PANSARKRIG I NOR­GE

När tys­ka strids­vag­nar in­tog nors­ka dal­gång­ar.

Kavalleriet anfaller! - - Innehåll - PER ERIK OLSEN OCH MORTEN KOLBJØRNSEN

När den tys­ka in­va­sio­nen av Nor­ge star­ta­de den 9 april 1940 ha­de in­va­sions­styr­kan med sig fle­ra kom­pa­ni­er av lät­ta pansar­vag­nar. De skul­le mö­ta fi­en­der de in­te var be­red­da på: fjäll­ter­räng och då­ligt vä­der. Dess­utom ha­de de det lo­kalt kän­da nors­ka in­fan­te­ri­et att stri­da emot. Vi ska i den här ar­ti­keln se på er­fa­ren­he­ter­na de gjor­de när de slogs i Nor­ge.

STRI­DER­NA I SYDNORGE Hø­ne­foss– Ha­de­land

Vestopp­lands in­fan­te­ri­re­ge­men­te nr 6 mo­bi­li­ser­ade på Hel­ge­landsmo­en vid Hø­ne­foss och se­na­re vid Åda­len och i Brand­bu. Dess­utom mo­bi­li­se­ra­des fem kom­pa­ni­er på Hvalsmo­en. Om­rå­det som de här styr­kor­na skul­le för­sva­ra var stort. Med Vi­kersund i väst, Ha­restua i öst och Fall i norr mås­te styr­kor­na va­ra mo­bi­la. Or­dern gick ut på att för­se­na de fram­ryc­kan­de tys­ka sol­da­ter­na så länge som möj­ligt. Styr­kor­na pla­ce­ra­des ut vid Vi­kersund och Sol­li­høg­da, som var de mest na­tur­li­ga fram­ryck­nings­vä­gar­na. De nors­ka styr­kor­na drog sig ock­så he­la vägen ner mot Sand­vi­ka för att spränga bro­ar.

De förs­ta drabb­ning­ar­na kom vid Ny­pe­foss bro, norr om Sand­vi­ka. Det sked­de på kväl­len den 11 april. De nors­ka sol­da­ter­na drog sig till­ba­ka till Sol­li­høg­da ef­ter drabb­ning­en och för­skan­sa­de sig där. Ef­ter häf­ti­ga stri­der där bland an­nat tys­ka Stu­ka­bomb­flyg sat­tes in drog de sig yt­ter­li­ga­re till­ba­ka till Vik vid Sund­vol­len. Ef­ter fle­ra hår­da drabb­ning­ar drog de sig än­da till­ba­ka till Nor­der­hov – ös­ter om Hø­ne­foss.

Me­dan stri­der­na på­gick sam­la­de sig nors­ka styr­kor vid Javna­ker och Haugsbygd. Ef­tersom Sund­vol­len­om­rå­det fal­lit låg nu vägen mot Hø­ne­foss öp­pen och sta­den

in­togs den 14 april ut­an mot­stånd – sta­den var tom på sol­da­ter.

Ef­ter det­ta, den 22 april, fick tys­kar­na stöd av strids­vag­nar. Någ­ra lät­ta strids­vag­nar av ty­pen Pan­zer I och II sat­tes in mot de nors­ka för­sva­rar­na i Haugsbygd. Stri­der­na vid Haugsbygd ra­sa­de som värst den 16 april. Ef­ter att ha gett tys­kar­na hårt mot­stånd drog norr­män­nen sig till­ba­ka med tys­kar­na ef­ter sig. De tys­ka strids­vag­nar­na blev för star­ka.

De tys­ka styr­kor­na de­la­de sig. Den ena de­len gick uppö­ver Hal­ling­da­len och den and­ra mot Val­dres. Må­let var Sog­ne­fjor­den på Nord­ve­st­lan­det.

Hal­ling­dal

Den 11 april vil­le tys­kar­na skic­ka sol­da­ter med Ber­gen­ba­nan för att kom­ma styr­kor­na på Vest­lan­det till und­sätt­ning. Det skic­ka­des en för­frå­gan från Oslo Jern­ba­nedi­strikt till över­be­fäl­ha­va­ren för Vest­lan­det, om de kun­de få lov till det­ta. Över­be­fäl­ha­va­ren sva­ra­de med att skic­ka spräng­nings­trup­per och ex­tra kulspru­te­trup­per till Hal­ling­dal. De nors­ka styr­kor­na un­der kap­ten Hau­ge in­tog ställ­ning vid Gulsvik. Vid Gulsvik lig­ger en bro över Hal­ling­dal­säl­ven.

Pla­nen var att stop­pa tys­kar­na vid den här bron. De spräng­de järn­vägs­ske­nor­na och bro­ar­na i söd­ra Hal­ling­dal. Den förs­ta kon­tak­ten mel­lan tys­kar­na och norr­män­nen kom den 18 april då en li­ten tysk re­kog­no­se­rings­styr­ka stöt­te på Hau­ges män. De drog sig snabbt till­ba­ka till Hø­ne­foss. Ställ­ning­ar­na var star­ka och de nors­ka sol­da­ter­na, cir­ka 100 man, var väl för­be­red­da. Den 25 april bra­ka­de det lös med bå­de in­fan­te­ris­ter, ar­til­le­ri, strids­vag­nar och fly­gan­fall. Norr­män­nen slog ut en av strids­vag­nar­na men un­der da­gens lopp blev an­fal­len så in­ten­si­va att si­tu­a­tio­nen för de nors­ka styr­kor­na blev helt hopp­lös. Dess­utom var det en stor brand i sko­gen vid ställ­ning­ar­nas flank och Hau­ge be­stäm­de sig för att dra sig till­ba­ka till Flå. Re­dan ti­digt om mor­go­nen näs­ta dag stod tys­kar­na fram­för de nya ställ­ning­ar­na. Det till­kom nya stri­der och norr­män­nen drog sig till­ba­ka till Liod­den. Sön­da­gen den 28 april, ef­ter 72 tim­mars sam­man­häng­an­de strid mot tys­kar­na, val­de Hau­ge att läg­ga ner vap­nen. Då ha­de det kom­mit be­sked om att styr­kor­na i Val­dres ha­de gett upp. Tre nors­ka sol­da­ter föll i stri­der­na och 18 så­ra­des. Mot­stån­det ha­de va­rit så mas­sivt att tys­kar­na trod­de de ha­de att gö­ra med en styr­ka på över 1 000 man men i verk­lig­he­ten var det knappt 100.

Stri­der­na i Val­dres

När stri­der­na vid Hø­ne­foss och Haugsbygd var över de­la­de de tys­ka styr­kor­na in sig i fle­ra grup­per. Som nämnts gick en grupp upp ge­nom Hal­ling­da­len, en grupp ge­nom Åda­len (Grup­pe Dau­bert) och en grupp längs Rands­fjor­den (Grup­pe Ad­l­hoch). De nors­ka styr­kor­na från Haugsbygd drog sig norrut i Åda­len till­sam­mans med sol­da­ter som mo­bi­li­se­rats i om­rå­det. De in­tog ställ­ning vid Hen. Här gick en tysk re­kog­no­sce­rings­trupp i bak­håll den 15 april. Norr­män­nen bet ifrån bra och de fles­ta tys­kar dö­da­des.

Vid Bagn sat­te tys­kar­na in två strids­vag­nar. De ha­de bli­vit väl­digt för­se­na­de på grund av tim­mer­bar­ri­ka­der och and­ra hin­der på vägen ge­nom da­len. Den 18 april stod de vid Bagn. Styr­ke­för­hål­lan­det var 500 norr­män mot 1 500 tys­kar med ar­til­le­ri och strids­vag­nar. Sam­ma dag gick tys­kar­na till an­fall ge­nom da­len. De möt­tes av starkt mot­stånd och de nors­ka styr­kor­na gick till ett mot­an­fall som blev kri­tiskt för tys­kar­na. Tys­kar­na trod­de att de nors­ka styr­kor­na höll på att om­ringa dem och drog sig därför ur Bagn­om­rå­det. För­stärk­ta av än­nu fler sol­da­ter för­sök­te tys­kar­na åter ta Bagn. Den 19 och 20 april för­sök­te tys­kar­na gå runt på en av flankerna, vil­ket led­de till stri­der runt Grå­be­ins­hø­let och Bag­nå­sen. Tys­kar­na drog sig till­ba­ka och sam­la­de sig vid Bagns­ber­gatn gård och Gub­be­rud. De över­fölls se­na­re av nors­ka sol­da­ter och slogs ut. Tys­kar­na möt­te så starkt mot­stånd att de den 20 april val­de att dra sig ur da­len och ta sig till­ba­ka till Hø­ne­foss. Tys­kar­na ha­de mist många män, en strids­vagn och myc­ket ut­rust­ning.

Den 22 april var tys­kar­na till­ba­ka i da­len. De an­föll de nors­ka ställ­ning­ar­na fy­ra kilo­me­ter sö­der om Bagn med stöd av bå­de flyg, ar­til­le­ri och strids­vag­nar. Det hjälp­te dock in­te ef­tersom de nors­ka styr­kor­na låg in­ne i si­na ställ­ning­ar. De tys­ka styr­kor­na ha­de haft stör­re fram­gång längs Rands­fjor­den och stod nu snart vid Dok­ka. Där­i­från kun­de de kom­ma över mot Bagn bak­i­från och ho­ta he­la den nors­ka styr­kan. Med stöd av ar­til­le­ri ryck­te tys­kar­na fram mot Høl­je­ras­ta. De nors­ka styr­kor­na höll stånd och för­sök­te sig på ett mot­an­fall men miss­lyc­ka­des ef­tersom tys­kar­na var över­lägs­na i an­tal. Tys­kar­na an­föll igen och de nors­ka styr­kor­na in­tog ställ­ning­ar vid Ton­så­sen. Det blev kraf­ti­ga stri­der runt åsen och vid Brei­dablikk, där tys­kar­na rå­ka­de il­la ut. De mis­te ett helt kom­pa­ni i stri­der­na och två strids­vag­nar. Stri­der­na i om­rå­det var hår­da men tys­kar­na gav sig in­te. Si­tu­a­tio­nen för­vär­ra­des för de nors­ka styr­kor­na i Val­d­res­om­rå­det när Hal­ling­dal föll. Styr­kan drogs till­ba­ka till Aur­dal och fort­sat­te stri­der­na där. De mås­te fort­sät­ta till­ba­kadrag­ning­en vi­da­re ge­nom da­len och det slu­ta­de med att av­del­ning­ar­na de­mo­bi­li­se­ra­des och skic­ka­des hem den 1 maj. 46 norr­män mis­te li­vet i stri­der­na och 240 så­ra­des. Tys­kar­na mis­te över ett kom­pa­ni, 157 man och 360 så­ra­de.

Stri­der­na i Øs­ter­da­len

Den 14 april, ef­ter upp­rens­ning­en i Øst­fold, ryck­te den tys­ka in­fan­te­ri­di­vi­sio­nen 196 ut mot nord­öst från Lil­lestrøm. En styr­ka på 2 000 man ryck­te fram över Vormsund och Skar­nes på Glom­mas nor­ra strand. Tys­kar­na fick mot­stånd bå­de vid Skar­nes och

"TYS­KAR­NA MÖT­TE SÅ STARKT MOT­STÅND ATT DE DEN 20 APRIL VAL­DE ATT DRA SIG UR DA­LEN OCH TILL­BA­KA TILL HØ­NE­FOSS."

vid San­der in­nan de kom fram till Kongs­ving­er och fäst­ning­en. För­u­tom de nors­ka sol­da­ter­na kom ock­så en del svens­kar, fin­nar och någ­ra få est­län­da­re för att hjäl­pa till i stri­der­na mot tys­kar­na och blev en del av de nors­ka styr­kor­na. Stri­der­na ra­sa­de runt Kongs­ving­er fäst­ning he­la da­gen in­nan tys­kar­na blev för star­ka. Den nors­ka styr­kan drog sig ur och för­svann norrut över Øs­ter­da­len ef­ter de and­ra nors­ka trup­per­na som ha­de dra­git sig ur ti­di­ga­re. Vägen in i Øs­ter­da­len låg nu öp­pen.

Sam­ma dag fort­sat­te tys­kar­na ryc­ka fram ge­nom Øs­ter­da­len. Re­dan vid Ro­ve­rud in­träf­fa­de någ­ra av de het­si­gas­te stri­der­na un­der he­la fält­tå­get. Stri­der­na ra­sa­de i en tim­ma och 13 norr­män och ett okänt an­tal tys­kar föll.

Norr­män­nen drog sig till­ba­ka och in­tog nya ställ­ning­ar vid Grue. Ef­ter en kort strid drog de sig till­ba­ka till Sør­ma och El­ve­rum. Ha­mar föll ock­så för de tys­ka trup­per som följ­de Gud­brands­da­len upp­åt. Det gjor­de si­tu­a­tio­nen svår för Hi­orts grupp i Øs­ter­da­len. De fick ge upp El­ve­rum den 19 april och dra sig till­ba­ka till Ås­ta i nya ställ­ning­ar där.

Den 19 april blev ock­så Re­na ut­satt för bomb­ning från luf­ten. Den lil­la sta­den var full av sol­da­ter och ut­rust­ning och styr­kor­na mås­te dra sig norrut för att sko­na ci­vil­be­folk­ning­en. De nors­ka styr­kor­na ha­de or­der om att be­dri­va up­pe­hål­lan­de strid och

det var det de gjor­de. De stred, fick tys­kar­na att stan­na och dra sig till­ba­ka, för att se­dan själ­va dra sig till­ba­ka i nya ställ­ning­ar. Det upp­stod häf­ti­ga stri­der bå­de vid Hov­den, Kro­ken och Løns­rus­ten. Vid Løns­rus­ten käm­pa­de de nors­ka styr­kor­na ned två tys­ka strids­vag­nar med en gam­mal ka­non. Den 30 april gavs stri­den om Sydnorge upp, även om stri­der­na på­gick på oli­ka plat­ser i Øs­ter­da­len fram till den 2 maj när tys­kar­na mås­te ge upp vid storm­ning­en av de nors­ka ställ­ning­ar­na vid Grøn­da­len. Många av de nors­ka sol­da­ter­na gick se­dan över grän­sen till Sve­ri­ge och lät sig in­ter­ne­ras. Fak­tiskt in­träf­fa­de sprid­da drabb­ning­ar än­da fram till den 10 maj.

Stri­der­na i Gud­brands­da­len

Ef­ter att ställ­ning­ar­na vid Nitte­dal getts upp in­tog de nors­ka sol­da­ter­na ställ­ning vid Bøns sta­tion och Min­nesund. De spräng­de även Min­nesunds­bron, Vormsunds­bron och Svan­foss­bron för att hind­ra tys­kar­na. Den 11 april kom be­sked om att tys­ka sol­da­ter ha­de frak­tats med tåg till Dals sta­tion. De förs­ta drabb­ning­ar­na in­träf­fa­de vid Bøn. En li­ten grupp nors­ka sol­da­ter höll stånd i någ­ra tim­mar in­nan de drog sig till­ba­ka. Den 13 april bör­ja­de den tys­ka fram­ryck­ning­en mot Min­nesund. De skul­le nu ryc­ka fram på var si­da om Mjø­sa. Le­da­re för de tys­ka styr­kor­na var ge­ne­ral­ma­jor Ri­chard Pel­leng­a­hr, en hand­lings­kraf­tig ar­til­le­ri­of­fi­cer. De föl­jan­de da­gar­na upp­stod stri­der bå­de vid Mor­sko­gen, Strand­løk­ka, Tang­en, Stange, Fur­nes och Bru­mund­dal. Mönst­ret var det­sam­ma: Tys­kar­na gick på, kas­ta­des till­ba­ka, sat­te in ar­til­le­ri och för­sök­te att kring­gå ställ­ning­en. Norr­män­nen drog sig då ur och norrut mot nya ställ­ning­ar.

Ef­ter någ­ra da­gar ha­de de nors­ka sol­da­ter­na pressats till­ba­ka till Lun­de­høg­da på Mjø­sas öst­ra si­da och till Bi­ri och Ny­hus på den väst­ra. De skul­le nu få för­stärk­ning­ar från de al­li­e­ra­de, för sam­ti­digt sked­de det sa­ker vid Dom­bås och i trak­ter­na av Dov­re.

När den tys­ke ge­ne­ra­len von Fal­ken­horst kom till Oslo den 11 april sat­te han fle­ra sa­ker i ver­ket för att säk­ra bro­hu­vu­de­na och ska­pa för­bin­del­se mel­lan de oc­ku­pe­ra­de stä­der­na. En av de vik­ti­gas­te knut­punk­ter­na i Nor­ge var Dom­bås. Tys­kar­na viss­te att eng­els­män­nen kun­de kom­ma i land i Ån­dalsnes och på så sätt ho­ta Trond­heim sö­der­i­från och kom­ma norr­män­nen i Gud­brands­da­len till und­sätt­ning. Det be­ord­ra­des därför att det skul­le fly­gas in ett kom­pa­ni fall­skärms­jä­ga­re för att ta Dom­bås.

Väd­ret var då­ligt och gyn­na­de in­te den här ty­pen av ope­ra­tio­ner. Dess­utom var det här and­ra gång­en i histo­ri­en nå­got så­dant här skul­le ske. 15 Jun­kers Ju 52:or läm­na­de For­ne­bu sön­da­gen den 14 april på ef­ter­mid­da­gen. Om­bord fanns 1:a kom­pa­ni­et, 1:a ba­tal­jo­nen av Fallschir­mjä­ger­re­gi­ment 1 med runt 100 man un­der led­ning av Ober­leut­nant Her­bert Sch­midt. När flyg­pla­nen kom in över Dom­bås öpp­na­de nors­ka sol­da­ter från 2:a ba­tal­jo­nen i 11:e in­fan­te­ri­re­ge­men­tet eld. De sköt med bå­de kulspru­tor och ge­vär. Det förs­ta pla­net träffades och gick i bac­ken ba­ra 500 me­ter från järn­vägs­sta­tio­nen och ut hop­pa­de 12 sol­da­ter som ome­del­bart togs till fånga.

Många ny­fik­na och skå­de­lyst­na norr­män på sön­dags­ut­flykt stod och tit­ta­de på. De tys­ka fall­skärms­jä­gar­na spreds ut över ett väl­digt stort om­rå­de. Många dö­da­des när pla­nen de satt i sköts ned och många togs till fånga när de lan­da­de. Her­bert Sch­mid­ts grupp lan­da­de åt­ta kilo­me­ter sö­der om Dom­bås. Han kun­de sam­la he­la 63 av si­na män. Det stod snabbt klart för ho­nom att han in­te skul­le kla­ra att in­ta Dom­bås med den styr­kan.

Nors­ka sol­da­ter från Ha­mar skic­ka­des norrut för att ta tys­kar­na och sol­da­ter från Dom­bås skic­ka­des sö­derut. Tys­kar­na spär­ra­de en stund da­len mel­lan Ha­ge­vol­den och Ut­kleiv men allt ef­tersom blev de så pres­sa­de att de sam­la­de sig på Lindse gård och för­skan­sa­de sig där i vän­tan på för­stärk­ning­ar. Sch­midt trod­de vid den här tid­punk­ten att den tys­ka fram­ryck­ning­en i Gud­brands­da­len gick snab­ba­re än den egent­li­gen gjor­de. Norr­män­nen fick bå­de gra­nat­kas­ta­re och en ka­non fram­kör­da. De be­sköt tys­kar­na i fle­ra da­gar och fle­ra dö­da­des och ska­da­des. Det slu­ta­de med att tys­kar­na över­läm­na­de sig den 19 april. Sch­midt var då all­var­ligt så­rad men över­lev­de. Tys­kar­na mis­te 15 sol­da­ter och 34 så­ra­des i stri­der och flyg­planskra­scher. To­talt gick sju Jun­kers Ju 52:or för­lo­ra­de.

Hän­del­sen på Dov­re kun­de ha va­rit all­var­lig nog. För det förs­ta spär­ra­de de tys­ka sol­da­ter­na he­la da­len i näs­tan fem da­gar. Dess­utom var bå­de re­ge­ring­en och kungen och kron­prin­sen i om­rå­det. Re­ge­ring­en ha­de pas­se­rat Dom­bås någ­ra tim­mar in­nan och kungen och kron­prin­sen be­fann sig i Ot­ta.

Som en del av den brit­tis­ka ak­tio­nen för att ta Trond­heim – Ope­ra­tion Ham­mer – skul­le det land­sät­tas styr­kor i Nam­sos – Mau­ri­ce­for­ce – och i Ån­dalsnes – Sick­les­for­ce. Sick­les­for­ce led­des av den myc­ket hand­lings­kraf­ti­ge bri­gad­ge­ne­ral Mor­gan, be­fäl över brit­ter­nas 148:e bri­gad. Den förs­ta land­stig­ning­en i Ån­dalsnes sked­de den 17 april. Mor­gans or­der var att in­ta Dom­bås, kon­so­li­de­ra ställ­ning­en och se­dan gå mot Trond­heim. Han ha­de or­der om att hans styr­kor skul­le för­bli un­der brit­tiskt be­fäl men att han skul­le sam­ar­be­ta med norr­män­nen.

Styr­kan som land­sat­tes i Ån­dalsnes var en bro­kig sam­ling sol­da­ter med li­te el­ler ing­en strids­er­fa­ren­het. Dess­utom ha­de rö­ran med av- och på­last­ning av för­nö­den­he­ter på far­tyg, land­stig­ning­ar och kontra­or­der med­fört att re­la­tivt li­te av bri­ga­dens ut­rust­ning följt med till Nor­ge. Det gjor­de att de sak­na­de all tung ut­rust­ning, luft­värns­ka­no­ner, for­don och

"HÄN­DEL­SEN PÅ DOV­RE KUN­DE HA VA­RIT ALL­VAR­LIG NOG. FÖR DET FÖRS­TA SPÄR­RA­DE DE TYS­KA SOL­DA­TER­NA HE­LA DA­LEN I NÄS­TAN FEM DA­GAR. DESS­UTOM VAR BÅ­DE RE­GE­RING­EN OCH KUNGEN OCH KRON­PRIN­SEN I OM­RÅ­DET."

så vi­da­re. I stort sett ha­de de ba­ra lät­ta pansar­värns­ka­no­ner, maskingevär och ge­vär.

Mor­gan möt­te den brit­tis­ka mi­li­tä­r­at­ta­chén i Fin­land, övers­te­löjt­nant King-sal­ter, och den frans­ke mi­li­tä­r­at­ta­chén i Nor­ge, Bertrand Vig­ne, på Dom­bås och sat­tes in i si­tu­a­tio­nen. De två me­na­de att fron­ten i söd­ra Gud­brands­da­len kun­de bry­ta samman när som helst. Mor­gans upp­drag, att ta Trond­heim, skul­le bli helt hopp­löst om tys­kar­na pres­sa­de på uppö­ver da­len och in i hans bak­re led. Därför mås­te han säk­ra fron­ten i sö­der in­nan han kun­de gå mot Trond­heim. Han upp­sök­te ge­ne­ral Ru­ge i hög­kvar­te­ret på Øy­er den 19 april. Ru­ge lo­va­de att ta brit­ter­na un­der sitt be­fäl och att de skul­le föl­ja hans di­rek­tiv och or­der. Mor­gan gick med på det trots att hans or­der var an­norlun­da. Den 20 april an­kom de förs­ta brit­tis­ka in­fan­te­ris­ter­na Lil­le­ham­mer med tåg och Ru­ge in­spek­te­ra­de dem på järn­vägs­sta­tio­nen.

Han var in­te vi­da­re nöjd med vad han såg men det var den för­stärk­ning han ha­de fått och den mås­te an­vän­das. Ing­en av de brit­tis­ka sol­da­ter­na el­ler of­fi­ce­rar­na ha­de lo­kal­kun­skap och de sak­na­de dess­utom bra kar­tor över om­rå­det. Ru­ge me­na­de att det bäs­ta vo­re att splitt­ra upp de brit­tis­ka av­del­ning­ar­na och för­de­la dem på de nors­ka. Det skul­le ock­så stär­ka mo­ra­len i de nors­ka av­del­ning­ar­na. Den 20 april pla­ce­ra­des två eng­els­ka kom­pa­ni­er i ställ­ning­ar vid Ny­kir­ke på väst­ra si­dan av Mjø­sa. De skul­le täc­ka Grup­pe Dahls hög­ra si­da. Ome­del­bart ef­ter att de ha­de kom­mit i si­na ställ­ning­ar mås­te de för­flyt­ta sig till Bi­ri ef­tersom stri­der­na där hård­na­de och de nors­ka sol­da­ter­na be­höv­de för­stärk­ning­ar. De två and­ra eng­els­ka kom­pa­ni­er­na pla­ce­ra­des på öst­ra si­dan av Mjø­sa, bakom Tork­hildsen­ba­tal­jo­nen, som låg på Lun­de­høg­da. De här två kom­pa­ni­er­na blev in­te lig­gan­de i re­serv länge, för re­dan mor­go­nen där­på skic­ka­des de fram för att för­stär­ka de nors­ka styr­kor­na. De nors­ka och eng­els­ka styr­kor­na låg nu i ställ­ning­ar från Ås­mar­ka i öst till Ny­kir­ke i väst, en­dast åt­skil­da av Mjø­sas söd­ra än­de. Star­kast var ställ­ning­ar­na vid Lun­de­høg­da. Eng­els­män­nen sat­te igång med att be­skju­ta de an­fal­lan­de tys­kar­na med gra­nat­kas­ta­re. Tys­kar­na sva­ra­de med kraf­tig ar­til­le­ri­eld och

oskad­lig­gjor­de de eng­els­ka gra­nat­kas­tar­na. Den här lil­la skot­t­ut­väx­ling­en vid Lun­de­høg­da den april­da­gen var förs­ta gång­en un­der and­ra världs­kri­get som sol­da­ter från Tyskland och Eng­land var i strid med varand­ra på mar­ken.

Tys­kar­na ha­de pres­sat de nors­ka styr­kor­na hårt i fle­ra da­gar när eng­els­män­nen kom. Av den ur­sprung­li­ga styr­kan på 575 man var det nu ba­ra 216 kvar. De tröt­ta nors­ka sol­da­ter­na höll in­te ut sär­skilt länge och mås­te dra sig till­ba­ka ge­nom eng­els­män­nens ställ­ning­ar. Eng­els­män­nen kla­ra­de att hål­la tys­kar­na på av­stånd till kväl­len vid ställ­ning­ar­na i Ås­mar­ka.

På väst­si­dan kna­ka­de ock­så ställ­ning­ar­na i fo­gar­na och styr­kor­na där mås­te dra sig till­ba­ka. Bå­de de eng­els­ka och nors­ka trup­per­na be­ord­ra­des till­ba­ka till norr om Lil­le­ham­mer och de gick i ställ­ning vid Bal­berg­kam­pen, sö­der om Få­berg. På mor­go­nen den 22 april ryck­te de sista brit­tis­ka trup­per­na till­ba­ka ge­nom Lil­le­ham­mer och hit­ta­de nya ställ­ning­ar på bå­da si­dor av vägen och fram­för Bal­berg­kam­pen. Brit­ter­nas ställ­ning­ar var utsatta ef­tersom de sak­na­de man­skap för att täc­ka sin vänst­ra flank upp mot Bal­bergs­höj­den. Re­dan sam­ma dag gick tys­kar­na på med full kraft. Bå­de flyg och ar­til­le­ri sat­tes in. Ti­digt på kväl­len ha­de tys­kar­na kring­gått de eng­els­ka ställ­ning­ar­na och be­sköt ställ­ning­ar­na från höj­den. Brit­ter­na mås­te dra sig snabbt till­ba­ka och en stor del av dem skars av och togs till fånga.

Grup­pe Dahl på väst­ra si­dan av Mjø­sa och Lå­gen drog sig till­ba­ka de ock­så. Den 23 april be­stäm­des det att de skul­le dra sig till­ba­ka till Tret­ten och slå sig samman med styr­kor­na på den öst­ra si­dan. För att kla­ra det mås­te bron över Lå­gen hål­las in­takt. De brit­tis­ka och nors­ka styr­kor­na ut­grup­pe­ra­des vid Rind­heim, någ­ra kilo­me­ter sö­der om Tret­ten, på Var­de­kam­pens ned­re si­da. Då kom tre tys­ka strids­vag­nar rul­lan­de upp ge­nom da­len, i och för sig av den lät­ta ty­pen, men de eng­els­ka pansar­värns­ge­vä­ren ha­de ing­en ef­fekt på stå­let. Därför bröt strids­vag­nar­na snabbt ige­nom ställ­ning­ar­na med tys­ka in­fan­te­ris­ter tätt ef­ter. Brit­ter­na ha­de en tuff kamp mot en över­väl­di­gan­de tysk styr­ka och det fö­re­kom kraf­ti­ga stri­der långt ut på kväl­len. För­lus­ter­na på bå­da si­dor var sto­ra.

Till slut kun­de en del av brit­ter­na kom­ma ur ställ­ning­ar­na och dra sig till­ba­ka norrut.

De nors­ka in­gen­jörs­trup­per­na som skul­le spränga bron vid Tret­ten fick pa­nik när brit­ter­na drog sig ur och bron för­blev in­takt när tys­kar­na över­tog stäl­let. Av de 700 brit­ter som star­tat stri­den vid Tret­ten var det nu ba­ra 300 kvar. Res­ten ha­de fal­lit el­ler ta­gits till fånga. Många av norr­män­nen ha­de ta­git sig norrut och be­drev nu up­pe­hål­lan­de strid.

På den väst­ra si­dan stod fort­fa­ran­de Grup­pe Dahl i Gaus­dal. De ha­de in­te kom­mit över bron vid Tret­ten och blev därför kvar på väst­si­dan. Där up­pe­höll dock styr­kan vik­ti­ga tys­ka av­del­ning­ar och på så sätt hjälp­te de till att för­bätt­ra si­tu­a­tio­nen för styr­kor­na som slogs i Gud­brands­da­len.

Un­der till­ba­kadrag­ning­en mot Kvam ska­pa­de norr­män­nen många hin­der och svå­ri­g­he­ter för tys­kar­na. Tys­kar­na mås­te stri­da för var­je me­ter norrut. Med hjälp av si­na strids­vag­nar ryck­te de sak­ta men sä­kert fram, med stän­di­ga stri­der och snab­ba till­ba­ka­drag­ning­ar. Tys­kar­na an­vän­de bå­de strids­vag­nar, flyg och ar­til­le­ri he­la vägen norrut. Tys­kar­na ha­de nu över 7 000 man och 8 strids­vag­nar. Fle­ra av strids­vag­nar­na var av ty­pen Neu­bau­fa­hr­zeug IV, en be­tyd­ligt tyng­re typ än de lät­ta som an­nars del­tog i fält­tå­get. Den här vag­nen var egent­li­gen en ex­pe­ri­ment­vagn men sat­tes in i Nor­ge ef­tersom de and­ra tunga strids­vag­nar­na snart skul­le an­vän­das i fält­tå­get i väst mot Frank­ri­ke, Bel­gi­en och Ne­der­län­der­na.

Allt ef­tersom bör­ja­de det sam­las en an­sen­lig styr­ka av nors­ka och eng­els­ka sol­da­ter på Kvam. Ställ­ning­ar­na bygg­des ut och säk­ra­des. Vid den här tid­punk­ten bör­ja­de ock­så Luft­waf­fe få mot­stånd i luf­ten. Den eng­els­ke jaktskva­dro­nen nr 263 un­der led­ning av J.W. Do­nald­son lan­da­de på Le­sjaskogs­van­net den 23 april. In­sjön är cir­ka 10 kilo­me­ter lång och isen låg fort­fa­ran­de gans­ka tjock. En land­nings­ba­na på 750 me­ter röj­des av lo­ka­la kraf­ter. 18 plan av ty­pen Glos­ter Gla­di­a­tor skul­le ha den här in­sjön som bas. Ti­digt om mor­go­nen den 24 skul­le pla­nen ut på upp­drag. Pro­ble­men tor­na­de upp sig ome­del­bart. Un­der nat­ten ha­de hju­len på flyg­pla­nen fru­sit fast i isen. Ol­jan i mo­to­rer­na var dess­utom ock­så fru­sen och de eng­els­ka start­bat­te­ri­er­na var in­te ka­libre­ra­de för så­da­na vin­ter­för­hål­lan­den. Det kräv­des be­ty­dan­de norsk hjälp för att få de två förs­ta pla­nen i luf­ten. Kloc­kan fem på mor­go­nen var de i luf­ten och möt­te tys­ka He­in­kel 115-bom­ba­re. Ett av de tys­ka pla­nen sköts ner. Se­na­re på mor­go­nen bör­ja­de tys­kar­na bom­ba in­sjön. Un­der da­gen kom fler av pla­nen i luf­ten och he­la 40 upp­drag flögs från Le­sjaskogs­van­net. Två tys­ka plan sköts ner och 37 ska­da­des. Den 26 april be­ord­ra­des de plan som var kvar, fem styc­ken, till Set­nes­mo­en vid Ån­dalsnes. På den här ex­er­cis­plat­sen fanns det plats att ta emot de små jakt­fly­gen. Det flögs någ­ra upp­drag den da­gen men med det­ta blev det ett slut på RAF:S in­sats i fält­tå­get i Sydnorge.

I Kvam bra­ka­de det lös kloc­kan halv tolv på för­mid­da­gen den 25 april. Brit­ter­na ha­de för­skan­sat sig i ställ­ning­ar ut­an­för Kvam och på ön Viksøy som lig­ger mitt i Lå­gen. Här­i­från täck­te de vägen in mot Kvam

"TYS­KAR­NA MÅS­TE STRI­DA FÖR VAR­JE ME­TER NORRUT. MED GOD HJÄLP AV SI­NA STRIDS­VAG­NAR RYCK­TE DE SAK­TA MEN SÄ­KERT FRAM, MED FREKVENTA STRI­DER OCH SNAB­BA TILL­BA­KADRAG­NING­AR. TYS­KAR­NA AN­VÄN­DE BÅ­DE STRIDS­VAG­NAR, FLYG OCH AR­TIL­LE­RI HE­LA VÄGEN NORRUT."

myc­ket väl. De var nu ut­rus­ta­de med fem pansar­värns­ka­no­ner av li­te gröv­re ka­li­ber. Un­der da­gen ut­spe­la­des hår­da stri­der. Tys­kar­na pres­sa­de på och eng­els­män­nen sva­ra­de med ge­vär och ka­no­n­eld. Fle­ra tys­ka strids­vag­nar slogs ut och tys­kar­na mås­te sät­ta in allt de ha­de av ar­til­le­ri för att pressa de eng­els­ka sol­da­ter­na till­ba­ka. De slogs he­la da­gen. Tys­kar­na för­sök­te än­nu en gång att kring­gå ställ­ning­ar­na på höj­den ut­an att lyc­kas sär­skilt väl. Än­då tog tys­kar­na me­ter för me­ter med hjälp av sitt ar­til­le­ri. Sla­gets förs­ta dag ha­de fört med sig 89 fall­na för de brit­tis­ka styr­kor­na mot tys­kar­nas fy­ra. Näs­ta dag bör­ja­de med ett kraf­tigt ar­til­le­ri­an­fall mot de eng­els­ka ställ­ning­ar­na. Sam­ti­digt för­sök­te tys­kar­na att kring­gå ställ­ning­ar­na på den öst­ra si­dan och si­tu­a­tio­nen blev allt ef­tersom helt hopp­lös för brit­ter­na. Un­der da­gen kla­ra­de tys­kar­na att be­käm­pa och bry­ta

ige­nom ställ­ning­ar­na på fle­ra stäl­len. Två strids­vag­nar kun­de ta sig än­da in till Kvam in­nan de oskad­lig­gjor­des av de brit­tis­ka ka­no­ner­na. Sent på kväl­len fick de brit­tis­ka styr­kor­na or­der om att dra sig ur kloc­kan el­va. Det vi­sa­de sig va­ra för sent ef­tersom tys­kar­na ha­de kom­mit allt­för långt i sin fram­ryck­ning. Brit­ter­na drog sig därför snabbt till­ba­ka och än en gång kla­ra­de de att und­gå att bli ut­plå­na­de av Pel­leng­a­hrs sol­da­ter.

På mor­go­nen den 26 april ha­de ge­ne­ral Ru­ge ett mö­te med den brit­tis­ke che­fen för de eng­els­ka styr­kor­na sö­der om Trond­heim, ge­ne­ral­ma­jor P.G.T. Pa­get. De nors­ka styr­kor­na i om­rå­det var nu i stort sett ut­slag­na och kun­de ge li­tet el­ler ing­et mot­stånd mot de fram­ryc­kan­de tys­kar­na. De en­da strids­dug­li­ga sol­da­ter­na i om­rå­det var de eng­els­ka. Ru­ge be­stäm­de därför att de få nors­ka av­del­ning­ar­na som var kvar skul­le läg­gas un­der brit­tiskt kom­man­do. Det he­la var nu upp till eng­els­män­nen.

Grup­pe Dahl i Gaus­dal käm­pa­de en de­spe­rat up­pe­hål­lan­de strid mot de över­lägs­na tys­ka styr­kor­na. Det sista hop­pet om att kun­na åter­före­na dem med de eng­els­ka och nors­ka styr­kor­na vid Kjø­rem två kilo­me­ter väs­ter om Kvam var om de kun­de ge tys­kar­na mot­stånd så länge som möj­ligt. Vid den här tid­punk­ten ha­de Grup­pe Fi­scher i Øs­ter­da­len ta­git Tyn­set och kun­de nu ut­gö­ra ett hot mot de al­li­e­ra­de styr­kor­na vid Dom­bås och sö­derut. De eng­els­ka sol­da­ter­na in­tog ställ­ning vid Kjø­rem. På mor­go­nen den 27 april an­grep tys­kar­na ställ­ning­ar­na med våld­sam kraft. Tys­kar­na fick sli­ta för att

kom­ma ige­nom de eng­els­ka ställ­ning­ar­na och ett tag såg det ut som att de in­te skul­le kla­ra var­ken fron­tal- el­ler flan­kan­fall. Men till slut ut­gjor­de strids­vag­nar och ar­til­le­ri skill­na­den, så som i de ti­di­ga­re sla­gen. En kraf­tig brand i sko­gen gjor­de att de eng­els­ka ställ­ning­ar­na mås­te dra sig ur och då var tys­kar­na snab­ba att bry­ta ige­nom. Brit­ter­na kla­ra­de in­te att ta till­ba­ka ställ­ning­ar­na. Lin­jen var bru­ten och tys­kar­na pres­sa­de på. När eng­els­män­nen ryck­te till­ba­ka över­ras­ka­des de av tys­ka ma­sking­e­vär­s­trup­per som ta­git sig runt på väns­ter­flan­ken. De gjor­de stor ska­da i de eng­els­ka le­den och ef­ter en ka­o­tisk till­ba­kadrag­ning var ba­ra hal­va styr­kan kvar. Brit­ter­na mis­te näs­tan 300 man vid Kjø­rem.

Näs­ta ställ­ning var vid Ot­ta, drygt en mil norr om Kjø­rem. Ställ­ning­ar­na vid Ot­ta var bra. Sol­da­ter­na låg väl ned­gräv­da när tys­kar­na in­led­de ar­til­le­ri­an­fal­let på mor­go­nen. Ef­ter ett re­la­tivt långt bom­bar­de­mang där även flyg­plan bom­ba­de ställ­ning­ar­na var de all­ra fles­ta av för­sva­rar­na väl­be­håll­na. Då an­grep tys­ka in­fan­te­ris­ter och strids­vag­nar. En en­da pansar­värns­ka­non slog ut he­la tre av strids­vag­nar­na på väg in mot Ot­ta. Dess­utom slog en brittisk sol­dat med ett pansar­värns­ge­vär ut en strids­vagn så att den blev stå­en­de och spär­ra­de vägen in mot plat­sen. Sent på kväl­len gavs or­der om re­trätt. En av av­del­ning­ar­na, Ar­mi­ta­ges kom­pa­ni, fick in­te or­dern och för­stod först väl­digt sent att de skul­le dra sig till­ba­ka. Det gjor­de re­trät­ten för de and­ra be­tyd­ligt enkla­re. Ef­ter att tys­kar­na sla­gits till­ba­ka ef­ter ett kraf­tigt an­fall an­vän­de de en del tid till att om­grup­pe­ra. Den här ti­den ut­nytt­ja­de Ar­mi­ta­ges kom­pa­ni till sin för­del.

Den 28 april var det slut, in­te ba­ra i Ot­ta, ut­an för he­la det or­ga­ni­se­ra­de mot­stån­det i Sydnorge. Da­gen in­nan ha­de Pa­get fått ett te­le­gram från Eng­land om att Sydnorge skul­le eva­kue­ras. Or­dern var att de skul­le dra sig till­ba­ka till Ån­dalsnes och bli eva­ku­e­ra­de av ma­rin­far­tyg den 30 april. För Ru­ge var det här ett stort ne­der­lag. Re­ge­ring­en ha­de lyss­nat till Ru­ge om att be­dri­va up­pe­hål­lan­de strid fram till att de al­li­e­ra­de kom till und­sätt­ning. Nu var allt för­lo­rat. Det här var ett po­li­tiskt, och in­te mi­li­tärt, be­slut. Trots be­svi­kel­sen lo­va­de Ru­ge att hjäl­pa eng­els­män­nen med eva­ku­e­ring­en. De brit­tis­ka styr­kor­na ryck­te snabbt nedåt mot Ån­dalsnes där de brit­tis­ka far­ty­gen kom in, nat­ten den 30 april.

Norr­män­nen höll tys­kar­na på av­stånd. Guld­re­ser­ven, re­ge­ring­en, kungen och kron­prin­sen ha­de re­dan eva­ku­e­rats från Mol­de da­gen in­nan av den brit­tis­ka krys­sa­ren HMS Glas­gow och nu åter­stod ba­ra de brit­tis­ka sol­da­ter­na. Un­der häf­ti­ga bom­ban­fall häm­ta­des de all­ra fles­ta eng­els­män­nen. Ge­ne­ral Ot­to Ru­ge eva­ku­e­ra­des ock­så till Tromsø. 1 869 eng­els­ka sol­da­ter mis­te li­vet i stri­der­na i Nor­ge. Över 1 300 av dem dö­da­des i Gud­brands­da­len. Stri­den mås­te nu fort­sät­ta i Nordnor­ge.

Pan­zer I käm­par sig ige­nom en sten­spärr. Fo­to: Kampf um Nor­we­gen

Bild från Øs­ter­da­len, 1:a kom­pa­ni­et. Pansar­vagn som for­ce­rar en norsk ”baumsper­re” på väg norrut mot Kvik­ne/ Uls­berg. Fo­tout­lån: Øy­vind Le­on­sen

Kle­i­ner Pan­zer­be­fehl­s­wa­gen från 3:e kom­pa­ni­et, fo­to­gra­fe­rad i Rin­ge­ri­ke, om­rå­det Hø­ne­foss-haug, tro­ligt­vis un­der strid­er­na vid Klæk­ken ho­tell i mit­ten av april 1940.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.