PANSARPROFETEN GUDERIAN
Heinz Guderian var en stridsvagnarnas mästare.
"DET VAR GUDERIAN SOM INTRODUCERADE STRIDSVAGNEN I DEN TYSKA HÄREN OCH ANVÄNDNINGEN AV DEN SOM OPERATIVT VAPEN. DET NYA VAPNET ÄR FRAMFÖRALLT MÄRKT AV HANS PERSONLIGHET. DESS FRAMGÅNG UNDER KRIGET VAR HANS FÖRTJÄNST. HAN VAR SKAPAREN OCH LÄROMÄSTAREN – OCH DÅ MED SÄRSKILD BETONING PÅ ORDET MÄSTARE." GENERAL HASSO VON MANTEUFFEL
Heinz Guderian föddes i staden Kulm vid stranden av Wisła i Ostpreussen, som idag är en del av Polen. Hans far, Friedrich, var också officer men familjen hade ingen lång militär tradition. Heinz skickades ändå till kadettskola som ung – obligatoriskt för alla som siktade på en karriär i det militära, där teoretisk utbildning betonades starkt. De viktigaste ämnena var matematik, språk och historia. Förhållandena var spartanska och disciplinen hård men Guderians minnen från skoltiden var övervägande positiva och han kom ihåg lärarna som humana.
I februari 1907 gjorde Guderian plikttjänstgöring vid faderns avdelning, Hannovers 10:e jägarbataljon. I den tyska kejsararméns jägaravdelningar uppmuntrades personliga initiativ, vilket skulle bidra till att forma Guderian som officer.
Därifrån gick han vidare till krigsskolan och blev fänrik i januari 1908. Han ville specialisera sig inom ett tekniskt militärt ämne. Valet stod mellan maskingevär eller radiokommunikation. Fadern såg dock ingen framtid för maskingeväret så unge Heinz valde radio.
Han gifte sig och började 1913 på generalstabskolan som den yngste i sin kull men utbildningen avbröts av krigsutbrottet. Han blev chef för Tung radiostation nr. 3 vid en kavalleridivision i 1:a kavallerikåren och erfarenheten skulle öka hans förståelse för den betydelse realtidskommunikation skulle få i framtida krigföring. Från sin radioposition såg han hur kavalleriangreppen i augusti 1914 körde fast och ställningskriget tilltog. Guderian hade sedan tjänst som stabsofficer relativt långt ifrån striderna. Tidigt 1918 fullgjorde han stabsskolan i Sedan och fick kännedom om området, vilket skulle komma till nytta under nästa världskrig.
Freden med den nya sovjetregimen i BrestLitovsk den 3 mars 1918 frigjorde trupper till en ny offensiv på västfronten, men det var bråttom, innan USA hann träna och skicka över stora styrkor och material. Guderian var kvartermästare för en av kårerna som skulle delta i offensiven.
HÄR RYCKER TYSKA PANSARSTYRKOR IN I POLEN.
De tyska anfallen hade en viss taktisk framgång inledningsvis men Tyskland saknade logistik och mobilitet för att följa upp och uppnå en större taktisk seger. I Achtung–panzer! medgav Guderian att det tyska infanteriet anföll ”i enlighet med en rad förbättrade principer baserade på nya erfarenheter.” Guderian utvecklade inte mer vad detta innebar men principerna var grundläggande för de tyska operationerna under det klassiska blixtkriget de första åren av andra världskriget. Infanteriet som uppnådde den här framgången kallades Stosstruppen (chocktrupper). De använde sig av något de kallade Auftragstaktik där man fick ett uppdrag som enheten själv hade stor frihet att utforma och korrigera allt eftersom det fortskred. Den här ledningsformen blev också gällande i de framtida tyska pansartrupperna.
”Stormväder”
Innehållet i Guderians militära utbildning gick lite på tvärs emot stereotypa uppfattningar om det som tidigare kallades ”preusseri” i militär jargong – blind lydnad och kadaverdisciplin. Han och medstudenterna blev upplärda i att analysera nyligen genomförda militära operationer och introducerades för en doktrin som var föremål för tolkning och anpassning till olika politiska och tekniska förutsättningar. Tyska stabsofficerares förståelse för operativ planering var med andra ord mer flexibel och dynamisk än vad som var fallet med deras kollegor i USA, Storbritannien och Frankrike.
Som befäl var Guderian känd för att engagera sig i manskapens välfärd och var inte rädd för att umgås med dem på ett informellt sätt. Men Guderians egna överordnade upplevde honom som hetsig och otålig. Han gav sig inte innan han fick sin vilja igenom och fick öknamn som Schnelle Heinz och Brausewetter (Stormväder).
Den moderna stridsvagnen utvecklades parallellt i både Storbritannien och Frankrike men britterna var först med att utveckla operativa modeller. Efter att den första motviljan i departement och militärledningar övervunnits fick de allierade bråttom att sätta in det nya vapnet. Sommaren 1916 hade britterna kört fast vid Somme och i september sattes 32 Mark I-stridsvagnar in. Många havererade på grund av tekniska problem eller körde fast i skyttegravar och granatkratrar. De få som nådde de tyska linjerna hade däremot stor framgång. Men, som Guderian påpekade, med detta var överraskningseffekten borta. Tyskarna hann utveckla motåtgärder innan stridsvagnarna kunde sättas in i några större antal.
Guderians historiska analys drar slutsatsen att Tyskland blev slagna på slagfältet, stick i stäv med den nazistiska dolkstötslegenden som hävdade att nederlaget åsamkades kejsaren av judar och socialister i de bakre leden. Han betonade istället tyskarnas egen motvilja mot att producera och använda
"GUDERIANS HISTORISKA ANALYS DRAR SLUTSATSEN ATT TYSKLAND BLEV SLAGNA PÅ SLAGFÄLTET, STICK I STÄV MED DEN NAZISTISKA DOLKSTÖTSLEGENDEN SOM HÄVDADE ATT NEDERLAGET ÅSAMKADES KEJSAREN AV JUDAR OCH SOCIALISTER I DE BAKRE LEDEN."
stridsvagnar och berömde samtidigt britterna och fransmännen för deras nyvinningar. Särskilt visade han på det brittiska chockanfallet vid Amiens den 8 augusti 1918, anfört av 400 stridsvagnar, som en direkt orsak till att general Erich Ludendorff bad att få förhandla om vapenvila.
Utifrån erfarenheterna från första världskriget betonade Guderian fyra huvudprinciper för att använda stridsvagnar:
• Stridsvagnar får inte spridas ut som stödavdelningar utan ska sättas in i mängd.
• Stridsvagnar får inte användas i terräng som inte är lämplig.
• Anfall med stridsvagnar lyckas bäst när det finns möjlighet att överraska.
• Fientliga styrkor längs hela anfallsvägen måste anfallas med artilleri och flygangrepp.
Inte oväntat ansåg Guderian att taktiskt luftstöd var en riktig prioritering för flygvapnet, inte strategisk bombning. Grundlig rekognoscering av fiendens bakre linjer måste också utföras för att upptäcka förflyttningar av reserver och så måste dessa anfallas för att hindra att de kunde sättas in mot genombrottsområdet.
Guderians kritiker pekar emellertid på att hans val av källor var ganska dåligt. Han baserade sig endast på memoarer från officerare som själva framhävde sin roll i utvecklingen av stridsvagnarna och det nya vapnets betydelse för krigets utfall. Men det traditionella infanteriet hade i alla fall visat sig inte vara i stånd att skapa djupa och avgörande genombrott.
Mellankrigstid
Första världskriget hade inte varit någon språngbräda för Guderians karriär. 1919 var han fortfarande bara kapten i den så kallade Järndivisionen som vaktade gränsen mot Polen i öst. Versaillesfördragets begränsningar av tyska krigsförberedelser gjorde inte heller karriärmöjligheterna lysande. Den tyska generalstaben förbjöds också men den fortsatte sin verksamhet under täckorganisationen Truppenamt (truppbyrån).
Vändpunkten i Guderians karriär kom 1922 när han fick tjänst hos generalmajor Erich von Tschischwitz som var generalinspektör för de motoriserade trupperna. Han hade bett om en stabskoleutbildad officer och Guderian placerades först i en bayersk bataljon under major Oswald Lutz befäl.
Versaillesfördraget förbjöd Tyskland att ha en här (Reichwehr) på mer än 100 000 samtidigt som de hade potentiella fiender på alla håll. Mobilitet blev därmed viktigt. Motoriserad transport var fram till dess mest förknippat med att frakta förnödenheter och förflytta trupper mellan operationsområden. Tschischwitz hade dock ambitionen att utveckla en taktisk användning av motoriserade trupper så att de kördes ända fram till stridslinjen. Guderian gjorde sina analyser och drog slutsatsen att det inte räckte med att sätta trupperna på lastbilar. Infanteriet, tillsammans med ingenjörer, luftvärn, artilleri och andra stödenheter, i tillägg till förnödenheter, måste få fordon som de kunde följa stridsvagnarna in i strid med. Det vill säga med goda terrängegenskaper och en viss bepansring som skydd mot fiendens eld. Endast på så sätt kunde pansarformationerna utnyttja genombrott i fiendens linjer. Under första världskriget hade inte stridsvagnarna haft problem med att slå hål på fiendens front men de kunde inte utnyttja det eftersom de måste vänta på att förnödenheter och infanteri kom efter. Därmed fick fienden möjlighet att täta hålen.
Guderian hade inte varit i kontakt med de få stridsvagnar som tyskarna opererade under första världskriget men utvecklade en stark fascination för dem under 1920-talet. Versaillesfördraget förbjöd Tyskland att ha stridsvagnar – i sig själv ett vittnesmål om
"UNDER FÖRSTA VÄRLDSKRIGET HADE INTE STRIDSVAGNARNA HAFT PROBLEM MED ATT SLÅ HÅL PÅ FIENDENS FRONT MEN DE KUNDE INTE UTNYTTJA DET EFTERSOM DE MÅSTE VÄNTA PÅ ATT FÖRNÖDENHETER OCH INFANTERI KOM EFTER. DÄRMED FICK FIENDEN MÖJLIGHET ATT TÄTA HÅLEN."
vilken vikt det nya vapnet hade fått. Men tyskarna kringgick förbjudet genom att utföra hemliga experiment i Sovjetunionen under Rapallofördraget.
Guderian intervjuade också de veteraner han fann med erfarenhet av stridsvagnar. I sina memoarer, som han skrev efter andra världskriget, framhävdes Basil Liddell Hart som en viktig inspirationskälla. Liddell Hart blev dock bara nämnd en gång i Achtung– Panzer! I tillägg läste han det han kom över av litteratur av Ernest Swinton, J.F.C. Fuller och sir Giffard Le Q Martel. Han översatte också flera av deras böcker och publicerade dem på egen bekostnad.
Brittiska stridsvagnsentusiaster framhävde att det nya vapnet måste uppträda självständigt för att den offensiva kraften skulle utnyttjas fullt ut, medan franska officerare höll fast vid att pansar skulle uppträda som infanteristöd. Guderian intog dock en ståndpunkt mitt emellan och såg behovet av att flera stödelement måste följa med stridsvagnen eftersom de inte kunde vinna slaget själva.
Pansarexpert
Från Liddell Hart lånade han troligtvis också konceptet som kan översättas med ”expansiv flodbölja”. I enlighet med det skulle stridsvagnarna bryta igenom och undgå de starkaste punkterna i fiendens försvar. De överlämnades till det traditionella infanteriet. Lätta rekognosceringsavdelningar ledde an medan stridsvagnarna försökte skära av fiendens kommunikationslinjer och ta ut kommandoposter. Det mekaniserade infanteriet följde bakom för att konsolidera ställningen. Guderian var redan en av Tysklands ledande experter på pansarkrig, långt innan han satt sig i en stridsvagn. Först 1929 fick han slutligen förstahandserfarenhet av en, under ett besök i Sverige.
Vid 1920-talets slut var britterna
fortfarande ledande i utvecklingen av nya stridsvagnsmodeller och taktik. En egen experimentell mekaniserad styrka upprättades 1927 och en stridsvagnsbrigad sattes ihop 1931. Men med nedskärningar i budgetarna tog konservativa krafter över och Storbritanniens egna pansarstyrkor blev styvmoderligt behandlade. Guderian följde dock noga med i de nyvinningar som gjordes och i början av 1930-talet använde de tyska mekaniserade styrkorna brittiska manualer. Han var särskilt imponerad över hur britterna inte bara tränade på att skapa genombrott utan också på att använda dem för att göra djupa intrång på fiendens områden. Guderian drog slutsatsen att en riktigt sammansatt mekaniserad styrka skulle vara dominerande på framtidens slagfält.
Under 1920-talet undervisade Guderian officerarna i motortransportkåren i taktik och militär historia förutom att han skrev flera artiklar för militära tidskrifter. På så sätt formulerade och spred han sina idéer. 1930 tog Guderian kommandot över 3:e (preussiska) motoriserade transportbataljonen. Avdelningen var fortfarande utan stridsvagnar men hade en del pansarbilar, motorcyklar och stridsvagnsattrapper. Med dessa prövade han sina idéer som om han disponerade en
"GUDERIAN VAR REDAN EN AV TYSKLANDS LEDANDE EXPERTER PÅ PANSARKRIG, LÅNGT INNAN HAN SATT SIG I EN STRIDSVAGN."
pansardivision. Bataljonen tränade anfall, försvar och samarbete med artilleri, infanteri och flyg och allt eftersom blev Guderians män också ivriga stridsvagnsentusiaster.
Året därpå blev överste Oswald Lutz inspektör för motortrupperna och Guderian hans stabschef. Det skulle bli starten på ett samarbete som skulle forma de tyska pansarstyrkorna. Lutz blev förste General der Panzertruppen men hans inflytande har något oförtjänt kommit i skuggan av hans yngre underordnades entusiasm och drivkraft. När Hitler kom till makten 1933 var mycket av taktiken och doktrinerna bakom pansardivisionerna redan formulerade men Tyskland hade bara en handfull vagnar – i stort sett tränade man med bilar täckta med segelduk och liknande för att likna stridsvagnar. Führerns begeistring över pansarvapnet väcktes emellertid under en demonstration på träningsfältet utanför Kummersdorf våren 1935. Efter att officiellt ha ”sagt upp” Versaillesfördraget kunde Tyskland påbörja uppbyggnaden av pansarvapnet i full öppenhet och Kommando der Panzertruppen upprättades den 1 juli 1934 med Lutz som chef och Guderian som stabschef. Det nya vapenslaget kunde därmed hålla sina första övningar med Panzer I på övningsfälten vid Münster-lager.
Ville ha en pansarbataljon
I oktober 1935 upprättades de tre första tyska pansardivisionerna. Grundtanken bakom den här enheten var att skapa en mobil, självständig formation där de andra elementen stöttade pansartrupperna och inte omvänt. Guderian såg också framför sig två typer av stridsvagnar, en lätt med en pansarvärnskanon för att bekämpa andra pansarvagnar och en medeltung med en större låghastighetskanon. Det här konceptet skulle realiseras i konstruktionen av Panzer III respektive Panzer IV. En pansarbataljon skulle, efter Guderians formulär, utrustas med tre kompanier Panzer III och ett fjärde med Panzer IV. Guderian hade insisterat på att Panzer III skulle utrustas med en 50 mm-kanon men Waffenamt (vapenbyrån) insisterade på att använda Wehrmachts 37 mm-standardpansarvärnkanon. Den hade inte utan grund fått namnet Türklopfer (dörrknackare) av manskapen. Guderian hade dock insisterat på att ringen i tornet skulle klara större kalibrar och efter att fälttåget i Frankrike hade avslöjat 37 millimeternas svagheter ersattes kanonerna med 50 mm.
Varje division bestod av en pansarbrigad som i sig bestod av två pansarregementen samt en motoriserad infanteribrigad. Guderian blev chef över 2:a pansardivisionen,
"NÄR HITLER KOM TILL MAKTEN 1933 VAR MYCKET AV TAKTIKEN OCH DOKTRINERNA BAKOM PANSARDIVISIONERNA REDAN FORMULERADE MEN TYSKLAND HADE BARA EN HANDFULL VAGNAR."
trots att han fortfarande bara var överste, men därmed kom han också lägre bort från maktens centrum. Hans plats som Lutz stabschef fylldes av Friedrich Paulus, som senare som fältmarskalk skulle överlämna sig i Stalingrad 1943. Pansarvapnet måste dock utkämpa en hård strid med andra vapenarter om snåla budgetar. De hårdaste motståndarna menade till och med att nya antitankvapen redan hade gjort stridsvagnen överflödig.
Konservativa krafter inom armén drog också i andra riktningar än Guderian i frågan om disponering och användning av de få stridsvagnar man hade, speciellt inom kavalleriet, vars roll stridsvagnsstyrkorna i första hand hade övertagit. Guderian kallade dem ”herrarna till häst” och hånade dem för att rida in i striden med kanonloppen pekande bakåt. Men många av Guderians kollegor och underordnade i pansartrupperna kom just från kavalleriet. General Otto von Stülpnagel, Lutz föregångare som inspektör för motortransporttrupperna, ska också ha sagt till Guderian 1931 att ingen av dem kunde räkna med att få se tyska pansarstyrkor under sin livstid.
Achtung–panzer!
Några officerare, med chefen för generalstaben, generalöverste Ludwig Beck i spetsen, önskade fördela stridsvagnarna i brigader som skulle stötta infanteridivisionerna. Beck var också kritisk till att Guderian ville leda pansartrupperna från fronten med radiokommunikation.
Andra ville fördela stridsvagnar till så kallade lätta divisioner som skulle utföra rekognosceringsuppgifter och inte hade någon egentlig offensiv kraft. Guderian var också emot bruk av motortransport i infanteridivisionerna, vilket han menade skulle ta resurser från pansardivisionerna. Pansarvapnet upplevde ett bakslag i Guderians frånvaro från händelsernas centrum. Panzerwaffe nekades vapenslagsstatus i linje med infanteri, artilleri och kavalleri. Det miste också herradöme över det motoriserade infanteriet och rekognoseringsleden i pansardivisionerna hamnade under kavalleriet. Lösningen på yrkesstriden – i tillägg till Hitlers stöd – blev boken Achtung–panzer! som Guderian skrev på instruktion av sin överordnade general Lutz. Boken blev till under några få månader och publicerades våren 1937, men byggde på hans femton år långa studie av pansarkrig. Trots att den var en partsinlaga i samtidens diskussioner om tysk försvarsplanering har den ett grundläggande teoretiskt och empiriskt fundament. Över halva boken är vigd åt stridsvagnsoperationerna under första världskriget. Under den sista halvan av 1930-talet engagerade Guderian sig också för att praktisk, användarvänlig radioutrustning skulle utvecklas till stridsvagnarna. Guderians erfarenhet som sambandsofficer från första världskriget var troligtvis lite av förklaringen till att radiokommunikation i pansarvapnet fick stor vikt. Alla tyska stridsvagnar fick minst en mottagare och alla befälsvagnarna hade också en sändare. När andra världskriget bröt ut var detta unikt i förhållande till andra stormakters pansarvapen och var mycket av orsaken till den taktiska flexibilitet som Panzerwaffe var beroende av under blixtkriget.
Guderian argumenterade tidigt för utvecklingen av halvbandvagnar och fyrhjulsdrivna fordon till transport av pansardivisionernas infanteri men till sin frustration kunde han observera att det tog lång tid innan hans råd följdes. 1939 hade
Wehrmacht halvbandvagnar av modellerna Schützenpanzerwagen (Sdkfz) 250 och 251 men under hela andra världskriget var merparten av pansardivisionernas artilleri och infanteri fortfarande beroende av lastbilar, särskilt eftersom de Sdkfz som producerades användes till många andra ändamål. För resten av armén var aldrig mer än 10 % av avdelningarna motoriserade, de övriga var beroende av hästtransport och måste gå när de var för långt ifrån järnvägen.
Vid invasionen av Polen den 1 augusti 1939 var antalet pansardivisioner ökade till sex. Guderian begärde innan kriget att varje pansardivision skulle ha 400 stridsvagnar som standard. Vid invasionen av Polen 1939 hade hans gamla 3:e division det högsta antalet med 391. När Operation Barbarossa släpptes lös den 22 juni 1941 hade samma division 215 men då var också det lätta Panzer I och II utbytta mot Panzer III och IV.
1937 skickades 200 stridsvagnar, under ledning av överste Ritter von Thoma, till Spanien som en del av expeditionskåren Kondorlegionen. Guderian var själv aldrig inblandad i Kondorlegionen och operationerna
"ALLA TYSKA STRIDSVAGNAR FICK MINST EN MOTTAGARE OCH ALLA BEFÄLSVAGNAR HADE OCKSÅ EN SÄNDARE. NÄR ANDRA VÄRLDSKRIGET BRÖT UT VAR DETTA UNIKT I FÖRHÅLLANDE TILL ANDRA STORMAKTERS PANSARVAPEN OCH VAR MYCKET AV ORSAKEN TILL DEN TAKTISKA FLEXIBILITET SOM PANZERWAFFE VAR BEROENDE AV UNDER BLIXTKRIGET."
ägde rum när han höll på att avsluta Achtung– Panzer! Han hann emellertid observera att stridsvagnarna inte användes så som han hade föreskrivit. Franco insisterade på att fördela pansaret som infanteristöd och Guderian noterade också att terrängen inte var särskilt lämpad för pansarkrig. Trots att mötet med sovjetiska modeller som BT-5 och T-26 visade hur hopplöst underlägsna Panzer I var kunde von Thomas män finputsa på samarbetet med flyg och utvecklade också Schild und Swert-taktiken (sköld och svärd) där tyska stridsvagnar i möte med fientliga pansarstyrkor drog sig tillbaka och stängde in fienden i de egna pansarvärnskanonernas dödande zon. I november 1938 blev Guderian pansargeneral och själv chef över de motoriserade trupperna.
Pansargeneralen
Under invasionen av Polen i september 1939 ledde Guderian 19:e kåren med fyra divisioner under fjärde armén. Anfallsvägen gick emellan Bydgoszcz och Zahn, via tyska Ostpreussen och in i Polen igen vid Narew. Guderians krigsdeltagande höll på att bli kortvarigt när pansarbilen han satt i besköts av eget artilleri. Bilen körde av vägen men som genom ett mirakel blev inte Guderian skadad. 19:e kåren hade avskurit flera polska enheter under de första dagarna. En av dem, Pomorske kavalleribrigad, gjorde ett försök att bryta sig ur och stormade Guderians stridsvagnar med sänkta lansar i tron att sidorna bara var täckta av papier-maché. Händelsen måste ha varit en stark illustration av den utveckling som tysk mobil krigföring genomgått från kavallerianfallen han varit vittne till i Belgien i augusti 1914. De lätta tyska divisionerna var heller ingen framgång, precis som Guderian förutspått, och även de gjordes om till pansardivisioner.
Under invasionen av Frankrike året därpå var Guderian fortfarande befäl över 19:e kåren och var med vid genombrottet vid Sedan där de korsade Meuse den 13 maj. Här utsattes Guderian två gånger för motangrepp från fransmännens 4:e stridsvagnsdivision under ledning av den senare så berömde överste Charles de Gaulle som haft mindre framgång när det gällde att överbevisa sina överordnade om pansarvapnets fördelar. De franska stridsvagnarna hann komma farligt nära Guderians högkvarter i Holnonskogen innan de vände.
Under fälttågets tio första dagar ryckte 19:e kåren längre fram än den kejserliga armén hade klarat under hela första världskriget. Guderian hade haft betänkligheter – borde han skicka trupper för att skydda den södra flanken? – men en av hans underordnade officerare hade överbevisat honom med hans eget uttryck: ”klötzen, nicht kleckern” (klumpa ihop er, sprid inte ut er) – det fanns bara en framryckningsväg – framåt. Även Hitler hade varit bekymrad för att flankerna skulle bli för sårbara. Guderians framgång bidrog kanske därmed till att underbyggda Führerns allt mer orealistiska förväntningar på pansardivisionerna framöver i kriget.
Men vid Dunkerque gick han miste om segern när Hitler gav order om halt trots att Guderian kunde se hamnstaden med kikare från sina linjer. Efter britternas evakuering anförde 19:e kåren angreppet österut i riktning mot Paris, sedan svängde de av söderut och avskar sjutton franska divisioner i och runt Maginotlinjen när de nådde gränsen till Schweiz den 10 juni.
Under Operation Barbarossa – anfallet mot Sovjetunionen 1941 – var Guderian befäl över 2:a pansararmén. Doktriner för stridsvagnsoperationer som liknade Guderians egna koncept hade också utvecklats i Sovjetunionen medan tyskarna själva bedrev experiment med stridsvagnar där. Men Guderians sovjetiske motsvarighet, Michail Tuchatjevskij, blev offer för Moskvarättegångarna och sköts för högförräderi 1937 efter att först ha torterats.
I Achtung–panzer! uttryckte Guderian vördnad inför Sovjetunionens enorma militära styrkor, industriella kapacitet och obegränsade tillgång på råvaror. Men han beundrade också den tekniska kvaliteten på sovjetiskt material och allt eftersom deras närmande till mekaniserad krigföring. Enligt sina memoarer ska han ha skrivit ett memorandum till överkommandot där han protesterade mot iscensättandet av Operation Barbarossa just på grund av detta.
Utanför Moskva den 26 december avskedades han av Hitler för olydnad – han hade bett om att få dra sig något åt sydväst. Den verkliga sanningen var att Führern och Wehrmacht behövde en syndabock för att man inte klarade att inta den sovjetiska huvudstaden. När Erwin Rommel råddes av sin läkare att dra sig tillbaka som överbefälhavare för Afrikakåren sommaren 1942 kunde han bara acceptera detta om han ersattes av Guderian. OKW gick inte med på det. Skälet som angavs var att Guderians hjärta knappast skulle må bra av en vistelse i öknen men orsaken var nog lika troligtvis hans låga stjärna hos Hitler vid den här tidpunkten.
Guderian kallades tillbaka till tjänst den 1 mars 1943 som generalinspektör för
"GUDERIANS KRIGSDELTAGANDE HÖLL PÅ ATT BLI KORTVARIGT NÄR PANSARBILEN HAN SATT I BESKÖTS AV EGET ARTILLERI. BILEN KÖRDE AV VÄGEN MEN SOM GENOM ETT MIRAKEL BLEV INTE GUDERIAN SKADAD."
PANSARGENERAL HEINZ GUDERIAN I NORMANDIE VÅREN 1944.
pansarvapnet. Innan han hade lämnat östfronten hann han bli angripen av sovjetiska T-34-stridsvagnar vid Tula, söder om Moskva. T-34 hade gjort så stort intryck på Guderian att han betecknade dem som världens bästa. I sin nya ställning skulle han övervaka en omläggning av de tyska pansarstyrkorna där kvalitet ställdes mot allierad kvantitet. Guderian noterade dock senare att detta inte kunde väga upp för den effekt ett allt sjunkande antal maskiner hade på pansardivisionernas samlade slagkraft. Panzerkampfwagen VI Tiger och Panzerkampfwagen V Panther samt ett otal pansarjagare, bland annat byggda på chassit till erövrade och omoderna stridsvagnar, kunde inte stå emot den allierade frammarschen.
Guderian var också stark motståndare till Operation Zitadelle – pansaroffensiven mot Kursk där Hitler försökte återvinna initiativet på östfronten. Han ville istället använda 1943 till att åter bygga upp pansarvapnet. Särskilt var det problem med produktionen av de första Panthervagnarna som rullade av det löpande bandet i maj. Guderian varnade också för att de nya pansarvagnarna fortfarande var fulla av barnsjukdomar och att de flesta av de 200 pantrarna som skickades till Kursk bröt samman av mekaniska orsaker.
Den 21 juli 1944 utnämndes Guderian till chef för generalstaben, efter att attentatet mot Hitler dagen innan hade lett till flera arresteringar och stora utrensningar i Wehrmachts övre ledning. Hans förmåga som strateg betvivlades starkt av hans
kollegor men Guderian fick inte stort inflytande över Det tredje rikets slutstrid när Hitler detaljstyrde krigföringen i allt mindre kontakt med verkligheten. Den 16 september 1944 var han på plats i Hitlers högkvarter i Ostpreussen under planeringen av Ardenneroffensiven som skulle äga rum i december 1944. På julafton bönföll Guderian Führern om att avbryta offensiven men till ingen nytta. Hans frispråkighet och temperament skulle till slut också kosta honom stabschefsjobbet den 28 mars 1945.
Slutord
Guderian lånade många av sina idéer från särskilt brittiska officerare och författare. Men där dessa måste ge upp för konservativa krafter i de egna leden kunde Guderian vinna respekt för, och bygga upp, ett pansarvapen, trots att han den första tiden måste klara sig med papier-maché och plywood. Han var också en respektabel kårchef och förmådde vara sina principer trogen som fältherre på det operativa planet. Bakom hans beslut låg systematisk analys, i motsats till exempelvis Rommel som i högre grad förlitade sig på sin intuition. Huruvida han skulle ha kunnat lyckas som strateg på samma nivå som till exempel Erich von Manstein får man aldrig veta men i Achtung–panzer! var i alla fall hans huvudfokus taktik och organisation.
Att säga emot Hitler måsta ha krävt stor tro på egna förmågor men Guderian var samtidigt ödmjuk när det gällde sig själv som person. Från Ryssland skrev han hem till sin fru att han undanbad sig att hans person skulle användas i propagandasyfte ”à la Rommel”. Förhållandet till Hitler var ambivalent. I tillägg till en militärmässig integritet var hans trofasthet mot Führern så stark att hans kollegor inte vågade kritisera honom i Guderians närvaro.
Heinz Guderian nådde graden generalöverste innan han greps av amerikanska styrkor den 10 maj 1945 och satt internerad fram till 1948. Polen anklagade honom för att ha försökt få polska trupper att överlämna sig genom att hota med att skjuta krigsfångar under fälttåget 1939. Men amerikanerna nekade att överlämna Guderian och det restes inte något åtal mot honom för krigsförbrytelser. Orsakerna kan ha varit många. För västerländska historiker var han en ovärderlig källa, både när det gällde uppbyggnaden och operationerna som det tyska pansarvapnet och deras sovjetiska huvudfiende genomförde. Många av dem hade ett förflutet som officerare och talesmän för stridsvagnen och var troligen smickrade över hur Guderian betonade deras betydelse. Inte minst gällde det sir Basil Liddell Hart som skulle bli en av andra världskrigets viktigaste historiker. Till syvende och sist hade kanske många också problem med att få ihop Guderians analytiska förmåga och professionalism med det att han var Hitlers lydiga tjänare. Guderian publicerade sina egna memoarer 1952 och dog 1954.