se­na­re att det­ta in­te kun­de väga upp för den ef­fekt ett allt sjun­kan­de an­tal ma­ski­ner ha­de på pan­sar­di­vi­sio­ner­nas sam­la­de slag­kraft. Pan­zer­kamp­fwa­gen VI Ti­ger och Pan­zer­kamp­fwa­gen V Pant­her samt ett otal pan­sar­ja­ga­re, bland an­nat bygg­da på chas­sit till er­öv­ra­de och omo­der­na strids­vag­nar, kun­de in­te stå emot den al­li­e­ra­de fram­mar­schen.

Guderian var ock­så stark mot­stån­da­re till Ope­ra­tion Zi­ta­del­le – pan­sa­rof­fen­si­ven mot Kursk där Hit­ler för­sök­te åter­vin­na ini­ti­a­ti­vet på öst­fron­ten. Han vil­le istäl­let an­vän­da 1943 till att åter byg­ga upp pansar­vap­net. Sär­skilt var det pro­blem med pro­duk­tio­nen av de förs­ta Pant­her­vag­nar­na som rul­la­de av det lö­pan­de ban­det i maj. Guderian var­na­de ock­så för att de nya pansar­vag­nar­na fort­fa­ran­de var ful­la av barn­sjuk­do­mar och att de fles­ta av de 200 pant­rar­na som skic­ka­des till Kursk bröt samman av me­ka­nis­ka or­sa­ker.

Den 21 ju­li 1944 ut­nämn­des Guderian till chef för ge­ne­ral­sta­ben, ef­ter att at­ten­ta­tet mot Hit­ler da­gen in­nan ha­de lett till fle­ra ar­re­ste­ring­ar och sto­ra ut­rens­ning­ar i We­hr­machts öv­re led­ning. Hans för­må­ga som stra­teg be­tviv­la­des starkt av hans

kol­le­gor men Guderian fick in­te stort in­fly­tan­de över Det tred­je ri­kets slut­strid när Hit­ler de­talj­styr­de krig­fö­ring­en i allt mind­re kon­takt med verk­lig­he­ten. Den 16 sep­tem­ber 1944 var han på plats i Hit­lers hög­kvar­ter i Ost­preus­sen un­der pla­ne­ring­en av Ar­den­ne­rof­fen­si­ven som skul­le äga rum i de­cem­ber 1944. På julaf­ton bön­föll Guderian Fü­h­rern om att av­bry­ta of­fen­si­ven men till ing­en nyt­ta. Hans fri­språ­kig­het och tem­pe­ra­ment skul­le till slut ock­så kos­ta ho­nom stabs­chefs­job­bet den 28 mars 1945.

Slu­t­ord

Guderian lå­na­de många av si­na idéer från sär­skilt brit­tis­ka of­fi­ce­ra­re och för­fat­ta­re. Men där des­sa mås­te ge upp för kon­ser­va­ti­va kraf­ter i de eg­na le­den kun­de Guderian vin­na re­spekt för, och byg­ga upp, ett pansar­va­pen, trots att han den förs­ta ti­den mås­te kla­ra sig med pa­pi­er-maché och ply­wood. Han var ock­så en re­spek­ta­bel kår­chef och för­måd­de va­ra si­na prin­ci­per tro­gen som fält­her­re på det ope­ra­ti­va pla­net. Bakom hans be­slut låg sys­te­ma­tisk ana­lys, i mot­sats till ex­em­pel­vis Rommel som i hög­re grad för­li­ta­de sig på sin in­tui­tion. Huruvi­da han skul­le ha kun­nat lyc­kas som stra­teg på sam­ma ni­vå som till ex­em­pel Er­ich von Man­s­te­in får man ald­rig ve­ta men i Achtung–pan­zer! var i al­la fall hans hu­vud­fo­kus tak­tik och or­ga­ni­sa­tion.

Att sä­ga emot Hit­ler måsta ha krävt stor tro på eg­na för­må­gor men Guderian var sam­ti­digt öd­mjuk när det gäll­de sig själv som per­son. Från Ryss­land skrev han hem till sin fru att han un­dan­bad sig att hans per­son skul­le an­vän­das i pro­pa­gan­da­syf­te ”à la Rommel”. För­hål­lan­det till Hit­ler var am­bi­va­lent. I tillägg till en mi­litär­mäs­sig in­tegri­tet var hans tro­fast­het mot Fü­h­rern så stark att hans kol­le­gor in­te vå­ga­de kri­ti­se­ra ho­nom i Gu­de­ri­ans när­va­ro.

Heinz Guderian nåd­de gra­den ge­ne­ralö­vers­te in­nan han greps av amerikanska styr­kor den 10 maj 1945 och satt in­ter­ne­rad fram till 1948. Po­len an­kla­ga­de ho­nom för att ha för­sökt få pols­ka trup­per att över­läm­na sig ge­nom att ho­ta med att skju­ta krigs­fång­ar un­der fält­tå­get 1939. Men ame­ri­ka­ner­na ne­ka­de att över­läm­na Guderian och det res­tes in­te nå­got åtal mot ho­nom för krigs­för­bry­tel­ser. Or­sa­ker­na kan ha va­rit många. För väs­ter­länds­ka histo­ri­ker var han en ovär­der­lig käl­la, bå­de när det gäll­de upp­bygg­na­den och ope­ra­tio­ner­na som det tys­ka pansar­vap­net och de­ras sov­je­tis­ka hu­vud­fi­en­de ge­nom­för­de. Många av dem ha­de ett för­flu­tet som of­fi­ce­ra­re och ta­les­män för strids­vag­nen och var tro­li­gen smick­ra­de över hur Guderian be­to­na­de de­ras be­ty­del­se. In­te minst gäll­de det sir Ba­sil Lid­dell Hart som skul­le bli en av and­ra världs­kri­gets vik­ti­gas­te histo­ri­ker. Till sy­ven­de och sist ha­de kanske många ock­så pro­blem med att få ihop Gu­de­ri­ans ana­ly­tis­ka för­må­ga och pro­fes­sio­na­lism med det att han var Hit­lers ly­di­ga tjä­na­re. Guderian pub­li­ce­ra­de si­na eg­na me­mo­a­rer 1952 och dog 1954.

ARTIKELFÖRFATTAREN Frode Lindgjerdet har en Can­di­da­tus Phi­lo­lo­giæ-ex­a­men från Nor­ges tek­nisk­med na­tur­ve­ten­skap­li­ga uni­ver­si­tet (NTNU) nors­ka ex­a­mens­upp­gif­ten ”Kal­la kri­get i fle­ra lär­o­böc­ker”. Han har bi­dra­git till upp­slags­verk om bland an­nat sä­ker­hets­po­li­tik in­om och mi­li­tär­histo­ria och skri­vit ar­tik­lar Till var­dags sam­ma äm­nen i nors­ka tid­skrif­ter. ar­be­tar han vid NTNU Vi­ten­skaps­mu­se­et.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.